Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Sex

”Sex” som symboliskt värde i patriarkatet.

Många kvinnor är ganska medvetna om att män inte kan ge dem någonting i detta samhälle. De vet att en man inte kommer kunna bidra till hushållet i önskvärd utsträckning och att de inte kommer kunna ge den känslomässiga omsorg en behöver för att må bra. Det finns en utbredd kultur bland heterokvinnor som handlar om att håna och häckla män och deras inkompetens. Men ändå är det någonting som gör att de håller sig fast i dessa relationer. För många handlar det såklart om en avsaknad av materiella resurser för att kunna lämna den, men många kvinnor stannar även om de har alla möjligheter att ta sig därifrån.

Ofta så förklaras detta irrationella beteende med att de ju faktiskt är heterosexuella, de tänder faktiskt på män, de vill ”ha kuk”. Samtidigt beskriver många kvinnor att deras sexuella erfarenheter varit en besvikelse. Många kvinnor får inte ut den njutning som deras manliga partner får, många kvinnor får sina gränser överskridna, många kvinnor har ”problem” med att känna lust inför sin partner och så vidare. Det är ju inte för intet som det finns en uppsjö av ”tips” om hur en ska få igång sexlivet och så vidare. Uppenbarligen är inte ”sex” i sig så jävla fantastiskt.

Just ”sex” har i patriarkatet ett stort symboliskt värde. Det är genom ”sex” som vi möts som könsvarelser, som vi begär och blir begärda, som vi bekräftar varandra på detta plan. Att bli bekräftad som könsvarelse är en viktig del i att bli bekräftad som människa. Som kvinna har en en annan utgångspunkt än män i detta; kvinnor reduceras på ett annat sätt till könsvarelser, och därför blir det viktigare för oss att bekräftas som könsvarelser. Vi har färre andra arenor där vi kan bli bekräftade som människor. Detta gör bland mycket annat att vi blir tvungna att underkasta oss, att älska män på ojämlika villkor, för att bli bekräftade.

Jag tänker att det många söker i sina heterorelationer inte så mycket är sex som att bli bekräftad som könsvarelse av en man. För att berättiga detta används ”sex” och sexuell läggning som en slags mystifikation. Det liksom bara är så att en tänder på män, det bara råkade falla sig så att ens sexuella preferenser föll samman med den påbjudna normen i detta samhälle. Detta får inte ifrågasättas, för alla har såklart rätt till sin läggning och en får inte skamma kvinnor som lever enligt patriarkatets påbjudna ideal.attvaraheteroAtt försöka förstå fenomenet ”sex” på ett djupare plan har varit något av det viktigaste i min personliga och feministiska utveckling. Att fundera på mina sexuella erfarenheter med män, vad jag fick ut av dem, vad jag kände inför dem och varför jag har dem, har varit fundamentalt för att kunna förstå mig själv. När jag granskat mina sexuella erfarenheter med män så har jag funnit att mycket av dem inte handlat om min egen lust till dessa människor, utan snarare att jag velat bli bekräftad av en man vilken som helst. Det blir en slags objektifiering, fast från en underordnad position. Eftersom heterosexualiteten bygger på att en möts och bekräftar varandra i sin olikhet så sätts könstillhörigheten framför allt, och detta gäller både män och kvinnor. Skillnaden är att män inte på samma sätt reduceras till kön i samhället i stort, mannen är fortfarande först och främst människa.

Vad är det som händer när vi blir begärda och begär utifrån denna olikhet? När vi gör detta så bekräftar vi också olikheten som sådan. När vi begär heterosexuellt, och kanske framförallt när vi utesluter andra former av begär för att en ”är” heterosexuell, så bekräftar en denna ordning med uppdelning på kön och vi bekräftar varandra i vår olikhet. Jag har svårt att se en heterorelation i patriarkatet som inte bygger på just denna olikhet; även om en tycker om varandra som personer så kommer omgivningen fortfarande att tillskriva en sådana saker.

Mäns oförmåga att ta ansvar.

En grej jag tycker är intressant angående att skydda sig vid sex är diskrepansen mellan de krav män ställer på kvinnor att ”säga ifrån” och de krav de ställer på sig själva.

Som kvinna förväntas en alltid ”säga ifrån”, trots att mannen har den sexuella makten. När en som kvinna säger ifrån riskerar en att bli utsatt för våldtäkt. En riskerar också att få dåligt rykte och så vidare. Samma risker ställs inte mannen inför, det är väldigt ovanligt att det sprids ut vad män gör under sex och om det gör det så är det ingenting som får något djupare fäste.

Män rantar ju ofta om hur svekfulla kvinnor är, men ändå finns det ingen manlig kultur av att ta eget ansvar över saker där kvinnor är inblandade. Det är så konstigt, om det nu är så jävla vanligt att kvinna lurar män att göra dem gravida, varför tar inte män något eget ansvar för detta? varför kräver ni inte p-piller för män? Varför använder ni inte kondom? Varför drar ni inte ut den innan ni kommer eller kanske rentav struntar i penetrationssexet?

Det kan säkert vara så att kvinnor ibland pressar eller lurar män att inte ha kondom eller ha vissa former av sex, även om jag tror att motsatsen är betydligt vanligare. Men som man kan en faktiskt ta lite eget ansvar och skydda sig, precis som kvinnor alltid förväntas göra. Skillnaden är ju också att män faktiskt har sexuell makt, och därmed inte löper samma risk att bli utsatta för riktigt obehagliga och hotfulla situationer som kvinnor gör.

Män är inte utsatta i sexuella situationer med kvinnor, så är det bara. Sluta låtsas som om det är synd om er.

Twitter 11/4. Ansvar vid sex.

Många män tycker det är 100 % rimligt att skippa kondom men ändå förvänta sig att inte behöva ta ansvar för en graviditet. Detta är ett sånt oerhört tydligt exempel på hur män förväntar sig att kunna gå genom livet utan att någonsin ta ansvar för konsekvenser.

Denna inställning är ju omöjlig för kvinnor: om vi blir gravida får vi stå där med skammen oavsett vad vi känner. Män som ba ”men tänk om det sker ett misstag ska vi verkligen behöva ta ansvar då???”. Ja, kvinnor får ta ansvar även för ”misstag”. Så jävla trött på att män helt seriöst tycker att de aldrig ska behöva ansvara för någonting. Att det händer olyckor är en del i livet, detta gäller även sex. Vill du undvika det så bör du avstå från sex.

Varför ska män alltid få njuta av saker helt ohämmat, och lägga skulden på kvinnor??? Kan du inte ta ansvar för eventuell oönskade konsekvenser ska du lämna kvinnor ifred.

Det bästa vore ju såklart om var och en tog ansvar för sin egen reproduktion istället för att lägga över det på sin partner. Vill du inte ha barn? Skydda dig! Varför är det så svårt för män? Det är ju inte män som blir pressade av sina partners till att inte använda kondom så att säga.

Men det finns alltid någon jävla ursäkt nära till hands. Typ att en trodde kvinnan åt p-piller. Vissa män ba ”jamen hon sa själv att det var lugnt”. Jamen det innebär inte att du inte har ansvar för dina handlingar. Lägger du din jävla sperma i en kvinnas underliv så får du väl stå ut med om hon inte gör precis det du vill med sin egen kropp.

kondomgravidabort

Sex.

devärstaövergreppenJag har tänkt mycket på sex på sista tiden. På när jag hade sex med män och allt vad det innebar för mig.

Jag tänker att som kvinna så är det vanligt att en inte har sex primärt för att en njuter av det utan för att få bekräftelse och i viss mån etablera eller upprätthålla relationer. Det finns liksom ett sexuellt kontrakt; i en relation ”ska” en ha sex med varandra för annars så kan en inte räkna med relationen. Jag har också känt mig värdelös när min partner inte velat ha sex med mig, då finns det liksom ingenting som garanterar relationens fortlevnad.

Det är med obehag jag tänker på det sex jag har haft med män. Det har alltid handlat om att jag ska prestera på något sätt. Det har alltid varit så hetsigt och saknats tid för att lära känna varandra sexuellt, även i sammanhang där detta har varit det uttalade målet. Jag har ändå alltid känt en press på att komma framåt, överskrida gränser och framförallt att njuta. Njuta för att det är det en ”ska” göra när en har sex.

När jag tänker på detta känner jag ofta skam, skam över att jag inte bara lärt detta ske utan att jag också aktivt utsatte mig för det. Jag använde min kropp som en handelsvara för att få tillgång till saker som jag trodde att jag behövde. Det finns en skam i att inse detta, eftersom det inte stämmer överens med den idealbild som finns att sexualitet ska vara någonting fint och ömsesidigt. Insikten om att det inte har varit så får mig att känna mig smutsig. Smutsig för att en har blivit utnyttjad, för att en har gjort saker som inte har varit på ens egna villkor. Jag tänker att denna skam hindrar många från att se karaktären av sina sexuella relationer, att många tänker att saker och ting som egentligen inte är ömsesidiga är det. Så har i alla fall jag gjort.

kontraktVi förväntas ingå i relationer av kärlek allena, men de flesta vet nog att det inte är riktigt så det fungerar. Heterosexuella relationer handlar ju inte främst om kärlek utan om att skaffa sig en plats i samhället, om att ”säkra” sin framtid och ha någon att göra allt det där en ”ska” göra i livet tillsammans med. Det handlar om att få tillgång till gemenskap, trygghet, närhet och så vidare på ett inom samhällets ramar accepterat sätt.

På sista tiden har jag börjat erkänna och bearbeta det faktum att det sex jag har haft, även det jag betraktat som ”bra” sex, inte har handlat om ömsesidig njutning utan om just detta, att etablera en relation, att få bekräftelse från en man och i förlängningen också från samhället. Att få en plats. Om att jag har gjort kontinuerligt våld på min egen kropp för att få tillgång till detta. Det är så jävla sorgligt att tänka på.

Om produktiv makt och identitet.

När jag skriver att identiteter är politiskt irrelevanta menar jag inte att de inte kan vara viktiga för en person, snarare att identiteter i sig inte är en grund för förtryck. Jag inser att människor tycker att det är viktigt att forma någon slags politiskt medvetande utifrån sina identiteter och det kan jag begripa. För mig var det till exempel viktigt att bli bekräftad som kvinna innan jag kunde känna mig säker i mitt feministiska engagemang.

Vad jag efterfrågar är inte att sluta prata om identitet, om upplevelser av kön och sexualitet, utan snarare ett annat sätt att prata om det. Jag vill väl framförallt kunna diskutera likheter i hur en positioneras politiskt i samhället på grund av sin kropp och hur en lever utan att det nödvändigtvis ska innebära att allting är likadant, att allting upplevs likadant för den enskilda individen. Jag vill att vi ska kunna se det som skiljer oss åt utan att sudda bort det som förenar oss.

Att prata och skriva om sexualitet och min upplevelse av kön (jag anser att begär/sexualitet hänger samman med kön på ett grundläggande plan) har varit viktigt i min förståelse av mig själv och min plats i världen och hur den påverkat mig. Det har gett mig insikter både om mina drivkrafter men också om vad i min omgivning som begränsar mig och vad feministisk kamp ska vara till för. För mig handlar feministisk kamp i slutänden om att skapa ett samhälle där vi kan älska fritt, där sexualitet och kärlek inte handlar primärt om makt utan om lust, passion och begär. Jag ser en risk i hur vi pratar om identiteter, där det slutar handla om hur alla människor begränsas i patriarkatet och börjar handla om att människor med vissa ”identiteter”, som antas vara i minoritet, inte får ”leva ut” någonting som de liksom bara har inom sig medan de som tillhör ”normen” liksom antas vara helt bekväma i det.

Den patriarkala makten är inte bara begränsande utan även produktiv. Det handlar inte bara om att vi hindras från att leva ut våra inneboende begär, utan om att våra begär som sådana formas i och av patriarkatet. Den patriarkala makten skapar oss som könade och begärande varelser, och detta gäller alla. Ingen kommer undan den patriarkala maktens konstituerande kraft, och därför kan ”normkritik” inte bara handla om att människor ska få ”leva ut” någonting utan också om att förstå hur våra begär, vår sexualitet och våra relationer hänger ihop i ett större maktsystem. Detta gäller även marginaliserade identiteter och sexualiteter. Till exempel: att vara lesbisk är bara relevant i ett samhälle som delas upp efter binära kön. Även om lesbiskhet kan vara subversivt så är det det inom ramarna för patriarkatet. Även det som bryter mot normen konstitueras av patriarkala strukturer.

Jag tror att vi måste se detta för att kunna ha ett radikalt synsätt på patriarkatet. Ett problem jag ser idag är hur identiteter liksom tas för givna, hur de ses som inneboende essenser och inte som någonting som skapas i relation till andra och till större maktsystem. Vi måste ha ett kritiskt perspektiv även på våra egna identiteter.

Jag har inte resonerat mig fram till att alla män är potentiella våldtäktsmän, jag har upplevt det.

Twittrade lite om utsagan att det bara är 1 % eller 10 % eller något liknande av männen som begår sexuella övergrepp:

Det finns ärligt talat inga belägg för att det skulle vara en minoritet av männen som begår sexuella övergrepp. Undrar verkligen vad folk som säger detta baserar sin hållning på. 90 % av männen jag legat med har begått någon form av sexuellt övergrepp. Antingen i form av att inte respektera ett nej, inte respektera premisser för sex (”glömma” kondom), bara ”köra på” utan att kolla läget. Detta är också sexuella övergrepp, och det är saker de flesta män göra sig skyldiga till.

Om en med ”sexuellt övergrepp” menar överfallsvåldtäkt, nä då är det kanske inte så många. Men sen är det ju inte dessa utan det vardagliga normaliserade sexuella våldet som drabbar oss.

”Alla män är potentiella våldtäktsmän” är inte en abstrakt teori utan en konkret erfarenhet en samlar på sig när en som kvinna ligger med män. Jag har inte resonerat mig fram till att alla män är potentiella våldtäktsmän, jag har upplevt det. Trots att jag varit mycket tydlig med att klargöra gränser innan sex OCH markera under har jag sällan legat med en man utan överskridande.

Ofta ser jag resonemang kring” alla män är potentiella våldtäktsmän” som bygger på att det inte alls är så men att kvinnor tvingas utgå från att det är så för att det alltid är vi som får bära skulden för övergrepp vi drabbas av, och för att en aldrig kan veta på förhand vilken man som kan komma att våldta en och inte.

Problemet jag ser med detta är att en göra en tolkning där en majoritet av alla män fortfarande är oskyldiga i fråga om sexuella övergrepp, en verklighetsbeskrivning jag absolut inte kan ställa upp på.

våldtäkt

Beroende på hur en tolkar vad ett sexuellt övergrepp är så får en väldigt olika resultat. Hur många män har haft sex med en kvinna trots att hon skrikit och bett om nåd? Troligen inte så många. Hur många män har haft sex med en kvinna mot hennes vilja, eller under ”frivilligt” sex utsatt henne för praktiker hon inte är bekväm med? Troligen långt mycket fler. Hur många män har ”kört på” trots att kvinnan bara ”legat som en död fisk”, det vill säga över huvud taget inte deltagit i samlaget? Ganska många bara baserat på mäns egna berättelser om sex. Hur många män har någon gång tagit på en kvinna utan att hon velat? Ännu fler. Detta är också sexuella övergrepp. Det är inte bara när kvinna skriker och sparkar, det är alla gånger en använder sin maktposition för att göra något sexuellt närmande mot någon annans vilja. Alla dessa handlingar skapar en situation där kvinnor går omkring och är rädda för att utsättas för övergrepp.

dödfisk

De flesta män som begått övergrepp är nog inte medvetna om vad som skett, och det ingår ju också i det sexuella våldets natur. Det handlar ju om att män konsekvent ursäktas för sina handlingar, sitt gränsöverskridande. Det handlar ju om att det sexuella våldet mot kvinnor är en normaliserad del i våra liv. Män får ju sällan veta att de begått ett övergrepp, för detta utsätter kvinnan för risken att utsättas för misstänkliggörande, spridande av falska rykten och så vidare. Av detta skäl håller de flesta kvinnor sina erfarenheter för sig själva, eller i en liten krets av andra kvinnor. Att konfrontera en man med att han minsann begått ett övergrepp hör knappast till vanligheterna, än mindre att göra en anmälan.

De flesta kvinnor som legat med män vet hur det är att känna sig tvungen att ”ställa upp” på sex när en inte är så sugen, att känna sig tvungen att ha sex på ett sätt en är obekväm med för att mannen ska bli nöjd eller för att få tyst på hans eviga tjat. Det är utifrån denna erfarenhet en aktar sig för män, inte utifrån något abstrakt resonemang om statistik. Om endast 10 % av mina sexuella erfarenheter med män hade haft övergreppskaraktär och resten hade varit gött sex så hade jag nog inte varit lika aktsam inför sex med män, men förhållandet är snarare det omvända. De ”bra” sexuella erfarenheter jag har med män kan räknas på ena handens fingrar, och även dessa har varit omgärdade av en massa skuld och skam.

Om att begära kvinnor.

Twittrade lite kort om att begära kvinnor:

Gillar verkligen att kunna tycka en kvinna är attraktiv och begära själv istället för att konstatera att hon uppfyller patriarkala ideal. Innan tyckte jag kvinnor var vackrare för att skönhet alltid porträtteras med kvinnor, nu för att jag känner eget begär till dem. Märker också hur jag ser helt andra saker i kvinnor nu än tidigare. Värderar helt andra egenskaper som attraktiva.

Tycker det är oerhört attraktivt med kvinnor som är passionerade inför sina intressen och människor omkring dem. Tycker det är attraktivt med kvinnor med intellektuell skärpa. Och framförallt är det attraktivt med kvinnor som är kvinnosolidariska och kvinnotillvända.

En sådan där grej som jag hört många gånger från kvinnor som främst eller uteslutande har relationer med män, och även sagt själv under perioder då jag hade det, är att kvinnor ”egentligen” är vackrare. Just utsagan att kvinnor är vackrare ”egentligen” är så lustig kan jag tycka, vad är det egentligen som menas? Om nu kvinnor ”egentligen” är vackrare borde de väl vara mer naturliga objekt för åtrå, så hur kommer det sig att kvinnor som säger såhär inte åtrår kvinnor?

Jag har också flera gånger hört utsagan att fler kvinnor blir lesbiska eller bisexuella eftersom kvinnokroppen objektifieras alltmer. Jag vet inte varifrån människor får denna idé, eller om det ens är sant att fler kvinnor älskar kvinnor nu än ”tidigare”, men jag har i alla fall hört tesen drivas flera gånger, även från feministiskt håll utan något större underlag. En kan ju fråga sig varför detta lyfts fram som en förklaring snarare än till exempel att fler kvinnor har ekonomiska möjligheter att leva utan män och större socialt och juridiskt utrymme att bli erkända som par.

Det finns många problem med den här utsagan. För det första bygger den på idén att kvinnors begär till varandra är beroende av manssamhällets kommersiella framställning av kvinnor. Det är ett slags nedvärderande av kvinnors inbördes relationer, och sätter dem i relation till patriarkala kvinnoideal först och främst. Det bygger på idén att kvinnors begär till kvinnor skulle följa samma mönster som mäns begär till kvinnor, det vill säga att jag begär samma sak i min partner som en man skulle ha begärt i henne. Detta tror jag inte är sant. Eftersom heterorelationer är konstruerade kring olikhet så är begäret inte utformat på samma sätt som i samkönade relationer. Det en begär i en olikkönad relation är framförallt att kunna komplettera varandra i sin olikhet, och kanske i viss mån att överbrygga den.

För mig är det uppenbart att det inte är samma slags begär jag känner nu som innan fick mig att tänka att kvinnor var vackrare. När jag tänkte att kvinnor var vackrare såg jag dem utifrån patriarkala ideal, som konkurrenter snarare än föremål för min egen åtrå. Jag ville vara dem inte vara med dem. Denna känsla av konkurrens och avund är väsensskild från känslan av begär och gemenskap som jag känner nu. Nu handlar det inte längre om att ”kvinnor är vackrare” utan om att kvinnor är det enda alternativet.

Framförallt så begär jag inte den typen av kvinnoideal som framställs som eftersträvansvärda i patriarkatet. När jag ser en kvinna som är tillfixad för att tillfredsställa en manlig blick känner jag absolut ingenting. Det är inte den typen av kvinnlighet jag dras till. Snarare dras jag till människor som jag kan se som mina jämlikar, som hela människor som jag kan möta både intellektuellt, politiskt och begärsmässigt. Den i patriarkatet accepterade kvinnligheten lever inte upp till detta.

Närhet.

tasiginmedvåldJag tänker på villkoren för närhet inom ramarna för heterosexualitet. Jag har skrivit såhär om tillit i relationer med män innan:

Grejen är att en som kvinna alltid ska ge sig till mannen. Mannen vill att en ska lita på honom, om en inte gör det blir han förnärmad, men han är inte beredd att anstränga sig för att det ska finnas någon grund för tillit. Han vill att en ska investera i relationen först och sedan ska en helt enkelt hoppas på att han gör sin del av arbetet, något som tyvärr sällan sker. En ska gå in i relationen med hela känslolivet uppfläkt, låta honom tränga in i ens känslor och i ens tankar, och bara hoppas på att det går bra. Om hon inte vågar lita på honom är det hennes eget fel att hon går miste om det ena och det andra.

Jag tänker på hur svårt det är att släppa in andra människor och hur mycket det kräver i form av tid och engagemang. Det kräver att partnern inte hetsar fram någonting men samtidigt visar intresse, ställer frågor och är kapabel att ta emot saker. Helt enkelt att lära känna en människa förutsättningslöst.

Jag tänker att jag själv varit bidragande i att hetsa fram närhet på det här sättet i relationer med män helt enkelt för att det inte funnits några alternativ. Att utveckla någon slags djupare intimitet över tid har inte vara tillgängligt, utan det har handlat om att skapa en slags artificiell närhet som snarare varit ett ömsesidigt beroende och byggt på lögner och falska förhoppningar. När denna väl är initierad är det svårt att skapa närhet på andra premisser.

sprängminagränserJag tänker också på detta i relation till sex. Hur jag ibland kunna tycka att det är skönt när män inte bryr sig så mycket om ens gränser för att det ska bli ”överstökat”. Att det varit enklare för mig än att försöka skapa någon slags verklig närhet. Det är enklare att bara vara alienerad från första början än att gå in i en situation med förhoppningen om att det ska kunna leda till något som det sedan inte gör.

Att berätta för män om ens gränser och hur en vill att sex ska äga rum är ofta ett sisyfosarbete. De är helt enkelt inte särskilt intresserade. Bättre då att låta dem köra på som vanligt istället för att lämna ut sig för att ändå bara bli överkörd. Likadant med intimitet i största allmänhet, att förvänta sig att en man ska visa så mycket hänsyn som det krävs för att komma nära varandra är i regel bara naivt, bättre då att skapa detta artificiella.

Problemet är inte att män vill mer utan att sex äger rum på mannens villkor.

älskarsexJag tänker på när kvinnor pratar om att de minsann har större sexdrift än sin manliga partner och att detta gärna beskrivs som något som gör dem mer ”manliga” eller ”jämställda”. Eftersom de kontrasterar sig mot idén att det alltid är mannen som vill ha mer sex så tycker de att det är någon slags framgång att de själv vill ha sex då och då när inte han vill.

Jag tänker på när min ”sexdrift” har varit större än min manliga partners, och att det knappast har inneburit samma saker som när han har velat ha mer sex än mig. När jag inte har velat så ar jag ändå ansträngt mig för att gå honom till mötes, om inte med sex så med andra former av bekräftelse och närhet. När jag har velat mer så har det inte alls blivit besvarat på samma sätt.

Mitt problem har sällan varit att min manliga partner har velat ha mer sex, problemet har varit att sex har ägt rum på hans villkor allena. Vi har kunnat ha relativt likvärdig sexlust, men ändå har det varit på hans initiativ som sex har skett för att ja har uppfatta det som skamligt när jag har tagit initiativ, för att han har behandlat det så.

Män demonstrerar inte bara sin sexuella makt över kvinnor genom att ha sex med oss mot vår vilja, utan också genom att avvisa oss på förnedrande sätt och klargöra att det fortfarande är de som bestämmer när och hur sex ska äga rum. Kvinnor har knappast en mindre sexlust än män, däremot har vi i heterorelationer inte ens i närheten av samma möjligheter att leva ut vår sexualitet.

Det var aldrig min sexualitet som var problemet, det var männen jag försökte leva ut den med.

När det pratas om kvinnors problematiska eller oproblemtiska sexualitet blir jag förvirrad. Jag ser det som en självklarhet att vi alla har olika svårigheter med intimitet och premisser de kan lösas på. Men en vid förståelse av ”sexualitet”, som innefattar all form av intimitet, så tänker jag mig att alla kan utveckla en sexualitet som de kan njuta av under rätt omständigheter.

Men det är just omständigheterna som är nyckelordet här. Varför pratas det alltid så mycket om hur kvinnor är, och så lite om vilka situationer vi befinner oss i.

Sex med män har för mig aldrig varit oproblematiskt. Jag har hemskt gärna velat att det ska vara oproblematiskt och intalat mig själv att det är det, men i efterhand så framstår majoriteten av det sex jag har haft snarare som en slags institutionaliserade och socialt accepterade övergrepp, eller åtminstone som ett resultat av att jag varit i underläge i en situation. Jag har tänkt och sagt att jag minsann inte tycker att det är det minsta jobbigt eller skamfullt med sex och att jag gärna har sex och så vidare, för det är så en tänker och säger om en har en ”oproblematisk” sexualitet, och det vet ju alla att en ska ha. Jag har helt enkelt aktivt ignorerat mina gränser för att jag har upplevt att jag då har fått fördelar i form av mäns bekräftelse.

Jag hade en sexuell relation med en man som var så kallat ”tolerant” gentemot mina ”närhetsproblem” som jag då beskrev dem. Det handlade om att jag hade närhetsproblem som hindrade mig från att till exempel ta initiativ sexuellt. Jag själv beskrev problematiken på det här sättet, antagligen för att det var den enda förklaringsmodell som fanns tillgänglig. I efterhand så kan jag se att det inte alls handlade om mina ”närhetsproblem” utan om att jag försökte tvinga mig själv till intimitet på vissa premisser för att jag tänkte att det liksom är så det ”ska” vara och att det var det som förväntades av mig.

villattduskatyckaommigDet har inte handlat om att jag har haft en problematisk sexualitet, det har handlat om att jag själv och andra omkring mig har försökt pressa mig till vissa former av sex och sex på fel premisser. Det var aldrig min sexualitet som var problemet, det var männen jag försökte leva ut den med. Jag upplever inte min sexualitet som det minsta ”problematisk” nu. Jag har vissa begränsningar som mestadels beror på sexuella trauman män utsatt mig för, men det är inte en fråga om att min sexualitet är ”problematisk”.

Att kvinnors sexualitet definieras som ”problematisk” för att de utsätts för situationer där de inte är bekväma är bara ytterligare ett exempel på hur skulden alltid hamnar på kvinnan. Det faktum att vi lever i ett samhälle där kvinnor sällan äger sin sexualitet och ofta utsätts för övergrepp spelar föga roll, det är kvinnan själv som ska ansvara för att ”lära sig” att ha en mindre problematisk sexualitet.

Ge mig pengar!
Arkiv