Det finns en utbredd uppfattning att mäns könsroll är mer snäv än kvinnors könsroll. Jag har själv flera gånger spritt denna uppfattning utan att egentligen tänka över om det verkligen är så. Efter att ha funderat lite på saken har jag nog ändå kommit fram till att så inte är fallet, utan att det tvärtom är det motsatta som föreligger.
Jag menar att denna uppfattning grundar sig på två olika saker, dels den gamla vanliga om att kvinnoförtrycket alltid ska förnekas, men också en klassaspekt. Vissa män, framförallt inom någon slags kulturell medelklass, vill gärna framställa sitt eget agerande som normbrytande och subversivt. De vill helt enkelt inte förstå eller erkänna att de gör sig skyldigt till exakt samma sunkiga manlighet som vilken enkel arbetare som helst. Därför säljs saker som att Prata Om Känslor in som normbrytande trots att detta är något som manliga poeter, trubadurer och så vidare gjort hur länge som helst. Att ideal ser olika ut i olika delar av samhället borde inte vara någon överraskning, och det finns såklart män som omhuldar en helt annan slags manlighet än den Birro ger uttryck för och tycker att Birro är en pajas (med rätta), men Birros manlighet är icke desto mindre manlighet. Detsamma gäller såklart för kvinnlighet, den kvinnlighet som på vissa ställen upphöjs tycker andra är trams, detta gör det inte mindre till ett av många kvinnoideal. En kan aldrig inte en position som alla tycker är beundransvärd, det är ett mänskligt villkor och inte ett manligt eller kvinnligt.
Det stämmer att kvinnor till exempel tillåts att ha fler olika slags kläder på sig, men detta är egentligen bara ett uttryck för kravet som finns på oss att vi ska tillfredsställa den manliga blicken. Kvinnor som inte använder sin ”valfrihet” i fråga om utseende till att tillfredsställa män blir socialt straffade för detta. Det är en slags påtvingad valfrihet, vi kan inte bara skippa att göra dessa val och se ut lite hur som helst utan vi måste lägga tid och energi på att välja. Det kan säkert kännas tråkigt för män som är intresserade av att klä sig lite annorlunda att möjligheterna är begränsade, men det är inte för den sakens skull bara frihet för kvinnor att ha mycket kläder att välja mellan, det är nämligen en frihet som grundar sig i ett tvång.
Om vi tar ett exempel på normöverskridande beteende: att fördela barnomsorgen i hemmet jämlikt. Män som tar ”sin del” av föräldraledigheten är visserligen inte särskilt vanliga, men de hyllas som fan. Det är ba: ”guuud vilken fin och jämställd kille som går där med sin barnvagn låt mig kyssa marken du går på”. Hyllande av kvinnor som är hemma mindre med sina barn? Inte riktigt samma sak va? Har seriöst aldrig hört någon hylla en kvinna för att hen är hemma lite med barnen. Snarare brukar det låta att hen är en ”dålig mor”. Som när kvinnor som har makar får frågan ”var är barnet” när de ska på tjänsteresa eller whatever, och lämnat ungen hemma med dem. Tänk er istället en situation där mannen tagit med ungen på tjänsteresan, alltså gud vilken jävla hyllningsstorm som hade mött hen.
Men framförallt så finns det en stor mängd roller tillgängliga för män som inte bygger på att de ska vara något slags objekt för åtrå från kvinnor. Nästan samtliga roller för män bygger på att de göra något, att de är aktiva och kompetenta. Roller för kvinnor bygger ofta på detta men innehåller så gott som alltid en ganska stor komponent av att vi ska tillfredsställa den manliga blicken samtidigt. En kvinna måste alltid vara behagfull eller sexig när hen tar sig för saker, detta behöver inte en man. Det kanske beror på att kompetens och så vidare är en attraktiv egenskap i sig hos män, men det gör det icke desto mindre sant att män slipper den komponent av att behöva vara ett objekt som kvinnor ständigt utsätts för. De kan därmed i högre grad realisera sig själva som kompetenta inom något område utan att bry sig om vad folk tycker om deras utseende, utan att för den sakens skull sluta betraktas som ”riktiga” män.
De kvinnor som vägrar objektifiera sig själv blir inte sällan avskrivna sin könsidentitet, vilket som känt, och sorgligt nog, är en viktig del i att över huvud taget bli erkänd som människa i dagens samhälle. De ses inte som kvinnor, som könsvarelser, utan bara som några slags avarter, något konstigt djur med hår under armarna och fula kläder. Samma gäller i viss utsträckning för lesbiska kvinnor, som antingen blir sexualiserade av idioter som tycker att deras sexualitet ska vara till för deras skull, eller betraktade som såpass okvinnliga att de inte längre är kvinnor. Detta har jag faktiskt aldrig hört sägas om män (med detta inte sagt att det aldrig förekommer). Jag har aldrig hört den föraktfulla ”vad är det där för en varelse”-tonen när någon pratar om en normbrytande eller homosexuell man, som jag så ofta hört när det talas om en kvinna i samma position. Detta handlar om att kvinnan i mycket högre grad är sitt kön, medan mannen främst är en människa. Om kvinnan inte realiserar sig själv som könslig varelse, det vill säga i (erotiska) relationer till män så är hon inte kvinna och heller inte människa.
Som kvinna måste du alltid förhålla dig till objektifieringen. Du måste alltid vara attraktiv först och främst, sedan kan du prestera eller ha din egen stil eller vad du nu vill. Prioritetsordningen ser inte likadan ut för män. Där hamnar saker som att prestera och så vidare högt, att locka till sig en kvinnan kommer efteråt, inte sällan som en funktion av detta.
Både män och kvinnor begränsas av patriarkala strukturer och könsnormer, och det är angeläget för båda att dessa strukturer ska jämnas med marken. Icke desto mindre är kvinnor mer begränsade, inte bara av könsmakten utan också av rollerna i sig. Att det sedan finns roller kvinnor har tillgängliga som framstår som attraktiva för vissa män säger i sig ingenting. Det är så genusordningen funkar, och så ser det ut för alla. Däremot är kvinnors roller på intet sätt ”friare” än män, hur bittert olika män än önskar att de fanns tillgängliga allihop. Tro mig, det gör kvinnor också.
”kvinnor till exempel tillåts att ha fler olika slags kläder på sig, men detta är egentligen bara ett uttryck för kravet som finns på oss att vi ska tillfredsställa den manliga blicken”
Detta är ett dogmatiskt pseudokonstaterande som jag ifrågasätter. Som alternativ framlägger jag tesen att kvinnor som pyntar sig främst gör det för att imponera på varandra:
’eftersom männen ändå inte lägger märke till det’
alltså va.
Här är min erfarenhet helt annorlunda. Även om vissa män inte begriper vissa trender och så vidare, så är det ändå väldigt mycket för den manliga blicken kvinnor gör sig fina. De flesta tjejer som bryr sig om sin klädsel ser inte ut som Lady Gaga liksom.
”Jag har aldrig hört den föraktfulla ”vad är det där för en varelse”-tonen när någon pratar om en normbrytande eller homosexuell man, som jag så ofta hört när det talas om en kvinna i samma position.”
Just den punkten har jag andra erfarenheter av – jag har upplevt att attityden till homosexuella män ofta är väldigt dehumaniserande. Dock på ett annat sätt än kvinnors såklart – lesbiska kvinnor blir, som du skriver, extremt sexualiserade, medan homosexuella män mer ses som ”smutsiga”. Båda är givetvis fel, och tkr inte nödvändigtvis att just dessa syner behöver jämföras om vad som är ”värst”, bägge attityderna måste självklart försvinna.
Har dock uppfattningen att kampen för homosexuellas rättigheter ofta uppfattas som kampen för homosexuella MÄNS rättigheter, attityden är ofta att ”homo-kvinnor är inte diskriminerade på samma sätt” (vilket har att göra med att många hetero-män accepterar lesbiska mer pga deras egen njutning) och det är självklart ett problem.
Intressant inlägg och fick lite nytt perspektiv. Har länge varit fast i tänket att ”det är mer okej för tjejer att ha manliga kläder än tvärtom”.
Hmm men sexualiserandet av lesbiska brukar ofta vara typ drömmen om att ha trekant med två typiskt ”feminina” tjejer eller liknande. Det avhumaniserande som Fanny pratar om har jag mest upplevt vänds mot mer butchiga tjejer som inte uppfyller kraven för hur en kvinna ”ska” se ut och DESSUTOM inte är straight! Ve och fasa!
Det är åtminstone så jag upplevt det. Sexualiserandet av lesbiska kvinnor sker ofta mer i någon manlig fantasi medans de i verkligheten ofta blir bemötta med obehag.
Ja, det är det jag menar. Lesbiska blir antingen sexualiserade eller avhumaniserade, Sexualisering är iofs en typ av avhumanisering.
Att det finns ett förtryck av homosexuella är jag såklart helt medveten om, men tänker mer på heteromän som antar kvinnliga drag och så vidare.
Verkligen intressant! Speciellt ur min egen situation, där jag i några månader gått och varit förbannat och önskat att jag var man så att jag kunde ha samma stil som Magnus Betnér: jeans, vit tisha, rakat huvud och inget smink – och bara se allmänt fräsch ut. Förbannad därför att jag inser ju att jag i den stilen inte ger samma intryck och inte kommer få samma bemötande som Betnér. Rakade dock av mig håret i söndags som ett steg på vägen och reaktionerna från de närmaste släktingarna blev som väntat fasa. De tyckte minsann att jag var sötare med hår.
Har däremot flera killpolare som sminkar, färgar hår, rakar sig under armarna, kramas, går hand i hand trots att de är hetero osv och reaktionerna är betydligt mer positiva. Alla gillar att killar blir ”mjukare” utom vissa machomonster på krogen som trakasserar allt avvikande i fyllan.
Bästa reaktionen hittills har varit från barnen runtom mig (utom mitt eget) som bara konstaterat: ”Har du rakat av dig håret? När då?” 🙂
Ja, upplever lite samma sak. Att killar liksom kan ”omfamna” sina feminina sidor (givetvis alltid med en disclaimer om ”no homo” och så vidare), kvinnor däremot måste ofta anpassa sig efter hur män beter sig, men de kan inte omfamna manlighet rakt av.
Jag tycker detta är ett bra exempel på en fråga där det helt enkelt inte finns en grupp som är har det värst. Både män och kvinnor får tyvärr leva under snäva könsroller, vi är helt enkelt lika jävla förtryckta. Ta till exempel synen på kvinnlig respektive man sexualitet; detta är tydligt exempel på ett område där båda könen är förtrycka, dock tar sig detta förtryck olika uttryck; mannens njutning och orgasm är ofta fokus och kvinnans njutning sekundär, dock förväntas man som man alltid vara kåt och förmå prestera sexuellt och bara det faktum att en kvinna som har en dildo av många ses som frigjord, självständig osv, medans en mans som inhandlat en lösvagina troligtvis ses som en löser något.
en loesr*
Fast jag tycker verkligen att kvinnor är mer begränsade. Säger inte att män inte lider av det dock.
Jag tänker inte på det som att kvinnor är friare än män.
Jag tänker på det som att det är lättare för kvinnor att befatta sig med det som ses som manligt, än det är för män att göra sånt som ses som kvinnligt. Att det är enklare/mer accepterat om en kvinna har kort hår, uppvisar ”traditionella manliga egenskaper” (amen ni fattar vad jag menar) och kör MMA typ. En kille med flätor som kör balett blir liksom mer hånad.
Men egentligen handlar det ju inte om att kvinnor har mer frihet, utan om att det som ses som kvinnligt värderas lägre. Kvinnor kan göra som män (i viss utsträckning, bör fortfarande typ raka sig för att accepteras) men män bör inte göra som kvinnor. Självklart finns undantag som har kommit nu i modern tid, till exempel det du lyfter upp om att vara hemma med sitt barn.
Jag tänker att det här är något som skiljer sig väldigt mycket åt beroende på situation och sammanhang.
Jag håller med dig om att män i högre grad får förverkliga sig själva och inte vara objekt. Och att det kanske därför är lättare att välja olika vägar (så länge du är framgångsrik), och att det oftare förutsätts att män är kompetenta och bra på det dom gör, oavsett om det handlar om att visa känslor eller göra affärer.
Samtidigt kan jag som transperson, fittfödd men med ett maskulint könsuttryck, känna att jag inte alls är lika rädd för vad som kan hända mig som med mina vänner som uppfattas som transtjejer. Och att jag när jag har en regnbågsbadge på mig är mer rädd för att uppfattas som homosexuell man än som flata. Min känsla av att det är så oerhört mycket mer provocerande att ses som en man som inte är en man än en kvinna som inte är en kvinna.
Din situation är ju väldigt svårt att ”behandla” utifrån generellt könsmönster, eftersom du är transperson. Jag utgår i många av mina texter från ganska binära könskategorier.
När det gäller barn så är ju flickor mycket friare att gå över ”könsgränsen” än vad pojkar är.Flickor kan bära pojkkläder och leka med ”pojkleksaker” och läsa pojkböcker utan att det är något märkvärdigt med det.Att vara ”pojkflicka” är positivt.
Jag hörde en barnpsykolog på radion berätta att hon hadde haft många besök genom åren där föräldrarna var oroliga för att deras son hade ”flickaktiga” intressen men hon hade aldrig mött oroliga föräldrar för att deras dotter hade pojkaktiga intressen.
Flickan föds till kvinna medan pojken måste göras till man.Pojken föds ju av kvinnan och för att göra pojken till pojke och sen till man så måste han ta avstånd från det flickiga och sen det kvinnliga för att framstå som man.Flickan behöver inte ta avstånd från sin moders kön.Flickan kan göra saker som man tycker är pojkiga och manliga för hon har ju sin flickiga kropp som sen blir en kvinnas kropp.
Känner inte riktigt att den här teorin håller.