Kvinnors självförtroende.

Det finns en idé om att en som kvinna ska vara så kallat ”självsäker” och ”ta för sig”. I detta förväntas själva nyckeln till framgång i manssamhället ligga. Det är en ”sanning” att kvinnor har sämre självförtroende en män.

När män pratar om kvinnors självförtroende så handlar det ofta om att kvinnor ska göra det ena och det andra. Kvinnor måste sluta hata sig själva så mycket utan bara börja ~*älska sig själva*~ istället. Ungefär som om kvinnors dåliga självförtroende bara handlade om att vi är sådana, och inte om vår verklighet.

Givetvis får en dåligt självförtroende när en lever i ett samhälle där en anses vara sämre för att en är kvinna. Detta blir såklart starkare om en dessutom har män i sin närhet som ständigt kommer med sina omdömen om en och trycker ner en. Ibland hör en saker i stil med att en ska låta det negativa rinna av en, men det handlar dock inte om enskilda människor eller uttalanden utan om en samlad erfarenhet av att bli nedtryckt i kraft av sitt kön, som gör att varje enskild grej känns större. Om en inte blir bekräftad som människa kontinuerligt så känns enskilda prestationer så mycket viktigare.

Jag tänker också på det ojämna utbytet av bekräftelse i heterosexuella relationer. Kvinnor blir i mycket lägre grad än män bekräftade i sina relationer. Kvinnor ger bekräftelse på ett mycket mer genomgående sätt. Detta bidrar såklart till hur kvinnor utarmas känslomässigt. Eftersom heterosexuella relationer för många är den främsta källan till bekräftelse så är det inte konstigt att många kvinnor går omkring och känner sig som dåliga människor.

För mig är det väldigt tydligt att mitt självförtroende i princip uteslutande har påverkats negativt av relationer med män, detta för att de ofta trycker ner en. I de fall de inte ägnar sig åt något aktivt nedtryckande så har det åtminstone funnits ett ojämnt utbyte av bekräftelse. Jag har sällan upplevt mig bekräftad i egenskap av hela min person, utan snarare i egenskap av att vara kvinna. Antingen för att jag uppfyller en specifikt kvinnlig position eller för att jag skiljer mig från andra kvinnor. Kontentan är att allting ses i förhållande till mitt kön.

Att kvinnor ska kunna stå emot den press på psyket det utgör att bli konsekvent nedvärderad i kraft av sitt kön är väldigt mycket begärt. Att en som någon slags autonom individ bara ska kunna ~*skaffa bra självförtroende*~ utan att det finns människor omkring en som bekräftar en, utan kanske tvärtom snarare trycker ner en, är väldigt mycket begärt.

När jag rör mig i kvinnoseparatistiska rum känner jag mig i regel mycket med sedd och bekräftad, och detta är någonting som har fyllt mig med väldigt mycket styrka och kraft att göra saker. Tyvärr är det väl ofta så att kvinnor inte alltid bekräftar varandra som de borde, utan istället ser varandra som konkurrenter. Jag tänker att det är en viktig feministisk strategi att bekräfta andra kvinnor, i alla möjliga sammanhang. Att bekräfta andra kvinnors upplevelser och erfarenheter men också att bekräfta det andra kvinnor gör.

När män säger att de gillar självsäkra kvinnor brukar de dock sällan mena kvinnor som faktiskt är det, utan snarare kvinnor som de själva slipper känna så mycket känslomässigt ansvar för. Alltså kvinnor som inte gör någon grej av att de mår dåligt inför dem. Kvinnor som är enkla att ha att göra med.När en som kvinna möts av denna värdering så känner en ofta ännu mer skuld och skam. Kanske vill en bli bekräftad, men en vågar inte uttrycka detta behov i rädsla att framstå som en komplicerad person. Kanske blir behovet ändå så starkt att en ger efter och ställer krav, med den omedelbara effekten att en tvivlar på sig själv och sin rätt att göra detta. Män brukar däremot vara mindre intresserade av att kvinnor ska ägna sig helhjärtat åt sina projekt och vara stolta över sig själva och det de gör. Det ”goda självförtroende” som kvinnor ska ha handlar bara om att det ska vara enklare för mannen att handskas med oss.

Om män verkligen ville att kvinnor skulle ha bra självförtroende skulle de inte recensera våra personligheter i tid och otid, utan låta oss finnas i vår egen rätt.