Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

psykisk ohälsa

Dikt till psykiatrin: min vän med ångestproblematik föll mellan stolarna idag

Min vän med ångestproblematik föll mellan stolarna idag
Och hon får inte vara svag
Inte vag
I sina redogörelser för självskada
Trots att det finns en proppfull lada
Av skam och skuld
Att tömma
Innan hon fritt kan bedömma
Hur illa det är

En annan vän föll mellan stolarna
Tredje, nej tusende, gången gillt
Hon fick åka ambulans
och ändå fanns det ingenstans
Att va
(hennes sår har börjat vara nu)
Hennes mamma fick fånga henne med kjolarna
Fast hon knappt har förståndet kvar
Vad har ni nu gjort
I allsin dar

Och jag själv jag väntar på remissvar
Väntar i tusen nätter tusen dar
På att någon ska ta ansvar
För jag har inget ansvar kvar
Att ta av

Det finns ju lagar tänker ni
Men lagens långa arm
Vred min i baklås
När jag höll på att förgås
I psykosens mörker
Ja så kan det vara när alla sviker
Men jag är inte den som mig för lagen viker

Varför funkar inget som det ska?
Varför är det så förbannat svårt att bara ta
Det en har rätt till
Enligt samhällskontraktet
Ja nu är sista akten
På denna saga
Av samhällsklagan

 

Att stanna på botten för att det är tryggast där

Fick en kommentar på inlägget om att fuska tills det funkar:

För mig är det väldigt mycket av ett skydd att hålla mig på ”botten” hela tiden. Om en börjar klättra uppåt blir ju fallet mycket längre och landningen hårdare (eftersom allt kommer gå åt skogen förr eller senare right?). Är väldigt snabb på att ersätta de flesta av mina känslor med någon slags allmän ”ångest”. För den känslan är jag så van vid.
Så himla trött på detta nu bara. För jag förstår ju att jag iom det endast lever halva livet på något sätt. Behöver hitta nån metod för att bryta de gamla vanorna och flykten. Vill försöka tro på att klättringen uppåt och det på vägen dit är värt alla eventuella fall nedåt igen. Tro.. hur fasen gör en?

Detta har varit min metod tidigare. Jag vet knappt själv hur jag tog mig ur det men jag vet att jag en dag fick nog och började aktivera mig och träffa folk. Jag var då inne i en djup depression efter att min första flickvän gjorde slut, vilket även rörde upp en massa annan skit. Jag kände mig totalt identitetslös och ville bara ha något nytt. Jag började gå på dejter och träffa folk fast jag egentligen inte ville. Hela sommaren spenderade jag tillsammans med en då ny bekantskap, som nu är en bästa vän, något jag skrivit om här under rubriken effektiv sorg:

Jag åkte till Stockholm över sommaren och gick på en dejt med Emma och kunde inte prata om något annat än Henne, men vi fortsatte umgås trots detta och det är nog en av de viktigaste händelserna i mitt liv. Jag har aldrig känt ett så omedelbart stöd från en annan människa, ett stöd som verkligen kom från första början, så direkt från hjärtat. Det var så viktigt. Jag låg i Emmas säng medan hon var på jobbet och läste Harry Potter. Jag träffade Ida och Karin och hade på ett sätt en magisk sommar, trots att jag inget orkade. Jag sov tolv timmar om dygnet, inte för att jag behövde utan för att jag inte ville vara vaken.
Och sen åkte jag tillbaka hem till Örebro och det var verkligen som att jag fick lära känna mitt nya jag, den som var jag efter denna sommar när jag inte hade Emma Karin Ida omkring mig. Och jag kom på att jag tyckte om mig själv. Och sedan blev jag kär på nytt och allt kändes bara så jävla rätt. Men jag vet att jag en dag kan behöva sörja även henne och det gör ont i mig redan nu.

För att kunna komma över det gamla måste en släppa in nytt liv, om en inte gör det är det omöjligt att släppa taget. Men att släppa in nytt liv kan vara oerhört läskigt just för att en måste släppa taget. Efter att en släppt in nytt liv finns det inte längre någon återvändo, då är en dömd att leva fritt. Detta skrev jag lite om här:

jag kunde sörja dig först när jag släppte in nytt liv. när jag startade en ny bana. när det verkligen blev uppenbart att jag var en annan än den jag var när jag släppte in dig i mitt liv.

innan dess levde jag kvar i vårt gemensamma liv. levde kvar i den tid då vi var ett enda helt. jag hade fortfarande plats för dig i mitt inre. i skohyllan var alltid en lucka ledig. jag läste ditt horoskop, köpte din favoritpasta, städade inte bort dina trosor ur lådan.

när jag sakta släppte in nytt liv insåg jag att jag inte behövde ha rum för dig kvar. jag kunde inte ha rum för dig kvar. att jag behövde det där rummet till något annat, någon annan, det som var nuet. så jag städade bort dig. och med denna handling; insikten om att du aldrig någonsin skulle få plats hos mig igen.

närskajagfåtidattsörja

Ett stort problem i samhället idag är att vi inte får tid att sörja. Vi kastas ständigt in i nya relationer, situationer. Och de som måste sörja för att kunna bli fungerande igen sjukskrivs och utesluts ofta från samhällsgemenskapen. Därför är det radikalt att ta hand om varandra även fast det är svårt och jobbigt, det vill säga precis det hela samhället försöker få oss att låta bli. Solidaritet, det vill säga vänskap, är så oerhört underskattat. Jag har haft tur och har haft ett stort socialt skyddsnät omkring mig, mycket för att jag är orädd och utåtriktad.

Men jag tycker själv att detta är ett oerhört svårt ämne. Hur gör en egentligen för att komma vidare när allt kört fast, och speciellt om en är rädd för att ta kontakt med andra människor.

Om rädslan inför att må bättre

I ett av mina senaste uppbrott kände jag en känsla som var helt ny för mig; jag ville inte kräla mer.

Jag blev dumpad på svinigast möjliga sätt; över telefon mitt i en stor livskris, i upptrappningen av en psykos, och dessutom timat så att jag inte hade någon vän i närheten (hon hade precis tagit tåget till stockholm när min dåvarande flickvän ringde och dumpade mig). Allt urartade i ett enda stora kaos som är alldeles för jobbigt för att beskriva, men jag blev verkligen riktigt illa däran. Detta var också en del av upptrappningen till psykosen jag sedan hade; det blev för mycket känslor för mig att processa. Men en sak visste jag; jag ville inte kräla, jag ville behålla någon form av värdighet genom psykosen.

Mitt i allt det här var jag bara ett enda stort frågetecken. Jag som alltid hade varit den som krälade i skiten för mina partners. Nu fanns den utvägen liksom inte kvar. Det var inte ett alternativ att försöka gå tillbaka till någon som behandlat en som skit. Jag skrev en kortare dikt om detta:

Vad vet jag om att gå rakryggat
Jag har ju bara krälat mig
Igenom livet

Jag tänker att detta går att applicera på mycket. När en liksom börjar må bättre, börjar värna om sig själv, och vilken oerhört obehaglig upplevelse det kan vara. Till exempel att städa efter en lång tid depression. Visst är det skönt, men det är också nytt. Det går inte att ta in. Jag, som alltid har klamrat mig fast vid destruktiva relationer som någon slags utväg ur alla negativa känslor, fick plötsligt ett annat sätt att hantera världen. Det var ny mark.

krälalitetillHar ni någon erfarenhet av att känna rädsla inför att börja må bättre eller hantera saker bättre? Dela gärna med er!

Godis är gott och nyttigt till skillnad från ångest

IMG_20160328_153901Skrev såhär på min instagram (följ den om du vill ha fler bilder jag har ritat):

Godis är gott och nyttigt!

Skäl till att äta godis och socker:

Jag äter alltid godis efter maten och det gör mig glad och pigg. När jag är i ångesspiraler brukar jag äta godis för att bryta dem. Om en inte har godis tillgängligt kan en också äta rent socker. Den som har problem med aptiten kan pröva att äta godis innan maten så går den lättare ner.

När jag låg inne på psyket sockrade jag all mat så att jag skulle få i mig den. Det funkade jättebra.

Jag rekommenderar verkligen er att ta in godis som ett dagligt inslag i er matrutin.

Om ni vet fler skäl till att godis är nyttigt får ni gärna fylla på!

Och fick bland annat svaret:

Som jag alltid sagt. Kaffe, snus och godis=livskvalitet. Och ibland överlevnad.

Detta fick mig att tänka på hur irriterande det är med folk som ser kroppen som någon slags maskin som bara ska få precis det den behöver för att överleva. Det är ett så jävla fattigt och farligt sätt att betrakta mat på. Mat är gott och det gör oss glada!

Socker som ångestdämpare är också en viktig sak jag lärt mig. Det kanske inte funkar för alla men för mig bryter socker ångestspiraler jättebra. En unnar sig något gott, får lite sockerkick, poff så är ångestspiralen borta! Bra mycket nyttigare än att ligga och vältra sig i sin ågren i timmar i sträck.

När jag låg inlagd fick jag lära mig att bry mig mer om min själ än om mitt utseende och det var jävligt bra för mig. Så ät socker!

Att orka och att inte orka

Ett uttryck jag stör mig så mycket på är olika variationer på ”men orkar du det”? Vad skulle dett innebära att orka? Folk brukar imponeras av min förmåga att orka, men jag har varit sjukskriver för depression många gånger just för att jag inte orkat.

Det finns en farlig myt om människor som kämpar sig igenom en massa skit utan att ta stryk. Hade jag varit i en situation där jag inte hade kunnat vara sjukskriven, som många är, så hade jag också försökt hänga med. Säkert skaffat mig mycket sämre hälsa på köpet.

Människor kan bli oerhört starka i pressade situationer, men det är ingenting positivt i det. Det innebär helt enkelt att skadan kommer senare. Att pressa sig igenom skit bara för att överleva är inte hälsosamt, ändå tror många att de måste göra just detta.

Vi lever i en kultur där det anses fult att söka hjälp, och detta leder till att folk går in i väggen. Tro mig, jag har varit sjukskriven många gånger och det är verkligen inte kul att prestera så till den milda grad att en måste ligga i sängen ett par månader för att kroppen ska återhämta sig.

Vi orkar mycket, men vi borde inte behöva orkar så mycket. Och många pressar sig själva trots att de har alla möjligheter att inte göra det. I Sverige så finns det många möjligheter att avlasta sig från arbete som många väljer att inte ta, just för att det finns en sådan kultur kring prestation.

Jag önskar mig ett samhälle där vi tidigare kände av att vi inte orkade, så att vi skulle kunna ta det lugnt i tid istället för att slita oss själva sönder och samman.

Fuska tills det funkar. Om ångest.

Fick ett läsarmejl jag tänkte svara på:

Har tänkt mycket på otrevliga kommentarer du får efter dina olika texter eller bilder på internet. Ibland är det bara töntigt, men ibland kan det var så fruktansvärt grovt. Jag undrar om det är värt det? Hur du orkar fortsätta komma med nya inlägg. Om det ger mer än det sårar? Eller är det något slags självskadebeteende? Svårt att säga kanske.

Jag är så fruktansvärt rädd för internet, rädd för att synas. Har mkt privata konton på insta och facebook, och har inte gjort nån statusuppdatering eller publicerat någonting på internet på flera år. Jag är så himla rädd för kritik, eller värre, verkliga hot. Jag har för ömtåliga nerver.

Men på sista tiden har jag kännt mig väldigt ensam. Isolerad nästan. Har varit sjukskriven i tre år typ, och går inte utanför min lägenhet i onödan. Har ibland tänkt att jag skulle kunna finna någon sorts gemenskap på internet, men jag vet inte hur jag ska våga. Det känns lika läskigt som att gå ut på krogen och försöka prata med nån främling. Inte för att jag nånsin gjort det.

Jag får ofta frågor om det här med att orka. Jag ser på det som skedde i Marrakech som att jag faktiskt inte orkade längre. Det blev alldeles för mycket med alla attacker från alla håll. Jag tror på ett sätt att en behöver komma till någon slags gräns för att bygga upp sig själv igen. För mig var psykosen den gränsen. Jag var så nära min egen och andras död att jag tvingades ta tag i problemet, både för att jag själv inte orkade mer men också för att jag var inlåst och inte hade något annat att göra än att tänka över mina synder.

En orkar helt enkelt inte hur mycket som helst och det är viktigt att ta hand om sig själv. Generellt tycker jag dock att det ger mer än det tar. Det finns en kultur på framförallt twitter där folk verkligen tar hand om varandra. Problemet är att det är svårt att hitta fram för en ovan användare. Jag själv är mest engagerad i lesbiska frågor på internet, det vill säga frågor som rör kvinnor som vill leva för och genom kvinnor. Jag driver ju en kvinnoseparatisktisk dejtinggrupp på facebook och en undergrupp till den där folk som inte är ute kan dela med sig av sina erfarenheter om allt möjligt. Om du vill så är du välkommen att gå med. Det är bara att skicka ett meddelande till mig.

cksckheaderOm det känns för mycket så är twitter en bra plats att börja på. Anonymitet är väldigt vanligt där och om en hamnar i rätt kretsar tar folk verkligen hand om varandra. Twitter kan verka läskigt och kaotiskt men en lär sin orientera sig ganska snabbt. Om någon som läser det här inlägget vill ha hjälp så starta ett twitterkonto och skicka ett dm så kan jag hjälpa till. Jag har skaffat nästan alla mina vänner via twitter och de är verkligen jättebra (#blessed).

Mitt generella tips när det kommer till sånt här är: fuska tills det funkar. Att vara rädd är inte farligt. Ångest är inte farligt i sig självt. Det är vad vi läser in i ångesten och rädslan som är farligt, som får oss att späka oss själva på alla möjliga sätt. Det är ju som en slags fobi som en kan träna bort. Jag har haft mycket problem med ångest i samband med socialt umgänge. Det jag gjorde var att flytta till Bryssel för att verkligen tvinga mig själv att komma ut, och det funkade. Har gjort samma sak flera gånger. Jag är dock väldigt drastisk i mina beslut, vilket en väl ska undvika om en kan. Men jag tror på riktigt tyvärr att det bara är att köra. Människor är för det mesta trevliga att ha att göra med.

Samma sak gäller att skriva offentligt. Mitt första inlägg där jag var självutlämnande går att läsa här. Jag var så jävla rädd innan jag publicerade det inlägget för jag trodde att folk skulle bli jättesura. Men det blev precis tvärtom! Jag brukar säga att det är som att vrida på en kran; alla har de här erfarenheterna och det är något vi vill och behöver prata om. Så skit i rädslan och kör.

Det är tyvärr det enda jag har att komma med.

detvarsomomjagintekundeandasDela gärna med er av era egna tips!

Att våga släppa destruktiviteten och släppa in nytt liv

Jag har tänkt på det här med den ”bekvämlighet” som ändå finns i relationer med män. Att en liksom har vissa invanda mönster som en är så bekväm i att det känns mer hotfullt att bryta dem för att bli lyckligare än att leva kvar och harva på i samma skit fast en vet att det skadar en.

Igår diskuterade jag att ha sex med en kvinna för första gången och varför folk tycker det är så läskigt. Mitt svar på frågan är att om jag inte hade haft sex med män innan hade sex med kvinnor inte framstått som läskigt, men eftersom jag hade vant mig vid det heterosexuella sättet att förhålla sig till en annan människa så blev det så. Precis som att vissa kvinnor kan finna vänskap med kvinnor läskig för att det är ovant, de har mest umgåtts med män. Idag finner jag sex med män motbjudande och hotfullt men inte läskigt på det sättet, för det är inte främmande.

På samma sätt kan det finnas en slags bekvämlighet i destruktivitet, och framförallt i destruktiva relationer. Jag har tänkt väldigt mycket på det här, framförallt efter en av mina heterorelationer som verkligen var nedbrytande och destruktiv och där vi båda skadade varandra medvetet.
detvarlättareattkräla

Men det är inte bara relationer. Jag har självskadat innan på många olika sätt. Innan trodde jag att jag slutade för att min första pojkvän räddade mig från mitt hysteriska själv, sedan insåg jag att jag egentligen bara bytt ett självskadebeteende mot ett annat. Från att skära och svälta sig till att bråka med honom, låta mig tryckas ner av honom, låta mig stympas känslomässigt, kreativt och intellektuellt av honom. Heterorelationer är en form av självskada som är väldigt socialt accepterad. Det går ofta långt innan människor påpekar att en relation är destruktiv, och det finns alltid någon annan välvillig själ där för att ta den i försvar. Om inte personer en känner så relationsspalter, romantiska filmer och böcker och så vidare. Det finns alltid någonting som stödjer ens tes om att det är rätt att fortsätta streta på.romantiktvåstegkravsaga

Jag skrev en dikt om detta, framförallt relaterat till sexuellt våld (triggervarning):

och om du inte kan älska mig
snälla våldta mig till orgasm
ikväll
om du inte kan komma till mig i kväll
kom in i mig
kom i mig
täck över min mun med din
manshand
kväv mina böner om nåd
mörda mitt motstånd
gör mig foglig svag
för dig
ditt könsorgan
ta fram det ta på det
pressa in det mellan mina
kuksugarläppar
sära dem med dina fingrar
sök dig ner
i svalget
framkalla min kräkreflex
om du inte kan
avguda mig
devalvera mig
om du inte är förälskad i mig
förnedra mig
för jag orkar inte
vara ingenting
för dig

Jag tänker apropå denna dikt; jag har känt såhär. Det är chockerande att jag har känt såhär, men det har jag verkligen. Jag har tänkt de här tankarna så många gånger, om än inte lika klarskuret. Jag har känt att jag hellre vill förtryckas än att behöva ta mig an världen på egen hand. Att jag hellre har krälat än att leva utan honom. Och så känner många kvinnor. Kvinnor som blir slagna av sina män känner så (inte alla, många är också bara för rädda för att lämna). Jag har inte vetat hur jag ska leva utan förtrycket.

krälalitetill

Men jag tänker också att det finns utvägar. Destruktivitet kan kännas tryggt, men det är bara för att det är vant. Att begära ett annat liv kan vara så jävla läskigt, för när en flyger kan en också falla, när en älskar kan en också behöva sörja, när en har kan en också förlora. Och ibland gör en också det. Men det är ofta inte ens en bråkdel av det en har, även om det en förlorar kan kännas som hela en värld. När en lever destruktivt däremot kan en där destruktiva relationen verkligen vara det enda, det en desperat måste klamra sig fast vid.

Om en lever ett rikt liv har en plats för mycket. Jag märker att jag mer jag uppskattar de omkring mig desto mer kan jag lära känna och uppskatta andra. Jag har känslomässig energi över, för jag får så mycket. Om det är enklare att lita på folk eftersom de inte är ens allt. En måste inte vara helt säker på att de kan vara där för en alltid, det räcker med det de ger i just den stunden.

Utvägen för mig var lesbiskheten, för den fick mig inte bara att börja bejaka mitt begär mot kvinnor utan också mig själv. Innan hade jag tänkt att jag skulle behöva leva ensam, i självspäkelse, för att inte vara destruktiv, men denna självspäkelse är också destruktiv. Att inte få ge sig hän åt känslor, att inte få vara passionerad, är utarmande. Det är inte samma sak som att skadas i en relation, det är mer ett långsamt dränerande på livskraft, snarare en fråga om att en inte får nytt än att en sugs ut.

Jag insåg när jag träffade min första flickvän att en behöver kärlek för att växa. En behöver få älska och känna sig älskad för att kunna föra ett fritt och expanderande liv. Och när jag fick det så kunde jag släppa destruktiviteten. Det var inte längre en kamp, det var bara en befrielse. Men det var tvunget att komma in nytt liv först. Inte för att allt var enkelt, men det fanns någonting att slå rot i, att växa av. Därför blev också sorgen så stor när detta inte fanns där längre.

En kan våga släppa tag om det gamla när nytt kommer in att ta tag i. En kan inte förvänta sig att det ska gå att falla fritt. Sedan måste en nog försöka ändå, för det är enklare att öppna ögonen för nytt när en törstar efter det, men det är en kamp. En kan sluta med destruktiva beteenden, men en kan inte vila i det, en kan inte sörja, förrän en har fått in nytt och friskt, förrän det växer nya knoppar där det sjuka en gång funnits. Jag tror att om en försöker så går det, men en måste också förbereda sig på att det kan vara riktigt jävla obehagligt. Jag tror tyvärr att förändring alltid är det.

Jag är inte min sjukdom, men min sjukdom är en del av mitt jag

En grej jag är trött på att höra om psykisk ohälsa är ”jag är inte min sjukdom”. Nej, en är inte sin sjukdom i den meningen att det är allt en är, men nog fan är ens sjukdom en väldigt stor och viktig del av ens existens och det bör tas i beaktande.

Jag tycker inte om tanken på att avskilja mig själv i olika separata delar, där jag klassar vissa delar som ”jag” och andra delar som någonting som inte är jag, någonting annat. Jag ser inte min sjukdom som någonting ont som drabbat mig, något utifrån kommande, det är en del av mig som jag utvecklat, utvecklats med och utifrån. Att förneka hur stor del detta har i min självuppfattning är bara konstigt.

I ett annat samhälle hade vi nog inte betraktat sjukdom på samma sätt. Dels tror jag att folk hade varit sjuka mindre, för vi hade haft bättre vård och en mindre slitsam vardag, men också att mycket av det som sjukdom omöjliggör är saker och ting vi kanske inte skulle behöva göra. Vi skulle inte ha ett jobb som går ut på att attackera okända människor och pracka på dem värdelösa produkter, eller att vakna klockan halv sju varje morgon för att vänta på ett telefonsamtal som avgör ens inkomst. Detta är ju situationer som dels är sjukdomsframkallande men också såklart svåra att hantera i ett sjukdomstillstånd. Poängen med att skriva detta är att sjukdom alltid beror på samhällskontext. Beteenden som klassa som sjuka idag kommer kanske inte göra det senare. Då kanske det bara är så vi är. Vem är det som avgör vad som är sjukt? Ja, det är en ganska fånig fråga men tycker ändå den är viktig att ställa sig. Vad är det för beteenden som inte anses önskvärda egentligen.

Om jag ser på mitt eget tillstånd, framförallt ångest, så kan det ofta vara något som verkligen driver mig framåt. Jag brukar sällan tycka att ångest är särskilt jobbig som sådan, däremot sabbar den min vardag ibland eftersom den tar tid. Detta är ju ingen ovanlig sak att känna, jag vet att många med ångest upplever samma sak, men givetvis finns det många som också bara önskar fly den. Nå, poängen är att det inte bara är så enkelt som att någonting sjukt som i anormalt, besvärligt eller hur en nu vill beskriva det, måste vara dåligt enbart.

Att söka en vardag som är konfliktfri är för mig helt ointressant. Jag vill ha helt andra saker i livet. stimulans, personlig utveckling, kreativitet, kärlek. I många av dessa saker ingår ångest som en del. Att tro är att tvivla, att älska är att sörja och så vidare. Alltså; för att kunna vara i kontakt med livets vackra måste vi också ha kontakt med förlusten av detsamma, annars är det bara tomt. Jag ser ibland på mina tillstånd som sådana. Ångest är ofta ett friskhetstecken för mig, jag har ångest när det finns någonting att förlora, har jag inte det så är det bara en grå massa som omsluter allt, en vidsträckt horisont som breder ut sig åt alla håll.

Vilken är denna kärna vi söker? Jag tror i alla fall att ångest ingår i min. Det är en del av mig. Nej, jag är inte min sjukdom, men min sjukdom är en del av mitt jag.

Om att vara ”negativ”.

Stötte för några dagar sedan på en lång kommentar som handlade om att jag såg allting väldigt svart och att det handlade om att jag minsann är deprimerad. Personen tyckte liksom inte att jag hade fel i sak, och konstaterade till och med att ”deprimerade personer” kunde ha en mer verklighetsnära syn på saker och ting, men det var tydligen fortfarande ett problem att jag var så negativ.

För det första anser jag inte att jag att jag är särskilt negativ. Jag tror inte att heterorelationer kan vara jämställda inom rådande samhälle nej, men jag pekar ut andra vägar till förändring. Den som finner insikten att jämställdhet i heterorelationer är omöjligt nedslående borde kanske fundera mer på varför den anser att just heterorelationen måste vara en arena för samhällsförändring. Det är ju inte jag som säger att det är kört, det är ju människor som inte kan se några andra utvägar än att ändlöst dunka huvudet i den vägg av betong som är att första få heterorelationer i patriarkatet att bli jämställda. Jag tycker att tanken på det som den enda möjliga vägen framåt är oerhört nedslående. Tanken på att kvinnor kan organisera sina liv separatistiskt däremot är jättetrevlig.

Men jag tycker det är så intressant när diskussioner om politisk teori riktas om till att handla om den ena eller den andras psykiska hälsa. Det är väl inte relevant? Jag förstår att folk kan behöva hålla fast vid vissa föreställningar för att sanningen är för smärtsam, men jag själv har inget intresse av det och anser framförallt inte att det är något en bör ta hänsyn till när en försöker formulera politisk teori. Jag tänker att det går att hålla isär sin förståelse av världen och sin psykiska hälsa relativt väl.

Det finns en idé om att den som lyfter samhällsproblem automatiskt måste vara psykiskt sjuk på något vis. Jag har så svårt att relatera till den här idén. Min psykiska hälsa har ändrats ganska mycket under mitt liv utan att min politiska analys har gjort det. Däremot har feministisk analys hjälpt mig mycket med att hantera min ohälsa. Till exempel så har jag kunnat förstå mina behov bättre och på ett bättre sätt kunnat sortera ut vad jag kan och borde göra för att förändra mitt liv till det bättre.

Det är klart att det kan vara smärtsamt att gräva ner sig i tunga frågor, och det är viktigt att ta hand om sig själv, men i politiskt engagemang finns också saker som gör att en kan må bättre. Till exempel gemenskap och en möjlighet till att förstå sig själv och sin situation. Detta har för mig varit något som lett till stora livsförbättringar för min del, även om det ofta varit väldigt smärtsamt på vägen. Det är smärtsamt att ifrågasätta saker en tagit för givet och organiserat sitt liv efter, men samtidigt är det en nyckel till frigörelse.

Jag tänker att den som ryggar tillbaka för att jag är ”negativ” kanske främst själv borde fundera på varför mina analyser känns så nattsvarta för dem. Jag pekar ju faktiskt ut tydliga vägar till förändring; sluta organisera ditt liv kring män, börja ta dina relationer med kvinnor på allvar, dekonstruera dina begär.

Det Duktiga Psykfallet och föraktet för svaghet.

Har läst lite av kommentarerna till och kring Lady Dahmers inlägg om psykisk ohälsa.

Blir så oerhört irriterad på den här ”men jag har minsann”-mentaliteten när det kommer till psykisk ohälsa. Typ Jätteduktiga Människor som faktiskt jobbade fast de mådde så dåligt att de ville dö. Gud så duktiga! Ge dem applåder för att de inte bara lade sig ner och gav upp!

Så skönt för dig att du kunde vara det duktiga psykfallet! Tråkigt för andra som inte var lika duktiga som får ta all den där skiten från dig. Tråkigt för andra som kanske behöver stöd och hjälp och vila att du kommer och ba ”jamen jaaaag jobbade faktiskt arslet av mig trots att jag ville dö”. Det är ju säkert något som gör att människor i regel får det enklare att få hjälp och stöd när de mår dåligt.

Jag tänker att det är en form av internaliserat självförakt. Att en föraktar de delarna hos en själva som är ”svaga” och ”sårbara” så mycket att en hatar dessa delar av andra människor också. Om en jobbar med att förneka sig själv saker så ligger det väl kanske nära till hands att även göra det mot andra. Kanske för att normalisera sin egen situation, jag vet inte.

liberal

En annan grej jag tycker är intressant är hela den där ”jamen andra har ju klarat detta och detta” eller ”det finns folk som har det värre”. Ja, det finns folk som har det värre. Det finns folk som tvingas till saker de inte klarar av för att de inte har något annat alternativ. Det finns folk som är för sjuka men som tvingas ta ett jobb för att överleva. Är det ett ideal? Idealet borde väl vara ett samhälle där alla har möjlighet att ta hand om sig själva först och främst istället för att slita ut sig.

Men det är såklart ”fint” och ”bra” att bara köra på och leva upp till samhällets ideal trots att en vill dö. Det kanske till och med är lite extra bra, för att detta samhälle ÄLSKAR människor som lider sig igenom tillvaron men ABSOLUT INTE under INGA OMSTÄNDIGHETER klagar över sin situation. Det är ju så himla bra och bekvämt för då kan en ju få det till att denna situation är okej trots allt, även för de som ”klagar”. Det finns ju de som inte klagar minsann!

Det som fick mig frisk var att vila ut mig, att förändra min situation (vilket jag hade möjligheter att göra, vilket är ett fett privilegium som tyvärr ganska få har i detta samhälle men som definitivt fler borde ha), att släppa skuld och skam inför min psykiska ohälsa och att ta saker i min egen takt. När jag försökte tvinga mig själv till att göra saker för att vara ”duktig” så mådde jag ENBART sämre. Ännu värre när människor i min omgivning försökte pressa mig till det för att jag minsann var frisk nog, en sådan incident ledde till att depressionen förvärrades ganska rejält och jag var helt passiviserad i flera veckor.

Kanske hade jag kunnat ”kämpa” och vara ett duktigt psykfall, men då hade jag nog inte mått särskilt bra idag heller. För saker och ting måste få ta tid, läka ut och förändras.

Arkiv