Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Sex

Mäns sexuella våld mot kvinnor är en politisk fråga.

Titt som tätt dyker påståendet ”men män kan också våldtas” upp i diskussioner om sexuellt våld.

Nu är det för det första så att män inte alls i samma utsträckning faller offer för sexuellt våld, och än mindre sådant utfört av ickemän. Men att prata om sexuellt våld mot kvinnor som ett specifikt problem har också ett annat syfte, nämligen att detta våld är politiskt på ett helt annat sätt än det sexuella våld som drabbar män.

Det sexuella våldet är ständigt närvarande i kvinnors liv – det är en möjlighet som vi lär oss att ständigt förhålla oss till och anpassa oss efter. Även kvinnor som inte drabbas direkt av sexuellt våld påverkas alltså av detta. Vårt handlingsutrymme krymps av själva det faktum att risken existerar. Vi måste hela tiden tänka på det i vår interaktion med andra, speciellt med män. Vi måste kalkylera med risken, ständigt tänka ”tänk om jag blir våldtagen”. Vi uppmuntras till att tänka på detta sätt, vilket inte män uppmuntras till.

Det sexuella våldet mot kvinnor fyller en större funktion än att män ”får” ha sex med oss utan vårt samtycke. Det fyller funktionen att hålla oss på plats som grupp, att kontrollera oss och vår sexualitet. Vi blir konstruerade som möjliga offer för sexuellt våld från en mycket ung ålder, detta påverkar hela vår existens i detta samhälle. Det faktum att vi kan drabbas av detta enbart för att vi är kvinnor.

Det finns också en skuldaspekt inblandad som är väldigt viktig – eftersom kvinnor hela tiden får höra om det sexuella våldet vi riskerar att drabbas av och hur vi ska skydda oss från det så blir det automatiskt vårt fel om vi trots allt drabbas. Vi visste ju att risken fanns, så varför vidtog vi inte alla tänkbara åtgärder? Denna skuld är viktig att se på när en förstår det sexuella våldet som drabbar kvinnor. Om det inte vore för att skulden alltid hamnar på kvinnan så skulle ett sexuellt övergrepp troligen inte bli en lika stor grej. Det är lättare att gå vidare från händelser där en kan konstatera att ”jag utsattes för detta och det var fel”, istället för att behöva gräva i orsaker, händelseförlopp och om en hade kunnat undvika dem.

Att bli utsatt för ett övergrepp är såklart en hemsk upplevelse oavsett vem som drabbas, men genom att prata om att ”män också” blir drabbade så döljs just denna politiska aspekt som gör att sexuellt våld är en relevant feministisk fråga till att börja med. Det blir en fråga om individuella offer och förövare, när frågan i själva verket är så oerhört mycket större än så, det handlar om ett sätt att organisera samhället.

Pliktskyldigt heterosex.

Kollade på första säsongen av L Word (en serie jag verklige kan rekommendera för den som inte sett den) och där förekommer det mycket av så kallat ”pliktskyldigt heterosex”.

Jag tänkte lite på att jag för några år sedan såg det som en helt normal grej att ”ställa upp” på sex i en relation. Jag resonerade typ såhär; om en har en relation (en monogam sådan då, eftersom det var typ vad jag kunde tänka mig) så borde en tillfredsställa varandras behov och ~*mötas i mitten*~. Ungefär som om att gå utan sex var likvärdigt med att ha sex mot sin vilja.

Hela det här sättet att resonera bygger på en väldigt patriarkal idé om vad sex såväl som relationer innebär. Jag tror att jag tänkte mig att sex är en speciell avskild aktivitet som fyller ett speciellt behov, någon slags ”sexdrift” typ. Alltså att en hade ett behov av att ha sex si eller så många gånger för att det skulle fungera, och att det inte spelar så stor roll hur detta ”sex” ser ut utan att det mest ska äga rum. Idag tänker jag istället att det viktiga är att ha fungerande intimitet, alltså att känna närhet och samhörighet på sina egna villkor.

Jag tänker mig att den här synen på sex kommer av hur oerhört symboliskt laddat det är i patriarkatet, det är liksom detta ”sex” som skiljer romantiska relationer från vänskapsrelationer, det är detta ”sex” som avgöra vem vi ska leva vårt liv tillsammans med. Därför är det viktigt att sex förekommer i en romantisk relation.

Detta gör såklart att sexet blir opassionerat och pliktskyldigt, även de gånger en kanske skulle vilja ha lust. Det blir en ritual en utför för att visa att en fortfarande passas ihop på ”det” sättet. Istället för att njuta av intimitet på sina egna villkor så blir det en symbol, tom på innehåll.

Män och kärlek.

IMG_20141022_125712Har funderat en del på det här med hur män förhåller sig till känslor och ”kärlek”. För jag har tänkt på hur det tycks vara så att de gärna kastar sig in i lite vad som helst, lovar lite vad som helst, bara det ”känns rätt” i stunden. Många män är helt enkelt stora romantiker när det passar. De typ ägnar sig åt ”uppvaktning” och lovar uppenbart orealistiska grejer, som att de kommer att älska en för alltid och så vidare.

Jag har varit i relationer där jag gång på gång påtalat vissa problem men bara fått ”jag älskar dig så mycket jag kommer finnas där för dig” som svar. Sedan har det givetvis vart just de problem jag påtalade som sabbat relationen till slut. Problem som hade varit helt och hållet möjliga att lösa om en hade börjat i tid, men som mannen valt att ignorera eftersom han går omkring med iden att ~*kärleken löser allt*~. Sen när saker och ting också går åt helvete blir de förvånade och ledsna. Man ba ”detta hade kunnat lösas men du valde att skita i det, ett misstag vi båda får sota för”.

Denna ständiga ignorans inför att relationer kräver arbete. Att det inte är någon jävla magi som gör att människor lyckas ha bra relationer utan att det handlar om att vissa saker måste göras, underhållas och så vidare. Det är så jävla verklighetsfrånkopplat, och bygger såklart på att de själv aldrig behövt konfronteras med detta arbete eftersom andra utfört det åt dem.

Ett vanligt sätt som en ”löser” detta på i relationen är att kvinnan gör allt känslomässigt arbete, en ”lösning” som dels leder till att kvinnan blir exploaterad men också att själva arbetet blir sämre utfört eftersom kvinnor trots allt inte är tankeläsare, utan för det mesta bara har en något bättre förmåga än män att kunna förstå vad som äger rum i relationer eftersom vi varit tvungna att göra det. Det säger väl sig självt att det är svårare att utföra relationsarbete när bara en är delaktig.

När de ignorerar problem spelar de ett högt spel, men det är okej för dem eftersom insatsen inte främst är deras egen psykiska hälsa utan deras partners. Det är deras partner som blir tvungen att ge en massa av sig själv i en relation till någon som inte ger tillbaka.

Problemet är att män skapar relationsformer som de inte är beredda att göra hälften av arbetet i. Till exempel; de vill ha en monogam relation, kanske vill de bo tillsammans och så vidare. Detta arrangemang kräver en massa arbete som de inte är beredda att göra. Ändå propsar de på att de ska ha just denna relationsform. Typ män som blir svartsjuka när partnern umgås med andra män, men inte är beredd att anstränga sig för att partnern ska få det hon behöver i relationen (inte för att det skulle berättiga svartsjuka i vilket fall, men ni fattar).

Den som gör anspråk på en annan människa måste fundera på vad fan den gör. Lova inte saker du inte kan hålla, ingå inte i arrangemang du inte kan underhålla. TRO INTE ATT KÄRLEKEN LÖSER ALLT!!!!!!!!!!!!!! Ta istället en rejäl funderare på vad du kan erbjuda i en relation, vad du är beredda att göra, och forma relationen efter det. Kräv inte mer av din partner än vad du själv kan erbjuda.

Vad vill män egentligen?

Fick denna kommentar av Taja Suhinina på bloggposten om pickup artists:

Det som jag tycker är intressant är att det nästan aldrig talas om själva sexet som nåt bra och kul. Sex nämns knappt alls, liksom. Man pratar om hur man attraherar kvinns, men till vad?

Vilket fick mig att tänka på följande citat ur SCUM-manifestet:

Trots att mannen är helt och hållet kroppslig är han oduglig till och med som avelsdjur. Även om vi förutsätter rent mekaniska egenskaper, något som få män har, är han för det första oförmögen till en skön och lustfylld avrivning [...] Det sägs ofta att män utnyttjar kvinnor. Utnyttjar dem till vad? Inte till njutning i alla fall.

Och det är väl detta jag försöker komma åt; vad är egentligen grejen? Vad fan drivs de av? För de verkar ju liksom aldrig faktiskt njuta av de här relationerna, den här intimiteten, som de ändå så desperat strävar efter. Och vad värre är; de verkar inte begära det heller. De verkar vara helt och hållet till freds med att ha sex som de inte njuter av.

På ett sätt hade det varit mer okej att de betedde sig som de gör om de faktiskt hade vett att uppskatta det, men de verkar ju vara oförmögna till detta. Det handlar ju bara om makt, inte om njutning.

Men ja, män är väl inte direkt kända för att kunna prioritera.

Oliggbarhet.

I detta samhälle finns det människor som anses oliggbara, alltså människor som inte anses vara aktuella för någons intima begär. För den som är intresserad av sådana aktiviteter är detta såklart väldigt tråkigt, och jag förstår att många män är ledsna över att de inte får ha sex. Att anses vara oliggbar är nog jobbigt vem det än drabbar, men det är skillnad på att anses oliggbar som kvinna och som man.

Att vara oliggbar som man kan absolut vara något en blir utsatt på grund av, men det gör inte att ens grundläggande människovärde försvinner. En oliggbar man kan fortfarande förverkliga sig själv på en mängd andra sätt, och kanske genom något av dem även förvärva egenskapen ”liggbar”. En oliggbar kvinna däremot är ingenting, hon exkluderas från samhället i stort. Om hon inte kan finnas till för män får hon inte finnas till över huvud taget.

Män som anses oliggbara brukar också kunna kräva rättigheter som könsvarelser, det vill säga att de kan mena på att de minsann visst förtjänar närhet. De kan säga att problemet inte är de själva utan att kvinnor (ja, jag utgår från en heterosexuell kontext) har fel preferenser eller prioriteringar. Att de ligger med fel snubbar. Tanken på att en kvinna skulle säga motsvarande ter sig absurd, jag har i alla fall aldrig hört något liknande. Det anses helt enkelt självklart att män väljer rätt när de väljer sina sexpartners, medan kvinnors val alltid kan ifrågasättas.

De män som klagar över att de inte får ligga med kvinnor som om det vore likvärdigt missar den högst avgörande detaljen att detta generellt handlar om deras eget begär, de vill ha något som de inte får och blir arga över det. För kvinnor förhåller det sig inte så; oavsett vilket intresse jag själv har i dessa aktiviteter så ska jag ändå pressas in i denna ram. Det är ingenting jag någonsin frågats om, det bara antas att detta är meningen med min existens.

Jag har noterat att när feminister ska misstänkliggöras är det ofta just deras liggbarhet som ifrågasätts. Att de inte får ligga, eller snarare att de inte anses vara liggbara, anses vara något som helt drar undan grunden för hela deras person, hela deras existens i detta samhälle. Mången gång har jag sett min egna eventuella liggbarhet eller brist på sådan diskuteras i helt orelaterade sammanhang. Trots att jag själv upprepade gånger tydliggjort att detta inte ligger i mitt intresse så fortsätter det att diskuteras.

För mig handlar feminism om rätten att ses som människa trots att en inte anses vara värd sexuell uppmärksamhet från män. Det är skillnad på att inte få ligga om en nu vill det och att hela ens värde ska bestämmas utifrån ens ”liggbarhet”, oavsett om en själv har något intresse i det. Ingen människa har någon ”rätt” till sex, men alla har rätten att ses som fullgoda människor oavsett deras eventuella liggbarhet.

Sexuell makt är makten att begära.

När en läser typ ”dejtingtips” och liknande så är det tydligt att en som kvinna under inga omständigheter får vara ”jobbig” eller ”för på”. Att ”ragga” som kvinna tycks i princip gå ut på att signalera tillgänglighet, men under inga omständigheter signalera desperation. Det handlar om att lägga upp så att mannen liksom kan sätta in sin stöt. Typ skratta åt hans skämt och få honom att känna sig lite bekväm och ”manlig” eller vad det nu kan vara.

En kille som är på är ofta ”romantisk” eller åtminstone ”snäll”. Om en kvinna skulle ägna sig åt liknande uppvaktning som vissa män gör, alltså typ tjata om att få träffas/går på dejt/ha sex så skulle det nog främst anses vara belastande och ganska konstigt. ”Alla vet” att kvinnor inte ska göra så. Om en kvinna ska ta initiativ så ska hon vara lite sådär skönt avslappnad.

Män behöver inte vara lite ”skönt avslappnade” utan kan gå in fullt ut. Om kvinnan inte har någon lust så är det kanske tråkigt för honom, men det är inte pinsamt. Det är inte pinsamt för en man att begära och att uttrycka detta begär (inom vissa gränser såklart, även män kan straffas socialt om de siktar ”för högt” och liknande, men inte alls i samma grad som kvinnor). Ofta anses kvinnan till och med vara skyldig mannen det ena och det andra för att han gett henne denna uppskattning. Att en man skulle vara skyldig en kvinna som uppvaktat honom något förefaller absurt, jag har nog aldrig sett någon uttrycka den typen av tankar eller förväntningar.

Detta är vad jag skulle vilja kalla sexuell makt; att ha möjligheten att ta initiativ utan att bli straffad för det, att kunna sätta upp ”spelplanen” så att säga. Även om kvinnan till slut säger nej så är det mannen som styr hela processen, och detta är makt. Makt är inte att ha total kontroll över en situation, men att kunna kontrollera förutsättningarna i någon mån och att själv kunna välja när en ska lämna situationen och avgöra sitt eget agerande. Den här typen av makt har män i romantiska relationer. Jag skulle vilja formulera detta som makten att begära. Att ha makten att begära är att vara den som bestämmer om det ens finns någon relevans av en relation från första början, att vara den som kan ta initiativen utan att det anses fel, att vara den som kan gå omkring i världen och tänka på andra människor som potentiella erövringar. Detta är mäns makt.

När män talar om kvinnors sexuella makt talar de om att kvinnor är det som blir begärda, men att bli begärd är inte en aktiv handling. Den som blir begärd kan möjligtvis ha ett inflytande eller en möjlighet, men hon har inte makt eftersom makt kräver agens. Hon bestämmer inte om hon ska bli begärd eller inte. När hon väl blir begärd har hon kanske vissa möjligheter i förhållande till det, men dessa möjligheter bygger på att det finns ett begärande subjekt som gett dem till henne.

Kvinnor har ofta inte ens makten att säga nej och bli lyssnade på. Många gånger så bestämmer sig män för att inte lyssna på våra protester på allvar eller att tycka att vi är skyldiga dem det ena och det andra. Män bestämmer sig också för att ha sex med oss mot vår vilja eller hålla oss kvar i relationer med våld.

En stor del i detta är just idealet om att kvinnan ska vara en passiv mottagare av mannens begär, att hon inte anses har rätt att begära och kräva något av mannen, men att mannen får göra det motsatta. Jag tänker att detta är en väldigt central del i formandet av oss som könsvarelser; vad det är vi har rätt att kräva och vad vi förväntas ge i en kärleksrelation. Att jag aldrig lärt mig att begära har varit en central del i formandet av hur jag förhåller mig i relationer, det har i väldigt hög grad styrt vad jag anser mig vara värd och vilka människor jag haft relationer med.

Sex och känslor.

Hur en ser på kopplingen sex-känslor är en sån där grej som folk gärna pratar om. Det verkar finnas en uppdelning mellan de som lätt får känslor för människor de har sex med och de som menar på att de inte får det alls. Av dessa tu så verkar den senare inställningen vara den mest eftersträvansvärda, för då kan en vara en skön person som ligger runt utan att det blir sådär jobbigt och kletigt. Män tycker inte om när det blir för mycket feelings, så det är väldigt praktiskt med en kvinna som inte blandar ihop sex och känslor.

Jag tycker att hela begreppet ”få känslor för” är ganska oklart. Jag får känslor för alla personer jag har samröre med på ett eller annat sätt, och detta tror jag gäller de flesta. En känner alltid någon inför människor en har nära, speciellt om en är intim med dem. Jag har svårt att se hur det skulle vara något eftersträvansvärt att inte göra detta, det låter bara distanserat vilket jag knappast ser som något positivt.

En sak som stör mig är den här uppdelningen i att en antingen ska låtsas som ingenting, tycka att det inte spelar någon roll, eller så antas en vara ”kär”. Jag behöver inte vara kär för att vilja bli respektfullt behandlad av någon jag har haft sex med. Tyvärr verkar många män tycka att det är väldigt viktigt att markera att de inte är intresserade av ”något mer”. Nej, det är inte jag heller MEN jag tycker att det är absurt att gå från att vara intim med någon till att knappt hälsa, utan att det ens funnits någon uttalad konflikt däremellan.

Att ha sex med någon är att släppa någon nära, och det ger såklart känslomässiga efterverkningar. Jag tycker att det är tråkigt att detta ofta beskrivs som någonting negativt, som en begränsning och som något en ska typ ”jobba med”. Jag tycker snarare att det är motsatsen som är absurd. Vad är ens meningen med att vara intim om en inte låter det beröra en känslomässigt?

Idén om promiskuitet som något automatiskt frigörande.

Fick en fråga om angående det jag skrivit om sex på sista tiden, av någon som menade på att det kunde vara problematiskt att framställa sex som ett destruktivt beteende, eftersom en då ifrågasätter promiskuösa kvinnor.

För det första så tycker jag väl att det är viktigt att kunna prata om alla slags inställningar till sex en kan ha. Jag har aldrig sagt att någon annan har ett sexuellt destruktivt beteende, jag har enbart uttalat mig om mig själv och mina erfarenheter.

Såhär ser jag på saken; det finns i detta samhälle en oerhört stor press på människor att ha sex. En ska inte bara förlora oskulden vid något lämpligt tillfälle utan en ska ha ett aktivt sexliv och så vidare och så vidare. Människor förväntas också uppskatta detta sex eftersom det ju ska handla om njutning.

Det finns också en bild av kvinnlig frigörelse som handlar om att ha sex mycket, med många olika människor och utan känslor inblandade. Att ”bestämma över sin kropp” handlar väldigt ofta om att klä sig sexigt, att ha mycket sex och så vidare. Ofta talas det om kvinnor som gör detta som att de är ”starka” och att ”de vet vad de vill”. Hur ofta talar en om kvinnor som väljer att inte ha sex på detta sätt?

Jag tror verkligen inte att det per automatik finns något frigörande i att ha mycket sex. Det finns något frigörande i att få bestämma över sin kropp, fundera på vad en vill och sträva efter att förverkliga det, absolut. Men detta behöver inte mynna ut i sex. Det kan lika gärna mynna ut i att inte ha sex.

Jag personligen har innan utgått från att jag vill ha sex med män, men jag är inte särskilt säker på det längre. För mig har detta varit en mer frigörande process än vad det någonsin har varit att ”ligga runt”. Denna idé om att det skulle vara något automatiskt frigörande eller ”starkt” i alla ligga runt har varit betydlig mycket mer destruktiv för mig än ideal om att en som kvinna ska ”hålla på sig”. Det har lett till att jag inte tänkt eller känt efter ordentligt innan jag har haft sex, för det har inte riktigt slagit mig att det är något en borde göra. Jag har bara tänkt att sex det är något en ska ha och uppskatta och sen är det inte så mycket mer med den saken.

Mitt syfte är inte att på något sätt ifrågasätta de som vill ha mycket sex, men jag tycker det är problematiskt när det höjs som någon slags allmängiltig feministisk eller frigörande praktik. Jag upplever också att det finns ett krav på att en inte ska blanda ihop sex med känslor, något som för mig är helt absurt eftersom det alltid innebär känslor att komma någon annan nära. Så kallad ”fri sexualitet” innebär för mig inte frihet utan snarare att undertrycka mina egna känslor. I diskursen kring ”fri sexualitet” finns det inget utrymme för att inte ha sex, vilket egentligen är helt absurt.

Ofta när jag pratar med folk om sex så kommer det fram att de också har ett problematiskt förhållningssätt till det. Att de använder eller har använt sex som självskada, att de skäms för att de har ”för lite” sex och så vidare. Min uppfattning är att detta är väldigt vanligt, mycket vanligare än det ofta ges sken av. Varför talas det ändå så lite om detta?

Som radikalfeminist anser jag att sexualiteten är patriarkatets kärna. Hur vi har sex, hur vi ser på varandra som könsvarelser, hur vi begär och hur vi formar relationer är den absolut mest centrala patriarkala praktiken. Jag tror att den här idén om att sex skulle vara något oproblematiskt, något naturligt, är en patriarkal uppfattning. För mig är det självklart att mina begär har formats av att leva i ett patriarkat. Detta innebär inte att jag måste avvisa dem helt, men det innebär att jag inte har ett oproblematiserat förhållningssätt till dem. När jag känner begär inför något så utgår jag inte från att det är något som skulle vara bra för mig.

Jag antar att det är skrämmande för vissa att tänka sig att något som anses så ”naturligt” och som är så oerhört nära sammanbundet med hur en organiserar sitt liv och ser på sig själv skulle vara påverkat av patriarkala strukturer. Jag tänker att en inte behöver fundera på sin egen sexualitet om en inte har någon lust eller ork till det, men för mig är det en grundläggande del i ett frigörande projekt.

När en inte vet vad en vill.

IMG_20140822_165022Har tänkt lite på debatten kring samtycke och hela den här ”gör inget du inte vill”-retoriken. Givetvis är det viktigt att ett nej respekteras och s vidare, men det som varit mest förvirrande för mig i sexuella sammanhang är att jag sällan har haft någon aning om vad jag egentligen vill.

Jag tror att detta handlar om att jag har lärt mig att använda mig sexualitet som en handelsvara, det vill säga en resurs jag ska använda för att få tillgång till något annat. Jag har liksom ingen större koll på hur jag egentligen vill ha det, för det har aldrig varit det som har varit i fokus när jag ska ha sex. Det har alltid handlat om att söka godkännande, bekräftelse, trygghet, närhet och så vidare.

Vidare så är män ofta väldigt dåliga på att ge utrymme under sex. Har flera gånger varit med om att de bara ”kört på” utan att känna in och också varit dåliga på att läsa av hintar eller ibland uttryckliga nej. Min favorit är när en säger typ ”lugna ner dig” och de är lite lugnare i typ 15 sekunder för att sedan köra på i samma jävla tempo igen.

Så, när jag ligger där så är det jävligt svårt att helt plötsligt ba ”såhär vill jag ha det” och sedan uttrycka det. Jag har aldrig lärt mig att tänka så, det har inte varit någon poäng med att tänka så och uttrycka det eftersom det ändå inte har hörsammats. Det kan vara mer obehagligt att ta reda på vad en faktiskt vill och uttrycka det än att bara strunta i det, för när en vet vad en vill så blir en också medveten om alla gånger en inte får vad en vill eller när ens gränser överträds.

Min poäng är att vi inte bara kan se på mäns sexuella makt som att de gör överträdelser mot ens uttryckliga eller i alla fall medvetna vilja i ett givet tillfälle, sexualiteten som sådan är patriarkal. Våra begär och våra sexualitetsmönster har skapats i en patriarkal kontext, en kontext som bland annat säger att kvinnors sexualitet och begär är mindre värda än mäns och att kvinnor inte har någon riktig sexualitet. I ”gör inget du inte vill”-retoriken tycker jag ofta att det finns en underliggande idé om att människor har någon slags inneboende vilja som de bara måste våga ge uttryck för, och jag har snarare upplevt att jag behöver bygga upp det här begäret.

Jag känner mig förvirrad när folk pratar om samtyckessex och icke samtyckessex som två saker som det går en skarp linje emellan. Så har det aldrig varit för mig. Jag förstår att vissa kanske upplever det så, men för mig finns det en enorm gråzon. En zon där jag har haft sex jag inte njutit av för att jag velat ha något annat, där jag har haft sex på någon annans villkor, där jag inte orkat säga ifrån eller där jag sagt ifrån men ändå inte upplevt att det gått in ordentligt. Det finns inget tillfälle jag på rak arm skulle kalla våldtäkt (jag vet inte om det har att göra mer med internaliserade skamkänslor inför att vara ett våldtäktsoffer dock), men tillfällena då jag känt att sex eller intimitet har varit ömsesidigt och på mina villkor är få.

Det hade varit fint att få diskutera sex och intimitet på det här sättet lite mer. Att vara i ett sammanhang där folk erkänner att det inte är så jävla lätt att veta alltid, och försöker ta reda på hur en ska gå tillväga. Jag är nämligen övertygad om att det finns fler som känner som jag.

Händer.

På senaste tiden har jag börjat drömma om händer. Händer som spretar ut fingrarna och möter varandra. Först försiktigt med fingertopparna, sedan förs handflatorna ihop. Kramar om varandra.

Jag vill att det ska vara försiktigt, att det ska gå långsamt långsamt. Jag vill blunda och känna varenda nerv i min kropp vidröras och vibrera.

Jag vill att någon ska vidröra mina händer och att det ska kännas, att jag ska få tid att känna.

Jag vill att någon ska vidröra mitt ansikte och min kropp ömt och kärleksfullt och jag vill vidröra någon på samma sätt tillbaka.

Men när jag kommer ut i verkligheten så är det så smutsigt. Då finns aldrig någon tid för försiktighet, och när tiden finns blir jag otålig och osäker. Jag blir osäker för att jag inte vet hur en gör. Så fort någonting känns rätt så blir jag rädd. Jag blir rädd för att göra fel, för att förstöra allt. Jag blir rädd för att uppleva något som jag inte kan hantera. Jag är rädd för att alla de upplevelser jag haft hittills ska avslöjas som falska en gång för evigt – oåterkalleligt. Att jag inte ska kunna återvända.

Sex och intimitet för mig är självförnedring – har alltid varit självförnedring. Jag vet inget annat sätt att söka närhet på. Jag känner mig instängd, instängd i landet mellan det jag drömmer om – det vackra, det ömma, det kärleksfulla – och sen det spår jag alltid halkar in på när det väl är dags, självförnedringens spår. Det spår som leder till att jag går hem till den där killen, att jag ligger med honom fast jag inte njuter.

Varför ligger jag med honom? Varför säger jag till honom hur jag vill bli berörd, varför instruerar jag honom om hur han ska röra händerna i mitt underliv eller i vilka ställningar jag tycker om att bli penetrerad. Jag vet att jag kommer känna ångest dagen efteråt. Jag vet att jag kommer hata mig själv så fort det är över. Ändå är det så svårt att motstå. Jag ligger med honom för att glömma den jag låg med innan honom.

Jag hatar verkligen sex, ändå har jag det. Jag har det för att jag i svaga ögonblick får för mig att det kommer ge mig det jag behöver. Egentligen vill jag bara ha händer. Ömma händer som smeker mig lätt. Men det är som att det inte finns tid för händer.

Ge mig pengar!
Arkiv