Fick lite frågor och kommentarer angående kön och identitet som jag tänkte svara på.
Hur funkar din modell för transpersoner då? För dem är väl inte könsidentitet helt likgiltig….
Jag ser inte hur min modell skulle ställa till problem för transpersoner. Jag tror inte att transpersoners upplevelser av kön skiljer sig från cispersoners på något fundamentalt plan. Jag ser inte hur det skulle gynna transpersoner att ha något slags krav på en kvinnlig eller manlig ”essens”, snarare tänker jag mig att det skapar mer press att hitta och hävda denna ”essens”.
Att tänka att transpersoner har en annan upplevelse av kön än cispersoner tycker jag är cissexistiskt. Det utgår från att cispersoner är norm och att transpersoner är ett undantag som har andra kriterier för sitt kön. Idén om kön och könsidentitet tycker jag också är problematisk eftersom den utgår från att en har ett ”biologiskt” kön och sedan en ”könsidentitet”, men i själva verket kan inte kroppen skiljas från ”identiteten”.
Jag resonerar utifrån hur jag upplever och tänker kring kön och hur jag förstår kön. I min värld utesluter inte detta transpersoner. Däremot så tror jag inte att könsidentitet är ett bra begrepp för att prata om kön teoretiskt, då det förutsätter en könad essens. Detta är som jag ser det en teoretisk fråga om hur vi förstår kön och inget annat.
Är ej superimponerad av queerfeministiska idéer om självupplevt kön – inte för att jag inte tror på att folk verkligen kan identifiera sig som det ena eller andra eller tredje utan för att det fått en så liberal, individfokuserad slagsida. Traditionella, kollektiva kvinnorörelser har liksom handlat om att upplösa tvångskönande och allt som följer därpå, eftersom vårt förtryck är könsbaserat. Men den queera lösningen på att folk blir tilldelade fel kön tycks handla om att skapa medvetenhet och bättre bemötande av INDIVIDEN. Vilket är en meningslös väg att gå, eftersom könsförtryck inte handlar om att folk missuppfattat hur någon identifierar sig själv, utan om att vissa tjänar på att behandla andra som mindre-än-människor (dvs inte som män).
Jag tänker att självupplevt kön är en grej, däremot ifrågasätter jag vikten av att prata om det som just identiteter. Jag pratar gärna om hur jag upplever mitt ”könade liv”, det vill säga den delen av mig och mitt liv som handlar om kropp, intimitet, begär, relationer och så vidare. Däremot att skapa någon slags namngiven enhetlig identitet utifrån detta ser jag som relativt fruktlöst. Vad ska den typen av språk tjäna till?
Kanske är det bra för att kunna begripa sig själv, men jag tror inte att det är fruktbart att definiera det som politiska kategorier, då jag inte tror att förtryck människor drabbas av baseras på deras identitet utan på eras kroppar, samhällspositioner och handlingar.
Angående queerfeminism så används denna benämning om just det du beskriver av många, mig själv inkluderad. Jag undrar dock om det verkligen är korrekt. Jag tänker att till exempel Butler snarare pratar om just upplösandet av identiteter och inte alls ser befästande av nya kategorier som någon lösning, vilket många verkar ha som feministisk praktik idag.
Nå, jag har inte läst mycket queerteori men jag instämmer om de problem som du tar upp! Ville bara lägga in det där om queerfeminism för jag vill inte bidra alltför mycket till ett språk där vissa feministiska teoretiska inriktningar får ta skit för dåliga tillämpningar. Det finns ju bra mycket bättre sätt att tillämpa queerteori på tänker jag.
Ja jag har tänkt jättemycket på det här. Jag vet att jag vare sig är ”kvinna” eller ”man” (essensen), men jag vet inte vad jag ”är” annars, och att identifiera mig och hitta ett ord för vad jag ”är” känns jobbigt för att inte säga omöjligt.
Ja, det är väl lite det som är min poäng. är det verkligen viktigt att definiera vad en är? Jag tror att många upplever det för att de inte känner att de kan identifiera sig med kvinna/man, och då måste de hitta en egen identitet som beskriver dem för att sedan kämpa för representation inom rådande system. Jag tänker mig att det är ett sätt att skapa förståelse och gemenskap för sin upplevelse av att inte passa in. Jag kan såklart förstå och respektera det behovet, men jag tror att det blir problematiskt när det blir själva huvudsaken att skapa dessa kategorier.
Men jag tänker att det är en del i själva förtrycket att vi blir begränsade av kategorierna som erbjuds, och det är ju någon som gäller alla. Jag tror inte det finns någon som fullt ut känner sig om kvinna/man, och jag tycker att det är konstigt att förvänta sig att en själv eller någon annan ska kunna koka ner sin upplevelse av kön till ett enkelt ord.
Jag tänker att det vore mer fruktbart att prata om kön och hur det upplevs utan hela grejen med identiteter. Jag tror dels att det skulle skapa mindre låsta positioner men också kunna vara en öppning för fler att fundera eftersom en skulle slippa kravet på att hitta ”sin” identitet. Det tänker jag skulle vara en lättnad för många. Jag tror att kravet på att identifiera sig för att kunna hitta gemenskap och kräva plats för att tala om sina erfarenheter upplevs betungande för många.