Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Sex

Om samhällets ursäktande av mäns gränsöverskridande.

Läste Sandra Beijers lista på high school-filmer och stannade vid beskrivningen av filmen Can’t Buy Me Love:

Can’t Buy Me Love handlar om Ronald (spelad av Dr. McDreamy) som betalar 1000 dollar till skolans populäraste tjej för att hon ska vara hans flickvän i en månad. Hon blir förälskad men han blir helt uppe i sin nyvunna status och förvandlas till en douche.

Reagerade på detta. FÖRST betalar han en tjej för att vara hans flickvän, SEDAN ”förvandlas han” till en douche.

Jag tänker generellt på vilken oerhört ursäktande inställning samhället har till män som försöker få kvinnor på kroken. Det mesta verkar vara helt jävla okej om de

Detta hänger ihop med den patriarkala födslorätten som jag skrev om innan. Eftersom män anses ha rätt till kvinnor så har de män som inte får några kvinnor rätt till att ta till en massa vidriga metoder för att gå detta.

Det anses ”romantiskt” när mannen tvingar sig på kvinnan. Han räddar henne, kanske från sin cynism, eller från att vara ihop med ”bad boys” eller liknande. Poängen är att han gör henne en tjänst genom att överskrida hennes gränser eller uttryckliga vilja, genom att få henne att ”inse” att hon egentligen borde vara med honom. Den töntiga killen anses ha rätt att överskrida kvinnors gränser för att få en ”chans” att ”bevisa” att han inte är som de andra killarna, att han ”respekterar” kvinnor och så vidare.

Skrev om detta fenomen tidigare:

En kan resonera att mannen gör kvinnan en tjänst genom att få henne att släppa cynismen och lita på honom. Han ”botar” henne från hennes manshat, han visar henne att det finns sätt att vara tillsammans på som inte innebär våld och förtryck. Och det är givetvis fint att det finns män som respekterar kvinnor, men själv handlingen att bryta ner kvinnans cynism för att få en chans är i sig ett respektlöst våld.

Det grundläggande mönstret är följande: män har rätt till kvinnor, om de på grund av något skäl inte får tillgång till kvinnor så har de rätt att bruka patriarkala gränsöverskridande beteenden för att bevisa att de är ”bra killar”, eller att de ”förtjänar” kvinnor. Mannen anses vara tvingad till detta eftersom han inte kan få tillgång till kvinnor på något annat sätt. Det faktum att han ägnat sig åt gränsöverskridande anses inte vara en del av hans person, det anses inte säga något om hur han kommer agera senare, det anses bara vara något han blivit tvungen att göra på grund av samhällets orättvisa som drabbat honom.

Och grejen är att folk visar en sådan oerhört förståelse inför detta beteende. Det bara tas för självklart att män MÅSTE överskrida gränser om de inte får vad de ”förtjänar”, det vill säga tillgång till kvinnor. Det ingår liksom bara i mannens rättigheter. Kan han inte få tillgång till kvinnor genom att attrahera dem så måste han tränga sig på dem.

Det är väl en jävla dröm för många män att det skulle ”bevisas” att de gjorde rätt i att tränga sig på kvinnor genom att slutligen lyckas fånga någons intresse. Det tjänar liksom som ”bevis” på att kvinnan ”egentligen” ville med att hon var för förvirrad/högfärdig/svårfångad för sitt eget bästa. Bra då att det kommer in en man och styr upp och berättar för henne vad hon egentligen vill ha och behöver. Kvinnor kan ju vara lite motsträviga ibland med det är bara att köra på! Och tänk så bra det blev på slutet!

wpid-img_20141115_132910.jpg

Detta är inte gulligt på något sätt, det är ett jävla övergrepp. Det spelar ingen roll att kvinnan sedan blir kär eller whatever, lika lite som det spelar någon roll om en kvinna får orgasm under en våldtäkt. Ett övergrepp är ett övergrepp och att inte respektera någons vilja är aldrig aldrig okej, oavsett vad en tror sig veta om vad som ”egentligen” är bäst för någon.

Män har inget emot att ses som idioter.

IMG_20141107_162622Ibland pratar folk om hur talet om våldtäkt dumförklarar män, ungefär som om det var något som skulle få män att ändra uppfattning i frågan. Män har ju absolut inga problem med att anses dumma i huvudet, så länge det är på områden som inte skadar dem. Att anses vara en idiot när det kommer till sex, relationer och så vidare är en fördel eftersom det tillåter mannen att ~*göra sin grej*~ (skjuta över ansvar, försumma relationer, ägna sig åt gränsöverskridande beteende osv).

Det är ju rentav vanligt att män själva hävdar sig oerhörda inkompetens på dessa områden, antingen genom att göra idiotiska påståenden i stil med ”men om vi ska ha en samtyckeslag måste alla skriva kontrakt innan sex” (hur fan går det till när de knullar ens?????), eller genom att mer explicit hävda att de är mycket sämre än kvinnor på empati, att ”förstå känslor” och så vidare. Detta är inget problem för mannen eftersom detta enbart leder till att han får sympati för sig inkompetens och någon annan gör jobbet åt honom.

Patriarkatet handlar inte om att män anses bättre på allt, utan om att män och kvinnor anses ha olika uppgifter i samhället. Kvinnor ska konsekvent ta ansvar för män och deras agerande, män ska uträtta diverse stordåd, uppfinna saker, vinna tävlingar, skapa Stor Konst, göra karriär, tillföra något nytt till världen. För att kunna göra detta, för att hans stora geni ska kunna spira fritt, så kan han inte uppehålla sig vid en massa oväsentliga saker som att ta hand om sig själv, sin hälsa, sina relationer, försöka relatera till andra människor eller visa någon form av grundläggande respekt. Allt detta skjuter han över på kvinnan. Det blir hennes uppgift att ta hand om sina egna och hans behov, för att han ska kunna nå högre. För mannen är det således irrelevant att fundera på saker som andras sexuella gränser – det är ju inte han som tar skada av att han inte bryr sig. Inkompetensen blir rentav ett skydd för honom.

Angående att ”ångra” sex.

Det finns en idé om att kvinnor ofta ”ångrar” sig efter sex med män, något som används för att ”bevisa” att det förekommer en massa falska anklagelser om våldtäkt. Ungefär som om kvinnor som ångrar sig i regel anmäler männen ifråga för våldtäkt, ungefär som om det inte låg närmare till hands att lägga skulden på sig själv.

Jag har absolut varit med om att ångra sex och omvärdera det i efterhand. Hur kommer detta sig? Det handlar om vilken syn jag har och har haft på min egen sexualitet. Jag ska förklara:

Som kvinna lär en sig att se sig sexualitet som en handelsvara, något en ska använda för att få olika tillgångar män sitter inne på eller tros sitta inne på i detta samhälle; trygghet, bekräftelse, närhet, kärlek, social status och socialt erkännande och så vidare. Som kvinna lär en sig att en första ska ge, för att sedan hoppas på att få tillbaka.

Det är på dessa premisser mycket sex äger rum i detta samhälle. Detta är inte min personliga erfarenhet, utan det finns många kvinnor som beskriver samma förhållningssätt till sin egen sexualitet. Att vara alienerad inför sig egen kropp och sina begär, för att en har lärt sig att de ändå inte är relevanta för ens existens i detta samhälle. Att begära njutning för njutningens egen skull har för mig varit väldigt fjärran. Det har alltid varit ritualiserat.

Jag har aldrig lärt mig att ha sex för min egen skull, för att jag uppskattar sexet i sig, utan det har alltid handlat om något annat. Det har handlat om ett utnyttjande jag själv har gett mig in i, i hopp om att kunna få någon slags kompensation, ty det är genom detta jag får en plats i detta samhälle.

Utifrån detta tycker jag att det är föga förvånande att en kan ångra sex som har skett ”frivilligt”, men problemet är knappast att en ångrar sig utan snarare att en hade sex av fel anledningar från första början. Den så kallade ”frivilligheten” är villkorad av att leva i ett samhälle där sex har en såpass stor symbolisk innebörd.

På ett sätt ångrar jag nästa alla mina sexuella erfarenheter med män, för jag kan se att de inte var ömsesidiga. Det innebär inte att jag tycker att de ”våldtog” mig i någon enkel mening, snarare handlar det om att det samhälle inom vilket detta ”sex” har ägt rum helt enkelt omöjliggör ömsesidighet. Jag använde min sexualitet för att få något jag inte kunde få, eller som visade sig vara något helt annat än det jag verkligen behövde när jag väl fick det.

När män pratar om att kvinnor ”ångrar” sexuella erfarenheter så är det alltid med undertonen att kvinnor är så himla virriga och opålitliga, ungefär som om det inte fanns någon bakomliggande struktur eller mönster i det hela, ungefär som om det inte gick att ta hänsyn till eller förändra. Ungefär som om det inte fanns någon anledning till att kvinnor ofta gör saker med och mot sina kroppar som de egentligen känner obehag inför. Detta är såklart en oerhört tragisk effekt av patriarkatet, men många män föredrar uppenbarligen att bara ”köra på” trots att de uppenbarligen är medvetna om att det finns en risk att kvinnan kan komma att ”ångra sig” efteråt. Sympatiskt!

Svar på kommentarer, vecka 45.

IMG_20141102_165123Lite svar på kommenterar.

Jag har själv också levt heterosexuellt/enbart agerat på hetersoxuellt begär i hela mitt liv, men jag resonerar precis som du när det gäller både den politiska dimensionen och mitt eget psykiska välbefinnande. Jag känner att jag har farit så oerhört illa av den heteromonogama normen. Tror samtidigt att många tkr att detta sätt att resonera är problematiskt eftersom de anser att en där med även ger legitimitet åt den konservativa föreställningen att homosexualitet är ett ”val”, en ”livsstil” och därmed går att ”bota”. Jag anser att vi måste kunna tala om all sexualitet som konstruktioner utan att gå med på den konservativa/homofobiska diskursen.

Detta är en sånt resonemang som många försöker föra för att ”bevisa” att jag är en dålig person som inte tror att folk i allmänhet är så heterosexuella som de tror sig vara. För mig är det en självklarhet att sexuella begär formas av samhället; idén om att just sexualiteten skulle var något essentiellt hos människan ter sig absurd. Varför skulle just sex vara det?

Nå, givetvis är det stor skillnad på att gå från hetero till homo än tvärtom, eftersom vi lever i ett heteronormativt samhälle. Varför skulle folk gå omkring och inbilla sig att de har homosexuella begär? Dessa begär är ju uppenbarligen inte lika accepterade. Kanske max att de är en ”kul grej”, ett litet ”experiment”, men det är inte som att folk får rum att organisera sitt liv utifrån samkönade begär.

Vidare; jag är inte emot heteronormen främst för att ”alla ska få göra som de vill”, utan för att jag tycker att det heterosexuella sättet att organisera relationer, samhället och så vidare är skräp, även för de med heterosexuella begär. Jag skiter väl i vem folk ligger med, jag är intresserad av hur vi bygger våra familjer, vår tillvaro och så vidare utifrån relationer.

Jag tror att jag har valt som du, men typ ”tvärt om”. Jag Jag identifierar mig som flata och har bara levt med kvinnor, men jag tror att i en bättre värld hade jag kanske kunnat vara bisexuell (eller snarare, det hade inte spelat någon roll vilken ”kön” jag valt att leva med). Jag är medveten om att jag gjorde ett val vid typ 14-15 att inte tända på män, eller snarare, jag upplevde att det var omöjligt eftersom jag upplevde att ”mansrollen” var så sjukt avtändande, det och att män liksom hade makt över kvinnor.

Jag tänker också lite såhär. Jag har liksom inget emot män som sådana, men känner mig väldigt uppgiven inför tanken på att kunna ha relationer med dem. Det handlar inte så mycket om deras ”personligheter” eller liknande utan om deras position i förhållande till mig. Oavsett hur snälla/bra/fina/medvetna de är så kommer det faktum att jag, i ett patriarkat, får samhällelig bekräftelse genom relationer med män att kvarstå, och detta kommer att sätta mig i underläge.

Givetvis skull jag vilja leva i ett samhälle där jag slapp tänka såhär, men så ser det inte ut idag och jag har inget intresse av att offra mig själv för att jag tycker att det är ”fel med fördomar mot män” eller liknande. Det är ju inte som att jag kommer få något stöd när jag återigen blir skadad i en relation till en man, då kommer det låta ”men varför blev du ihop med honom då????”. Mmm, en måste älska denna dubbelbestraffning!!!

Tänkte på att mansrollen på sätt och vis är väldigt stark då den är så pass föränderlig. När mansrollen blir kritiserad av feminism så har män en tendens att bli ”mjukare”/mesigare för att motbevisa allt som påstås om män. Detta gör att många tror att ”dagens män” som också är hemma med barnen och som ocks¨å är feminister och som också startar feministiska grupper för män och är med i talkshows ( http://www.tv4play.se/program/jenny-str%C3%B6mstedt?video_id=3005880 ), inte längre är produkter av en strukturell mall. Det gör att mansrollen blir väldigt svår att greppa. Kvinnorollen som endast har ett (om något) ”korrekt” stadie har inte det utrymmet att röra sig på och det enda val de har är att acceptera hur mannen ser ut i dagsläget

Blir för övrigt sjukt arg över länken jag skickade. Kunskapsnivån är löjligt låg hos dessa ”feministmän” men det är det enda som krävs för att de ska få vara med i en talkshow och få applåder. Organisationen FATTA man är bara ännu ett sätt att försöka rädda mansrollen, att anpassa den så att fler ska gilla den. De har skapat ett rum där män får prata om det förtryck de utövar och välkomnar inte de som faktiskt är utsatta, de med erfarenheter som frågan på riktigt gäller. Män som bara vet om det förtryck de utövar i teori och sen ska prata om det kommer aldrig lära sig något i praktiken. Det kommer förbli en teori som de klistrar över mansrollen för att försköna den.

Jag tänker att män förändrar eller pratar om att förändra ”mansrollen” för att förflytta fokus från det faktum att män sitter på den sociala och ekonomiska makten i detta samhälle. De försöker få det till att om deras ”roll” förändras så kommer det att vara mer okej att de har det, eftersom de kommer vara ”snälla” mot dem de har total makt över.

Det är väl ”bra” om patriarkatet blir mer bekvämt (inte för att jag tror att det kommer vara resultatet, men men), men det är knappast något ”feministiskt” i detta då feminism handlar om att bekämpa mäns makt och inte mäns brukande av denna makt. Vidare; denna makt kommer sannolikt att missbrukas.

Pratet om ”mansrollen” och hur den ska förändras får frågan att handla om hur enskilda män använder detta övertag. Det ger ett utrymme för individuella män att framstå som mindre förtryckande genom att ta avstånd från attribut som generellt förknippas med ”mansrollen”, typ sport eller kött eller liknande. Men faktum kvarstår att alla män, även normbrytande sådana, tjänar på att vi lever i ett patriarkat eftersom det ger dem makt, handlingsutrymme och så vidare. Det kommer alltid att vara problematiskt att inte se detta.

Att göra feminismens politiska krav på social och ekonomisk rättvisa och jämlikhet till en fråga om mäns personligheter är jävligt problematiskt. Feminismen är en politisk rörelse, inte ett program för mäns personlighetsförbättring.

Mäns sexuella våld mot kvinnor är en politisk fråga.

Titt som tätt dyker påståendet ”men män kan också våldtas” upp i diskussioner om sexuellt våld.

Nu är det för det första så att män inte alls i samma utsträckning faller offer för sexuellt våld, och än mindre sådant utfört av ickemän. Men att prata om sexuellt våld mot kvinnor som ett specifikt problem har också ett annat syfte, nämligen att detta våld är politiskt på ett helt annat sätt än det sexuella våld som drabbar män.

Det sexuella våldet är ständigt närvarande i kvinnors liv – det är en möjlighet som vi lär oss att ständigt förhålla oss till och anpassa oss efter. Även kvinnor som inte drabbas direkt av sexuellt våld påverkas alltså av detta. Vårt handlingsutrymme krymps av själva det faktum att risken existerar. Vi måste hela tiden tänka på det i vår interaktion med andra, speciellt med män. Vi måste kalkylera med risken, ständigt tänka ”tänk om jag blir våldtagen”. Vi uppmuntras till att tänka på detta sätt, vilket inte män uppmuntras till.

Det sexuella våldet mot kvinnor fyller en större funktion än att män ”får” ha sex med oss utan vårt samtycke. Det fyller funktionen att hålla oss på plats som grupp, att kontrollera oss och vår sexualitet. Vi blir konstruerade som möjliga offer för sexuellt våld från en mycket ung ålder, detta påverkar hela vår existens i detta samhälle. Det faktum att vi kan drabbas av detta enbart för att vi är kvinnor.

Det finns också en skuldaspekt inblandad som är väldigt viktig – eftersom kvinnor hela tiden får höra om det sexuella våldet vi riskerar att drabbas av och hur vi ska skydda oss från det så blir det automatiskt vårt fel om vi trots allt drabbas. Vi visste ju att risken fanns, så varför vidtog vi inte alla tänkbara åtgärder? Denna skuld är viktig att se på när en förstår det sexuella våldet som drabbar kvinnor. Om det inte vore för att skulden alltid hamnar på kvinnan så skulle ett sexuellt övergrepp troligen inte bli en lika stor grej. Det är lättare att gå vidare från händelser där en kan konstatera att ”jag utsattes för detta och det var fel”, istället för att behöva gräva i orsaker, händelseförlopp och om en hade kunnat undvika dem.

Att bli utsatt för ett övergrepp är såklart en hemsk upplevelse oavsett vem som drabbas, men genom att prata om att ”män också” blir drabbade så döljs just denna politiska aspekt som gör att sexuellt våld är en relevant feministisk fråga till att börja med. Det blir en fråga om individuella offer och förövare, när frågan i själva verket är så oerhört mycket större än så, det handlar om ett sätt att organisera samhället.

Pliktskyldigt heterosex.

Kollade på första säsongen av L Word (en serie jag verklige kan rekommendera för den som inte sett den) och där förekommer det mycket av så kallat ”pliktskyldigt heterosex”.

Jag tänkte lite på att jag för några år sedan såg det som en helt normal grej att ”ställa upp” på sex i en relation. Jag resonerade typ såhär; om en har en relation (en monogam sådan då, eftersom det var typ vad jag kunde tänka mig) så borde en tillfredsställa varandras behov och ~*mötas i mitten*~. Ungefär som om att gå utan sex var likvärdigt med att ha sex mot sin vilja.

Hela det här sättet att resonera bygger på en väldigt patriarkal idé om vad sex såväl som relationer innebär. Jag tror att jag tänkte mig att sex är en speciell avskild aktivitet som fyller ett speciellt behov, någon slags ”sexdrift” typ. Alltså att en hade ett behov av att ha sex si eller så många gånger för att det skulle fungera, och att det inte spelar så stor roll hur detta ”sex” ser ut utan att det mest ska äga rum. Idag tänker jag istället att det viktiga är att ha fungerande intimitet, alltså att känna närhet och samhörighet på sina egna villkor.

Jag tänker mig att den här synen på sex kommer av hur oerhört symboliskt laddat det är i patriarkatet, det är liksom detta ”sex” som skiljer romantiska relationer från vänskapsrelationer, det är detta ”sex” som avgöra vem vi ska leva vårt liv tillsammans med. Därför är det viktigt att sex förekommer i en romantisk relation.

Detta gör såklart att sexet blir opassionerat och pliktskyldigt, även de gånger en kanske skulle vilja ha lust. Det blir en ritual en utför för att visa att en fortfarande passas ihop på ”det” sättet. Istället för att njuta av intimitet på sina egna villkor så blir det en symbol, tom på innehåll.

Män och kärlek.

IMG_20141022_125712Har funderat en del på det här med hur män förhåller sig till känslor och ”kärlek”. För jag har tänkt på hur det tycks vara så att de gärna kastar sig in i lite vad som helst, lovar lite vad som helst, bara det ”känns rätt” i stunden. Många män är helt enkelt stora romantiker när det passar. De typ ägnar sig åt ”uppvaktning” och lovar uppenbart orealistiska grejer, som att de kommer att älska en för alltid och så vidare.

Jag har varit i relationer där jag gång på gång påtalat vissa problem men bara fått ”jag älskar dig så mycket jag kommer finnas där för dig” som svar. Sedan har det givetvis vart just de problem jag påtalade som sabbat relationen till slut. Problem som hade varit helt och hållet möjliga att lösa om en hade börjat i tid, men som mannen valt att ignorera eftersom han går omkring med iden att ~*kärleken löser allt*~. Sen när saker och ting också går åt helvete blir de förvånade och ledsna. Man ba ”detta hade kunnat lösas men du valde att skita i det, ett misstag vi båda får sota för”.

Denna ständiga ignorans inför att relationer kräver arbete. Att det inte är någon jävla magi som gör att människor lyckas ha bra relationer utan att det handlar om att vissa saker måste göras, underhållas och så vidare. Det är så jävla verklighetsfrånkopplat, och bygger såklart på att de själv aldrig behövt konfronteras med detta arbete eftersom andra utfört det åt dem.

Ett vanligt sätt som en ”löser” detta på i relationen är att kvinnan gör allt känslomässigt arbete, en ”lösning” som dels leder till att kvinnan blir exploaterad men också att själva arbetet blir sämre utfört eftersom kvinnor trots allt inte är tankeläsare, utan för det mesta bara har en något bättre förmåga än män att kunna förstå vad som äger rum i relationer eftersom vi varit tvungna att göra det. Det säger väl sig självt att det är svårare att utföra relationsarbete när bara en är delaktig.

När de ignorerar problem spelar de ett högt spel, men det är okej för dem eftersom insatsen inte främst är deras egen psykiska hälsa utan deras partners. Det är deras partner som blir tvungen att ge en massa av sig själv i en relation till någon som inte ger tillbaka.

Problemet är att män skapar relationsformer som de inte är beredda att göra hälften av arbetet i. Till exempel; de vill ha en monogam relation, kanske vill de bo tillsammans och så vidare. Detta arrangemang kräver en massa arbete som de inte är beredda att göra. Ändå propsar de på att de ska ha just denna relationsform. Typ män som blir svartsjuka när partnern umgås med andra män, men inte är beredd att anstränga sig för att partnern ska få det hon behöver i relationen (inte för att det skulle berättiga svartsjuka i vilket fall, men ni fattar).

Den som gör anspråk på en annan människa måste fundera på vad fan den gör. Lova inte saker du inte kan hålla, ingå inte i arrangemang du inte kan underhålla. TRO INTE ATT KÄRLEKEN LÖSER ALLT!!!!!!!!!!!!!! Ta istället en rejäl funderare på vad du kan erbjuda i en relation, vad du är beredda att göra, och forma relationen efter det. Kräv inte mer av din partner än vad du själv kan erbjuda.

Vad vill män egentligen?

Fick denna kommentar av Taja Suhinina på bloggposten om pickup artists:

Det som jag tycker är intressant är att det nästan aldrig talas om själva sexet som nåt bra och kul. Sex nämns knappt alls, liksom. Man pratar om hur man attraherar kvinns, men till vad?

Vilket fick mig att tänka på följande citat ur SCUM-manifestet:

Trots att mannen är helt och hållet kroppslig är han oduglig till och med som avelsdjur. Även om vi förutsätter rent mekaniska egenskaper, något som få män har, är han för det första oförmögen till en skön och lustfylld avrivning […] Det sägs ofta att män utnyttjar kvinnor. Utnyttjar dem till vad? Inte till njutning i alla fall.

Och det är väl detta jag försöker komma åt; vad är egentligen grejen? Vad fan drivs de av? För de verkar ju liksom aldrig faktiskt njuta av de här relationerna, den här intimiteten, som de ändå så desperat strävar efter. Och vad värre är; de verkar inte begära det heller. De verkar vara helt och hållet till freds med att ha sex som de inte njuter av.

På ett sätt hade det varit mer okej att de betedde sig som de gör om de faktiskt hade vett att uppskatta det, men de verkar ju vara oförmögna till detta. Det handlar ju bara om makt, inte om njutning.

Men ja, män är väl inte direkt kända för att kunna prioritera.

Oliggbarhet.

I detta samhälle finns det människor som anses oliggbara, alltså människor som inte anses vara aktuella för någons intima begär. För den som är intresserad av sådana aktiviteter är detta såklart väldigt tråkigt, och jag förstår att många män är ledsna över att de inte får ha sex. Att anses vara oliggbar är nog jobbigt vem det än drabbar, men det är skillnad på att anses oliggbar som kvinna och som man.

Att vara oliggbar som man kan absolut vara något en blir utsatt på grund av, men det gör inte att ens grundläggande människovärde försvinner. En oliggbar man kan fortfarande förverkliga sig själv på en mängd andra sätt, och kanske genom något av dem även förvärva egenskapen ”liggbar”. En oliggbar kvinna däremot är ingenting, hon exkluderas från samhället i stort. Om hon inte kan finnas till för män får hon inte finnas till över huvud taget.

Män som anses oliggbara brukar också kunna kräva rättigheter som könsvarelser, det vill säga att de kan mena på att de minsann visst förtjänar närhet. De kan säga att problemet inte är de själva utan att kvinnor (ja, jag utgår från en heterosexuell kontext) har fel preferenser eller prioriteringar. Att de ligger med fel snubbar. Tanken på att en kvinna skulle säga motsvarande ter sig absurd, jag har i alla fall aldrig hört något liknande. Det anses helt enkelt självklart att män väljer rätt när de väljer sina sexpartners, medan kvinnors val alltid kan ifrågasättas.

De män som klagar över att de inte får ligga med kvinnor som om det vore likvärdigt missar den högst avgörande detaljen att detta generellt handlar om deras eget begär, de vill ha något som de inte får och blir arga över det. För kvinnor förhåller det sig inte så; oavsett vilket intresse jag själv har i dessa aktiviteter så ska jag ändå pressas in i denna ram. Det är ingenting jag någonsin frågats om, det bara antas att detta är meningen med min existens.

Jag har noterat att när feminister ska misstänkliggöras är det ofta just deras liggbarhet som ifrågasätts. Att de inte får ligga, eller snarare att de inte anses vara liggbara, anses vara något som helt drar undan grunden för hela deras person, hela deras existens i detta samhälle. Mången gång har jag sett min egna eventuella liggbarhet eller brist på sådan diskuteras i helt orelaterade sammanhang. Trots att jag själv upprepade gånger tydliggjort att detta inte ligger i mitt intresse så fortsätter det att diskuteras.

För mig handlar feminism om rätten att ses som människa trots att en inte anses vara värd sexuell uppmärksamhet från män. Det är skillnad på att inte få ligga om en nu vill det och att hela ens värde ska bestämmas utifrån ens ”liggbarhet”, oavsett om en själv har något intresse i det. Ingen människa har någon ”rätt” till sex, men alla har rätten att ses som fullgoda människor oavsett deras eventuella liggbarhet.

Sexuell makt är makten att begära.

När en läser typ ”dejtingtips” och liknande så är det tydligt att en som kvinna under inga omständigheter får vara ”jobbig” eller ”för på”. Att ”ragga” som kvinna tycks i princip gå ut på att signalera tillgänglighet, men under inga omständigheter signalera desperation. Det handlar om att lägga upp så att mannen liksom kan sätta in sin stöt. Typ skratta åt hans skämt och få honom att känna sig lite bekväm och ”manlig” eller vad det nu kan vara.

En kille som är på är ofta ”romantisk” eller åtminstone ”snäll”. Om en kvinna skulle ägna sig åt liknande uppvaktning som vissa män gör, alltså typ tjata om att få träffas/går på dejt/ha sex så skulle det nog främst anses vara belastande och ganska konstigt. ”Alla vet” att kvinnor inte ska göra så. Om en kvinna ska ta initiativ så ska hon vara lite sådär skönt avslappnad.

Män behöver inte vara lite ”skönt avslappnade” utan kan gå in fullt ut. Om kvinnan inte har någon lust så är det kanske tråkigt för honom, men det är inte pinsamt. Det är inte pinsamt för en man att begära och att uttrycka detta begär (inom vissa gränser såklart, även män kan straffas socialt om de siktar ”för högt” och liknande, men inte alls i samma grad som kvinnor). Ofta anses kvinnan till och med vara skyldig mannen det ena och det andra för att han gett henne denna uppskattning. Att en man skulle vara skyldig en kvinna som uppvaktat honom något förefaller absurt, jag har nog aldrig sett någon uttrycka den typen av tankar eller förväntningar.

Detta är vad jag skulle vilja kalla sexuell makt; att ha möjligheten att ta initiativ utan att bli straffad för det, att kunna sätta upp ”spelplanen” så att säga. Även om kvinnan till slut säger nej så är det mannen som styr hela processen, och detta är makt. Makt är inte att ha total kontroll över en situation, men att kunna kontrollera förutsättningarna i någon mån och att själv kunna välja när en ska lämna situationen och avgöra sitt eget agerande. Den här typen av makt har män i romantiska relationer. Jag skulle vilja formulera detta som makten att begära. Att ha makten att begära är att vara den som bestämmer om det ens finns någon relevans av en relation från första början, att vara den som kan ta initiativen utan att det anses fel, att vara den som kan gå omkring i världen och tänka på andra människor som potentiella erövringar. Detta är mäns makt.

När män talar om kvinnors sexuella makt talar de om att kvinnor är det som blir begärda, men att bli begärd är inte en aktiv handling. Den som blir begärd kan möjligtvis ha ett inflytande eller en möjlighet, men hon har inte makt eftersom makt kräver agens. Hon bestämmer inte om hon ska bli begärd eller inte. När hon väl blir begärd har hon kanske vissa möjligheter i förhållande till det, men dessa möjligheter bygger på att det finns ett begärande subjekt som gett dem till henne.

Kvinnor har ofta inte ens makten att säga nej och bli lyssnade på. Många gånger så bestämmer sig män för att inte lyssna på våra protester på allvar eller att tycka att vi är skyldiga dem det ena och det andra. Män bestämmer sig också för att ha sex med oss mot vår vilja eller hålla oss kvar i relationer med våld.

En stor del i detta är just idealet om att kvinnan ska vara en passiv mottagare av mannens begär, att hon inte anses har rätt att begära och kräva något av mannen, men att mannen får göra det motsatta. Jag tänker att detta är en väldigt central del i formandet av oss som könsvarelser; vad det är vi har rätt att kräva och vad vi förväntas ge i en kärleksrelation. Att jag aldrig lärt mig att begära har varit en central del i formandet av hur jag förhåller mig i relationer, det har i väldigt hög grad styrt vad jag anser mig vara värd och vilka människor jag haft relationer med.

Ge mig pengar!
Arkiv