Mycket blandade tankar om mitt inseminationsinlägg. Vissa hävdar att singelkvinnor ska behandlas likadant som kvinnor med partner. Jag förstår resonemanget bakom det men jag vill peka på att mitt resonemang bygger på en grundläggande skillnad mellan sjukvård och friskvård. En kvinna som saknar person eller vilja till att ha barnalstrande sex men vill ha barn är i regel inte sjuk i någon egentligen mening. Jag vägrar faktiskt se brist på manlig sexpartner som sjukdom. Homosexualitet är förvisso inte heller en sjukdom men det är ett tillstånd du inte kan röra dig ifrån.
Jag har som sagt inget emot att kvinnor som vill betalar för att insemineras. Däremot har jag väldigt svårt att se varför det ska gå skattepengar till det. Till saken hör att jag är lite halvskeptisk även mot skattefinansierad insemination av par men tycker att det är mer förståeligt eftersom det i de fallen i regel handlar om folk som saknar andra möjligheter till att skaffa barn.
Sedan om men har något slags nyttoperspektiv på hela samhället och till exempel tänker att vi behöver ökad befolkningstillväxt så är det en annan fråga men att tillmäta singelkvinnor som av olika skäl valt att skaffa barn på egen hand samma rätt till offentligt finansierad hjälp som personer som på grund av sjukdom eller sexuell läggning är att likställa livsstilsval med sjukdom eller sexuell läggning. Jag tycker helt enkelt inte att det är rimligt.
Vill även påpeka att det även för en singelkvinna kan finnas hinder i vägen utöver livsstilsval. Det är något jag tycker att man ska ta hänsyn till genom att omformulera lagen så att man även inkluderar dessa. Men att bara inkludera alla kvinnliga singlar i samma lagstiftning som par som har faktiska sjukdomar eller sexuella läggningar som hindrar dem från att skaffa barn känns lite väl.
För några år sen läste jag en intervju i någon tidning om ett fall där insemination av singelkvinnor bekostat av staten hade kunnat vara bra.
Ett par hade försökt få barn i ett par år och hade påbörjat en utredning. Mitt i all den stress som en utredning faktiskt innebär så insåg kvinnan att hennes känslor för sin man hade försvunnit.
Hon vågade inte lämna mannen av rädsla att inte kunna få fortsätta utredningen och således inte få hjälp att skaffa barn.
Hon var kring 30-32 år och var även rädd för att inte hinna skaffa sig en ny partner att bilda familj med. Om jag kommer ihåg rätt så kan det ta rätt lång tid att få hjälp med utredning + insemination. Där hade det kanske varit positivt om hon hade kunnat lämna sin man, fått fortsätta utredningen gratis och kanske även fått inseminationen bekostad av staten. Istället för det hon faktiskt gjorde: stannade med mannen, hoppades kunna bli gravid och lämna honom direkt efter barnets födsel.
Jag tror att som det är idag får en person inte ens fortsätta utredningen ensam, det borde man ju åtminstone får bekostat? Hur ska man annars veta om man kan få barn eller inte (om man har försökt under ett år med en man som man sedan separerar från)? Hur gör man i de fall då man vet att kvinnan inte kan få barn på naturligt sätt ? Ska man bekosta insemination av den singelkvinnan? Hur gör man när ett par separerar mitt i en utredning/IVF? Ska kvinnan få fortsätta utredningen eller ska man bara lägga ner allt?
Kan inte ens föreställa mig vad hemskt det måste kännas att tro att man har fertilitetsproblem men inte få svar för att man har separerat från personen man hade tänkt skaffa barn med. Jag kan förstå att vissa inte vågar lämna sin partner då, alternativt kastar sig i armarna på första bästa för att kunna få utredas och en IVF bekostad.
Jag får nog fundera lite mer på var jag står i den här frågan… Den är verkligen inte enkel!
Jag tänker på alla dessa kvinnor som går ut o ”blir” på smällen. Sådana som ”lurar” en man att dem har p-piller eller liknande. Är det inte bättre att dem kan välja någon donator istället? Så att det inte finns någon ovillig pappa därute? Jag har vänner nämligen som gör så, funderar på att göra så…Jag tycker inte att staten ska finansera insemimering utav fertila ensamstående kvinnor utan partner. Däremot att det ska vara lagligt. Det jag verkligen sätter mig emot är att barnen inte ska ha någon möjlighet att leta reda på deras biologiska far. Det är en rättighet som jag inte anser någon har rätt att ta ifrån en annan människa. Ens rötter har alla rätten att få reda på.
Har läst inläggen om insemination av singelkvinnor på din och andras bloggar och tycker det är jättetråkigt att folk glömmer det viktigaste.
Anledningen till att staten inte tillåtit insemination av singelkvinnor tidigare (och även ej tillåtet ensamstående att adoptera, som de tyvärr ändrat på) är att släkt fortfarande spelar enormt stor roll i vårt samhälle. Man får otroligt mycket från sin släkt, som alla klassmedvetna redan vet om. Visst skaffar folk barn själva och det finns säkert kvinnor som kan lura systemet från att få reda på vem barnets far är, men det är inte så samhället vill ha det, eftersom det ÄR en nackdel för barnen som växer upp utan två föräldrar, 4 mor/farföräldrar, ”hel” uppsättning kusiner, mostrar/fastrar etc.
Jag är HELT emot insemination och adoption där det bara finns en förälder, för barnet kommer inte få så bra social trygghet som ett barn med fler personer i de äldre generationerna.
Jag tror samhället kan förändras och det kommer säkert finnas många konstellationer, men kärnfamiljen regerar fortfarande, och det märks bland barnen. Det är så ingrott socialt, ekonomiskt och juridiskt så det går inte bara att ändra med attitydförändringar. Jag menar att det här inte är ett ”att barn mobbar barn till homosexuella så därför ska de inte få ha barn” argument.
Sen kommer mitt mindre seriösa argument, som jag inte helt tänkt över än, men som ändå känns rimligt på något sätt: en människa som inte kan skaffa sig en vuxen partner, av någon anledning, vad är det för fel på henne? Hur kan man vara så socialt inkompetent och varför ska ett barn behöva stå ut med att växa upp med henne. Lite råare uttryckt än jag tänker det i mitt huvud, men du kanske förstår vad jag menar?
Bara för att det inte finns en närvarande pappa betyder inte det att det inte skulle finnas en familj runt omkring. Mostrar/morbröder, mormor, morfar finns ju fortfarande. Det kanske finns någon nära vän till mamman som kan fungera som en förälder. En familj är så mycket mer än biologiska band.
Ja, men om pappan finns där tar inte det bort mammans familj, den adderar pappans familj OCKSÅ.
Det jag försöker säga är att två juridiska föräldrar kan inte ersättas av en juridisk förälder. Visst kanske det kan finnas massa vuxna som tar ansvar för barnet och har jättefina relationer till det, men bara den ekonomiska frågan medan barnet växer upp…
Om staten gör det lagligt att inseminera singelkvinnor, ska samhället behöva betala underhållsbidrag för hennes barn?
Vi kan inte jämföra med hur verkligheten ser ut när vi pratar om vad samhället ska uppmuntra. Visst finns det säkert barn som har det okej ekonomiskt och socialt med en förälder, men oftast inte. Om man har två föräldrar och en dör, har man iallafall en kvar, börjar man från början med en blir man föräldralös direkt.
Jag känner att jag har svårt att uttrycka mig tydligt, men min pappa dog när jag var ung men nästan färdigvuxen, och jag blev förvånad över hur man faktiskt drabbas socialt, ekonomiskt och juridiskt av det. Eftersom jag då hade en pappa från början fanns en del kompensationer från samhället för hans bortfall, men vad händer om det bara finns en förälder från början?