Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Man ska inte behöva ha en diagnos för att få hjälp att klara sig igenom jobbiga perioder.

Det är väldigt vanligt att små barn bli diagnostiserade med ADHD. Barn som kanske är en sådär 7-8 år. Sedan växer väldigt många ur sin ADHD. Diagnoserna har dessutom ökat på sista tiden.

Om man har stor problem med koncentrationen så tycker jag att man ska få hjälp. Däremot känner jag ett visst motstånd emot att proppa så små barn fulla med medicin. Medicinen hjälper såklart många, men jag tänker att det vore bättre ju fler man kunde hjälpa på andra sätt först. Medicin för så små är i mina ögon en lösning man tar till först när inget annat funkar.

Det primära problemet när det kommer till diagnoser är emellertid är att en ”riktig” diagnos är den enda vägen man kan gå om man vill få hjälp av samhället med sina problem. När skolan vill anställa en resursperson för en elev så måste det motiveras inför kommunen (eller vem som nu ger ut pengarna) och om personen ifråga har en diagnos så blir det oändligt mycket lättare.

Det här är ytterst problematiskt av olika anledningar. Dels för att det tvingar människor att passa in sina beteenden i mallarna för olika diagnoser, men också för att många får medicin även om mer stöd i skolan eller ett annat schema hade varit det enda som behövdes. För så fort någon får en diagnos så tänker folk ”medicin”. Det är också problematiskt för att vissa beteende, som man har namn på, lättare blir hjälpta. Andra beteenden som kan vara minst lika problematiska för individen, men som kanske inte är lika lätta att se eller inte märks lika tydligt.

Framförallt tycker jag att man måste ifrågasätta hela diagnosgrejen kring ADHD när såpass många växer ur den med tiden. Man kanske istället borde se på det som en utvecklingsfas. I den åldern (7-10) så har väldigt många barn väldigt svårt att koncentrera sig. För vissa är det såklart värre än andra men lösningen borde rimligtvis vara fler personer i klassrummet generellt och upplägg på undervisningen som fungerar. Så att man slipper ge folk diagnoser för att de ska få hjälp att klara sig igenom en för alla jobbig tid.

18 kommentarer till Man ska inte behöva ha en diagnos för att få hjälp att klara sig igenom jobbiga perioder.

  • Klara skriver:

    Det här är väldigt intressant men att antalet diagnostiserade ökat behöver väl inte innebära att medicineringen har ökat i samma omfattning? Jag har själv add och är väldigt intresserad så du får gärna skriva lite källor så jag också kan forska lite.

  • Fredrik skriver:

    Intressant ämne – i det senaste numret av tidskriften ”Modern Psykologi”
    kan man läsa en lång artikel om ”inflationen i psykiatriska diagnoser”.
    Rekommenderad läsning för alla med diagnos eller utan.

  • Klara skriver:

    Jag håller verkligen med om problemet att det krävs en diagnos för att få resurser till skolan exempelvis. Att man skall passas in i en diagnos för att kunna få stöd. Men att man ”växer ur” den stämmer sällan, i såna fall har man ju inte haft den från början. Den kan bli mer hanterbar, och inte märkas lika mycket. Att pojkar som är bråkiga får den utan vidare studering är ju galet men flickor står för en ganska stor del av ökningen.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Det var ju det jag menade med att man växer ur det. Jag anser inte att man ska klassa steg i uppväxten som personlighetsstörningar. Det blir dock tyvärr effekten av systemet vi har idag med att man måste ha diagnos för att få hjälp.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Här står det som att växa ifrån sin ADHD: http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2010/12/01/vissa-barn-vaxer-ifran-sin/index.xml
      ”Lite oväntat ger studien stöd åt att adhd kan hänga ihop med en allmän omogenhet, även en rent kroppslig sådan. Det verkar som att det finns två olika grupper av barn med adhd, där symtomen mognar ut hos en grupp men inte hos den andra, säger han.”

      Jag tycker att det verkar som så att vissa uppvisar dessa symptom under sin uppväxt av andra skäl, men att de diagnostiseras med ADHD. Då uppfattar folk det som att det ”växer bort” medan jag skulle säga att man inte hade det från första början.

  • Essus skriver:

    Bra skrivet om ett hett ämne!

    Jag brukar säga att ”liksom den fysiska kroppen kan få förkylningar, kan även själen må dåligt”. Klyschigt som fan, men det gör att folk lite lättare vågar prata om att de är nere i en svacka och därför inte är som de brukar. Psykiska sjukdomar behöver inte vara så hysch-hysch – alla är nån gång deppiga och en depression har man inte hela livet.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Precis! Plus att ”själen” ju inte finns utan är en del av den fysiska kroppen. Man behöver inte vara psykiskt sjuk för att må dåligt, det kan vara lite krasslighet.

      • Essus skriver:

        Ja ja, vi är nog inne på samma linje! :) Jag säger själ och menar ens inre = psyket, och inte en spirituell, evig del. Men att säga ”själ” verkar lugna de allra flesta, för det gör det så lättförståeligt: Kropp och själ. Det är något tröstande i ordet själ, förutom då att det låter klyschigt så att man vågar prata om’et och skoja till det lite!

        Att ha en psykisk sjukdom, eller att få en depression, händer nån gång alla, liksom att alla nån gång får magsjuka. Jag menar inte schablonisera psykiska sjukdomar (har själv varit sjuk), men att inte ta allt som rör psyket så gravallvarligt kan nog lätta upp ämnet så att fler vågar dela med sig! Idag behöver inte ”psykiskt sjuk” vara lika med isolering på ett mentalsjukhus. Man ska kunna prata om tex, utbrändhet utan att någon ska vilja ta på sig gummihandskar nästa gång man ska talas vid. 😉

  • John skriver:

    Det stora problemet är egentligen att lekmän utan medicinsk kunskap ska tycka så fantastiskt mycket om just diagnoser. Snacka om att urvattna förtroendet för experter på sina sakområden, om så bara i ”bloggosfären”.

    Du hade kunnat ge ditt inlägg ett uns av professionalism genom att bidra med, låt säga, en egen studie av komplikationer vid medicinering av unga barn. Men du har bara en förbannad massa åsikter utan någon som helt sakkunskap eller konstruktivitet.

    Dessutom har du obehagligt många påståenden utan källhänvisning, som du implicerar att läsaren ska köpa rakt av.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Berätta vad du vill hä källa på så ska jag göra mitt bästa. Men tagga ner lite på din ton.

  • Malin skriver:

    Jag tycker du har helt rätt i att man ska kunna få hjälp utan att ha en diagnos. Men det du säger om att ADHD växer bort, det stämmer inte. Däremot lär ju många sig att hantera sin diagnos och leva med den. Att man sedan är mer okoncentrerad som 9åring kan ju också ha med mognad att göra. Detta gör att det ofta framstår som att det ”vuxit bort” när man blir äldre. Och en person som bara är lite överaktiv som barn får inte en sådan diagnos. Det handlar ju om betydligt mycket mer än att inte kunna sitta stilla och koncentrera sig. Sen görs det, tyvärr, misstag. Jag har träffat på ungdomar som när de var barn blev inskrivna på särskolan och sedan visar det sig att de inte alls är särskolemässiga. Och detsamma har tyvärr även hänt med diagnoser såsom ADHD. Men det, enligt min erfarenhet, ovanligt. Som tur är.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Jag menar inte att folk som verkligen har adhd växer ifrån det men att det händer att folk får en felaktig diagnos som sedan revideras. Jag menar att detta ökar om man måste ja diagnos för att få hjälp.

  • jag tycker det är fascinerande att du är så åsiktsrik. framför allt hur du… ja, hur ska jag säga, kommer på saker att tycka till om. huvudrubrikerna på aftonbladet är ju en sak men att ämnena varierar så mycket tycker jag är inspirerade. hur hittar du inspiration och saker att tycka till om?

  • Samira skriver:

    Bra skrivet, och skarp iaktagelse! Håller med dig.

    Är trist att man ska måsta vifta med en lapp med diagnos innan resurser sätts in.
    Sen tycker jag att det här är en trend som verkar gälla utanför skolan också.
    Exempelvis vet jag om en man, som senare knivhögg sin fru, som kände att han inte mådde bra och hade sökt hjälp långt innan tragedin inträfade. Som jag förstod det fick han ingen hjälp förräns tragedin var ett faktum. Och han lär inte vara den enda. Detta är i och för sig inte exakt samma sak, men jag tycker ändå att man generellt sett borde försöka sätta in resurser långt tidigare i förebyggande syfte. Alltid bättre att angripa orsakerna än effekterna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv