Jag är inte min sjukdom, men min sjukdom är en del av mitt jag

En grej jag är trött på att höra om psykisk ohälsa är ”jag är inte min sjukdom”. Nej, en är inte sin sjukdom i den meningen att det är allt en är, men nog fan är ens sjukdom en väldigt stor och viktig del av ens existens och det bör tas i beaktande.

Jag tycker inte om tanken på att avskilja mig själv i olika separata delar, där jag klassar vissa delar som ”jag” och andra delar som någonting som inte är jag, någonting annat. Jag ser inte min sjukdom som någonting ont som drabbat mig, något utifrån kommande, det är en del av mig som jag utvecklat, utvecklats med och utifrån. Att förneka hur stor del detta har i min självuppfattning är bara konstigt.

I ett annat samhälle hade vi nog inte betraktat sjukdom på samma sätt. Dels tror jag att folk hade varit sjuka mindre, för vi hade haft bättre vård och en mindre slitsam vardag, men också att mycket av det som sjukdom omöjliggör är saker och ting vi kanske inte skulle behöva göra. Vi skulle inte ha ett jobb som går ut på att attackera okända människor och pracka på dem värdelösa produkter, eller att vakna klockan halv sju varje morgon för att vänta på ett telefonsamtal som avgör ens inkomst. Detta är ju situationer som dels är sjukdomsframkallande men också såklart svåra att hantera i ett sjukdomstillstånd. Poängen med att skriva detta är att sjukdom alltid beror på samhällskontext. Beteenden som klassa som sjuka idag kommer kanske inte göra det senare. Då kanske det bara är så vi är. Vem är det som avgör vad som är sjukt? Ja, det är en ganska fånig fråga men tycker ändå den är viktig att ställa sig. Vad är det för beteenden som inte anses önskvärda egentligen.

Om jag ser på mitt eget tillstånd, framförallt ångest, så kan det ofta vara något som verkligen driver mig framåt. Jag brukar sällan tycka att ångest är särskilt jobbig som sådan, däremot sabbar den min vardag ibland eftersom den tar tid. Detta är ju ingen ovanlig sak att känna, jag vet att många med ångest upplever samma sak, men givetvis finns det många som också bara önskar fly den. Nå, poängen är att det inte bara är så enkelt som att någonting sjukt som i anormalt, besvärligt eller hur en nu vill beskriva det, måste vara dåligt enbart.

Att söka en vardag som är konfliktfri är för mig helt ointressant. Jag vill ha helt andra saker i livet. stimulans, personlig utveckling, kreativitet, kärlek. I många av dessa saker ingår ångest som en del. Att tro är att tvivla, att älska är att sörja och så vidare. Alltså; för att kunna vara i kontakt med livets vackra måste vi också ha kontakt med förlusten av detsamma, annars är det bara tomt. Jag ser ibland på mina tillstånd som sådana. Ångest är ofta ett friskhetstecken för mig, jag har ångest när det finns någonting att förlora, har jag inte det så är det bara en grå massa som omsluter allt, en vidsträckt horisont som breder ut sig åt alla håll.

Vilken är denna kärna vi söker? Jag tror i alla fall att ångest ingår i min. Det är en del av mig. Nej, jag är inte min sjukdom, men min sjukdom är en del av mitt jag.

Om att vara ”negativ”.

Stötte för några dagar sedan på en lång kommentar som handlade om att jag såg allting väldigt svart och att det handlade om att jag minsann är deprimerad. Personen tyckte liksom inte att jag hade fel i sak, och konstaterade till och med att ”deprimerade personer” kunde ha en mer verklighetsnära syn på saker och ting, men det var tydligen fortfarande ett problem att jag var så negativ.

För det första anser jag inte att jag att jag är särskilt negativ. Jag tror inte att heterorelationer kan vara jämställda inom rådande samhälle nej, men jag pekar ut andra vägar till förändring. Den som finner insikten att jämställdhet i heterorelationer är omöjligt nedslående borde kanske fundera mer på varför den anser att just heterorelationen måste vara en arena för samhällsförändring. Det är ju inte jag som säger att det är kört, det är ju människor som inte kan se några andra utvägar än att ändlöst dunka huvudet i den vägg av betong som är att första få heterorelationer i patriarkatet att bli jämställda. Jag tycker att tanken på det som den enda möjliga vägen framåt är oerhört nedslående. Tanken på att kvinnor kan organisera sina liv separatistiskt däremot är jättetrevlig.

Men jag tycker det är så intressant när diskussioner om politisk teori riktas om till att handla om den ena eller den andras psykiska hälsa. Det är väl inte relevant? Jag förstår att folk kan behöva hålla fast vid vissa föreställningar för att sanningen är för smärtsam, men jag själv har inget intresse av det och anser framförallt inte att det är något en bör ta hänsyn till när en försöker formulera politisk teori. Jag tänker att det går att hålla isär sin förståelse av världen och sin psykiska hälsa relativt väl.

Det finns en idé om att den som lyfter samhällsproblem automatiskt måste vara psykiskt sjuk på något vis. Jag har så svårt att relatera till den här idén. Min psykiska hälsa har ändrats ganska mycket under mitt liv utan att min politiska analys har gjort det. Däremot har feministisk analys hjälpt mig mycket med att hantera min ohälsa. Till exempel så har jag kunnat förstå mina behov bättre och på ett bättre sätt kunnat sortera ut vad jag kan och borde göra för att förändra mitt liv till det bättre.

Det är klart att det kan vara smärtsamt att gräva ner sig i tunga frågor, och det är viktigt att ta hand om sig själv, men i politiskt engagemang finns också saker som gör att en kan må bättre. Till exempel gemenskap och en möjlighet till att förstå sig själv och sin situation. Detta har för mig varit något som lett till stora livsförbättringar för min del, även om det ofta varit väldigt smärtsamt på vägen. Det är smärtsamt att ifrågasätta saker en tagit för givet och organiserat sitt liv efter, men samtidigt är det en nyckel till frigörelse.

Jag tänker att den som ryggar tillbaka för att jag är ”negativ” kanske främst själv borde fundera på varför mina analyser känns så nattsvarta för dem. Jag pekar ju faktiskt ut tydliga vägar till förändring; sluta organisera ditt liv kring män, börja ta dina relationer med kvinnor på allvar, dekonstruera dina begär.

Det Duktiga Psykfallet och föraktet för svaghet.

Har läst lite av kommentarerna till och kring Lady Dahmers inlägg om psykisk ohälsa.

Blir så oerhört irriterad på den här ”men jag har minsann”-mentaliteten när det kommer till psykisk ohälsa. Typ Jätteduktiga Människor som faktiskt jobbade fast de mådde så dåligt att de ville dö. Gud så duktiga! Ge dem applåder för att de inte bara lade sig ner och gav upp!

Så skönt för dig att du kunde vara det duktiga psykfallet! Tråkigt för andra som inte var lika duktiga som får ta all den där skiten från dig. Tråkigt för andra som kanske behöver stöd och hjälp och vila att du kommer och ba ”jamen jaaaag jobbade faktiskt arslet av mig trots att jag ville dö”. Det är ju säkert något som gör att människor i regel får det enklare att få hjälp och stöd när de mår dåligt.

Jag tänker att det är en form av internaliserat självförakt. Att en föraktar de delarna hos en själva som är ”svaga” och ”sårbara” så mycket att en hatar dessa delar av andra människor också. Om en jobbar med att förneka sig själv saker så ligger det väl kanske nära till hands att även göra det mot andra. Kanske för att normalisera sin egen situation, jag vet inte.

liberal

En annan grej jag tycker är intressant är hela den där ”jamen andra har ju klarat detta och detta” eller ”det finns folk som har det värre”. Ja, det finns folk som har det värre. Det finns folk som tvingas till saker de inte klarar av för att de inte har något annat alternativ. Det finns folk som är för sjuka men som tvingas ta ett jobb för att överleva. Är det ett ideal? Idealet borde väl vara ett samhälle där alla har möjlighet att ta hand om sig själva först och främst istället för att slita ut sig.

Men det är såklart ”fint” och ”bra” att bara köra på och leva upp till samhällets ideal trots att en vill dö. Det kanske till och med är lite extra bra, för att detta samhälle ÄLSKAR människor som lider sig igenom tillvaron men ABSOLUT INTE under INGA OMSTÄNDIGHETER klagar över sin situation. Det är ju så himla bra och bekvämt för då kan en ju få det till att denna situation är okej trots allt, även för de som ”klagar”. Det finns ju de som inte klagar minsann!

Det som fick mig frisk var att vila ut mig, att förändra min situation (vilket jag hade möjligheter att göra, vilket är ett fett privilegium som tyvärr ganska få har i detta samhälle men som definitivt fler borde ha), att släppa skuld och skam inför min psykiska ohälsa och att ta saker i min egen takt. När jag försökte tvinga mig själv till att göra saker för att vara ”duktig” så mådde jag ENBART sämre. Ännu värre när människor i min omgivning försökte pressa mig till det för att jag minsann var frisk nog, en sådan incident ledde till att depressionen förvärrades ganska rejält och jag var helt passiviserad i flera veckor.

Kanske hade jag kunnat ”kämpa” och vara ett duktigt psykfall, men då hade jag nog inte mått särskilt bra idag heller. För saker och ting måste få ta tid, läka ut och förändras.

Om psykisk ohälsa och samhällskritik.

En sorglig men viktig insikt jag fick när jag var sjuk var att en inte kan räkna med hjälp från samhället, att en måste klara sig på egen hand. Jag hade såväl materiella som sociala resurser för att ta mig till en bättre plats. Ett socialt nätverk, en viss ekonomisk trygghet, en tilltro till mig själv och min egen förmåga att kunna starta om på nytt, människor att prata med som förstår mig. Jag är också friare än många andra. Jag har ingen familjesituation som binder mig till en speciell plats, inte en massa andra människor jag måste prioritera över mig själv.

Helt enkelt; jag hade möjligheten att ge mig själv utrymme att ta mig till en bättre plats, och det har jag gjort. Jag hade möjligheten att ta vissa risker och smällar. Jag förstår att detta inte är något som alla har. Det göra såklart inte att en ska strunta i att ta chansen om en har den, men det kan ändå vara passande att vara lite ödmjuk inför detta faktum.

På grund av detta kan jag bli oerhört provocerad när jag läser folk som pratar om psykisk ohälsa i termer av ”kämpa det kommer ordna sig”, för att det gjorde det för dem. Det är inte säkert att alla har resurser för att ordna sin tillvaro. Ofta handlar psykisk ohälsa om att en saknar kontroll över sin situation eller att en vantrivs, och det är inte alla som kan återfå kontrollen eller ta sig till en situation där de mår bättre. I många människors liv finns det väldigt konkreta materiella hinder för att kunna göra det.

Att ha privilegiet att kunna släppa saker och ting, att kunna ta sig tiden att fundera på vad en vill göra och var en vill vara, det är tyvärr ingen självklarhet. Ganska få människor har den möjligheten. För mig just nu är det väldigt viktigt att organisera mitt liv på ett sätt så att jag fortsätter ha denna möjlighet. Jag vill inte ha för mycket som binder mig, för jag vet att det är svårt att ta sig loss. Detta är samtidigt en förlust, eftersom det är just det som binder en som många gånger fyller livet med mening. Relationer, människor en kommer nära och som en har obligationer till.

Jag skulle vilja se ett sätt att resonera kring psykisk ohälsa som mer handlade om ens omgivning, och inte bara hur en hanterar den. Det bästa jag själv har gjort för min psykiska hälsa är helt enkelt att avsluta relationer och att flytta. Jag skulle vilja ha ett samhälle där dessa möjligheter i högre grad erbjöds människor. Alltså där en kunde gå till vården och få något slags helhetsperspektiv på detta. Jag har inte upplevt att det har erbjudits mig, utan det är saker jag har behövt räkan ut själv. Snarare har fokus legat på att jag ska kunna hantera dåliga situationer. Det är såklart också rimligt, men även om en har bra strategier för att göra detta så är en dåliga livssituation utarmande och det är så dumt att människor ska vara kvar i sånt i onödan. Det är så dumt att ha ett samhälle som låser fast människor i destruktiva livssituationer och relationer.

Jag tänker att om vi förstod psykisk ohälsa mer såhär skulle en också kunna vara med radikal i sin kritik av samhället och det orimliga i att många av oss tvingas söka vård för saker som kanske snarare har att göra med livssituation. Att tvingas bearbeta sin ”personlighet” för att en ska passa in bättre i detta samhälle. Sånt kan en såklart också göra, men det är även viktigt att se helhetsbilden. Att många av oss blir sjuka för att vi lever här, och att lösningen inte är att vi ska bli annorlunda utan att samhälle ska det.

När andra använder sin psykiska ohälsa emot en.

En annan sak jag upplevt i relationer är att människor har använt sin psykiska ohälsa emot mig som ett sätt att avkräva mig saker eller förvägra mig utrymme i relationen. I en relation förväntades jag dels ursäkta den andra personens attacker mot på med att den mådde dåligt, samtidigt som jag själv inte fick något utrymme att ta upp saker som jag fann besvärliga eftersom det gjorde att personen mådde dåligt.

Jag tänker på det här med att kunna prata om hur en känner inför en relation utan att det ska börja handla om vem det är mest synd om och liknande. Detta är tyvärr något jag upplevt i mina relationer, att jag inte har kunnat prata om hur jag känner eftersom den andra parten mår mer dåligt än jag. Därför har jag varken fått utrymme att ställa några krav på relationen eller att få mina känslor respekterade. Detta har i sin tur gjort att mina känslor har svalnat, vilket inte är så konstigt när en inte kan få något utlopp för sina känslor i en relation. Detta har i sin tur tagits som ett svek. Det har blivit lite av ett moment 22 där jag varken kan prata om det jag behöver i en relation eller lämna relationen bakom mig.

För att kunna ha bra relationer är det viktigt att kunna prata om saker som händer i relationen och vad en behöver i en relation, och den typen av samtal kommer att vara jobbiga. Det kommer alltid vara jobbigt att möta problem som uppstår i en relation, som ofta är relaterade till smärtsamma upplevelser i ens förflutna eller saker en känner skuld och skam över. Jag tänker att många gärna undviker den här typen av samtal för att det handlar om att se sig själv, sina behov och ta ansvar för dem, något som är skrämmande för många. Samtidigt ser jag det som en grundläggande del i att ta hand om relationer att kunna göra detta.

Det viktigaste med dessa samtal är inte att de blir smärtfria utan att de blir konstruktiva. För att kunna ha konstruktiva relationssamtal så krävs det att det finns ett gemensamt intresse av att lösa problem i relationen, om detta inte finns så är det omöjligt att kunna komma fram till gemensamma lösningar. Men det krävs också att en inte skuldbelägger varandra och ger varandra utrymme för att förklara hur en känner och varför så att det går att förhålla sig till på ett rimligt sätt.

Jag är villig att vara ett stöd och ta ansvar i relationer. Jag är också villig att respektera den andra personens gränser och ta upp saker på ett sätt som känns okej för den. Men jag vill inte få skulden för en annan människas dåliga mående eller avkrävas att bära människan genom livet. Jag vill inte heller ha relationer där jag inte får prata om mina känslor eftersom de anses obetydliga i förhållande till den andra personens känslor.

Att någon mår dåligt innebär inte nödvändigtvis att den ska behandlas som om den inte kan ta något ansvar, speciellt inte av vänner eller partners. Den typen av agerande tror jag på sikt skadar mer än det hjälper. Det är inte heller självklart att en person som mår ”bra” kan ta hur mycket som helst i en relation. Att vara någons emotionella slagpåse är utarmande även om en har känslomässiga reserver, och om inte annat så skadar det relationen.

Att hantera psykisk ohälsa i relationer.

Jag har funderat en del på det här med att hantera dåligt mående i relationer, såväl vänskap som kärlek. Att ha bra relationer är viktigt, och extra viktigt när en mår dåligt. Tyvärr kan dåligt mående ofta göra att relationer inte fungerar och kanske till och med förstörs helt även på sikt.

Jag tänker att det viktigaste när en mår dåligt är att en inte lägger över det på andra. En kan såklart få stöd av andra, men det är något annat än att lägga över saker på andra. Att lägga över det på andra är att få dem att känna att det är deras ansvar att en mår dåligt och att det är upp till dem att fixa det. Problemet med detta är att en inte kan bära andra människor, även om en vill. En kan hjälpa och stötta, men det är skillnad på det och att gå in i en situation där en är allt för någon annan.

Ofta när jag mår dåligt så får jag känslor av övergivenhet och kan lätt avkräva olika former av löften på att jag fortfarande är älskad eller att jag inte komma bli övergiven. Detta är någonting jag har fått jobba med ganska mycket nu. Den här typen av krav är aldrig positiva för en relation, utan tenderar snarare att stärka osäkerheten och beroendet. Det det gör är att byta ut känslor av kärlek mot känslor av plikt och skuld, och gör det svårare att prata om problem på ett ärligt sätt.

Att känna sig osäker i en relation är vanligt, speciellt när en mår dåligt i övrigt och har dåligt självförtroende på grund av det, eller känner sig utsatt och inkapabel i största allmänhet. När jag har mått dåligt i relationer har jag ofta känt att den personen är den enda som kan hjälpa mig, vilket i sig blir handikappande och gör att jag inte kan se min egen förmåga och resurser.

Nu försöker jag förmedla känslor av osäkerhet i en relation så pratar jag mer om känslorna som sådana än om det som om det vore ett reellt hot en behöver förhålla sig till. Det är viktigt för mig att förmedla vad jag känner och bli bemött i det, att människor jag har relationer med förstår min oro inför att bli övergiven.

Detta kräver också att min partner möter mig i min oro och förstår den, men utan att försöka övertyga mig om att den är obefogad genom att lova saker. Detta har hänt i tidigare relationer, att människor har sagt saker som att de aldrig kommer att sluta älska mig eller lämna mig när jag har känt dessa känslor av övergivenhet. Sådant kan vara lindrande i stunden, men förstärker i slutänden bara känslan av att en inte klarar sig på egen hand.

001När jag har gått in i att avkräva löften eller när andra har lovat mig saker istället för att ta min rädsla på allvar så har det bara stärkt känslan av utsatthet. Detta för att dessa löften alltid klingar falskt, jag inser ju intellektuellt att en inte kan lova någon evig kärlek. Istället för att bekräfta varandra på ett positivt och stärkande sätt skapas det ett samberoende som blir destruktivt och förlamande.

Jag tror att det är viktigt att prata om hur en mår och hur en ska hantera det i relationen, utan att för den sakens skull få det att verka som att relationen är det som ska ”rädda” en.

Att relatera till sitt mående som ”frisk”.

IMG_20150111_142459En av de mest intressanta sakerna med att ta sig upp från någon slags depression är hur en förhåller sig till ~*livets toppar och dalar*~ sådär i största allmänhet. Ibland har en pissdagar när en inte får ett skit gjort. Eftersom jag har haft ett helt år där pissdagar varit normalläget och ibland rentav det bästa en kan hoppas på så är min idé om vad som är ”normalt” lite rubbad.

Jag konstaterar att jag inte går omkring med en ständig underliggande känsla av ångest eller panik. Det är en stor befrielse, så stor att jag inte kan förstå den. Det känns så främmande att jag för ett år sedan var tvungen att kämpa för att överleva, upprätthålla några slags rutiner, gå upp ur sängen på morgonen, något som nu går relativt smärtfritt.

Samtidigt blir jag ofta rädd när jag känner att lusten och orken tryter några dagar. Även då det har helt naturliga förklaringar, som sömnbrist eller liknande, så tänker jag direkt att det handlar om att jag är på väg ner i det svarta hålet igen. Och detta är också något som i sig begränsar mig; rädslan för att kanske inte orka, för att inte kunna stanna upp i tid.

När jag känner brist på motivation så tänker jag lätt att det är sjukdom, när det i själva verket är en sån där helt normal grej som människor känner i sina liv. Det går liksom upp och ner, det betyder inte att en är sjuk. Men det är som att det har blivit svårt för mig att relatera till mitt mående i ”normala” termer, eftersom jag varit sjuk ”formellt” eller vad en ska säga.

Omgivningens hanterande av ångest och sorg.

Läste ett inlägg om att själv välja hur en ska hantera sin ångest här, och lämnade en kommentar:

När jag har mått som sämst har det absolut mest befriande varit människor som umgåtts med mig som vanligt, men utan att låtsas att allting är bra och frid och fröjd. Alltså typ tagit med mig när de gjort saker i grupp, men inte förväntat sig att jag ska vara på topp. Ofta tycker jag folk har en tendens att vilja ”avhandla” saker innan en liksom kan umgås ”som vanligt”, istället för att ta hänsyn till att en har en generellt nedsatt sinnesstämning. Det är ju sällan så att en kan ”prata om” något och sedan må bra igen, det är ju en process.

Just det här med hur omgivningen hanterar ens känslor när en mår dåligt tycker jag är intressant. Det finns en tydlig skillnad på människor som själva skräms av ångest och människor som inte gör det. Människor som skräms av ångest tenderar att alltid se det som ett stort hot som måste undanröjas för att möjliggöra annan interaktion. En blir liksom ett stort problem, en kan inte umgås som vanligt innan allt är bra.

Detta tvingar in en i en situation där en måste välja mellan att vara öppen med hur en känner och behandlas som en mindre hel människa, eller att umgås ”som vanligt” men behöva gömma undan en massa saker.

När jag mår dåligt behöver jag närhet, gemenskap, att ha roligt, precis som när jag mår bra. Jag kan kanske inte delta på samma sätt, men det är fortfarande ett behov jag har. Att känna sig utesluten från detta när en mår dåligt tenderar bara att spä på det hela. Det som händer då är att jag tänker; jaha, jag kommer numera vara utesluten från allt detta för att jag mår dåligt. Jag blir mer rädd för min egen ångest, inte för den i sig, men för de konsekvenser på mitt sociala liv den kan ha.

wpid-img_20150109_115730.jpgDäremot människor som släppt in mig ändå, det har verkligen hjälpt. Människor som förstår att en kan må dåligt och att det är okej. Att det inte är farligt.

Jag skriv lite till:

En grej som relaterar till detta: folk som vill berätta för en hur en ska hantera sin sorg. Har stött på detta mycket när jag skrivit om mina relationer och bearbetat dem på bloggen. Då heter det att jag ska ”släppa det” och ”sluta älta”. Som om jag inte själv kunde avgöra vad som är bra för mig i den situationen. Det är liksom inte okej att gå omkring och må för dåligt över vissa saker, och jag tror att det på sikt gör att vi mår sämre, för att vi måste stänga inne mycket och därmed inte får rum att bearbeta det.

Detta fascinerar mig också; människor som tycker att det är viktigt att andra släpper saker och ting. Speciellt på en blogg som en ju kan välja att läsa eller inte. Jag har turen att inte ha så mycket av detta i min bekantskapskrets, vilket i och för sin nog också beror på att jag skriver om saker och ting mycket och därför inte behöver mala på på samma sätt.

Hur som helst; det anses vara fult att ”älta” saker och ting, det är fult att hänga upp sig och inte ”gå vidare”. en ska liksom bara lämna allting bakom sig och ~*se framåt*~. Att detta såklart gör något med en som person är inte så viktigt. Givetvis drabbar det ens framtida förmåga att ha relationer om en inte bearbetat det som hänt i tidigare. Givetvis kommer en göra om samma misstag om en inte förstår dem.

Men ältande skrämmer folk, det skrämmer folk att andra känner ilska och sorg över saker de blivit utsatta för och saker de förlorat. Kanske för att de själv inte är i kontakt med sin egen ilska och sorg.

Ibland orkar en inte höra någon prata om något, och det är okej. I så fall kan en säga; ”jag orkar inte med det här samtalsämnet” och kanske ange varför. Typ att det är triggande, att en inte kan ta in det och så vidare. Istället för att lägga över skulden på den som är arg eller sörjer så kan en beklaga att en inte har kapacitet att ta emot det. För så kan det vara, och det är också något vi behöver erkänna och acceptera. De människor som lyssnar har ju sina egna spärrar och sorger att hantera. Det destruktiva är när vi skuldbelägger den som försöker ta tag i sin smärta.

Samberoende.

Jag har tänkt lite på det här med tillit och psykisk ohälsa på sista tiden. Detta är något som ofta har dykt upp som ett problem för mig i mina relationer; jag har en tendens både att hänga upp mitt välmående på andra och att låta andra göra det motsatta. Jag tänker mig att jag inte direkt är ensam om detta, jag uppfattar att det är ett ganska vanligt drag.

Jag tänker att detta har att göra med gränser. Eftersom jag inte har respekterat mina egna gränser har det även varit svårt för mig att respektera andras. Jag har sökt någon slags samexistens, mest för att fly mig själv. Andras gränser och integritet har jag kunnat ta illa vid mig av och sett som bevis på att de inte tycker om mig, snarare än som hur de är som personer. På samma sätt har andra behandlat mina.

Nu tänker jag typ såhär: det är mitt ansvar i en relation att inte hänga upp mitt psykiska välbefinnande på den andra. Med detta menar jag inte att en inte få tycka att andra människor är viktiga i ens liv och må bra av dem, utan snarare att en inte ska låta dem bära en och inte ta ut sin ångest på dem. Det går att ge stöd åt andra i relationer, men det går inte att ge andra konstgjord andning. En behöver människor omkring sig, men en kan inte hänga upp sitt välmående på specifika individer, speciellt inte till den grad att det framstår som bättre att pressa någon att ha en relation med en mot dennes vilja än att låta denne bryta kontakten.

En väldigt destruktiv relationssituation är när någon använder skuld och skam för att få en att stanna kvar i en relation som denne inte mår bra i. Jag har varit på båda sidor i den här typen av relationer, och båda är utmattande. Det är jobbigt att avkräva någon den typen av uppoffringar, och det är också jobbigt att bli avkrävd på dem.

Grejen med kärlek är ju att den till sin natur inte kan avkrävas; den måste ges frivilligt för att den ska vara värd något. Därför blir den här typen av relationer som ett svart hål där all kärlek, engagemang och energi bara försvinner till ingen nytta. När något ges så måste personen som ger också bedyra att den faktiskt ville ge detta och så vidare, det ska alltid tvivlas på autenticiteten i det som händer i relationen. Typ ”nu gjorde du detta men jag vet inte om det var för att du kände dig tvungen eller för att du ville”, och så vidare.

I vissa relationer har jag varit med om att människor har erbjudit sig att bära mig trots att jag inte har efterfrågat det eller till och med avböjt det, och att det blivit ledsna när jag har sagt att jag måste klara mig igenom det ena eller det andra på egen hand. Jag upplever att många män tar tillfället i akt när en är utsatt på något sätt att erbjuda det ena och det andra för att knyta en till sig. Kvinnor gör också detta men i regel på andra premisser, kanske i högre grad för att de har lärt sig att de alltid ska ta hand om andra oavsett. Oavsett skäl skapar detta i slutänden bara en beroendesituation som inte är sund för någon inblandad.

IMG_20150104_191901Jag tänker att det handlar mycket om att skapa samberoende och att detta är något många gärna gör när de är rädda för att förlora någon. Som jag skrev i inlägget innan: jag tänkte mig inte att någon skulle kunna vilja vara med mig bara för att denne uppskatta mitt sällskap, utan var tvungen att skapa en skuld för att sedan kunna avkräva det som egentligen måste ges frivilligt för att betyda något. Och givetvis blir detta beteende självuppfyllande, för vem orkar med att umgås med någon som alltid misstänkliggör ens känslor och intentioner och som avkräver en saker.

Eftersom jag helt enkelt inte tror att det är möjligt för mig att ha relationer som inte bygger på skuld så skapar jag skuld för att det är det enda jag tänker mig att jag kan få. Och det värsta är att det är just denna skuld som i slutänden gör att jag förlorar människor jag älskar. Men behovet av att lindra den akuta osäkerheten trumfar driften till att bygga sunda relationer.

Att ”må bra”.

IMG_20141117_110528Nu när jag återigen har en någorlunda fungerande vardag *host* så har jag funderat lite mer på vad det innebär att ”må bra”. Vad jag lägger i begreppet:

  1. Ha någorlunda kontroll över min situation. Det vill säga; inte bli lamslagen av ångest, inte få ångestattacker vid totalt opassande tillfällen, kunna gå utanför dörren om det behövs även om jag är trött, kunna gå upp ur sängen när väckarklockan ringer och så vidare.
  2. Kunna uppleva positiva saker. Alltså kunna skratta, tycka om människor, gå igång på spännande diskussioner och så vidare med relativt regelbundna intervaller.

Tydligt är att det som värderas mest i detta samhälle är det första. Vem bryr sig om jag har glädje i livet om jag är en så kallad Fungerande Samhällsmedborgare.

Det är också ofta så att dessa tu går emot varandra. Att uppleva glädje innebär ofta att jag förlorar kontrollen. När jag träffar människor jag tycker om, engagerar mig i meningsfulla aktiviteter, så blir jag sårbar. När det kommer in ett element i mitt liv som jag verkligen värderar så bryts vardagens stilla tristess, rutiner prioriteras bort och så vidare. Plötsligt finns det något där som jag faktiskt har lust till, och det skapar störningar i de strukturer jag så omsorgsfullt byggt upp utifrån alltings medelmåttighet.

Jag tänker att det är svårt för att det finns så lite plats för oss att vara människor i detta samhälle. Eftersom känslor inte är stabila, eftersom vår förmåga att prestera påverkas en massa av hur andra saker fungerar i våra liv, så är det säkrast att inte engagera sig för mycket i andra emotionellt. Det är inte socialt accepterat att bli lamslagen i två månader efter ett uppbrott, men ändå kanske det är precis vad vi behöver; utrymme att vara just det.

I detta samhälle måste jag alltid vara försiktig innan jag låta mig själv älska, engagera mig, brinna för någonting. Jag har lärt mig av alltför många bakslag att det är något jag måste betala ett mycket högt pris för. Jag har lärt mig att hushålla med mina känslomässiga resurser så att jag inte släpper ut för mycket. Att prioritera. Men jag tänker mig att i ett samhälle där jag inte förväntades vara en robot med ett stabilt liv och en jämn nivå på prestationerna så skulle det vara enklare, kanske skulle jag kunna brinna ibland och sedan gå på sparlåga utan att det sågs som oberäkneligt eller onormalt.

Helst skulle jag vilja att jag slapp hålla på och ”hantera” min ångest hela tiden. Jag är en människa som ibland kan vara oerhört högpresterande ibland helst vill ligga under täcker och gråta. Och grejen är att jag inte har något emot att ligga under täcket och gråta, det är mina känslor och det är helt jävla okej med mig. Det är inte jag som ha bestämt att det är fel eller sjukt, det är samhället som har bestämt det åt mig. Det är inte jag som är rädd för mina känslor eller mina behov, det är samhället som är det, och därför tvingas jag undertrycka dem. Jag tänker mig att detta gäller för ganska många människor.

Att må bra i det här samhället är som bäst att kunna gå stadigt på sina kryckor, kryckor byggda av halvtaskiga överlevnadsstrategier. I det här samhälle behöver jag dessa kryckor, men jag strävar efter ett samhälle där jag kan slänga dem ifrån mig och älska och sörja fritt.