För ett par dagar sedan trendade hashtaggen #hängutmigmed på twitter med anledning av att ett par 17-åringar hade blivit uthängda på rasistiska forum när de planerat en motdemonstration. Som alltid när människor ägnar sig åt twitteraktivism så var det några som tyckte att detta minsann inte gör någon skillnad i världen, och att folk ska gå ut och ”göra något” istället för att använda en given hashtag.
Jag kan förvisso hålla med om att hela den världsförändrarstämning som ibland kan uppstå då folk ägnar sig åt detta är lite överdriven och ibland rentav kontraproduktiv, men jag tror verkligen att det finns en mening med denna typ av tilltag. Jag tänker på när jag skrev min debattartikel på aftonbladet vilket, helt väntat, ledde till en jävla hatstorm från antifeministisk håll. Om jag inte hade fått det stöd jag fick i kommentarsfältet då så hade det känts väldigt väldigt dåligt. Även om jag vet att antifeministerna har fel så börjar man lätt tvivla när väldigt många personer skriver samma jävla sak och hejar på varandra. Och när det dessutom sker genom uthängningar på nätet så blir man givetvis även rädd.
Om du har ordnat en demonstration, skrivit en text eller liknande så kollar du i regel reaktioner. Det enklaste sättet att göra det på är på nätet. Om det, när man googlar, endast dyker upp negativa och rentav hotfulla responser så känner man sig lätt jävligt liten. Därför betyder det något att man istället möts av en massa människor som tycker att det man gör är bra.
Det är fantastiskt att folk tar initiativ till att protestera mot främlingsfientlighet, sexism och så vidare, men på internet kan motståndet ibland tyckas övermänskligt. Detta beror på att många av dessa grupper bedriver sin primära kamp på internet, genom att använda olika konton på facebook, kommentera som besatta under olika namn eller bara väldigt många gånger så skapar de intrycket av att vara så många fler, när de troligen bara är en liten klick. Därför är det faktiskt, på riktigt, viktigt att man visar ett motstånd även här. För det kan ge kraft och mod för att visa motstånd som räknas på riktigt.
Jag har förstått att du räknar mig som en av de du kallar hatare, vet dock att så inte är fallet. Du är den första som fått mig att följa en feministisk blogg så det är skickligt av dig, dock är jag som du märkt kritisk mot delar av vad du skriver. Kanske uttrycker jag mig på ett dåligt sätt, jag har reflekterat över att jag skriver vassare nu än tidigare, men det är ett försök att få en reaktion av dig och andra. Känns ofta som du önskar en konsensusblogg då kritik oftast inte besvaras.
Nej, det gör jag inte. Förstår inte vad du får det ifrån. Enda gången jag reflekterat över att du varit störig är i plankadiskussionen, men det handlade mest om att du skrev så sjukt många kommentarer som jag inte orkade svara på.
Att jag inte alltid svarar på kritik handlar om att jag faktiskt inte alltid har tid, det kräver ganska mycket att dels hålla bloggen väluppdaterad och svara på invändningar. Ofta kommer det dessutom samma invändningar flera gånger, från olika håll, och då pallar jag inte svara på alla. Det är såklart inte den som kommenterars fel, men du måste också förstå att jag inte har all tid och energi i världen.
Någonstans har jag läst just det, att dessa triljoner näthatare inte alls är så många egentligen, utan att det är en mindre grupp som lägger en hel del tid på att under en massa olika namn sprida sin smörja.
Blev lite vilseledd av rubriken och laddade för att kommentera med en jämförelse mellan nätaktivism vs. samhällspåverkan. Men ska icke göra det nu. MEN om du hinner, läs
Do Facebook and #Twitter help spread #Democracy and Human #Rights?
-Zygmunt Bauman
http://www.social-europe.eu/2012/05/do-facebook-and-twitter-help-spread-democracy-and-human-rights/
Skulle gärna läsa ett blogginlägg om vad du anser av Baumans påpekanden om att olika grupper på nätet och argumenterande på twitter gör folk blinda på politik och på hur det ständigt offentliggjorda privata inte enbart blir politiskt.
”- – – politics is recycled into another exciting, full of sound and fury yet comfortingly toothless, safe and innocuous variety of entertainment; something practiced by the new generation of “slacktivists”, who believe that “clicking on a Facebook petition counts as a political act” and so “dissipate their energies on a thousand distractions”, each meant for instant consumption and one-off use, which the internet is a master supreme of producing and disposing of daily – –”