Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Sex

Om berättelser om patriarkalt förtryck som feministisk strategi.

Jag tänkte gå in lite mer på det här med berättelserna om övergrepp som jag berörde i förra inlägget:

Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.

Det är just det här förfasandet som jag har svårt för. En hemsk berättelse läses upp, ju mer späckad desto bättre. Människor ska höra den här berättelsen och leva sig in och förstå allvaret.

Jag minns när en vän var tvungen att gå från en demonstration för att det lästes upp beskrivningar av övergrepp, eftersom det triggade igång minnen. Det borde inte vara okänt att sådana berättelser kan trigga igång skit, ändå så är dessa ett av de vanligaste inslagen på demonstrationer med sexuellt våld.

Jag frågar mig: vad fyller dessa berättelser för funktion? Jag tänker mig att de dels kan fylla den viktiga funktionen att någon annan hör och förstår att ”det där har jag också varit med om”. Detta är absolut relevant. Men jag tror att det även skapar en situation där människor kan distansera sig från saken; ”det där händer någon annan” alternativt ”det där har någon annan gjort”. Att det blir just en berättelse, ett livsöde som inte har särskilt mycket med ens eget liv att göra.

Det kan kännas som att en alltid liksom måste bevisa att sexuellt våld äger rum, att en måste bjuda på en smaskig historia för att folk ska lyssna. En ska bjuda  på en liten övergreppshistoria som folk kan relatera till eller förfasa sig över. Jag undrar vilka publiken för dessa historier är. Som en person som växt upp under det ständiga hotet om sexuellt våld, eftersom jag är kvinna i ett patriarkat, känns det väldigt konstigt att dessa berättelser skulle behövas. Det som har fått mig att förstå att jag har blivit utsatt för sex mot min vilja har inte varit detta, utan djupare samtal kring sexualitet, integritet och så vidare. Jag tänker mig att den publik som lockas av dessa historier är människor som själva inte är utsatta för sexuellt våld, människor som kan kosta på sig att betrakta det på avstånd.

Jag tycker att det finns något exploaterande i detta. Människors livserfarenheter, som också är en kollektiv erfarenhet, ska liksom upp på en scen för att vi ska förmedla att den här frågan minsann är viktig. Måste vi läsa vittnesmål från våldtäkter för att folk ska förstå att det inte är okej? Skapar dessa vittnesmål ett bredare engagemang eller förståelse för frågan? Jag kan bara utgå från mig själv men jag har aldrig känt mig mer taggad på feminism när jag hör en riktigt vidrig berättelse om patriarkalt förtryck, jag känner snarast uppgivenhet. Med detta inte sagt att de riktigt vidriga berättelserna ska döljas, men frågan är om det är konstruktivt att aktivt lyfta fram dem i ljuset som jag upplever ofta görs.

Och jag tänker att det är lite så saker och ting funkar idag. För att något ska få mycket uppmärksamhet så måste det vara något särskilt, det måste vara smaskigt och så vidare. När folk läser eller hör om folk som blivit våldtagna så Förstår De Allvaret i det inträffade. Frågan är om de sedan går och gör något av denna insikt. Jag tvivlar på det. Jag tror inte en bygger långsiktigt engagemang genom att peka på enskilda händelser som är upprörande, utan framförallt tror jag att en måste ge människor ett sätt att förstå sin egen vardag ur ett feministiskt perspektiv. Uppmärksamhet i stunden är inte nödvändigtvis bara av godo, det kan också göra att en tappar fokus på längre sikt. Det som skapar uppmärksamhet är inte nödvändigtvis det som bygger en rörelse stark, och inte sällan kan det rentav vara så att de som är verkligt engagerade skräms bort eller blir trötta.

Det blir lätt att feminismen gäller någon annan. Någon annan som blir utsatt för övergrepp och förtryck. Någon annan vars historia de läser upp på scenen. Någon annan var historia vi ska bli emotionellt engagerade i. Men så länge kampen handlar om någon annan så är det också lätt att gå hem och tänka på något helt annat.

Om FATTA MAN och ”självrannsakan”.

FATTA MAN efterlyser personer som vill dela med sig av sina berättelser av att begå sexuella övergrepp:

Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits ömsesidig vilja?
Identifierar du dig som man och har gjort något du ångrar? Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits samtycke? Har du tafsat på någon eller kommenterat någons utseende? Inte kunnat låta bli när någon varit berusad och inte kunnat sätta stopp? Hejdat dig när något varit på väg att gå snett? Hindrat någon annan från att säga eller göra något som inte kändes bra?
Eller har du själv blivit utsatt eller varit i situationer som inte känts OK?

Att berätta om det här är inte lätt, men ditt mod är avgörande: Din historia är viktig för det fortsatta arbetet med FATTA MAN och för en positiv samhällsförändring!

Från  FATTA MANS beskrivning:

Vi män måste våga rannsaka oss själva och visa våra personliga erfarenheter för att vi tillsammans ska kunna överge det samhällsklimat där sexualiserat våld tolereras som en del av manligheten.

Jag ser absolut syftet med att kunna diskutera den här typen av normer även bland män. Så som jag ser på saken så är sexuella övergrepp en väldigt flytande skala, och jag tror att det är många som har gjort sig skyldiga till saker utan att över huvud taget förstå det. Det handlar ju om strukturer och inte om enskilda moraliskt lastbara individer eller för den delen handlingar.

Samtidigt så känns det inte bra att en ska ”dela berättelser”. Jag tror att det snarare kan leda till en normalisering än att bidra till ett kritiskt samtal kring dessa normer. Jag tänker att det väldigt lätt blir ett samtal om isolerade händelser och att de var fel men att de nu är överstökade snarare än att diskutera synen på sex och samtycke och hur det påverkar alla på ett djupare plan. Jag tänker att en skulle kunna bedriva ett samtal om det utan att behöva just dessa ”berättelser”.

Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.

Vad händer när människor delar sin ”berättelse” om när de gjorde fel. Jag tror tyvärr att det ofta blir ett ”oj jag råkade göra fel då men nu har jag biktat mig och fått det överstökat”. När jag tänker på fel jag själv gjort så försöker jag väva in det i en kontext, och också se var jag själv befinner mig nu. Till exempel; jag har slutat med viss rasistiska beteenden MEN det innebär inte att jag inte fortfarande utövar rasism. Det är inte fråga om att sluta med vissa enskilda grejer, utan det handlar om att ständigt omvärdera sin syn på omvärlden och sig själv, men framförallt handlar det om att förstå att en inte kan bli en perfekt ickeförtryckande individ inom rådande system utan att en också måste engagera sig i den större samhälleliga kampen emot en struktur. När det på det här sättet handlar om enskilda incidenter så tror jag att en väldigt lätt missar kontexten. Det blir ett evigt tjat om vem som gjorde fel och var och när och varför, istället för att handla om att förändra samhället.

Sedan funderar jag på när jag själv konfronterats med mäns berättelser om saker de har gjort fel. Ibland kan det kännas okej, då brukar det handla om att konversationen inleds på mitt initiativ, men för det mesta så känns det bara förjävla jobbigt. Det känns som om jag behöver ha förståelse för deras situation när det är de som har utsatt någon. Jag vet inte vad som kommer hända med dessa berättelser sedan, men jag tror att det hade känts väldigt obehagligt att komma i kontakt med en berättelse om ett övergrepp som liknar något jag själv blivit utsatt för från förövarens sida.

Och det här men ”självrannsakan” känns så  individfokuserat, ett jävligt smidigt sätt för individer i förtryckarpositioner att hantera saker och ting. Har du begått ett övergrepp? Det är lugnt, dra en snyfthistoria om saken och hyllas som en modig feministisk man. Är det verkligen ett rimligt sätt att bedriva politisk kamp på? Det som måste till är ju att män slutar ha sexuell makt över andra på det sätt de har idag. Jag tycker inte om tanken på att de som ”självrannsakar” ska berömmas för sitt mod, för det är på ett sätt att hylla någon för att den begått ett övergrepp som den sedan erkänner. Jag tror inte att vi kommer komma särskilt långt i kampen mot sexuella övergrepp på det viset.

Nå, detta är bara lite lösa tankar. Jag tycker att det är svårt att veta hur en kan prata om detta på ett rimligt sätt. Kanske finns det inga sådana.

Att inte vilja ha sex.

Jag har tänkt en del på det här med sex på sista tiden. Jag tycker sex är fruktansvärt jobbigt, speciellt med män. Det liksom kräver väldigt mycket av mig. Jag måste vara på min vakt för att inte vara med om något jag tycker är obehagligt och vara beredd att ”säga ifrån” om någon gör något fel. Sedan ska en ju också ”ta initiativ” och det tycker jag är svårt eftersom jag sällan känner att jag får utrymme att göra det, inte heller vet jag vad jag ska ta initiativ till. Jag har ingen aning om vad jag vill göra och blir dessutom nervös eftersom jag inte har någon aning om vad den andra parten vill heller. TÄNK OM DET BLIR PINSAMT!!!!

Jag tänker att jag gärna vill ha närhet, men jag tror inte att det där med sex är min grej, i alla fall inte just nu. Det handlar inte riktigt om avsaknad av lust utan att försöka göra något en aldrig någonsin gjort på sina egna villkor på sina egna villkor, och inse hur svårt det är. Att inse att jag faktiskt inte vet hur jag vill ha sex, utan att det alltid är något som pådyvlats mig utifrån i väldigt hög utsträckning snarare än något jag fått upptäcka själv. Det är såklart en stor sorg, och det är också svårt att hitta sammanhang och människor där det går att utforska på ett sätt som känns bekvämt. Även om den andra människan är lugn med det så ligger det en massa normer i vägen för min egen inre blick.

När en talar om olika former av intimitet så känns det som att ämnet ofta glider in på specifikt sex. Jag vill inte prata om sex, jag kan inte relatera till det, men jag vill gärna prata om hur jag tycker om att bli berörd. Jag vill gärna utforska intimitet utan att det ska behöva finnas en förväntan om att vi ska ha ”sex”. Jag hatar fan sex. Jag känner mig äcklad när jag tänker på det och på mina olika sexuella erfarenheter. Jag antar att det är för att det aldrig känts som om det varit på mina villkor, att det är något jag gjort för att jag själv velat. Det har bara handlat om samhällets förväntningar internaliserade i mig, och andra personers förväntningar.

Det kan kännas som att den som inte vill ha sex inte heller riktigt har rätt att söka upp intimitet. Att om en är intim med människor utan att vilja ha sex så ”luras” en. Och inte är det någon som tror en om en förklarar läget och säger att en inte vill ha sex heller för det vet ju alla att kvinnor bara spelar svårfångade (höhö). Som att det alltid finns en jävla förväntan om att det ska liggas så fort en passerar en viss gräns.

För mig är avsaknad av sexlust inte ett problem alls, jag klarar mig bra utan sex. Däremot är det ett problem att det är svårt att få närhet utan att det åtminstone finns en förväntan om sex. Jag tror att jag delar detta problem med många. ”Sex” är som en symbol för alla former av intimitet, och intimitet antas också sluta i just ”sex”. När en är intim är ”sex” alltid något en måste förhålla sig till, om så också genom att aktivt undvika det.

Om att äga sin kropp och sexuell frihet.

Funderade lite på utsagan ”det är min kropp” och hur den används i feministiska kontexter. Ofta används det som att ”det är min kropp, och jag gör vad jag vill med den”, vilket förvisso är en helt rimlig hållning. Att en ska ha formell rätt att bestämma över sin egen kropp är såklart grundläggande i frigörelse.

Men vad jag tycker att denna utsaga missar är dimensionen av underkastelse som finns i patriarkatet. I det borgerliga (eller liberala om en så vill) patriarkatet, där kvinnor om män är formellt jämställda, så handlar det snarare om att kvinnor underkastar sig män för att få ta del av det som män har att erbjuda; makt, social status, auktoritet, materiella tillgångar eller helt enkelt bara för att leva enligt den så kallade heteronormen, för att vi har fått lära oss att det är vad som gör oss lyckliga.

wpid-img_20140821_103924.jpgEn lär sig att se på sin kropp som en tillgång som kan exploateras på olika sätt, och det är detta som är den så kallade ”sexuella makten”. Kvinnor kan välja att vara på ett visst sätt, ingå i vissa relationer, för att vinna ekonomiska och sociala fördelar, men vi är fortfarande underordnade och i dessa relationer så måste vi underkasta oss ojämlikhet och orättvisa för att kunna få det vi vill ha. Om vi inte underkastar oss så får vi istället troligen utstå andra former av förtryck, typ människor som dömer oss för att vi inte ingår i relationer med män och så vidare.

Jag har inte bara sett på min kropp som en tillgång, utan på hela mig själv som en tillgång som kan exploateras. När jag har ingått i relationer med män så har det handlat om byteshandel, om att de får till exempel min underkastelse, mitt känslomässiga engagemang, ”sex” och så vidare i utbyte mot att jag får en plats, att jag får känna mig uppskattad och sedd som kvinna. Att kvinnor på olika sätt exploaterar sin kvinnlighet är inte ett ovanligt tema, ofta är det en fråga om just ”sexuell makt”, det vill säga kvinnan ”förför” mannen för att få ut det ena eller det andra. Hennes kvinnlighet är hennes enda eller åtminstone främsta tillgång.

Den här synen skapar såklart en skev bild av ens egen sexualitet och relationer. Om en får lära sig att ens sexualitet är en handelsvara som en behöver använda för att få tillgång till det ena eller andra så blir den korrumperad. Hur ska jag kunna sätta vad jag själv vill ha och behöver i fokus när hela samhället har lärt mig att min sexualitet är något som jag ska exploatera.

Så länga vi är intvingade i denna underkastelse och självexploatering så betyder ”min kropp är min” inte att vi har rätt och makt att ta reda på och följa våra egna begär, gör saker för vår egen skull, utan det innebär snarare att vi har rätt att välja på vilket sätt vi ska underkasta oss och hur vi ska bli förtryckta. Vi har en formell lagstadgad rätt att bestämma över våra kroppar och våra liv, men det är svårt att omsätta denna i praktiken. Det är ingen verklig frihet att bestämma sitt eget öde och leva på sina egna villkor, utan snarare en frihet att underkasta sig.

wpid-img_20140818_180652.jpgDetta tycker jag också att en kan se i det sexliberala snacket om ”frihet”; ingenting är för extremt för att det ska ses på med överseende i den sexuella frihetens namn, men att välja att inte ha sexuella relationer eller ifrågasätta premisserna som vissa av dem ingås på ses som moralism, prydhet, inbundenhet och så vidare. Ungefär som om människor inte kunde ha sex på fel sätt och av fel anledningar. Ungefär som om den enda sexuella ”moralismen” som fanns var den som säger att det är fult och smutsigt med sex, som om det inte också finns en moral som säger att vi ska ha sex. Tänk bara på alla jävla spalter i alla jävla tidningar som handlar om hur viktigt det är med ”ett fungerande sexliv” i en relation, där ”fungerande sexliv” alltid betyder att sex ska förekomma på någorlunda regelbunden basis. Att inte vara så jävla intresserad av sex ses som något sjukt som ska åtgärdas.

Så länge kvinnor lär sig att se på sin kropp som en tillgång som ska exploateras så kommer vi inte att ha någon sexuell frihet. Sexuell frihet är inte att få vara en vara på en marknad, även om en själv bestämmer vem en ska säljas till. Sexuell frihet är att få välja vilka relationer en ska ingå i och hur de ska se ut utan att behöva förhålla sig till olika samhällsnormer som säger att en är mindre värd om en inte har en man, eller ojämlikhet i sociala och materiella resurser som gör en utelämnad till någon annan. Sexuell frihet måste kunna vara frihet från sex minst lika mycket som frihet till sex.

Om slappa fittor.

Jag har tänkt lite på det här snacket om ”slappa fittor”. Det finns någon slags idé om att den fittbärare som har mycket penetrationssex med många olika personer med kuk skulle få en slapp fitta, vilket såklart är rent skitsnack. Fittor blir knappast ”uttöjda” av kukar, och om så vore fallet är det ju fortfarande helt ologiskt att det skulle bli mer så om en har sex med flera olika än om en har sex med samma. Det är uppenbarligen en fråga om slutshaming, en syn på att en blir ”förbrukad” som en som fittbärare har sex med för många. Samma idé finns inte om kukbärare.wpid-img_20140703_223856.jpg

Huruvida fittan upplevs som ”slapp” eller inte har inte så mycket med hur ”uttöjd” den är att göra utan mer med grad av upphetsning. Tro det eller ej, men fittor förändras också vid sex och intimitet. Precis som kukbärare får stånd så rinner det blod till fittan vilket förändrar den och gör klitoris hårdare, en lubricerar och så vidare. Det behöver såklart inte betyda att en vill ha sex, eller att en alltid reagerar såhär när en vill ha sex, men generellt så sker det saker med fittan vid upphetsning.

Detta får en dock lära sig ganska lite om. Fittan ses som ett passivt hål där olika saker ska föras in, det spelar inte så stor roll hur fittan reagerar. Att fittan har olika tillstånd som gör det lättare eller svårare med penetration och som gör det mer eller mindre njutbart med sex över huvud taget är liksom inte i centrum för diskussionen.

Uteblivet stånd ses inte sällan som något som omöjliggör eller i alla fall försvårar någon form av sex, men utebliven lubrikation ses inte på samma sätt. Det talas sällan om, och anses absolut inte nödvändigt för att ett samlag ska kunna genomföras. Det kanske till och med är en fördel om fittan är ”trång”, vad vet jag. Någon som lubricerar kraftigt riskerar att uppfattas som ”uttänjd” vilket alltså i praktiken innebär att den som kanske är mer kåt och har mer förutsättningar att faktiskt njuta av sexet också får skuld och skam.

Tänk om en talade om slappa kukar på samma sätt som en talar om trånga och/eller uttöjda fittor. Som om det var något slags statiskt tillstånd som kuken var försatt i, som inte handlade om situationen. Alla vet att kukar skiftar form utefter situation, en skulle inte tala om kukar på det viset, men när det gäller fittor är det helt normalt att snacka om det som att det inte skedde någon slags förändring.

Detta hänger ihop med synen på kvinnan som passiv och mannen som aktiv i det så kallade sexuella spelet, och således också med våldtäktskultur. Det finns helt enkelt lite kunskap om hur fittan reagerar på olika saker, utan den ses som en passiv mottagare av olika saker som kommer till den, typ penetration.

Hur minskar vi antalet aborter?

Rörande aborter: rätten till fri abort är en grundläggande feministisk fråga eftersom de rör makten över reproduktionen och makten över den egna kroppen. Att samhället och framförallt män har kontrollerat den reproduktiva förmågan människor med livmoder har går som en röd tråd i patriarkatets långa och stolta historia.

Däremot är abort inte någon struntsak att göra. Olika personer känner olika inför en abort, men det är ett ingrepp som är förenat med såväl smärta som risker.

Dessa risker tas ibland upp som ett argument emot fri abort. Detta är såklart idiotiskt med tanke på:

  1. Att genomföra en graviditet är garanterat mer smärtsamt och/eller riskfyllt än att genomföra en abort.
  2. Människor gör i regel abort i vilket fall som helst, men med fri abort så är ingreppet mindre riskfyllt.
  3. Att en abort är förenat med risker vet människor i regel om, de flesta skyddar sig om de inte vill ha barn. Olyckor sker emellertid ändå.

Den som bryr sig om hälsan hos personer med livmoder borde alltså inte fokusera på att minska antalet aborter till förmån för fullbordade graviditeter, utan snarare att minska antalet ofrivilliga graviditeter. Hur ska detta göras? Tillgång till bra preventivmedel är såklart centralt, men en annan viktig sak är syn på ansvar för en graviditet. Idag så anses i regel den med livmoder vara den som är ansvarig. Eftersom det förekommer skeva maktförhållanden i intima relationer som i regel är till fördel för den som saknar livmoder så finns det en stor risk att personen med livmoder blir pressad till att till exempel inte använda kondom.

Det vore bra om vi hade en syn på sex och graviditet där det ansågs vara bådas ansvar att förhindra oönskade graviditeter. Detta skulle sannolikt minska antalet ”olyckor”.

Idag kan det ibland finnas en syn hos vissa kukbärare som själva inte riskerar att bli gravida att en abort är en struntsak, vilket gör att de tycker att det är okej att vara oansvarig vid sex. Ofta så tycker kukbärare sig ha blivit lurade om en person de gjort gravid skulle vilja behålla barnet, eftersom de utgår från att den personen kommer göra abort om det sker en ”olycka”. Den här attityden till människors kroppar måste förändras. Abort är inte en struntsak, och att människor har rätt att göra abort ger inte dig rätten att prioritera din egen bekvämlighet (aka att inte skydda sig) framför den andra människans hälsa och säkerhet. Abort måste vara ett eget beslut hos den som gör det, inte något som bara förutsätts i sexuella sammanhang för att kukbäraren ska slippa känna ansvar.

Till exempel: lär kukbärare att det är viktigt att skydda sig under samlag och att det lika mycket är dens ansvar. Lär också ut att det finns andra sätt att skydda sig än kondom och piller, till exempel att undvika penetrationssex eller att inte ejakulera i underlivet på den en har sex med. Detta är en sak som skulle minska antalet ofrivilliga graviditeter och således också antalet aborter.

Att förneka tidigare erfarenheter är att förneka rätten till sin historia.

En gång hade jag ett förhållande med en man som tyckte att det var väldigt jobbigt att jg var mer sexuellt erfaren än vad han var. Jag minns bland annat att han tyckt det var jobbigt med en bild på min facebook där jag satt i knäet på en annan man för att folk ”inte skulle tro att jag var någon slampa”. Han tyckte också att det var jobbigt när jag berättade om tidigare sexuella erfarenheter.

Det här med tidigare sexuella erfarenheter verkar vara ett problem i många relationer. Män som skämmar sina partners för deras tidigare erfarenheter, kallar gamla ligg för ”snedsteg” och så vidare. Det kan ju förvisso hända att en själv ångrar vissa sexuella erfarenheter, men detta innebär inte att någon annan ska göra det åt en. Mina sexuella erfarenheter är mina, och det är upp till mig att värdera dem. Även om jag själv ångrar dem så har inte min partner rätt att önska att de var ogjorda. Min partner har ingen rätt att värdera mitt tidigare liv.

För mig är det numera en självklarhet att en i en relation kan diskutera tidigare erfarenheter, såväl sexuella som i relationer över huvud taget. Att inte kunna göra detta tyder på bristande intresse för den andra som människa. Mina relationer och sexuella erfarenheter har påverkat den jag är idag och hur jag gör relationer idag, alltså borde det vara något som min partner intresserar sig för snarare än försöker förtränga. Mina relationer är ju en del av mig, och den som gör anspråk på att älska mig borde därmed även acceptera detta. En behöver inte tycka att allting som skedde i mitt tidigare liv är rimligt för det, men en borde intressera sig för det och fråga sig hur det påverkat mig istället för att försöka förneka det, ty det är att förneka en del av den människa en säger sig älska.
wpid-img_20140709_152702.jpg

Vissa verkar tycka att det är ”kärleksfullt” att vilja vara den enda/första för en annan människa. Jag har väldigt svårt att förstå detta. För det första skulle människan inte vara densamma utan dessa erfarenheter, för det andra är det en fråga om äganderätt vilket i mina ögon är objektifiering och motsatsen till kärlek.

Varför vill en egentligen vara först? Detta är ett romantisk ideal som många värderar högt; om en träffar en människa en tycker om så vill en liksom dela allt med denne, och detta anses vara ”fint” och ”naturligt”. Jag tolkar det i termer av makt; det handlar om att inte vilja ha någon konkurrens, att inte vilja att den andra personen ska ha några referenspunkter utanför den egna relationen så att hen därmed blir mycket mer mottaglig för en själv. Det handlar helt enkelt om att förvägra den andra parten rätten till ett eget liv, till sina egna erfarenheter och värderingar. Det handlar om att försöka ta en människa ut från sitt sammanhang, om att måla upp en bild av den människans ”kärna” och vilja komma åt den i sitt relationsprojekt istället för att inse att den människan liksom alla andra formas av sina erfarenheter.

Att känna sig hotad av tidigare relationer är att känna sig hotad av att den andra parten har erfarenheter utanför en själv, och det är ett jävligt obehagligt och kontrollerande tankesätt.

wpid-img_20140709_164020.jpgTidigare erfarenheter, positiva som negativa, är någonting jag har dragit mycket lärdom från och som har fått mig att förstå mer om vad som är rimligt respektive orimligt i en relation. I de relationer jag ingår i nu så har jag betydligt mycket större förmåga att själv avgöra vad jag vill och inte vill än vad jag hade i min första relation, i vilken jag i princip gick med på allt som skedde för att jag inte visste hur det skulle vara. En kan förstå att vissa känner sig hotade av detta, eftersom det inskränker deras makt och tolkningsföreträde rörande vad som pågår i relationen. Att någon har utvecklat egna värderingar och ett eget språk för att beskriva det som sker i relationer är onekligen ett hot för den som vill härska.

Den som bryr sig om att forma bra relationer borde vara glad för de tidigare erfarenheter som ägt rum i partnerns liv, ty det är något som leder till insikt. En borde vara bättre på att ta tillvara på dessa erfarenheter och diskutera dem på djupet istället för att bara tränga undan dem. Varje tidigare relation och sexpartner är något en kan dra lärdom utifrån om en bara vill, och att förneka sig själv och relationen denna lärdom för att en inte vill vara den enda för sin partner är dumt och någonting som hindrar ett rimligt relationsprojekt från att äga rum. Att värdera sitt eget ego högre än att bygga en rimlig relation är inte kärleksfullt, utan enbart egoistiskt.

”Bra sex”.

Ofta när en hör termen ”bra sex” så dras tankarna till sex som är passionerat, där båda är aktiva och där båda får orgasm. Inte sällan så mäts jämställdhet i heterosex utifrån huruvida kvinnan kommer eller inte, om hon gör det så anses det vara ”bra” och ”jämställt”.

Många av mina sexuella relationer har enligt denna definition varit ”bra”, det vill säga; jag har varit ”aktiv” i utformandet av sexet (inte legat som en ”död fisk”), jag har fått orgasm och så vidare. Jag har haft sex som har varit skönt, men det innebär inte att det har varit på mina villkor.

Jag har till exempel ofta upplevt att det är mannen som avgör när det ska bli sex eller inte. När jag inte har velat har han ofta ”kåtat upp mig”, men när han inte har velat har jag inte kunnat göra samma sak, dels för att jag inte velat men också för att jag inte vet hur jag ska gå till väga.

Jag tror detta delvis handlar om att en som kvinna lär sig att se och värdera sig själv som objekt för mäns njutning i sexuella relationer. Var jag vill är sekundärt, det viktiga är vad jag kan ge honom sexuellt. Jag förverkligar mig själv som kvinna genom att få en man att begära mig sexuellt och tillfredsställa detta begär, och därför blir min idé om vad sex är också förknippad med just detta. Om han vill ha sex med mig kan jag ”gå igång” enbart på det trots att jag inte har lust.

När jag har haft sex på det här sättet har jag varit kåt och jag har ofta fått orgasm, alltså har sexet varit ”bra”, men det har inte varit ett uttryck för min egen sexualitet. Jag har inte bestämt premisserna för sexet utan snällt fått ta emot det som erbjuds, när det erbjuds och på det sätt det erbjuds.

Bara för att sex är njutbart innebär inte det att det är ickepatriarkalt eller okej. Saker som jag då njöt av kan jag nu i efterhand se var en fråga om övergrepp, till exempel att bli uppkåtad i situationer där jag hade sagt tydligt nej eller inte kunde värja mig, typ när jag sovit. Eftersom jag njutit av detta på ett sätt så tänkte jag att det var okej, men i efterhand förstår jag att det inte var det. Bilden av patriarkalt sex som något som bara mannen njuter av tror jag är problematisk, bara för att kvinnan njuter så innebär inte det att sexet är jämställt.

Skvaller som feministisk aktivism.

Den formen av feministisk aktivism som jag tycker absolut mest om är ryktesspridning. Alltså helt enkelt att skvallra om att män har betett sig illa, begått övergrepp och så vidare.

wpid-img_20140708_152539.jpgRyktesspridning är en slags erfarenhetsdelande som faller sig naturligt för många. Ryktesspridning kan användas både för och emot feministiska syften. Att till exempel sprida rykten om ickemäns sexuella vanor är en patriarkal ryktesspridning som syftar till att kontrollera ickemäns sexualitet, men att sprida rykten om mäns övergrepp är en feministisk ryktesspridning, speciellt om det sätts i en större kontext och inte förklaras som ett ”undantag”.

Eftersom patriarkalt förtryck generellt sker i den så kallade privata sfären så når det sällan någon status som typ ”nyheter”. Det rapporteras i regel inte om mäns våld i nära relationer, om våldtäkter i förhållanden eller mäns lögner och svek. Därför måste dessa berättelser spridas på andra vägar, och skvaller är en av de mest välanvända.

Ofta framställs ickemän som skvallriga, och det är inte så konstigt med tanke på detta. Skvaller är helt enkelt ett sätt att överleva, att få prata av sig och dela erfarenheter som inte anses relevanta nog för att få något större strålkastarljus men som påverkar våra liv på daglig basis. Eftersom män generellt lever en större del av sina liv i offentligheten så kan de i regel prata mer om vad som berör dem och det tolkas som ”viktigt” och ”politiskt” till skillnad från det som sker i hemmet som anses vara irrelevant och privat.

När jag hör en berättelse om att en man betett sig illa så sprider jag den till de som berörs av den, helt enkelt för att jag tycker att det är viktigt att den typen av information når ut till andra som riskerar att utsättas för den mannens vidrigheter eller som har blivit utsatt för vidrigheter innan och kan bli stärkt av att höra att den inte är ensam i sina erfarenheter. En inbillar sig nämligen lätt att en är det när det så sällan sätts fokus på det som sker i vår vardag. Att skvallra är ett sätt att bryta tystnaden.

Det finns en idé i patriarkatet om att en ska respektera människors så kallade integritet och inte sprida ut den typen av berättelser, en regel som givetvis tas på större allvar när det kommer till rykten om män än rykten om ickemän. Detta är i sig något som upprätthåller patriarkatet, eftersom det hindrar oss från att förstå att det vi är med om delvis beror på vår position i patriarkatet och inte bara på våra egna individuella egenskaper. Den som pratar för mycket om vad som hänt en själv eller andra skämmas ofta för detta, det anses vara att ”älta” saker och ting och är ofint eftersom den som blivit utsatt för något ska bära huvudet högt och gå vidare. Att bryta ner den här idén är ett sätt att göra motstånd mot patriarkalt förtryck. Det är att säga; det här som hände mig är relevant, det är inte bara mitt personliga problem och jag vägrar skämmas för det.

Jag vägrar vara tyst om det som händer mig och andra bara för att respektera någon mans ”integritet”, och därför systematiserar jag mitt skvallrande. Jag frågar andra om deras erfarenheter, jag sätter dem i en feministisk kontext, och jag sprider dem vidare (givetvis med hänsyn till offrets integritet). Detta tycker vissa är dumt och orättvist, men vad ska en göra när det inte finna några andra kanaler för att hantera det. Om en har betett sig som ett kräk mot någon så är det rimligt att andra får veta det, för det spelar roll och det säger mycket om en som person att en till exempel har begått ett övergrepp eller vägrat ta ett nej. Det är relevant information som behöver spridas.

Intimitetsritualer och närhetsproblem.

En grej jag kommit underfund med på senare tid är att jag tycker illa om att kyssa någon jag har en intim relation med direkt när jag träffar den. Det är jobbigt att ha den typen av intimitet när en precis träffat en människa, även om det är någon en har träffat många gånger innan och troligen kommer att ha det med senare. Detsamma gäller kramar, även om det kan kännas mer okej eftersom sådana ju kan vara vänskapliga. Men jag tycker inte om när det är ett ”krav” att en ska krama varandra och att den andra visa missnöje när en inte vill.

Jag tänker på hur det här med intimitet har fungerat i mina tidigare relationer, det har liksom funnits en ritualiserad intimitet som en måste förhålla sig till. Till exempel; när en träffar varandra så ger en varandra en kram och/eller en kyss. När en säger hejdå samma sak. En har väl vissa mönster när det kommer till att ha sex också, vad som ska leda fram till sex, vad en sexakt ska innehålla och så vidare. Dessa ritualer har upprätthållits både av mig och av min partner och det har funnits en ömsesidig tendens att bli ledsen om den andra inte utför dessa ritualer.

För mig är de här ritualerna något som lägger ett hinder i vägen för att känna efter vad jag egentligen vill. Vissa dagar är jag mer obekväm med närhet, då måste den komma på ett bra sätt och inte som ett tvång. Jag tycker att det är lite märkligt att liksom redan från början ha en idé om vilken grad av intimitet som är lämplig, även om en kan känna helt olika olika dagar. Att ha en speciell intimitetsritual gör att en redan från början hamnar i en situation där en inte tillåts känna in ordentligt.

Jag tänker att intimitet bär så mycket mening i det här samhället och i relationer att det kan bli väldigt svårt att få utrymme att känna in varandra. Eftersom det ”ingår” i att vara tillsammans att en till exempel pussarna och kramar varandra så kan avsaknaden av detta leda till väldigt mycket osäkerhet, trots att det kanske i själva verket bara handlar om att den personen inte kan eller vill vid det tillfället.

Jag har varit i relationer med människor som har närhetsproblem, och jag tolkade det som att det var mig det var fel på när de inte ville. Detta skapar såklart en massa press på att ha intimitet. Jag har också upplevt motsatsen, att jag har känt mig pressad för att personen känner sig avvisad annars. Jag tror att mycket skulle bli enklare om en pratade om intimitet med de en ingår i relationer med, vad som funkar och vad som inte funkar och vad en tycker är jobbigt. Det är ett samtal som ofta varit frånvarande i mina relationer och som jag tror hade varit välbehövt.

Istället har det varit mannens önskemål som styrt intimiteten; när han inte velat har det varit jag som varit ”krävande” och när han velat så har han pressat mig och jag har anpassat mig. När jag inte velat så har jag alltid känt ett behov av att förklara mig, men han har inte gjort detsamma för mig. Jag har alltid känt skuld för mina egna begär eller brist på dessa. Jag har aldrig brytt mig om att känna in vad jag egentligen vill eftersom det känts sekundärt hans vilja, och eftersom jag ändå inte kan vara säker på att få den igenom så känns det bara meningslöst. Istället för att prata med varandra om bådas gränser så blir det ett outtalat maktspel där mannen för det mesta går hem med vinsten.

Ge mig pengar!
Arkiv