Fast jag tror inte det handlar om att ”förvägra någon rätten att röra sitt eget kön”, tror snarare att det är partnern tänker/tittar på någon/några andra istället för den hen är tillsammans med som är problemet.
Men menar du att du förväntar dig att din partner aldrig ska tänka på något/någon annan än dig när hen onanerar? Oj…det var faktiskt en helt ny tanke för mig. Jag vet inte om jag någonsin har tänkt just på min partner när jag onanerat. Och jag har nog utgått från att hen inte specifikt tänker på mig heller – men jag har aldrig frågat. För mig känns det rätt magstarkt (och dömt att misslyckas) att börja ge sig in i att försöka begränsa och styra andra människor inre liv och fantasier.
Känns som att ni utgår väldigt mycket från er själva här och att detta blivit en sorts ”rätt/fel”-diskussion, där man dömer ut alla andra sätt än ens egna som ”fett lama”. Trist.
Kan meddela att jag inte brukar fantisera om andra när jag onanerar, men okej, kanske är en lam monogam person dåråå.
Jag pratar inte utav egna erfarenheter, utan vad jag TROR är problemet. Håller med Fanny om att det är helt befängt att förbjuda onani i en relation (bättre att någon fantiserar om att ligga med någon annan, än att den faktiskt gör det – vilket kan bli konsekvensen av ett sådant förbund), men jag tyckte hon hade fel utgångspunkt i varför någon förbjuder sin partner att onanera.
”Men då är det väl avsaknad av sex som är problemet.”
Kanske inte helt & hållet. Jo, att man inte får sex är ett problem- men varför får man inte sex? Kanske för att ens partner tar på sig själv var & varannan gång hen blir kåt, istället för att ha sex med en själv. DET kan vara oerhört frustrerande & ja, t.o.m. göra ont. Sex är faktiskt en viktig del i de flesta människors förhållanden. Men visst, blir man sur & tycker att det är otrohet för att ens partner onanerar enstaka gånger trots att sexlivet sinsemellan fungerar, då kan jag tycka att man överdriver rejält.
Tror också att det som lovisa är inne på kan handla om att en del som inte gillar att deras partner onanerar, oroar sig för att partnern fantiserar om andra under den stunden. Men att förbjuda personen att onanera kanske inte är den smidigaste vägen att gå kring det, snarare kanske man ska prata ut om sina nojor en gång för alla.
Och om det inte handlar om könet utan om vad partnern tänker på så känner jag bara… Får partnern gå ut bland folk? För gissa vad, hen kommer att se människor som är snygga. Jeez.
Fast det är ju skillnad på att vara bland folk & råka på en person man konstaterar sig finna snygg, och att ha en sexfantasi om en person man tycker är attraktiv. När man går ut bland folk är väl målet i regel inte att hitta snygga människor att kunna fantisera om medan man tar på sig själv? Snarare är det väl att arbeta/studera, vara social, uträtta ärenden o.s.v.. Visst kanske man ser någon man tycker har ett gott utseende, men det behöver inte innebära att man kommer att fantisera om personen. När man medvetet tillfredsställer sig själv samtidigt som man fantiserar om andra är det dock själva fantasin, attraktionen & lusten till en annan person som är målet. Lite skillnad, med andra ord.
Nu är jag visserligen inte en av de personer som förbjuder min partner att onanera av rädsla för att han ska fantisera om andra, ty även om jag helst ser att han bara fantiserar om mig har jag förstått att få är så monogama som jag (jag attraheras inte av andra när jag är i ett förhållande) & förbud känns i detta fall helt fel väg att gå. Men jag kan verkligen förstå resonemanget hos de som förbjuder eller uttrycker ogillande kring att deras partner onanerar & tänker på andra. Och om alla inblandade i ett förhållande känner sig bekväma med detta tycker jag inte att jag är rätt person att döma deras regler eller förlöjliga dem. JAG skulle inte sätta upp den regeln i mitt förhållande, men jag kan förstå att människor gör det. Och det finns helt säkert en del regler som jag & min partner har, som andra skulle tycka var väldigt konstiga.
Vill för övrigt tillägga att man kan finna personer snygga utan att attraheras av dem.
Det här är väl inget som jag ser som ett problem längre, dels pga mognad gissar jag och dels tack vare tillfredsställande sexliv. Men då jag var i mitten av tonåren och hade en pojkvän som jag insåg att onanerade regelbundet trots att vi inte hade haft sex på flera månader kände jag mig faktiskt sviken. Alldeles särskilt då jag hittade en porrfilm i videon, då kändes det verkligen jaha, han är inte intresserad av att ha sex med mig FÖR ATT han hellre onanerar och kollar porr. Nu förstår jag ju att frågan är mer komplex än så, men så kände jag då. När jag tänker närmare på det så hade jag nog redan innan samma tankegångar i vårt förhållande, jag ville liksom ha allt han hade att ge, ville inte att han skulle förspilla sig på något annat än mig. Typ.
Men kan tillägga att sen kollade ju jag på samma porrfilm och onanerade när han inte var hemma, haha! Hur det nu ledde fram till det så började vi sen kolla på porr tillsammans (kanske han kom på mig nån gång?) men det började jag till slut må väldigt dåligt av. Jag brukade själv föreslå att vi skulle göra det, eftersom det var ett lätt sätt att ta initiativ till sex (jag var inte riktigt lika självsäker när jag var i tonåren som nu) men det som sen kändes dåligt var att jag började känna mig liksom utnyttjad. Som om jag bara var ett runkredskap för honom ungefär. Min nuvarande pojkvän har några gånger föreslagit att vi ska titta på porr tillsammans men trots att det här var väldigt länge sen så tror jag att de känslorna skulle komma tillbaka, även om jag vet att min pojkvän är hur tänd som helst på mig och bara vill göra det som en kul grej.
Ja, gled off topic nu men började tänka på de här sakerna.
Ett onaniförbud känns på samma nivå som att min partner skulle förvägra mig att borsta tänderna, läsa böcker eller vilken annan trivial sak som helst. Jag tycker inte att onani och sex tillsammans med andra har speciellt mycket med varandra att göra. Möjligen fördeöen att man har bättre koll på könets funktioner om man grejar med det ofta.
Såna där förbud känns mest som ett uttryck för osäkerhet, bristande förtroende (eventuellt motiverat) och dålig självkänsla.
Men å andra sidan, folk får hitta på vilka konstiga regler de vill i sina förhållanden. Det viktigaste är att vara överens och tala klarspråk istället för att gissa, inbilla sig och förutsätta saker.
Visst är det så att en del som drar snäva gränser kring otrohet känner en osäkerhet & har dålig självkänsla, men jag tror att det kan ha lika mycket (om inte mer eller t.o.m. enbart) med principer & ideal att göra. Även frågor om rättvisa kan spela in: en person som är väldigt monogam kanske inte tycker det är så rättvist att partnern fantiserar om andra, laddar ner porr & fyllehånglar med folk- hur oskyldigt andra än kan tycka att detta beteende är.
Sedan är det ju precis som du skriver, att folk får hitta på vilka regler de vill i sina förhållanden. Gränsen för otrohet är inte statisk, utan den kan variera från person till person och förhållande till förhållande. Så länge alla pratar & är överens ser jag inget problem med att folk har andra gränser än jag. Men visst, rent generellt tror jag mer på att man pratar med varandra om de saker man har svårt för innan man förbjuder dem. Förbud känns som en ganska drastisk åtgärd.
Om man efter samtal finner att man ändå har problem med ett visst beteende, antingen för att man mår dåligt av det eller för att det går emot ens ideal… tja, då kanske det är läge att införa ett förbud. Eller snarare kanske uttrycka nåt i stil med: ”Jag skulle uppskatta om du inte gör det här, för att…” och så har man någon överenskommelse tillsammans. I de flesta fall tänker jag att det inte borde vara så svårt att rucka lite på sina vanor för att vårda en kärlek man värderar högt. Men det beror ju givetvis på hur omfattande önskemålen eller kraven på trohet är.
Ja, det var det jag tänkte på med att man inte ska förutsätta saker utan tala klarspråk. Alltså att vi ofta går efter normer och principer när man definerar otrohet och dyl. Alla borde prata ordentligt med varandra om vad om hur man känner och vilka gränser man vill ha. Och kompromissvilja, jaa, det är en viktig del i alla bra förhållanden faktiskt, oavsett vad det gäller.
Problemet är nog att det inte är förrän små fula moln av svartsjuka, otrohet och annat trök har dykt upp som snacket blir av. Ofta i form av en konflikt. Egentligen borde man sätta sig i början av ett förhållande och gå igenom vilka regler som gäller. Och sedan skriva om dem vid behov.
Fast jag tror inte det handlar om att ”förvägra någon rätten att röra sitt eget kön”, tror snarare att det är partnern tänker/tittar på någon/några andra istället för den hen är tillsammans med som är problemet.
Men menar du att du förväntar dig att din partner aldrig ska tänka på något/någon annan än dig när hen onanerar? Oj…det var faktiskt en helt ny tanke för mig. Jag vet inte om jag någonsin har tänkt just på min partner när jag onanerat. Och jag har nog utgått från att hen inte specifikt tänker på mig heller – men jag har aldrig frågat. För mig känns det rätt magstarkt (och dömt att misslyckas) att börja ge sig in i att försöka begränsa och styra andra människor inre liv och fantasier.
Har heller aldrig tänkt på min partner när jag onanerar. Fett lamt ju.
Känns som att ni utgår väldigt mycket från er själva här och att detta blivit en sorts ”rätt/fel”-diskussion, där man dömer ut alla andra sätt än ens egna som ”fett lama”. Trist.
Kan meddela att jag inte brukar fantisera om andra när jag onanerar, men okej, kanske är en lam monogam person dåråå.
Menade inte att det var lamt att andra gjorde det, skulle dock inte göra det själv. Men ja, dumt att uttrycka sig så.
Jag pratar inte utav egna erfarenheter, utan vad jag TROR är problemet. Håller med Fanny om att det är helt befängt att förbjuda onani i en relation (bättre att någon fantiserar om att ligga med någon annan, än att den faktiskt gör det – vilket kan bli konsekvensen av ett sådant förbund), men jag tyckte hon hade fel utgångspunkt i varför någon förbjuder sin partner att onanera.
”Men då är det väl avsaknad av sex som är problemet.”
Kanske inte helt & hållet. Jo, att man inte får sex är ett problem- men varför får man inte sex? Kanske för att ens partner tar på sig själv var & varannan gång hen blir kåt, istället för att ha sex med en själv. DET kan vara oerhört frustrerande & ja, t.o.m. göra ont. Sex är faktiskt en viktig del i de flesta människors förhållanden. Men visst, blir man sur & tycker att det är otrohet för att ens partner onanerar enstaka gånger trots att sexlivet sinsemellan fungerar, då kan jag tycka att man överdriver rejält.
Tror också att det som lovisa är inne på kan handla om att en del som inte gillar att deras partner onanerar, oroar sig för att partnern fantiserar om andra under den stunden. Men att förbjuda personen att onanera kanske inte är den smidigaste vägen att gå kring det, snarare kanske man ska prata ut om sina nojor en gång för alla.
Håller med Fanny.
Och om det inte handlar om könet utan om vad partnern tänker på så känner jag bara… Får partnern gå ut bland folk? För gissa vad, hen kommer att se människor som är snygga. Jeez.
Fast det är ju skillnad på att vara bland folk & råka på en person man konstaterar sig finna snygg, och att ha en sexfantasi om en person man tycker är attraktiv. När man går ut bland folk är väl målet i regel inte att hitta snygga människor att kunna fantisera om medan man tar på sig själv? Snarare är det väl att arbeta/studera, vara social, uträtta ärenden o.s.v.. Visst kanske man ser någon man tycker har ett gott utseende, men det behöver inte innebära att man kommer att fantisera om personen. När man medvetet tillfredsställer sig själv samtidigt som man fantiserar om andra är det dock själva fantasin, attraktionen & lusten till en annan person som är målet. Lite skillnad, med andra ord.
Nu är jag visserligen inte en av de personer som förbjuder min partner att onanera av rädsla för att han ska fantisera om andra, ty även om jag helst ser att han bara fantiserar om mig har jag förstått att få är så monogama som jag (jag attraheras inte av andra när jag är i ett förhållande) & förbud känns i detta fall helt fel väg att gå. Men jag kan verkligen förstå resonemanget hos de som förbjuder eller uttrycker ogillande kring att deras partner onanerar & tänker på andra. Och om alla inblandade i ett förhållande känner sig bekväma med detta tycker jag inte att jag är rätt person att döma deras regler eller förlöjliga dem. JAG skulle inte sätta upp den regeln i mitt förhållande, men jag kan förstå att människor gör det. Och det finns helt säkert en del regler som jag & min partner har, som andra skulle tycka var väldigt konstiga.
Vill för övrigt tillägga att man kan finna personer snygga utan att attraheras av dem.
Håller med Candy och lovisa/polichinelle.
Det här är väl inget som jag ser som ett problem längre, dels pga mognad gissar jag och dels tack vare tillfredsställande sexliv. Men då jag var i mitten av tonåren och hade en pojkvän som jag insåg att onanerade regelbundet trots att vi inte hade haft sex på flera månader kände jag mig faktiskt sviken. Alldeles särskilt då jag hittade en porrfilm i videon, då kändes det verkligen jaha, han är inte intresserad av att ha sex med mig FÖR ATT han hellre onanerar och kollar porr. Nu förstår jag ju att frågan är mer komplex än så, men så kände jag då. När jag tänker närmare på det så hade jag nog redan innan samma tankegångar i vårt förhållande, jag ville liksom ha allt han hade att ge, ville inte att han skulle förspilla sig på något annat än mig. Typ.
Men kan tillägga att sen kollade ju jag på samma porrfilm och onanerade när han inte var hemma, haha! Hur det nu ledde fram till det så började vi sen kolla på porr tillsammans (kanske han kom på mig nån gång?) men det började jag till slut må väldigt dåligt av. Jag brukade själv föreslå att vi skulle göra det, eftersom det var ett lätt sätt att ta initiativ till sex (jag var inte riktigt lika självsäker när jag var i tonåren som nu) men det som sen kändes dåligt var att jag började känna mig liksom utnyttjad. Som om jag bara var ett runkredskap för honom ungefär. Min nuvarande pojkvän har några gånger föreslagit att vi ska titta på porr tillsammans men trots att det här var väldigt länge sen så tror jag att de känslorna skulle komma tillbaka, även om jag vet att min pojkvän är hur tänd som helst på mig och bara vill göra det som en kul grej.
Ja, gled off topic nu men började tänka på de här sakerna.
Ett onaniförbud känns på samma nivå som att min partner skulle förvägra mig att borsta tänderna, läsa böcker eller vilken annan trivial sak som helst. Jag tycker inte att onani och sex tillsammans med andra har speciellt mycket med varandra att göra. Möjligen fördeöen att man har bättre koll på könets funktioner om man grejar med det ofta.
Såna där förbud känns mest som ett uttryck för osäkerhet, bristande förtroende (eventuellt motiverat) och dålig självkänsla.
Men å andra sidan, folk får hitta på vilka konstiga regler de vill i sina förhållanden. Det viktigaste är att vara överens och tala klarspråk istället för att gissa, inbilla sig och förutsätta saker.
Visst är det så att en del som drar snäva gränser kring otrohet känner en osäkerhet & har dålig självkänsla, men jag tror att det kan ha lika mycket (om inte mer eller t.o.m. enbart) med principer & ideal att göra. Även frågor om rättvisa kan spela in: en person som är väldigt monogam kanske inte tycker det är så rättvist att partnern fantiserar om andra, laddar ner porr & fyllehånglar med folk- hur oskyldigt andra än kan tycka att detta beteende är.
Sedan är det ju precis som du skriver, att folk får hitta på vilka regler de vill i sina förhållanden. Gränsen för otrohet är inte statisk, utan den kan variera från person till person och förhållande till förhållande. Så länge alla pratar & är överens ser jag inget problem med att folk har andra gränser än jag. Men visst, rent generellt tror jag mer på att man pratar med varandra om de saker man har svårt för innan man förbjuder dem. Förbud känns som en ganska drastisk åtgärd.
Om man efter samtal finner att man ändå har problem med ett visst beteende, antingen för att man mår dåligt av det eller för att det går emot ens ideal… tja, då kanske det är läge att införa ett förbud. Eller snarare kanske uttrycka nåt i stil med: ”Jag skulle uppskatta om du inte gör det här, för att…” och så har man någon överenskommelse tillsammans. I de flesta fall tänker jag att det inte borde vara så svårt att rucka lite på sina vanor för att vårda en kärlek man värderar högt. Men det beror ju givetvis på hur omfattande önskemålen eller kraven på trohet är.
Mycket intressant diskussion. Att det kan vara så olika hur man ser på saken. Jag håller dock med Candy och Lovisa i det de säger.
Och det är alltid bäst att prata om det, hur pinsamt det än kan vara.
Ja, det var det jag tänkte på med att man inte ska förutsätta saker utan tala klarspråk. Alltså att vi ofta går efter normer och principer när man definerar otrohet och dyl. Alla borde prata ordentligt med varandra om vad om hur man känner och vilka gränser man vill ha. Och kompromissvilja, jaa, det är en viktig del i alla bra förhållanden faktiskt, oavsett vad det gäller.
Problemet är nog att det inte är förrän små fula moln av svartsjuka, otrohet och annat trök har dykt upp som snacket blir av. Ofta i form av en konflikt. Egentligen borde man sätta sig i början av ett förhållande och gå igenom vilka regler som gäller. Och sedan skriva om dem vid behov.