Jag är inte tacksam för mina skitjobb.

Ibland får privilegierade människor för sig att prata om hur bra de tycker det är med ”skitjobb”. Ofta refererar de till sina egna erfarenheter av sina ”hundår” och hur mycket ödmjukare/tacksammare/driftigare/whatever det gjorde dem och att de nu kan uppskatta sina välbetalda och roliga jobb mer.

Problemet med det här resonemanget är just att dessa ”skitjobb” ses som hundår, alltså som en specifik period i livet under vilka en kämpade och slet, för att kunna få det bättre sedan. Något tillfälligt en gjorde i väntan på något annat. Problemet är att alla inte får det bättre sedan. Att prata om dessa erfarenheter som ”hundår” som om det gällde alla är oerhört privilegierat. Det är inte alla som har detta som ”hundår”, för vissa människor pågår det hela livet och det blir liksom inte bättre. Det handlar om klass, det handlar om vilka som kan kosta på sig att se den där perioden som en kort avstickare på en bana framåt.

Jag har haft skitjobb, jobb som slitit ut mig fysiskt och mentalt, som fått mig att må sjukt jävla dåligt och varit stressad hela tiden. Dessa jobb har inte gett mig något mer än en ständig stress inför att hamna där igen. De har inte tillfört något positivt i mitt liv, utom möjligen förstärkandet av insikten att det livet inte är värdigt någon levande varelse.

Såhär: även människor som inte gör karriär, som har lågkvalificerade ”skitjobb” hela livet, förtjänar att leva att värdigt liv. Även de som jobbar som städare, undersköterska, servitör eller diskplockare hela jävla livet förtjänar trygghet, stabilitet, en lön att leva på och så vidare. En ska inte behöva ”ta sig” någonstans, inte behöva ”bli något”, för att kunna leva ett värdigt liv.

Jag kommer ALDRIG prata om mina erfarenheter av ”skitjobb” som något bra. Det sög och det fick mig att må dåligt och det är ingenting jag tycker att någon människa förtjänar att leva i under någon period av sitt liv, än mindre hela livet igenom. Jag är mycket glad att jag troligtvis inte kommer behöva kräla där igen, jag är glad att jag troligtvis inte kommer att behöva gå upp klockan halv sju för att sitta på helspänn för att jag kanske kanske får jobb, jag är glad att jag inte kommer behöva ha telefonen nära hela tiden för att kunna svara om någon ringer, glad över att inte behöva ta mig till nya platser varje dag och glad över att inte behöva sova oroligt varje natt för att jag inte vet vad som kommer hända dagen efter, och allt detta för väldigt lite pengar. Vad som gör mig ledsen är att andra människor tvingas leva med denna jävla skit.

Att tycka det är rimligt att människor ska motiveras av skräck inför ett liv i otrygghet, slitsamhet och fattigdom är oerhört osympatiskt. Att tycka att människor ska känna ”tacksamhet” för att de slipper detta är att ha en jävligt märklig syn på vad ett människoliv är värt. Är vi inte värda mer än detta? Är inte alla värda att kunna leva ett värdigt liv?

Det här med att jag är medelklass.

Ibland undrar folk hur jag ser på min egen klasstillhörighet i den politik jag engagerar mig i. Jag är ju någon slags medelklass.

Trots att jag är medelklass så kan jag ha ett objektivt intresse i ett kommunistiskt samhälle. Även medelklassen exploateras ju av kapitalet, även medelklassen får sina livsmöjligheter kringskurna och så vidare. Att jag är kommunist handlar inte om typ ”medlidande” eller liknande utan om att jag ser att det ligger i mitt intresse att avskaffa kapitalismen. Det finns en idé om att medelklassen tjänar så himla mycket på rådande system som jag tror är problematisk. Medelklassen förlorar också på högerpolitik, medelklassen blir också utsatta för fråntagande. Givetvis inte i lika hög grad, men fortfarande såpass mycket att vi har ett intresse i samhällsomvandling.

I viss grad ser jag även hela idén om medelklassen som en separat klass med egna intressen som en idé som används i kapitalismens intressen. Genom att skapa en idé om att ”medelklassen” är de som styr i samhället (ta t.ex. allt snack om ”medelklassväljarna” som tydligen ska vara så jäääävla inflytelserika) så täcks klasskonflikten över. Det finns ingen klass som arbetar och en som suger ut, utan det finns bara en stor medelklass och de som råkar hamna utanför. Genom denna retorik skapas idén om att medelklassens intressen kolliderar med till exempel en mer generös välfärdspolitik, även om det i själva verket är något som medelklassen också skulle vinna mycket på.

Jag tror att det är ett stort problem att vi talar om medelklassen på det sätt vi gör idag, eftersom det framställer klasskonflikten till att egentligen handla om medelklass vs arbetarklass istället för överklass vs arbetarklass. Stora delar av den så kallade ”medelklassen” är i själva verket privilegierad arbetarklass och då är det ett problem att dessa grupper ställs emot varandra istället för att se vad vi har för gemensamma intressen. Jag tänker helt enkelt att det är ett sätt för kapitalismen att splittra motståndet, ett sätt som funkar jävligt bra.

Sedan spelar det såklart roll vilken bakgrund en har. Med min bakgrund har jag en massa perspektiv som kan vara problematiska i en vänsterkontext. Det jag själv har upplevt varit mest problematiskt har varit en viss idealism och en tendens att ställa mig över andra i egenskap av ”bildad”. Detta är något jag jobbat väldigt mycket med sedan jag började identifiera mig som vänster och insett vilka problem det leder till. Just idealismen tycker jag är viktig att se eftersom det är något som ofta används för att trycka ner människor med färre möjligheter att följa ”goda” ideal.

Det är såklart också så att jag har mer att vinna på nuvarande samhälle än vad många andra har, vilket kanske gör mig mindre benägen till att kämpa i vissa situationer. Det är svårare att ge allt om en har något att förlora, helt enkelt. Detta är såklart svårt att göra ogjort och jag vet inte heller om jag tycker att det finns någon poäng med att ”avsäga” sig sina privilegier, däremot så tycker jag att en kan använda dem på ett bra sätt. Till exempel; jag studerar på högskola för att få djupare förståelse för det här samhället, försöka sprida ideal jag anser positiva i kampen och så vidare. Det tycker jag är att använda mina privilegium på ett bra sätt.

Det kan alltid vara lockande att använda sina privilegium för att vinna fördelar och ställa sig över andra, och jag tänker att det är detta en måste syna och kämpa emot. Att jag har mina privilegium är en sak, men det som fäller domen är hur jag använder mig av dem. Här försöker jag att alltid vara självkritisk. Jag ser problemet med att en person med min bakgrund tar så mycket plats inom vänstern, samtidigt tror jag att fördelarna överväger nackdelarna så länge jag är medveten om min position och försöker använda den på ett konstruktivt sätt.

Jag försöker helt enkelt använda min position på bästa möjliga sätt för att sprida de ideal jag tror på, samtidigt som jag försöker att se och förstå min egen position och hur den påverkar min syn på världen.

Angående folk som tror att klass handlar om livsstil.

IMG_20130628_005128

I boken Varför Marx hade rätt så sågar Eagelton totalt människor som tror att klassamhället handlar typ om vad folk dricker för vin och jag tycker det är så himla sant. Jag är så trött på folk som menar att arbetarklassen inte finns för att de typ kan köpa likadana kläder som någon borgare. Det är för helvete inte det det handlar om! Det handlar om att vissa tjänar på andras arbete, om att det ständigt sker en omfattande exploatering av människor och att människor tvingas arbeta för andras vinning.

Tankar om klass.

Tänkte gå igenom några trevliga myter kring det här med arbetarklass, arbete och så vidare:

  • Folk som tror att arbetarklassen är ”liten men utdöende”. Okej, tänker att en här kan prata om arbetarklass i två meningar, om vi kör på en strikt definition så är ju alla som måste sälja sin arbetskraft för att leva arbetarklass så är det ju såklart skitsnack, denna grupp människor är inte på något sätt utdöende. Snackar vi den lite mer vardagliga definitionen där arbetarklassen definieras luddigt i termer av personer som utför okvalificerat arbete för låg lön, vilket jag antar dessa personer menar, så är det ju också rent skitsnack. Ok, tänk en dag i ditt liv. Du vaknar i sängen som är gjord av människor, troligen med hjälp av maskiner. Samma sak gäller din smörgås och din kopp du dricker kaffe ur. Kaffebönorna är odlade och plockade av människor. Kanske har du barn du ska lämna på förskolan, du sätter på hen kläder som sytts av människor, sätter hen i vagnen som tillverkats av människor, travar med vagnen på vägen som någon asfaltsläggare har lagt. Du lämnar hen på förskolan, där hen blir emottagen av en förskollärare eller en barnskötare. Sedan tar du kollektivtrafiken till jobbet, en människa kör bussen, tåget eller pendeln. Kanske prenumererar ditt jobb på en fruktkorg som levereras av en människa idag. Och så fortsätter det dag efter dag. En dag blir du kanske sjuk och då blir du omhändertagen av människor. Vilka är alla dessa människor som får din vardag att gå ihop, som arbetar för dig, både nära och på andra sidan jordklotet? Vad tillhör de för klass?
  • Vissa verkar tro att för att folk inte längre kallar sig arbetarklass så finns inte arbetarklassen. Jag har nyheter: en spade är en spade är en spade oavsett vad du kallar den eller vad den skulle kallat sig själv om den hade ett medvetande, detta gäller även klass. Jag förstår att det kan kännas deppigt men folk blir tyvärr inte något annat än arbetarklass bara för att de kallar sig något annat, det är inte upp till var och en att ~*själv bestämma*~ vilken klass hen tillhör.
  • Vissa menar att ”grovjobb” är bra för hälsan, alltså typ att jobba inom skogsindustrin, i gruva och så vidare. Märkligt då att människor med tunga jobb ofta dör tidigare. Alltså att jobba med att lyfta tunga saker och så är liksom inte som att gymma dagarna i ända. En lyfter saker på ohälsosamma sätt, en sliter ut leder, en andas in farliga saker och så vidare. Bara för att du ”jobbar med kroppen” så betyder inte det att du bygger upp den. Alltså seriöst, prova att jobba med att plocka disk en hel dag. Det är slitigt som fan, en står upp och gör en massa repetitiva rörelser hela tiden. Inte fan känner en sig ”stärkt” och härligt utpumpad efteråt som efter ett gympass, en känner sig trött som fan och sliten. MVH har jobbat som diskplockare och gör helst inte om det någonsin i hela mitt liv. Har även jobbat som till exempel lärarvikarie och det var inte är närheten av lika slitigt fysiskt, även om det såklart var stressigt som fan då jag sällan visste var jag skulle jobba dagen innan.
  • Vissa verkar tycka att de ”riktiga” arbetaryrkena är inom ”tung industri” som typ gruvor och skit. Detta är en högst patriarkal syn på arbete, och exkluderar en otroligt stor mängd av de yrken som utförs av kvinnor. Sådana yrken leder också till skador. En annan grej som brukar uppkomma apropå detta är att ”män dör oftare i arbetsplatsolyckor”. Nå, så må vara fallet, detta innebär emellertid inte att mäns arbete på det stora hela är sämre för deras hälsa. Säg en frisör som andas in farliga ångor dagligen, hen dör nog inte på själva arbetsplatsen i en omedelbar olycka, utan sjukdomsförloppet inträder långsamt och hen får först och främst lämna jobbet. En byggarbetare som får något tungt på sig dör troligen omedelbart. Detta gör inte frisörens arbete mindre dödligt, det är bara det att förloppet ser annorlunda ut.

Det var det.

Individualiseringen av hälsoproblemen.

Lady Dahmer har skrivit om det här med hälsa och klasstillhörighet. Många människor lägger fokus på att ”folk” måste ta mer ansvar för sig hälsa och till exempel sluta röka, börja träna och äta mer grönsaker. Detta kan väl absolut vara vettiga tips till enskilda individer, men som bred lösning på hälsoproblem i samhället är det uselt. Är det någon som på allvar tror att folk kommer få bättre hälsa för att en hetsar människor till att träna och äta nyttigt? Det är säkert många som vill göra detta men som av olika skäl saknar möjligheter.

Hälsa handlar mycket mer om vilka levnadsvillkor en har. Spela roll om en går en powerwalk om en sliter ut kroppen genom monotona rörelser på jobbet, stressar för att få vardagen att gå ihop, har för dålig ekonomi för att gå till läkaren om det inte är riktigt illa och så vidare.

Något som spelar stor roll för hälsan är vilket yrke en har. Jämför ett fysiskt slitsamt yrke med massa monotona rörelser, mycket stress och små möjligheter att själv få bestämma över sitt arbete med ett mindre fysiskt tungt, varierande yrke där en har relativt stor autonomi.Vad tror ni får en att må bra och dåligt? Faktorer som stress, upplevt självbestämmande etcetera påverkar också den fysiska hälsan mycket, det handlar inte bara om vad en stoppar i munnen och hur mycket en rör på sig. Att en powerwalk tre gånger i veckan väger lätt i förhållande till att spendera åtta timmar om dagen i en miljö som får en att bli stressad och må kasst. Arbetet utgör ungefär hälften av människors vakna tid och utformningen av det är extremt viktigt för ens hälsa.

Tänk sedan på om en till exempel har möjlighet att låta någon annan ta hand om ens eventuella barn när en tränar, om en orkar ställa sig och laga någon nyttiga jävla mat eller om en är för slutkörd efter jobbet och om en i så fall har råd att köpa mat som funkar. Ibland säger folk att ”alla har råd” att köpa träningskort/träningskläder, vilket ju såklart inte är sant från första början, men även om det vore sant handlar det ju inte bara om att ”ha råd” utan om vad en måste prioritera bort. Med ansträngd ekonomi märks sådana utgifter mycket. Sedan är det också en fråga om att ha tid och energi att utnyttja det. Jag kan verkligen förstå att den som jobbar heltid inte har någon lust att lägga ytterligare tid på träning efter jobbet, om en nu ens har möjlighet.

Och nu kan en ha en massa invändningar. Kanske att den som inte har råd med träningskläder kan ta en rask promenad eller det där ständiga käcka ”ta inte bilen/bussen” till jobbet, ungefär som om alla hade råd att ta bil/buss. Kanske att folk ”borde” prioritera sin hälsa högre. Kanske att en kan ”downshifta”. Gud, jag har hört så många.

Men snälla, lyft blicken från individen för fem sekunder? Visst, en kan tala om ”individuella val” och så vidare tills en spricker men om en faktiskt är intresserad av att lösa ett problem och inte bara skjuta skulden för det på individen så föreslår jag att en istället ser det på en samhällelig nivå. Visst, om alla ansträngde sig till max skulle kanske folkhälsan bli lite bättre, men de stora förbättringarna ligger i att förändra människor situation. Att minimera arbetsskador, att förkorta arbetsdagen, att minimera stressen på arbetsplatsen, att göra det billigare att gå till läkaren och så vidare.

Jag är så trött på människor som alltid alltid måste hitta skulden till samhällsproblem i individens val, ungefär som om människors dåliga hälsa handlade om att alla plötsligt hade slutat äta morötter. Det kommer inte att lösa ett skit att tänka så, det kommer bara göra att människor får mer skuldkänslor. Okej att det kanske är enkelt för dig att slippa ifrågasätta samhället och istället bara kunna skylla på ”lata individer” men att se det som någon slags enhetlig lösning är helt enkelt inte hållbart.

Att folk inte identifierar sig med en klass betyder inte att de inte tillhör en.

IMG_20130406_151227

En grej som alltid upprepas i min studentlitteratur och på mina föreläsningar är ”arbetarklassen har blivit medelklass” . Sedan brukar det stå typ att innan var samhället pyramidformat med liten elit, liten medelklass och stor arbetarklass men nu är det minsann diamantformat med liten elit, stor medelklass och liten arbetarklass. Detta gör mig så jävla irriterad. För det första står arbetarklass och medelklass inte i motsättning till varandra. Arbetare är den som måste sälja sin arbetskraft för brödfödan, vilket gäller stora delar av medelklassen. Medelklass betecknar typ vilken inkomst en har, inte vilken position en har i produktionskedjan. Jag vet att arbetarklass/medelklass används såhär i vardagligt tal men jag tycker inte att det passar sig i akademiska sammanhang, speciellt då begreppen inte ens definierades på något tillfredsställande sätt.

Sedan så står det alltid ungefär såhär ”klass har blivit mindre viktigt. Väljarna identifierar sig mindre med sin klasstillhörighet”. Såhär: att människor identifierar sig mindre med sin klasstillhörighet betyder inte att den har försvunnit eller slutat vara relevant. Klass är fortfarande en jätteviktig aspekt av många människors liv, oavsett om de vill kännas vid det eller inte.

En annan grej som också upprepas är att klasstillhörigheten blivit mindre tydlig, som om det betydde att den blivit mindre eller mindre viktig. Bara för att klasser förändras så betyder inte det att de är mindre viktiga, det kan bara vara svårare att upptäcka för en vars idé om arbetarklass är en musklig man som står och hugger sten för hand i en gruva. Idag kanske det finns färre sådana arbeten och en större del av arbetarklassen sysslar med serviceyrken eller telemarketing, det gör den inte mindre till arbetarklass.

Så jävla trött på den här myten om att klass skulle bli mindre viktigt på riktigt. Att folk identifierar sig mindre med det är såklart relevant att ta upp, men att sätta likhetstecken mellan detta och att det är en mindre relevant del i människors liv är bara trams. De hade kunnat skriva ”människor uppfattar klass som mindre viktigt”, inte att det är det.

Det finns ingen politik bortom höger/vänster.

IMG_20130324_121218

Kursen jag läser nu heter ”medborgare och samhälle”. Den handlar mycket om något som kallas ”demokratisering”. Tyvärr är det en otroligt tramsig kurs som helt saknar kritiska perspektiv.

I en av böckerna står det om ”new politics” och ”old politics” och om att dagens väljare inte definierar sig så mycket efter klass utan efter andra grejer, som kanske miljöfrågan eller något annat. Det står också att en minsann måste hitta nya frågor utanför höger/vänster-skalan.

Just denna idé om att höger/vänster inte längre är relevanta indelningar i politiken är en grej som upprepas gång på gång och det gör mig så trött. Många försöker sudda ut den indelningen och få det till att vår tids viktigaste frågor, väldigt ofta miljöfrågan, inte är en fråga om höger eller vänster utan typ diffusa ”värderingar” eller liknande, eller att det inte föreligger någon intressekonflikt eftersom det minsann rör alla och alla vill rädda miljön.

Höger/vänster är såklart fortfarande högst relevanta kategorier, då det fortfarande handlar om intressekonflikter, som i hög grad utspelar sig mellan olika klasser. Om vi tar miljöfrågan som exempel så är miljöförstörning något som människor drabbas av i olika grad. Beroende på var en bor i världen och på hur mycket resurser en har för att skydda sig mot miljöförstöring så drabbas en helt olika av miljöförstöring. Vidare så bidrar olika människor olika mycket till den miljöförstöring som äger rum, det skulle alltså vara en mindre uppoffring för vissa än för andra att leva miljövänligt. Ett typiskt exempel är hur rika människor letar upp ”oförstörd natur”, reser dit med något jävla flygplan och i och med detta förstår jorden ytterligare lite samtidigt som de flyr konsekvenserna av sin livsstil. Vidare finns det såklart en massa intressen som skulle förlora otroligt mycket på hållbar klimatpolitik: att ta ansvar för miljön är dyrt och ett flertal företag skulle troligen inte kunna upprätthålla sin verksamhet om det krävdes. Om det hade varit så enkelt som att alla var överens och det inte fanns några konflikter så hade detta knappast varit ett problem, då hade vi väl bara fixat skiten.

Detta har i allra högsta grad med höger och vänster att göra, eftersom det är fråga om en klasskonflikt. Rika människor står för en större del av miljöförstöringen och kan samtidigt komma undan konsekvenserna, fattiga människor står för en mindre del men är ofta de som drabbas hårdast. Det är inte bara en fråga om moraluppfattningar som är helt oberoende av varifrån en kommer, utan är en faktisk konflikt mellan olika intressen. Människor som måste offra mycket för att leva miljövänligt är såklart mindre benägna att göra det eftersom målet inte anses stå i proportion till uppoffringarna.

Sedan är det såklart inte en fråga som rör sig främst på individuell nivå utan rör sig snarare om länder, företag och så vidare, men jag tar individer som exempel för att jag tänker att det är lättare att förstå.

Om en tror att en bara kan vara för bra saker och få alla att vara med på det utan att det kommer leda till en intressekonflikt är en naiv. Även en sak som kan tyckas självklar för alla i teorin, typ att det är schysst att rädda miljön, är ingen självklarhet när det väl kommer till praktiken. Olika människor behöver offra olika mycket och få ger frivilligt ifrån sig sina privilegium. Vad en har för intressen påverkar troligen mycket hur en ser på en fråga, eftersom det är en ganska obekväm insikt att en måste förändra hela sitt sätt att leva. Det är liksom ingen slump att företagsägare generellt har en lite mer ”tillväxtvänlig” syn på klimatfrågan. Alla skulle väl vilja rädda miljön och så vidare om det var kostnadsfritt, men det är det tyvärr inte.

Bara för att människor identifierar sig mindre med klass eller för att klasskonflikterna är mindre uppenbara för vissa så betyder inte det att de inte finns. Klass är fortfarande otroligt relevant för vilka politiska intressen vi har och hur vi formar vår syn på samhället. Visst har det kanske kommit in nya frågor i den politiska arenan vilket vi måste förhålla oss till, men bara för att frågorna inte är exakt de de var innan så betyder inte det att klasskonflikten är överspelad, bara att den delvis ändrat form. Och eftersom klass fortfarande är relevant så är höger/vänster fortfarande en relevant indelning av politiken.

Klassresor.

Suhinina har skrivit ett inlägg om hur det talas om klassresor inom politiken. Klassresor är nästan alltid synonymt med klassresor uppåt, och talas alltid om i positiva ordalag, både från höger och från vänster. Det är bra med klassmobilitet, får vi veta. Ibland så känns det som att just klassmobilitet är det viktiga temat för alla diskussioner om klass. Det talas sällan om positionerna i sig utan istället talas det om varför människor befinner sig där.

Jag menar att detta hänger ihop med den liberala synen på klass, som bland andra Neuding förespråkade i en ledare för ett tag sedan. Det handlar om att en inte har något emot klassamhället som sådant men helst ser att rätt person hamnar på rätt plats, så att säga. Det är okej med hierarkier, men de som sitter högt upp ska sitta där på ”egna meriter”.

I ett sådant intellektuellt klimat blir klassresorna viktiga. Förekomsten av klassresor visar att människors klasstillhörighet inte bara beror på arv utan på något mer, på att de är (eller inte är) meriterade och kompetenta. Intrycket av att vi lever i en meritokrati skapar en trygg känsla hos många. Skönt att folk uppenbarligen tillhör den klass de förtjänar!

Ingen vill såklart tala om den tråkiga sidan av detta, nämligen att människor också gör klassresor neråt. Historien vi vill höra är om den strävsamma arbetaren eller entreprenören som lyckas bryta sitt sociala arv och klättra upp i medelklassen. Om att hårt slit ger lön för mödan. Vi vill inte höra att en också kan bli petad från sin klassposition, att en kan trilla ner några steg. Det påminner oss om förgängligheten i det hela, om att en fortfarande är utelämnad till det satans klassamhället även fast en klättrat på stegen. Det är ingen bekväm insikt.

Historien om klassresor säger oss också något annat: det är ingen idé att klaga, kämpa på så kan du också hamna i en högre klass i slutänden.

Och så är vi där igen. I det här samhället där alla ständigt måste kämpa för att nå en högre klass eller för att behålla sin klasstillhörighet. Istället för att diskutera hur vi ska kunna skapa ett värdigt liv för alla så handlar diskussionen om varför människor hamnar på vilket steg i den sociala hierarkin. Istället för att bryta ner hierarkier så legitimerar vi dem med att de trots allt är meritokratiska.

Det handlar inte om lika möjligheter, det handlar om rätten till ett värdigt liv.

Givetvis är det trevligare när borgerligheten inser att det finns ett klassamhälle än om de inte gör det, och därför uppskattar jag att Neuding skriver om detta i SvD idag. Vad jag däremot tycker är konstigt är att texten blir så hyllad från vänsterhåll. Jag antar att det har att göra med att vänstern är så svältfödd på att få sin världsbild respresenterad att vi hugger efter minsta grej, speciellt om någon” seriös” borgare säger det.

Neuding har nämligen ingenting emot klassamhället som sådant, hen vill bara inte att det ska vara så baserat på vad en föds till. Det Neuding vill ha är så kallad ”meritokratisk kapitalism”, vilket verkar betyda att den som är bäst på att äga produktionsmedel, pengar och makt ska göra detta:

Det är en god sak att människor kan bli rika på att starta framgångsrika företag. När rikedom däremot huvudsakligen bygger på arv och klass har man brat-kultur, inte meritokratisk kapitalism.

Neuding fokuserar tydligt på det felaktiga att en föds in i en given klass, inte att klassamhället som sådant existerar:

Man behöver inte räkna förmögenheter för att se att vi har för lite social rörlighet i Sverige. En analys från SCB och Högskoleverket visar att 27 procent av unga från arbetarklasshem går vidare till högre utbildning, jämfört med 70 procent av barn till högre tjänstemän. Det är ett tecken på systemfel att människors liv i så hög grad bestäms av föräldrarnas klasstillhörighet.

För en liberal spelar det ingen roll om vi har stor ojämlikhet, så länge de som kommit till de högsta posterna kommit dit på ”egna meriter” eller är de ”mest dugliga” för att utföra ett givet arbete. Det som svider i det liberala hjärtat är inte att människor har det olika bra, att vissa sliter ut sina kroppar i förtid för pisslön samtidigt som de skapar mervärdet som företaget tjänar sina pengar på medan deras chefer lyfter 50 gånger vad de tjänar.

Jag tycker att det är deppigt att klassdebatten har kommit att fokusera så mycket på just biten om arv, men jag antar att det är det argument som funkar bäst i den liberala era vi lever i. Det som får människor att reagera är inte att folk har det dåligt, utan att folk inte ses som individer. Givetvis är det viktigt att se till arv, eftersom det handlar om vilken erfarenhet som finns av olika sociala villkor i olika maktgrupper i samhället, vilket är relevant i såväl politik som myndighetsutövning. Drömmen om ett klasslöst samhälle är dock inte drömmen om ett samhälle där alla får samma möjligheter att placera sig i den sociala hierarkin, utan drömmen om ett samhälle utan sådana hierarkier.

Det är ett stort problem att stora delar av vänstern har anammat den liberala synen på klass såpass mycket att Neuding ses som någon jävla hjälte när hen skriver att vi borde bevara de strukturer vi har idag men kanske se till att de inte bygger så mycket på föräldrarnas klasstillhörighet. Allting handlar om social rörlighet, om att inte behöva födas in i en klass en inte passa.

Även om ägandestrukturerna kastades om varje generation, så att arbetarnas barn blev kapitalister och tvärtom, så skulle jag vara emot ett samhälle där vissa människor berikar sig på andra människors arbete bara för att de har produktionsmedlen i sin ägo. På samma sätt skulle jag vara emot maktstrukturer baserade på kön även om de olika könen turades om att stå högst upp i pyramiden. Det handlar inte om att ha lika möjligheter, det handlar om att alla borde ha rätten till ett värdigt liv, oavsett om en råkar ha fallenhet för att driva företag, för att ta hand om sjuka eller vara oförmögen till arbete.

617290 lättsålda jävla korvar.

Alltså gud, minns de där jävla korvarna så tydligt från min barndom (även om jag själv slapp sälja dem). När det vankades typ klassresa så skulle folk springa omkring och sälja de där jävla korvarna till snälla släktingar och grannar. Jag kommer ihåg att vi i min klass sålde en massa godis istället. Jag minns att det var fullkomligt vidrigt för man var tvungen att knacka dörr och ha sig, även om det bara var grannarna. Det slutade antagligen med att min föräldrar köpte godiset.

Jag förstår verkligen inte hur man kan tycka att det är rimligt att lägga detta på barn i mellanstadieålder. Effekten blir nog allt som oftast att föräldrarna känner sig tvungna antingen att köpa produkterna själva eller att tvinga dem på någon familjevän eller släkting. Jag tycker det säger sig ganska bra själv att detta främst drabbar familjer med lägre inkomster.

Jag hatar detta att vissa företag tjänar på något slags organiserat grupptryck i skolan, vilket gäller såväl detta korvföretag som de företag som står för uthyrning av flak, fixande av studentskivor och så vidare. Jag tycker att det är skamligt att vissa lärare säkrar intäkterna för dessa företag genom att försöka övertyga sin (lättövertalade) elever om att sälja en jävla massa korvar eller godis eller vad fan det nu kan vara fråga om.