Visst handlar lycka inte bara om hur man har det utan också om hur man tar det, men jag vågar ändå hävda att det där med hur man har det är den viktigaste aspekten. Visst finns det människor som lyckas må skit trots att de har alla förutsättningar för att må bra, på samma sätt som det finns människor som ler i de mest utsatt situationer (även om jag skulle säga att det är mer ovanligt). Jag tror att materiellt välstånd gör det. Inte på det sättet att man faktiskt blir lyckligare av att äta oxfilé istället för att äta gröt, däremot tror jag att man blir lyckligare om man slipper tänka på sin ekonomi och sin framtid hela tiden.
Att känna att man har möjligheter i livet, inte bara till att göra karriär utan också till att strunta i att göra karriär för att bilda familj tidigt eller ha mer ledig tid. Inte bara till att utbilda sig för att få ett välbetalt yrke utan också till att strunta i det välbetalda yrket för att syssla med något man gillar och kunna leva ändå. Att ha utrymme att fundera på vad man vill göra i livet, inte bara vad man måste.
Jag är övertygad om att lyckonivån i samhället skulle öka markant om folk blev fick utrymmet att fundera över sina livsval. Inte bara kring vilken utbildning som leder till jobb eller hög lön utan också kring vd man faktiskt vill gör i sitt liv. Idag finns det ett väldigt litet utrymme för alternativa sätt att leva sitt liv. Heltid är den förhärskande normen, att organisera sig i heterosexuella relationer och så småningom familjer likaså. Människor som lever utanför detta ses som konstiga undantag. Fria val har kommit att handla om vilken vårdcentral man behandlar sin av arbete trasiga rygg på, inte om att undvika ryggontet genom att jobba mindre.
Frågan är ju hur man ska skapa ett samhällsklimat där det finns eftertanke kring dessa frågor. Jag tror att en av grundstenarna är trygghet, en trygghet i att man kan testa sina idéer kring hur man vill leva sitt liv och försörja sig utan att alltid lyckas. En sådan trygghet skulle kunna vara medborgarlön: en garanti på att hur dåligt allt än går så kommer man ändå att klara uppehället. Något som skulle öka rörligheten i samhället och öka människors vilja att prova på nytt, typ byta karriär mitt i livet. Vad tror ni?
Hur stor tänker du dig att en sådan medborgarlön skulle vara? Känns ju som att typ 10 000 efter skatt är ett minimum för att leva drägligt. Frågan är ju hur det ska finansieras i så fall. Kanske behöver man inte höja skatten så mycket (eller alls), om man räknar in att sjukersättning, socialbidrag osv då i stort kan ersättas av detta? Det är en intressant tanke det här med medborgarlön, och det är fint att ens människovärde och medborgarskap i sig ska och borde räcka för att man är garanterad ett basalt livsuppehälle. Herregud, de flesta vill väl jobba och utvecklas och bidra till samhället ändå. I dagens samhällsklimat känns det verkligen som att ett människovärde står och faller med att man har ett arbete i princip.
(Jag jobbar tillfälligt på ett slit- och skitjobb just nu, och trots att jag inte ens jobbar heltid eller har barn eller något annat större tidskrävande så har jag aldrig varit så energifattig som nu. Orkar knappt tänka över min livssituation. Tid för eftertanke är nog en bristvara hos många, tänker jag också. Speciellt för arbetarklassen).
7000 är väl den summa som brukar vara på tal. Tanken är, precis som du säger, att även socialbidrag etc stoppa in i det vilket gör det billigt eftersom man slipper en massa administration. Sedan ska det väl även till skattehöjningar.
Jag tycker att det låter som en sjukt bra idé. Jag är av den åsikten att det mesta går att fixa som man vill det. Jag vet dock inte riktigt hur man skulle få pengar till detta. Man måste slopa vissa saker. Måste prata med någon som kan ekonomi 🙂
Mycket klokt och intressant skrivet av både dig och kommentaren av Elsa. Instämmer med i princip allt. Väldigt intressant idé!
På tal om inte detta: grattis på namnsdagen! (:
Hade ingen aning! Tack =)