Ett löfte till mig själv.

Det kan vara så lätt att glömma hur det var nu när jag inte är där längre. Det kan vara lätt att glömma hur dåligt jag mådde när jag för blott några månader slavade som timvikarie, på nya platser varje dag. Det kan vara lätt att glömma osäkerheten som skavde varje kväll när jag inte visste om jag skulle jobba dagen efter eller inte, de ändlösa resorna till nya platser varje dag som man aldrig visste var de låg eller hur lång tid de skulle ta. Att man ibland fick åka mer än tre timmar sammanlagt bara för att kunna ta sig till jobbet och hem igen. Otryggheten i att aldrig får lära sig namnet på de man arbetade med och att riskera att bli av med lönen för att receptionen hade stängt innan man gick hem. Uppoffringen i att vara för mån om att få jobba dagen efter för att en endast gång stänga av mobilen. Det själadödande i att ingen någonsin såg om man utvecklades. Det uttröttande i att inte kunna sova för att man är för nervös inför morgondagen och i att hälsa på 20 nya människor varje dag, minst. Det kan vara så lätt att glömma allt detta när man inte gjort det på ett halvår, då är det lätt att se tillbaks på det och tänka att det inte var så hemskt. Men jag kommer ihåg hur mycket jag hatade det då, och det kan inte ha varit utan grund.

Men jag har fan lovat mig själv att jag aldrig någonsin kommer glömma hur det var och jag kan säga att jag önskar inte ens min värsta fiende den tillvaron. Jag hade det ganska enkelt ty jag bodde fortfarande hemma och hade inga fasta utgifter, jag gjorde det dessutom bara för så kort tid och det visste jag redan innan jag satte igång. Det var bara i väntan till att börja plugga. Men jag tänker på de andra som var på samma introduktionsmöte som jag: flera vuxna personer, säkert med barn därhemma och en hyra att betala, personer mer flera års arbetslivserfarenhet som levde i samma otrygghet som jag. Så förbannat smärtsamt att vara dessa människor, att varje dag gå omkring i denna otrygghet och att dessutom saknar utsikter för en annan framtid.

Och om jag, som ju faktiskt gjort detta, måste påminna mig för att komma ihåg varför jag lovade mig själv att aldrig någonsin göra om det, så har jag ingen tilltro till att människor som aldrig någonsin jobbat i hela sitt liv ens kan komma i närheten av att begripa vad det innebär för de personer som har detta som sitt levebröd. Men jag ska aldrig någonsin glömma, jag ska klamra mig fast vid denna insikt om ovärdigheten i att leva så och framförallt ovärdigheten i att mängden personer som lever under dessa villkor ökar, inte tvärtom.