Ibland undrar människor över min så kallade ”fixering” vid min kroppsbehåring, framförallt mitt benhår. Det hela är lustigt med tanke på hur oerhört mycket mindre tid min kroppsbehåring tar i anspråk nu än när jag rakade mig, ändå är det nu jag anses fixerad för att jag typ… lägger upp en bild på insta på mina ben ibland? (här kan en fråga sig om en med rakade ben hade ansetts fixerad vid sin hårlöshet, min spontana gissning är nej)
Men för sakens skull tänkte jag ändå berätta om varför jag ändå tycker att det är viktigt, det här med min kroppsbehåring.
Igår när jag åkte tunnelbana så satt två stycken väldigt tillfixade tjejer i yngre tonåren framför mig. Jag kom att tänka på när jag själv var i samma ålder och såg en kvinna med orakade ben på tunnelbanan, och hur oerhört chockerande och äckligt jag tyckte att det var. Nu är jag själv samma kvinna. Jag vet såklart inte om de här tjejerna tänkte på det, men jag tänker mig att det finns vissa som reagerar.
Jag tänker på om någon då hade sagt till mig att jag en gång i framtiden inte kommer bry mig om huruvida någon i det offentliga rummet kan tycka att min behåring är äcklig. Jag hade troligen inte trott på den personen, just då var det en av de absolut viktigaste grejerna i livet, att inte uppfattas som äcklig av människor jag aldrig träffat och aldrig kommer ha en relation med.
Det här med att inte bry sig är liksom en så himla stor befrielse, jag tror att det är svårt att inse vidden av den om en aldrig har känt den pressen att ständigt fixa till sig för att tillfredsställa den manliga blicken. Jag tror att det är svårt att förstå befrielsen i att inte behöva gå omkring och bry sig så mycket om vad folk tycker och tänker om ens kropp. Därför är det helt enkelt en jävligt stor grej, det har lett till oerhört mycket personlig frigörelse för min del att sluta bry mig så jävla mycket om det där, och därför kan jag nästan känna mig lite fnissig när jag kollar på mitt benhår, för det påminner om denna resa.
Det är inte alltid jag själv orkar göra ställningstagandet (som det tyvärr är) att gå ut med bara, håriga ben, men varje gång jag ser en kvinna eller tjej som gör det blir jag glad och peppad. Tack varje gång ni pallar!
För mig är det lite tvärtom… Har aldrig tyckt det varit pinsamt att gå runt med orakade ben eller armhålor, och tidigare tänkte jag typ att det gjorde mig till en extra duktig feminist. Fick dock insikt när jag läste ett blogg-inlägg (kan inte länka för jag minns inte vart jag läste det nu) av en tjej med mellan-östern-bakgrund som påpekade att olika personer, bl a beroende hur rasifierade de är och på hur synligt deras hår är, har olika stor press på sig att raka sig. Insåg att öh, jag är en blondie som har så tunna ljusa hår att troligtvis inte en enda människa ens SER att jag är orakad om de inte går jättenära och kollar (och hur ofta gör folk det?), alltså har jag inte direkt någon stor press på mig att raka, alltså är inte ett flexande av håriga armhålor från min sida något att ”skryta” över…
Så bra så bra SÅÅÅÅÅÅ BRAA!!!!
Jag känner igen den där befrielsen när jag har mer ”lesbiska perioder”. När jag t.ex. går på stan och tittar på en massa snygga tjejer, och ser i ögonvrån hur en man går förbi men jag vet att jag inte bryr mig om honom överhuvudtaget. Jag tänker mig att det är lite samma känsla, jag blir alldeles pirrig i hela kroppen för det är underbart att inte behöva bry sig om hur män ser på mig eller huruvida de vill ha mig eller inte.
I hear ya! Jag slutade sminka mig för ett år sen och det är så jäkla skönt att slippa lägga tankekraft och energi på det och så skönt att slippa ha ansiktet fullt av kladd. Jag tänker liksom aldrig på att jag inte sminkar mig längre, det har bara fallit bort ur mitt medvetande. SKÖNT!
uuuh blir så jävla ledsen över min hopplösa känsla när jag läser det här. skitglad för din skull såklart, hade älskat att ha det som du. men jag bara KAN inte va hårig, mår så jävla dåligt över blickar och vad andra potentiellt tänker. Jag hade håriga armhålor en gång på tunnelbanan och en kille stoppade demonstrerande fingrarna i halsen och gjorde kräkljud och sen garva hans polare och jag stod där förnedrad med skam i bröstet å tårar i ögonen. usch, hatar dessutom hur jävla mycket TID en lägger ner på att raka sig?!? att raka benen, armhålorna och fittan så man alltid är len är så sinnessjukt tidskrävande + asdåligt för huden. ÅH BLIR SÅ LESSEN 🙁
minns att det är var han som agerade äckligt (inte för hans preferenser utan för hans dumma hån), inte du. det _vet_ du det vet jag men om du någon gång vågar igen, glöm inte att minnas detta!
Jag vill tacka för din insats till att synliggöra problemet som många tjejer står inför när det kommer till rakning. Jag har själv ett gigantiskt problem med detta känns det som. Det handlar om att jag inte vill raka mina ben, jag trivs inte alls med lena, glänsande ben, det passar liksom inte in i min identitet. Men ändå, nu i maj månad, så rakade jag dem, och jag kände verkligen stor skuld för detta. Det kändes som att en liten del av min själ försvann, om du fattar hur jag menar. Anledningen till varför jag gjorde det är inte bara pga. grupptryck, utan det handlar just om att jag inte vågar gå ut i håriga ben för att jag är rädd för att få blickar och/eller kommentarer. Den första gången jag började känna att ”jaha, det är faktiskt ett tvång att jag ska raka benen” var när en tjej på skolidrotten kommenterade att jag hade hår på benen och att jag inte hade rakat mig. Då kom jag med någon osäker undanflykt som ”Jag har ändå hår som inte syns så jag tänkte att jag inte behövde”, vilket i för sig inte stämde utan den riktiga anledningen till varför jag inte hade rakat mig var för att jag aldrig hade insett att jag verkligen behövde det, och att jag oavsett vad bara inte ville det.
Så ja. Folk vanligtvis brukar anse att frågor som hår och bröst och liknande är en av de där ”onödiga frågorna som feministerna bara försöker hitta problem i” och menar att frågor som stora löneskillnader osv är de riktiga problemen som feminister behöver ta tag i. Men för mig kommer detta komplex fortfarande bestå, pga att jag känner ingen i min närhet som jag kan prata med detta om, inga kompisar heller.
En intressant sak hade kunnat vara om man gjorde en undersökning på hur stor del av tjejerna som rakar sig för att de vill och hur stor del som faktiskt gör det pga de känner att de måste.
Men åter igen, tack!
Jag tror att många tänker att de vill fast de egentligen känner press, det är ju vanligt att folk säger att de gör saker ”för sin egen skull” och ändå sysslar med det på ett tvångsmässigt sätt.