Igår fick jag min dos av relativisering när någon på twitter tyckte att man minsann inte ska tala om klass eftersom ”alla kanske inte vill placeras i något fack” eller något i den stilen. Antifackretoriken går hem i många läger för att folk uppfattar den som frisinnad, nytänkande och liberal, vilket jag kan förstå. Vem gillar inte tanken på en verklighet där människor slipper definieras utefter sitt kön, sin etnicitet eller sin bakgrund, liksom?
Faktum är dock att samhället, så som det ser ut idag, i allra högsta grad placerar medborgarna i olika fack helt av sig själv. Det rör sig inte bara om fördomar i samhället utan också om faktiska materiella förutsättningar som blir väldigt tydliga just i fallet ”klass”; den som är född i en familj med lite pengar har det svårare att göra vissa saker. Det har inget att göra med att folk har fördomar mot folk med lite pengar, att folk med lite pengar måste bli mer ”representerade i media” eller något liknande utan om att det faktiskt är svårare att kunna göra vissa saker om man saknar kapital.
Klass är en ytterst relevant indelning av människor eftersom den har täckning i verkligheten. Verkligheten ser ut så att folk har olika materiella tillgångar och det påverkar deras liv. Sedan finns det även andra aspekter, till exempel socialt utrymme som är betydligt mer abstrakt, men just det materiella kan man liksom inte sätta sig emot. Det är så. Ett företag som går i arv om omsätter miljoner kronor om året gör skillnad, att ens föräldrar kan stå som medlåntagare när man köper en lägenhet gör skillnad, att man stått i bostadskö hela livet gör skillnad och så vidare. Det är inget hittepå, något konstigt flum som vänstern kokat ihop utan en krass beskrivning av verkligheten.
Därför kan man liksom inte gå omkring och välja helt efter eget huvud vilken klass man tillhör för det grundar sig delvis i vilka tillgångar man har. Familjen Bonnier blir inte arbetarklass bara för att de säger att de är det eller för att de vill vara det.