Man måste gå igenom tvåsamhetsträsket och komma ut på andra sidan som en ny människa för att kunna betraktas som frigjord.
En ny blogg jag har börjat läsa är skriet från kärnfamiljen. Där har det skrivits ett inlägg om skilsmässan. På sista tiden har folk börjat hypa skilsmässan, på samma sätt som äktenskapet hypas. Skilsmässan sveps in i ett rosa skimmer av frigörelse, varannanveckaliv och nya spännande äventyr.
De flesta kvinnor blir faktiskt lyckligare efter en skilsmässa, medan de flesta män deppar ner sig, så det kan absolut ligga något i den här hypen, även om man såklart inte ska sträva efter det. Om man har gift sig så ska man ju såklart ändå försöka vara tillsammans. Det blir ju bara fånigt annars. Däremot tycker jag att det är positivt att skilsmässan inte alltid ses som ett nederlag.
Vad jag däremot ser som extremt problematiskt med hela konceptet är att man fortfarande definierar allt utefter iden om monogami. Monogami ses som något man antingen är i eller är utan, och är man utan så är man ”singel”, alltså ensam. Man tänker inte på andra eventuella samlevnads- eller levnadsformer som kan finnas. Kanske är man inte monogam men har däremot ett rikt kärleks- och sexliv med flera olika personer. Kanske bor man tillsammans med tre mysiga kompisar varav en man sover i samma säng som. Men nej, i debatten finns inget utrymme för detta. Man är antingen gift, ogift eller skild.
Vad värre är att det fortfarande anses fult att vara ogift, alltså att aldrig ha blivit gift eller aldrig ha delat sitt liv med någon i en kärnfamiljsstruktur. Då är man ovald och har aldrig fått chansen att prova på monogamin. Det är först när man varit gift och sedan skilt sig som man kan ha något att säga till om, då har man prövat på och sedan ratat, då har man blivit vald och sedan valt bort. Det är okej.
Jag önskar att det kunde ses som ett sätt att bli lycklig att helt enkelt inte vara monogam från första början också, men nej. Man måste gå igenom tvåsamhetsträsket och komma ut på andra sidan som en ny människa för att kunna betraktas som frigjord.
Gillar det här inlägget väldigt mycket. Klokt och bra!
Jag håller inte alls med Sanna Lundell som man refererar till i inlägget. Istället är jag mer på Svelands linje. Läs gärna om det här: http://www.mariasveland.se/aktuellt/lyckliga-skilsmassor-provocerar/
Det kan jag störa mig på vad gäller hetsen att definiera vad man ’är’. Om man – i mitt fall exempelvis – är någons flickvän. Jag har inte varit någons flickvän på ca 5,5 år & det är OK men omgivningen har ju haft svårt att ta att jag inte har haft en sådan titel trots att jag har umgåtts intensivt med & haft sex med någon. Eftersom jag inte har varit ’ensam’ så har människor velat se mig som flickvän fastän jag bara har sett det som om jag har det härligt med någon & sedan ser man om det blir det seriösa paketet med flickvänstitel & hela köret (eftersom jag uppskattar det, jag har bara ingen hets dit).
Tvåsamhet, visst, men just äktenskapet tycker jag inte att det hypas så mycket över bland yngre generationen faktiskt. Upplever det snarare som att många tycker att det är ett enormt steg att ta och hellre förblir ”bara” sambos.
Huvudet på spiken!
Själv har jag varit polyamourös sedan jag var 17 år och har svårt att relatera till alla de där grejerna monogami medför inklusive den där känslan av frigörelse som tydligen ska infinna sig efter hela spektaklet.
Pingback: Tvåsamhet, dra åt pipsvängen « smartasanna
Pingback: Flumm och normativt exkluderande fascism i debatten | Intersektionell Solidaritet – Där det finns makt finns det motstånd