Här är en liten uppgift jag skrev om boken Maskuliniteter – kritik tendenser trender av Herz och Johansson.
Kännetecken.
Det som kännetecknar den kritiska mansforskningen är enligt Herz och Johansson att den har sina rötter i en feministisk tanketradition, vilket ger ett antal effekter gällande forskningens utgångspunkter och dess syften. Epiteten ”kritisk” syftar till att ” på ett kraftfullt sätt markera tillhörigheten till en feministisk tradition” (Herz och Johansson, 2011).
Ett vanligt feministiskt grundantagande är att kön och könsskillnad inte är något naturligt utan något som konstrueras socialt. Detta är även ett av grundantaganden inom den kritiska mansforskningen. Maskulinitet är någonting som konstrueras socialt, och den kritiska mansforskningen aspirerar på att undersöka hur detta går till. Maskulinitet tas alltså inte för givet som något naturligt, utan ses som en effekt av sociala strukturer i samhället. Detta till skillnad från till exempel biologistiska förklaringsmodeller (som inte nödvändigtvis har någon grund i biologisk forskning) som kretsar kring till exempel testosteron, något som berörs av Herz och Johansson i kapitel 6 som handlar om våld och riskbeteenden.
Ett annat perspektiv maskulinitetsforskningen tar med sig från den feministiska tanketraditionen är insikten om att makt spelar roll för hur samhället struktureras. Inom maskulinitetsforskningen försöker en förstå hur maskulinitet hänger ihop med makt. Exakt hur denna ambition tar sig uttryck är inte särskilt tydligt, men jag tolkar det som att det finns ett grundantagande om att maskulinitet hänger ihop med könsmaktsordningen och mäns överordnade position.
Att undersöka antaganden och normer kring män och maskuliniteter är enligt Herz och Johansson en del i att försöka omkullkasta den ordning som strukturerar in världen efter dessa. Antaganden om maskuliniteter är en viktig del i hur människor kategoriseras i detta samhälle, och därför är det alltså relevant att undersöka hur detta går till. Även denna ambition kan kopplas till den kritiska mansforskningens feministiska rötter. Forskningen syftar inte till att försvara den rådande ordningen utan till att studera den kritiskt i hopp om att kunna bidra till förändring.
Våld och riskbeteenden.
Herz och Johansson hänvisar till statistik rörande mäns riskbeteende och dödlighet för att påvisa att män som grupp står för en större del av brottsligheten och tar större risker. Bland annat så berör de att män är både utövare och offer för en majoritet av våldet i samhället, att de i högre grad brukar droger och ägnar sig åt andra riskbeteenden.
Herz och Johansson avvisar förklaringar som hänvisar till biologiska faktorer, närmare bestämt det ”manliga” könshormonet testosteron, och lägger istället tonvikt vid sociala förklaringsmodeller, såsom att män förväntas använda våld (Herz och Johansson, 2011).
Under rubriken ”En destruktiv maskulinitet?” (Herz och Johansson, 2011, sid 101) utvecklar Herz och Johansson resonemang om att våld och maskulinitet hänger ihop. Bland annat skriver de om mäns våld mot kvinnor och att detta i en svensk kontext brukar förklaras med samhällsorganiseringen i stort, alltså att då män strukturellt är överordnade kvinnor i samhället i stort så går detta igen även i hemmet.
De skriver också att det finns ett fäste för teorier som kombinerar individuella och strukturella faktorer. Detta beskrivs som att ”strukturella diskurser verkar genom subjekten och dess unika historia” (Herz och Johansson, 2011, sid 105). Fördelen med detta beskrivs som att ansvaret hamnar på männen.
Herz och Johansson belyser hur våldet som män utövar mot kvinnor är en del i en maskuliniseringsprocess. De har bland annat med ett citat från en man som förklarar sitt våld mot en kvinna med att hon ”var mannen”, något han inte kunde acceptera. Alltså använde han våld för att återfå sin maskulinitet. Herz och Johansson tar också upp att våld är vanligare i grupper av män som inte har tillgång till andra former av maskulinitet, till exempel ekonomisk makt.
De berör också att det finns vissa antaganden om män och maskulinitet som bygger på att de är aktörer, och att det saknas ett språk för att prata om att män också kan vara offer för saker. Maskulinitet ger enligt Herz och Johansson både fördelar i form av makt, men också nackdelar som resulterar i till exempel riskbeteende, ensamhet och självmord.
Queerteori.
Att ha ett queerteoretiskt perspektiv på maskulinitet kan enligt Herz och Johansson innebära att en vänder blicken mot och dekonstruerar det normala, och på så vis visar på att även det är konstruerat.
Herz och Johansson sätter fokus på heteronormativitet eller den heterosexuella matrisen som alltså är idén om att heterosexualitet är ett dominerande ideal i samhället. De menar på att en riskerar att sätta heterosexualiteten som en utgångspunkt eller måttstock inom forskningen, och att sätta andra fenomen eller sätt att göra maskulinitet på i relationer till den.
Dirk Gindt påpekar i sin recension av boken att Herz och Johansson genomgående fokuserar på så kallade ”bio-mäns” maskulinitetsutövande, och inte tar upp forskning om hur andra än män kan utöva maskulinitet (Gindt, 2012).
Kanske skulle ett queerteoretiskt perspektiv kunna vara ett välbehövligt inslag i Maskuliniteter. Herz och Johansson utgår till exempel från en definition av ”man” som de uttryckligen kopplar till vad de kallar ”bio-män” alltså ”personer som kategoriseras som biologiska män” (Herz och Johansson, 2011, sid 15). Här hade det varit intressant med ett utvecklat resonemang om vilka som kategoriseras som biologiska män och vilka som kategoriserar dem, samt även vad termen ”biologisk” innebär i sammanhanget. Det känns som att det anspelas på normativa antaganden om vad en biologisk man är, en diskussion som jag anser förtjänar större uppmärksamhet.
Detta blir också tydligt när Herz och Johansson tar upp transkvinnors utsatthet då de pratar om mäns våldsutsatthet, och refererar till dem som ”f.d. bio-män” (Herz och Johansson, 2011, sid 113). Här skulle det behövas ett mer tydligt resonemang i varför transkvinnors utsatthet är relevant, och om Herz och Johansson menar att de är utsatta i egenskap av män. Det känns som att queerteori kanske hade kunnat vara en hjälp på traven.
Vidare kan en fråga sig vad syftet är med att kalla något maskulinitetsforskning och inte mansforskning, när det ändå bara är män som tas upp. Är det en självklarhet att allting män ägnar sig åt ska kategoriseras som maskulinitet? Boken ger i alla fall det intrycket, när de skriver om alternativa sätt att göra maskulinitet på. Precis som Dirk Gindt skriver så verkar Herz och Johansson inte ha tagit tillvara på de queerteoretiska insikterna själva.