Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

skola

Våldsnormalisering.

IMG_20130511_115811På feministiskt forum gick jag på en intressant föreläsning om våldsförebyggande arbete ur genusperspektiv. Det handlade främst om att motverka olika föreställningar om maskulinitet och våld som något självklart sammanlänkat. Det var skrämmande när de berättade att sexuella trakasserier var såpass normaliserat att det inte ens sågs som kränkningar. Har själv många minnen av våld och trakasserier jag bevittnat som sågs som helt normala inslag, det är så jävla tragiskt att människor lärs in i att båda acceptera och utöva våld.

Hur upplevde ni det i skolan? Var våld och trakasserier vanligt förekommande och hur reagerade folk på det?

Individanpassning av skolan.

”Individanpassa utbildningen” är ett rop man ofta hör från borgerliga ungdomsförbund. Detta begrepp, individanpassning, bär med sig många löften. Man ska inte bli sedd som ett kollektiv, utan som individer, en ska få den hjälp man behöver som individ, en ska kunna läsa in ämnen i sin egen takt och på sina villkor och så vidare.

Jag är helt för individanpassning, jag tycker att alla elever ska kunna få uppgifter som stimulerar dem om de ligger före eller stöd om de ligger efter. Frågan är hur denna individanpassning ska genomföras. När man ställer den frågan så brukar det bli mer oklart, ofta mummel om att alla ska få välja skola själva efter vad som passar dem och så vidare. Jag ställer mig inte emot det fria skolvalet, men jag tycker att en måste se att det i sig inte gör skolan mer individanpassad för alla. Det finns en massa skolor som inte klarar av att möta elevers individuella behov och när fler elever med olika psykiska eller sociala problem hamnar där så kommer såklart skolans förmåga att möta deras behov minska.

I en bra skola så finns det resurser för att hjälpa alla elever, antingen med att få stimulans och nya spännande uppgifter eller att få hjälp. På en bra skola finns också en vilja att hjälpa elever som av olika skäl behöver individuella skolplaner. Jag tycker att alla skolor ska ha möjlighet att möta elevers individuella behov, dock givetvis inom rimlighetens och nödvändighetens gränser (jag tycker till exempel att det är viktigare att en lägger resurser på någon som på grund av livskris behöver en individuell skolplan än på någon som behöver det för att kunna driva företag vid sidan om). Jag tycker inte att individanpassningen ska vara något som bara kommer de som pluggar på fina skolor till del, utan jag tycker att det ska finnas för alla.

Jag får ett intryck när vissa pratar om individanpassning att de tänker sig skolan som ett antal lektioner, föreläsningar och workshops som ständigt finns tillgängliga och som en kan välja att ta del av när det behagar. En ska vara medveten om att denna typ av upplägg absolut inte är det bästa för alla, vissa personer har helt enkelt ett individuellt behov av en mer uppstyrd planering. Människor som är ambitiösa, studievana och har förmåga att planera trivs säkert bättre i en sådan skolmiljö, medan andra har ett större behov av att någon faktiskt säger åt dem vad de ska göra.

Individanpassningen låter fint och eftersträvansvärt, speciellt i den ideologi vi idag är omslutna av. Rent krasst är det nog ingen som tycker att individanpassning skulle vara något dåligt. Frågan är bara hur denna individanpassning ska ske och vilka som ska få ta del av den. Jag tror, i grund och botten, att det enda sättet att höja skolans möjligheter att möta elevers individuella behov är att öka deras resurser. Det spelar ingen roll om det står i skolplanen eller om det finns en formell modell för att elevers behov ska kunna mötas om det bara finns en lärare på 20-30 elever. Det är helt enkelt omöjligt att ”individanpassa” undervisningen för alla under de omständigheterna.

617290 lättsålda jävla korvar.

Alltså gud, minns de där jävla korvarna så tydligt från min barndom (även om jag själv slapp sälja dem). När det vankades typ klassresa så skulle folk springa omkring och sälja de där jävla korvarna till snälla släktingar och grannar. Jag kommer ihåg att vi i min klass sålde en massa godis istället. Jag minns att det var fullkomligt vidrigt för man var tvungen att knacka dörr och ha sig, även om det bara var grannarna. Det slutade antagligen med att min föräldrar köpte godiset.

Jag förstår verkligen inte hur man kan tycka att det är rimligt att lägga detta på barn i mellanstadieålder. Effekten blir nog allt som oftast att föräldrarna känner sig tvungna antingen att köpa produkterna själva eller att tvinga dem på någon familjevän eller släkting. Jag tycker det säger sig ganska bra själv att detta främst drabbar familjer med lägre inkomster.

Jag hatar detta att vissa företag tjänar på något slags organiserat grupptryck i skolan, vilket gäller såväl detta korvföretag som de företag som står för uthyrning av flak, fixande av studentskivor och så vidare. Jag tycker att det är skamligt att vissa lärare säkrar intäkterna för dessa företag genom att försöka övertyga sin (lättövertalade) elever om att sälja en jävla massa korvar eller godis eller vad fan det nu kan vara fråga om.

Klassahället i sitt esse.

Regeringen har lagt fram ett förslag om att läxhjälp också ska ingå i rutavdraget. Jag vill minnas att man sade att verksamheten var avdragsgill när jag jobbade med läxhjälp också, men det ska i alla fall förtydliga så att det inte kan råda något tvivel om rätten att göra skatteavdrag för att någon ska bedriva privat skolverksamhet med ditt barn.

Jag tänker på skolor i kranskommuner till Stockholm jag jobbat i där det inte funnits pennor i bildsalen, där eleverna inte ens kunnat vara tysta ens tre sekunder, där ett Vg har setts som en nästan ouppnåelig bedrift och där det suckats avundsjukt och beundrande när jag berättat om mina egna, enligt mig inte särskilt imponerande betyg. Kommer de barnens föräldrar att ha råd med läxhjälp nu när det är avdragsgillt? Kanske någon, men definitivt inte alla.

Läxhjälp kanske funkar för den som ligger efter i ett eller två ämnen och som har pengar att betala, men det kan aldrig aldrig kompensera för en dålig skola överlag. Och vad mer är att i en tid när skolresultaten blir alltmer segregerade, där rika områden har höga och fattiga låga, så skjuter läxhjälpen till ännu större klyftor. De som kommer från studievana, välbemedlade hem kommer kunna köpa sig ur kvalitetsförsämringarna i skolan medan de som inte har råd kommer att sitta kvar i skiten.

Strunta i de jävla avdragen och satsa istället på att göra skolan bättre för alla, helst en läxfri skola där lärandet sker på plats och inte i hemmet. Det är viktigt för elever som saknar studievana, studiero och så vidare i sina hem, att så mycket som möjligt av lärandet faktiskt är planerat att ske i skolan. Eller satsa åtminstone pengarna på den ideella läxhjälpsverksamheten som finns tillgänglig för alla ungdomar, också för de grupper som faktiskt behöver det mest.

Nå, vem försöker jag lura? När har denna pissregering någonsin gjort något som kan hjälpa det stora flertalet? Tvivlar på att det någonsin har skett. Allt handlar om att personer som redan har råd att köpa vissa tjänster ska kunna få dessa tjänster billigare, och detta sker såklart på den gemensamma välfärdens bekostnad eftersom skattesänkningar också kostar pengar.

Borde ta och finna mitt inre lugn.

Sitter och hänger i mitt nya rum i Uppsala och är nervös. Jag börjar plugga på måndag och på fredag är det någon slags invigningsgrej. Känner mig totalt oförberedd på detta, även fast jag vetat att jag ska plugga i typ ett halvår.

Jag är bäst på det här med att bygga upp trygghetsbubblor som sedan känns helt omöjliga att lämna, och bäst på att oroa mig. En normal person hade kanske tänkt att nu vet jag vad jag ska göra för tre år framöver, men jag oroar mig redan för jobbsituationen efter att jag tagit en kandidat. Gud, borde verkligen ta och typ meditera och hitta mitt inre lugn.

Stoppa arbetslivsanpassningen av skolväsendet.

Folkpartiet vill i vanlig ordning har strängare krav på invandrare. Förutom att den formuleringen samt allt innehåll som handlar om ”hårdare krav” fyller mig med en känsla av obehag så vill jag skriva mer detaljerat om de två sista punkterna i deras åttapunktiga åtgärdsprogram.

7. Svenska med fokus på jobb. Svenska språket är en av nycklarna in i det svenska samhället. Därför vill Folkpartiet ha ett språkkrav för medborgarskap och fokusera mer på individualiserad undervisning i svenska med fokus på jobb. För att förbättra resultaten behövs en ökad anpassning av undervisningen till deltagarnas individuella förutsättningar. Det behövs också en ökad flexibilitet av SFI undervisning genom möjlighet till deltids- och kvällsstudier, samt att SFI erbjuds året om.

8. Krav på yrkespraktik ihop med SFI. Nyanlända som läser svenska på SFI ska också oftast genomföra yrkespraktik. SFI bedrivs ofta med ett mindre antal lektion i veckan, resten av tiden ska utnyttjas för att den nyanlände ska få förankring på arbetsmarknaden.

Det man kan utläsa härifrån är alltså att den svenska som man ska lära sig på SFI ska anpassas efter yrkeslivet. Den exakta innebörden framgår inte tydligt av texten. Handlar det om att man ska utgå från den kompetens man nu kanske har och lära sig fackord och liknande på svenska eller handlar det om att man bara ska kunna tillräckligt bra svenska för att kunna utföra ett enklare jobb? Jag gissar på det senare. En sådan svenska kan vara mycket begränsad, tänk dig till exempel en person som jobbar som städare eller tar emot beställningar på en pizzeria. Visst behöver man kunna lite svenska, men ytterst begränsad. Du behöver knappats kunna föra ett längre samtal.

Detta att allt ska yrkesanpassas är en obehaglig trend i samhället. Plötsligt ska grundskole- och gymansieelever få en mer yrkesanpassad undervisning i form av att de ska tränas i entreprenörskap, det kommer även ofta krav på att stödet till högskoleutbildningar ska anpassas efter vilken kompetens m företag efterfrågar och så vidare.

Visst är det viktigt att värna om att det finns efterfrågad kompetens i ett land, men i ett samhällsklimat där skolan uppgift mer och mer blir att tillfredsställa näringslivet går många av dess andra viktiga funktioner till spillo. Skolan ska lära medborgare att kunna ta sitt demokratiska ansvar om de vill, engagera sig politiskt, läsa nyheterna och inte bara förstå orden utan inse vilken påverkar det har på samhället och ens egen situation, tolka ett kontrakt eller myndighetsbrev och så vidare. Det är extremt viktiga funktioner som skolväsendet fyller i ett samhälle, men idag håller det tyvärr på att urholkas till att bli en arbetskraftsfabrik som ska spotta ur sig kompetens skräddarsydd efter näringslivets krav.

Grejen är att för en arbetsköpare kan det vara så att det inte bara är onödigt att en anställd har djupare språkkunskaper, det kan rentav vara en nackdel. Med djupare språkkunskaper kommer handlingskraft, förmåga att förstå sina rättigheter och förmedla sin situation till andra som kan hjälpa en. Men med språkkunskaper så ytliga att man klarar av ett enklare arbete, men inte så mycket mer, så blir man ett väldigt lätt offer att köra med.

Skolan ska finnas till för hela samhället. Inte bara näringsliv, utan för människorna. Man måste få verktyg inte bara för att kunna bli en duktig arbetare utan för att kunna kräva sin rätt som medborgare. Och detta gäller inte bara inom sfi-undervisningen utan även på grundskolor, gymnasieskolor och universitet.

Läs även Kajsa Ekis Ekmans text om saken.

Varför talar vi så gärna om kön, men inte om klass?

Detta är ingen nyhet utan en gammal artikel från skolverket, som jag antar fortfarande är sann. När det rapporteras om att killar halkar efter tjejer i skolan så får man ofta intrycket av att kön är den främsta strukturella skiljelinjen mellan skolelever, vilket inte stämmer enligt skolverket. Kön har en ganska marginell inverkan i förhållande till andra faktorer, såsom klass.

Att klass är viktigare än kön för studieresultat förvånar mig inte det minsta, däremot säger det något om samhället hur mycket olika faktorer för framgång i skolbänken lyfts fram. Att göra och lyfta fram studier om pojkar och flickors studieresultat är populärt, att göra detsamma rörande klass är det inte. Jag tänker mig att det handlar om att vi är vana vid att tänka i kön, att könen är olika, medan vi helst inte funderar på olika skillnader på personer ur olika samhällsklasser.

Könsskillnaderna kan alltid bortförklaras med biologi, klasskillnaderna däremot är inte alls lika enkla att vifta bort med att naturen dikterat dem, även om en och annan personer gjort ett försök. Vi är vana vid att förklara könsskillnader med att det ”är så” och bortse från klasskillnader. Könsskillnaderna är ju något som samhället ständigt försöker skapa ur väldigt lite, medan klasskillnaderna är något man försöker förneka fast de finns där.

Nåja. Allt detta är bara egensnickrade teorier. Vad tror ni? Varför är man så pigg på att tala om kön, men inte om klass.

Entreprenörstjafset urholkar samhällsnyttan.

Frågan ställdes om jag inte hade lite klassperspektiv på det här med självkänsla, och visst har jag det. Jag ska försöka få till det här. Nog är det så att entreprenörskulturen i realiteten inte rör en majoritet av ungdomarna; de flesta har ingen möjlighet att nå dit och vidare så är det nog inte ens något de flesta drömmer om. Jag vill minnas att jag läste en underökning om livsdrömmar i olika generationer, och vår var tydligen väldigt intresserad av Svenssonliv i förhållande till de tidigare. Kärnfamilj, lyckligt äktenskap, volvo, villa, vovve och så vidare. Det kan nog tänkas vara så att entreprenörsdrömmar är något som väldigt få i realiteten när, men icke desto mindre tar det en enorm plats i media.

Nåja, hur det än är med den saken så är det ett faktum att entreprenörsdrömmen har blivit den nya medelklassidén om ett lyckat liv. Jag tänker mig att den innan har handlat om en karriär inom yrken såsom lärare, civilingenjör, arkitekt eller läkare men nu kommit att handla mer och mer om att starta företag, bygga sin egen lycka och ta okonventionella vägar till framgång. Att medelklassens framgång, drömmar och mål står i fokus är en sorglig verklighet, men så har det varit länge. Det är först nu som denna lycka tar sig uttryck i detta enorma fokus på det egna jaget.

Det handlar inte längre om att gå en utbildning och kämpa på, lära sig av de som är bättre och så vidare, det handlar istället om att genom att ständigt pusha sin egen person liksom helt själv bygga upp sin lycka, må det vara i form av ett företag som säljer borste med inbyggd fön, en blogg eller någon jävla föreläsningsfirma. Den egna personen är det absoluta fokuset, det handlar om att marknadsföra sig som framgångsrik innan man är det, att visa upp sitt driv och sin entreprenörsanda och hoppas på att någon ska nappa på det personliga varumärket.

Jag tycker att det är bra att man lyfter fram andra vägar till att nå framgång än de konventionella, absolut. Det jag ser som problemet är den enorma bristen på ödmjukhet. Det är ju här det där med att folk klagar på lärarna snarare än att själva jobba hårdare kommer in; man utgår helt enkelt på att man är grym på det man gör. Man behöver liksom inte ens göra något för att vara grym, man ska bara få bra betyg för att man är en lovande student med mycket driv, inte för att man faktiskt lyckats åstadkomma något. Detta skapar en stor grupp medelklassungdomar med en otroligt grandios självbild.

Så var kommer klassperspektivet in? Jo, jag tänker mig att detta enorma jagfokus ytterligare för människors ögon bort från strukturerna som styr mycket av vem som hamnar var. De personer som faktiskt lyckas tänker att de lyckas bara av egen maskin. Inte ens på grund av saker de lärt sig av andra, utan helt enkelt för att de är så sjukt jävla drivna och fantastiska personer. Förutom att ignorera saker som samhällsklass och samhällsbygge så ignorerar man även de personer som varit delaktiga i ens absoluta närhet.

Bilden av att vara lyckad bygger i högre grad på att man tagit sig dit ”själv”, något som såklart är en praktisk omöjlighet. Du påverkas alltid av samhället, din familj, din bakgrund och sist men inte minst av de personer som faktiskt lärt dig saker, stöttat dig och så vidare. Men detta bortser man från i allt högre grad och anammar istället en syn på omvärlden som något slags redskap man ska ställa krav på och som ska uppfylla ens behov. Det är en slags individualism, en slags egots expansion, som inte bara bortser från de stora sammanhangen utan även från de små. Jag tror att det sliter samhället ännu mer itu, gör det ännu svårare för människor att se strukturerna. Och att dessa lyckade entreprenörsungdomar på största allvar tror att det är dem själv, och verkligen enbart dem själva, som gjort att de sitter där de sitter, det tror jag ger en ännu mer elitistisk samhällssyn. Det gör nämligen att den som är på motsatt sida bara har sig själv att skylla.

Vidare så tror jag att hela den här iden om ”driv” för att komma hit och dit i livet verkar uteslutande för de som själva inte kan identifiera sig med den typen av människa. Visserligen så lär ju även bildningsideal verka uteslutande för den som inte ser sig själv ha möjligheten eller viljan till studier, men jag tror att de flesta har lättare att relatera sin egen situation till iden om att nå framgång genom flitiga studier. Entreprenörsidealet handlar om att ha ”det”, vilket är något man antingen har eller inte. Det framställs som något som är helt upp till en som person.

Möjligtvis spelar detta mindre roll för människor som inte siktar på självförverkligande genom karriär, men jag tror absolut att det påverkar samhället i stort. Iden om den lyckade, självständiga entreprenören används som politiskt slagträ. Den flyttar fokus från viktiga kunskaper som behövs för att ha en röst i samhället som ordentlig läskunnighet, samhällskunskap till tjafs så som entreprenöriellt arbete. Det flyttar fokus från att alla ska ha en grundläggande utbildning för att bli välfungerande samhällsmedborgare som kan bevaka sina intressen i en demokrati till att alla ska ha möjligheten att välja en skola där du kan bli lika framgångsrik som Blondinbella. Välfärden kommer att i allt högre grad att handla om att man som ”konsument” ska kunna välja och vraka för att tillfredsställa sina personliga behov av självförverkligande istället för att ingå i uppbyggnaden av ett bättre samhälle som helhet. Det är detta som sker med skolan nu, och jag hoppas verkligen att folkhemsränderna sitter kvar tillräckligt för att uppdraget om att ge folk verktyg att förstå och ta ansvar för det samhälle de ingår i inte ska försvinna i den flod av populistiskt och individualistiskt entreprenörskap och byggande av personliga varumärken på undervisningstid.

Måste få veta.

Fick denna kryptiska kommentar angående mitt inlägg om Size me:

lägg ner din blogg så slipper vi skriva om ditt inlägg.. snälla för ingen elev pallar läsa denna text så ta bort den!

Och undrar på grund av detta: är det någon skolklass som har en uppgift som inkluderar att läsa mitt inlägg om Size me. Alltså, jag kan verkligen förstå att man tycker att det suger och det är helt okej med mig, men det vore otroligt smickrande om det var så. Så tja, om någon vet, snälla berätta!

Man kan inte läsa sig till psykiskt välbefinnande.

Denna kurs som alla tjejer i högstadiet i Lundvika kommun ska gå verkar så jävla vidrig. Alltså, det är en skitbra grej att förebygga psykisk ohälsa men för det första tvivlar jag på att depression är något man kan förebygga genom en jävla kurs, speciellt inte då fokus ligger på att tänka ”positiva tankar” (jävla hittepåbegrepp) och distrahera ”negativa tankar” genom att typ göra pedikyr och hitta på namn till sina framtida barn (hej könsroller och heteronormen!). Dessutom så är väl depressioner knappast vanligare hos tjejer än hos killar?

Jag tror dessutom att initiativ som dessa skapar mer skam kring psykisk ohälsa. Dels för att man förutsätter att det skulle vara könsbundet men också för att man skapar en väldigt individualiserad syn av hur problemet ska lösas. De tio procent som blir deprimerade förväntas lösa det hela genom att göra lite pedikyr, och så var det inget mer med det. Samhället har gjort sitt och det är upp till individen att må bra. Jag tror att det mest leder till en extremt schablonartad bild av psykisk ohälsa, där alla förutsätts må dåligt av samma skäl och ha samma lösningar på sina problem, något som i slutändan endast kan vara negativt.

Om ni vill hindra psykisk ohälsa bland unga föreslår jag att ni satsar pengar på skolhälsovården, det lär vara den i särklass mest effektiva metoden. Att tvinga alla tjejer till att genomföra någon jävla skämtkurs för att en av tio är deprimerade är inte konstruktivt, lägg då hellre resurserna på att ge de som faktiskt mår dåligt individanpassad hjälp och att skapa en trygg och inspirerande miljö på skolan. Man kan inte läsa sig till psykiskt välbefinnande.

Ge mig pengar!
Arkiv