Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om psykisk ohälsa och samhällskritik.

En sorglig men viktig insikt jag fick när jag var sjuk var att en inte kan räkna med hjälp från samhället, att en måste klara sig på egen hand. Jag hade såväl materiella som sociala resurser för att ta mig till en bättre plats. Ett socialt nätverk, en viss ekonomisk trygghet, en tilltro till mig själv och min egen förmåga att kunna starta om på nytt, människor att prata med som förstår mig. Jag är också friare än många andra. Jag har ingen familjesituation som binder mig till en speciell plats, inte en massa andra människor jag måste prioritera över mig själv.

Helt enkelt; jag hade möjligheten att ge mig själv utrymme att ta mig till en bättre plats, och det har jag gjort. Jag hade möjligheten att ta vissa risker och smällar. Jag förstår att detta inte är något som alla har. Det göra såklart inte att en ska strunta i att ta chansen om en har den, men det kan ändå vara passande att vara lite ödmjuk inför detta faktum.

På grund av detta kan jag bli oerhört provocerad när jag läser folk som pratar om psykisk ohälsa i termer av ”kämpa det kommer ordna sig”, för att det gjorde det för dem. Det är inte säkert att alla har resurser för att ordna sin tillvaro. Ofta handlar psykisk ohälsa om att en saknar kontroll över sin situation eller att en vantrivs, och det är inte alla som kan återfå kontrollen eller ta sig till en situation där de mår bättre. I många människors liv finns det väldigt konkreta materiella hinder för att kunna göra det.

Att ha privilegiet att kunna släppa saker och ting, att kunna ta sig tiden att fundera på vad en vill göra och var en vill vara, det är tyvärr ingen självklarhet. Ganska få människor har den möjligheten. För mig just nu är det väldigt viktigt att organisera mitt liv på ett sätt så att jag fortsätter ha denna möjlighet. Jag vill inte ha för mycket som binder mig, för jag vet att det är svårt att ta sig loss. Detta är samtidigt en förlust, eftersom det är just det som binder en som många gånger fyller livet med mening. Relationer, människor en kommer nära och som en har obligationer till.

Jag skulle vilja se ett sätt att resonera kring psykisk ohälsa som mer handlade om ens omgivning, och inte bara hur en hanterar den. Det bästa jag själv har gjort för min psykiska hälsa är helt enkelt att avsluta relationer och att flytta. Jag skulle vilja ha ett samhälle där dessa möjligheter i högre grad erbjöds människor. Alltså där en kunde gå till vården och få något slags helhetsperspektiv på detta. Jag har inte upplevt att det har erbjudits mig, utan det är saker jag har behövt räkan ut själv. Snarare har fokus legat på att jag ska kunna hantera dåliga situationer. Det är såklart också rimligt, men även om en har bra strategier för att göra detta så är en dåliga livssituation utarmande och det är så dumt att människor ska vara kvar i sånt i onödan. Det är så dumt att ha ett samhälle som låser fast människor i destruktiva livssituationer och relationer.

Jag tänker att om vi förstod psykisk ohälsa mer såhär skulle en också kunna vara med radikal i sin kritik av samhället och det orimliga i att många av oss tvingas söka vård för saker som kanske snarare har att göra med livssituation. Att tvingas bearbeta sin ”personlighet” för att en ska passa in bättre i detta samhälle. Sånt kan en såklart också göra, men det är även viktigt att se helhetsbilden. Att många av oss blir sjuka för att vi lever här, och att lösningen inte är att vi ska bli annorlunda utan att samhälle ska det.

4 kommentarer till Om psykisk ohälsa och samhällskritik.

  • C skriver:

    Håller verkligen med, mådde skit på grund av saker som hänt på mitt jobb. Mår mycket bättre nu när jag tagit tjänstledigt. Men stannade länge för jag inte vågade lämna ett fast jobb, man måste ha pengar för att överleva

  • Jag saknar verkligen en samhällskritik också. Det finns ett för stort fokus på individens brister och svagheter idag och desto mindre på hur samhällets funkofobi och brist på stöd. Utförsäkringarna får många att må ännu sämre samtidigt som de ofta blir beroende av en partners pengar. Väntetiderna till psykiatrin är långa (till traumaenheten i det landsting jag bor i två år t.ex) och man måste nästan ha gått ner sig helt för att få hjälp på många håll.
    För mig är det samhällets funkofobi som är värst och inte själva diagnosen. Att stigmatiseras, mötas med total oförståelse, att bara få finnas till på nåder.

  • moa skriver:

    ja alltså ”Att många av oss blir sjuka för att vi lever här, och att lösningen inte är att vi ska bli annorlunda utan att samhället ska det.” har försökt förmedla detta till den ”hjälp” jag fått och det verkar inte gå fram alls, alla vill bara göra mig till personen jag var innan jag gick in i väggen. som kunde göra allt och lite till och mer och mer och aldrig känna efter. jag har inget att vinna på att bli den personen igen, men det har samhället.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv