Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Sex

Många vill nog tycka om sex med män.

jagärfaktisktheterosexuell

Jag tänker på den här grejen med att många förklarar sin heterosexualitet med att de minsann tycker om att ha sex med män. En kan ju för det första tycka att detta inte borde vara skäl nog för att för den sakens skulle spendera hela sitt liv med män, men jag vill också ifrågasätta utsagan att människor ”uppskattar” att ha sex med män i en sådan utsträckning att det motiverar all världens heterosexualitet.

I samband med att jag ”blev” lesbisk så började jag fundera på mina sexuella relationer med män, vilket jag skrivit lite närmare om här:

Istället för att tänka i termer av sex började jag tänka i termer av närhet. Jag ville inte nödvändigtvis ha sex, men jag ville ha nära relationer där en även kan vara fysiskt intim. Att tänka såhär tror jag öppnade upp många möjligheter för mig. Det gjorde att jag började se på relationer på ett annat sätt och vara mer okej med att kanske inte ha sex på ett tag, eller kanske inte alls. Nu blev det ju inte riktigt så, men jag har fortfarande fått med mig mycket av att ha det här perspektivet på sex. Det känns betydligt mindre pressat att ha sex nu, och det finns mer utrymme för andra former av intimitet vilket jag värderar högt.

Hela idén om att problemet skulle ligga i just ”sex” och ”attraktion” tror jag har att göra med att detta upplevs som något naturligt. Det vill säga att kärlek är någonting som bara händer en och en kan inte göra så mycket åt saken. Alltså blir det helt rimligt att ha sex med människor som en inte har något känslomässigt eller intellektuellt utbyte av och som en kanske rentav mår dåligt av att umgås med, eftersom ”sex” är någonting skilt från annan mänsklig samvaro.

När en lyssnar på kvinnor som har sex med män så verkar det ofta inte vara så jävla najs, snarare en källa till problem. De saknar lust, deras partner är okänslig, de får aldrig komma, de känner sig pressade till att ha ”husfridssex” och så vidare. Många kvinnor hävdar såklart att det ”tycker om sex”, men när en gräver djupare verkar det inte alls vara så oproblematiskt som de vill påskina. Många kvinnor berättar om en lång kamp för att kunna få till ett ”bra” sexliv, och ändå är det något som skaver.

Jag tänker att många gärna vill tycka om sex med män, och därför tänker de att de gör det. Varför ville en tycka om sex med män? Kanske för att dölja de ojämlika villkoren för ”kärlek” och sex i detta samhälle. Om en tänker att en tycker om det så känner en sig mindre exploaterad och pressad, en upprätthåller illusionen om sitt eget fria val, vilket kan vara viktigt för många människor eftersom insikten om hur mycket vi styrs av samhällets strukturer är jävligt smärtsam. Dessutom innebär det en viss status att som kvinna ha ”bra” sex med män, och män tycker att det är bekvämt med kvinnor som ”gillar” sex, så länge det är på deras villkor då. Att vara en skön tjej, en tjej som inte ställer så höga krav och är sexuellt tillgänglig, gör en mer åtråvärd. Kvinnor som ställer något slags krav på ömsesidighet i sina sexuella relationer med män anses i regel besvärliga. Så en tar vad som ges och inbillar sig att det är så en vill ha det. En berövas en egen sexuell agens, och börjar anta att det som serveras till en också är det en begär.

oproblematisksexualitetSjälv har jag varit övertygad om att jag tyckt om sex, men det har handlat om att jag sett sex som en källa till bekräftelse från män. Att sluta ha sex i en relation har varit oerhört jobbigt eftersom det inte funnits andra källor till närhet och bekräftelse. När sexet då försvann ur bilden så blev det svårare att upprätthålla illusionen om att vi älskade varandra.

När jag i efterhand granskat dessa erfarenheter så har jag sett att det handlade ganska lite om ren njutning, och mer om den sociala status som finns i ”sex” och den funktion det fyllt i mina relationer. Många av de sexuella erfarenheter jag har haft har jag uppfattat som förnedrande. Men eftersom detta är helt normaliserat, att det liksom är så det ”ska” vara att ha sex med män som kvinna, så är det ingenting en reagerar så mycket på. I en sådan kontext kan ”bra” sex vara att en inte tycker det är direkt smärtsamt.

Alla kvinnor har såklart inte samma erfarenhet som jag, men jag tror det kan vara en god idé att fundera lite på det här med sex, vad det innebär för en, hur en upplever det och använder det. För det är liksom föregivet taget i detta samhälle att vi ska uppskatta sex, och framförallt heterosex. Det är föregivet taget att det är någonting sunt att ha sex, att det är någonting vi ”ska” göra och att den kvinna som inte uppskattar sex med män från första början måste lära sig att göra detta.

I själva verket är det heterokvinnor som objektifierar kvinnor.

Det finns en föreställning om att lesbiska objektifierar kvinnor. Genom att betrakta kvinnor som potentiella sexparters så sällar en sig liksom till männen, en har ett manligt begär eftersom en begär en kvinnlig kropp.

Detta grundar sig på idén om att begär alltid är objektifierande. Det är ju inte så konstigt att en får för sig detta om en bara haft heterosex, där begäret som känt bygger på makt och olikhet. Givetvis finns det en aspekt av objektifiering i alla former av heterosexuella begär, eftersom vi i någon mening alltid reducerar varandra till kön. Samma reducering till kön kan inte äga rum i en samkönad kontext eftersom en inte har någon olikhet att ta spjärn mot. Sedan förekommer det såklart också, kanske framförallt när folk som ser sig som hetero ska ”testa” hur det är att ha sex med en kvinna. Då kan det hända att de verkligen reducerar henne till bara kvinna, och framförallt till att vara just lesbisk. Detta är dock ingenting emot den objektifiering som män utsätter kvinnor för.

Kvinnoseparatistiska gemenskaper är ofta väldigt avsexualiserade. Det ingår liksom att vi träffas inte för att ligga med varandra, utan för att prata om hur vi ligger med män. Många kvinnor uttrycker att de känner trygghet där just för att de inte ses som sexuella varelser, de får en tid frist från att begäras av män. Om det kommer in en lesbisk kvinna i den typen av gemenskap kan det lätt bli jobbig stämning, plötsligt blir folk medvetna om att de även i detta rum kan begära och begäras. eftersom deras erfarenheter av begär är heterosexuellt så utgår de från att det kommer innebära samma sak.

Något jag verkligen har insett som lesbisk är att begär inte behöver vara objektifierande. En kan gå igång på en person, en hel människa. Att tycka att någon är snygg och attraktiv innebär inte att en objektifierar den. Objektifiering handlar om att se någon som objekt som för sin egen njutning, detta göra en inte bara för att en vill ha sex med en människa. Sex kan vara ömsesidigt, även om det såklart stämmer att heterosex sällan är det. Förutsättningarna för sexuell ömsesidighet är betydligt bättre när en inte möts i olikhet och när det inte finns en maktobalans baserad på kön.

Många heterokvinnor verkar vilja att feministiska gemenskaper ska vara ”trygga” för dem så att de kan spy ur sig allt de vill säga om deras pojkvänner och sedan ändå gå hem och investera sin känslomässigt energi i relationen. När de ställs inför faktumet att en kanske inte behöver vara heterosexuell så blir de förvirrade. Rummet känns inte tryggt längre! Deras livsstil utgår inte längre den oifrågasatta normen! De kan inte längre bara gå omkring och låtsas som om deras sätt att leva är det enda alternativet, utan de måste kanske omvärdera. Eller så skyddar de sig själva från att behöva omvärdera genom homofobi. De uppskattar inte när en lesbisk kvinna instämmer i deras klagosång om män eftersom de vet att hon vet att en kan leva på ett annat sätt.

I själva verket är det heterokvinnorna som objektifierar kvinnor, genom att inte tycka att kvinnor kan begäras sexuellt så reducerar de kvinnor till att inte vara hela människor. De reducerar kvinnor till att vara deras känslomässigt back up i deras relationer med män. De vill inte leva för och genom kvinnor för personernas skull, utan de vill att kvinnor ska fylla funktionen ”vänskap” och män ska fylla funktionen ”partner”. I själva verket finns det ingen naturlig uppdelning mellan dessa funktioner, och att utesluta en människa från den ena kategorin enbart baserat på dennes kön är såklart sexism och homofobi.

Sexualitet är en del av mänskligt varande. Sexualiteten kan vara en källa till njutning, närhet och gemenskap. Tyvärr har denna del blivit exploaterad av män, vilket gör att många kvinnor har svårt att tänka sig en sexualitet som inte är destruktiv, objektifierande och exploaterande. Lesbiska kvinnor får ta den främsta skiten för detta, vi blir exkluderade ur den heterosexuella kvinnliga gemenskapen eftersom vi utgör ett hot mot dess premisser. Vi blir utsatta för andra kvinnors homofobi när de jämför våra begär med mäns begär.

Hur kan det vara makt att en person har rätt att tacka nej till sex?

Hittade ett kul citat angående kvinnors så kallade sexuella makt:

kvinnan avgör även i de flesta fall om mannen ”får” sex eller inte, hon väljer vem hon går hem med

Jag tycker detta säger så mycket om det här med vad kvinnors ”sexuella makt” anses vara. Att en kvinna kan välja om hon ville eller inte vill gå hem med en man är alltså en slags ”sexuell makt”, enligt den personen som har skrivit detta.

För det första är ju detta inte sant, givetvis förekommer det att kvinnor vill ha sex med män som de inte får ha sex med, det är rentav ganska vanligt. Kanske finns det en liten grupp kvinnor som verkligen får till det med vem de vill, men det gäller inte kvinnor som grupp att en får till det med vem en vill. Själv har jag inte ens vågat begära män av rädsla för att bli avvisad, så det kan såklart på ett ytligt plan framstå som att jag har ”valt” eftersom jag inte har varit särskilt aktiv i att uppsöka män. Sanningen är dock snarare att jag har väntat på att bli vald. Nå, nog om detta.

Men om vi nu räknar med ett detta vore sant, hur kan en tala om det som makt att en person har rätt att tacka nej till sex? Hur kan det vara makt över en annan människa att en person själv får bestämma vad denne ska göra med sin kropp? Att en person kan välja att inte ha sex med någon?

Det är intressant hur folk kan få det att framstå som något negativt och manipulativt att en människa själv kan välja vilka sexuella relationer hon vill engagera sig i. En tycker ju annars att det borde vara en självklarhet att kvinnor får välja själva om de ska ha sex med någon som är intresserad, men det är uppenbarligen inte det.

”Sex” som symboliskt värde i patriarkatet.

Många kvinnor är ganska medvetna om att män inte kan ge dem någonting i detta samhälle. De vet att en man inte kommer kunna bidra till hushållet i önskvärd utsträckning och att de inte kommer kunna ge den känslomässiga omsorg en behöver för att må bra. Det finns en utbredd kultur bland heterokvinnor som handlar om att håna och häckla män och deras inkompetens. Men ändå är det någonting som gör att de håller sig fast i dessa relationer. För många handlar det såklart om en avsaknad av materiella resurser för att kunna lämna den, men många kvinnor stannar även om de har alla möjligheter att ta sig därifrån.

Ofta så förklaras detta irrationella beteende med att de ju faktiskt är heterosexuella, de tänder faktiskt på män, de vill ”ha kuk”. Samtidigt beskriver många kvinnor att deras sexuella erfarenheter varit en besvikelse. Många kvinnor får inte ut den njutning som deras manliga partner får, många kvinnor får sina gränser överskridna, många kvinnor har ”problem” med att känna lust inför sin partner och så vidare. Det är ju inte för intet som det finns en uppsjö av ”tips” om hur en ska få igång sexlivet och så vidare. Uppenbarligen är inte ”sex” i sig så jävla fantastiskt.

Just ”sex” har i patriarkatet ett stort symboliskt värde. Det är genom ”sex” som vi möts som könsvarelser, som vi begär och blir begärda, som vi bekräftar varandra på detta plan. Att bli bekräftad som könsvarelse är en viktig del i att bli bekräftad som människa. Som kvinna har en en annan utgångspunkt än män i detta; kvinnor reduceras på ett annat sätt till könsvarelser, och därför blir det viktigare för oss att bekräftas som könsvarelser. Vi har färre andra arenor där vi kan bli bekräftade som människor. Detta gör bland mycket annat att vi blir tvungna att underkasta oss, att älska män på ojämlika villkor, för att bli bekräftade.

Jag tänker att det många söker i sina heterorelationer inte så mycket är sex som att bli bekräftad som könsvarelse av en man. För att berättiga detta används ”sex” och sexuell läggning som en slags mystifikation. Det liksom bara är så att en tänder på män, det bara råkade falla sig så att ens sexuella preferenser föll samman med den påbjudna normen i detta samhälle. Detta får inte ifrågasättas, för alla har såklart rätt till sin läggning och en får inte skamma kvinnor som lever enligt patriarkatets påbjudna ideal.attvaraheteroAtt försöka förstå fenomenet ”sex” på ett djupare plan har varit något av det viktigaste i min personliga och feministiska utveckling. Att fundera på mina sexuella erfarenheter med män, vad jag fick ut av dem, vad jag kände inför dem och varför jag har dem, har varit fundamentalt för att kunna förstå mig själv. När jag granskat mina sexuella erfarenheter med män så har jag funnit att mycket av dem inte handlat om min egen lust till dessa människor, utan snarare att jag velat bli bekräftad av en man vilken som helst. Det blir en slags objektifiering, fast från en underordnad position. Eftersom heterosexualiteten bygger på att en möts och bekräftar varandra i sin olikhet så sätts könstillhörigheten framför allt, och detta gäller både män och kvinnor. Skillnaden är att män inte på samma sätt reduceras till kön i samhället i stort, mannen är fortfarande först och främst människa.

Vad är det som händer när vi blir begärda och begär utifrån denna olikhet? När vi gör detta så bekräftar vi också olikheten som sådan. När vi begär heterosexuellt, och kanske framförallt när vi utesluter andra former av begär för att en ”är” heterosexuell, så bekräftar en denna ordning med uppdelning på kön och vi bekräftar varandra i vår olikhet. Jag har svårt att se en heterorelation i patriarkatet som inte bygger på just denna olikhet; även om en tycker om varandra som personer så kommer omgivningen fortfarande att tillskriva en sådana saker.

Mäns oförmåga att ta ansvar.

En grej jag tycker är intressant angående att skydda sig vid sex är diskrepansen mellan de krav män ställer på kvinnor att ”säga ifrån” och de krav de ställer på sig själva.

Som kvinna förväntas en alltid ”säga ifrån”, trots att mannen har den sexuella makten. När en som kvinna säger ifrån riskerar en att bli utsatt för våldtäkt. En riskerar också att få dåligt rykte och så vidare. Samma risker ställs inte mannen inför, det är väldigt ovanligt att det sprids ut vad män gör under sex och om det gör det så är det ingenting som får något djupare fäste.

Män rantar ju ofta om hur svekfulla kvinnor är, men ändå finns det ingen manlig kultur av att ta eget ansvar över saker där kvinnor är inblandade. Det är så konstigt, om det nu är så jävla vanligt att kvinna lurar män att göra dem gravida, varför tar inte män något eget ansvar för detta? varför kräver ni inte p-piller för män? Varför använder ni inte kondom? Varför drar ni inte ut den innan ni kommer eller kanske rentav struntar i penetrationssexet?

Det kan säkert vara så att kvinnor ibland pressar eller lurar män att inte ha kondom eller ha vissa former av sex, även om jag tror att motsatsen är betydligt vanligare. Men som man kan en faktiskt ta lite eget ansvar och skydda sig, precis som kvinnor alltid förväntas göra. Skillnaden är ju också att män faktiskt har sexuell makt, och därmed inte löper samma risk att bli utsatta för riktigt obehagliga och hotfulla situationer som kvinnor gör.

Män är inte utsatta i sexuella situationer med kvinnor, så är det bara. Sluta låtsas som om det är synd om er.

Twitter 11/4. Ansvar vid sex.

Många män tycker det är 100 % rimligt att skippa kondom men ändå förvänta sig att inte behöva ta ansvar för en graviditet. Detta är ett sånt oerhört tydligt exempel på hur män förväntar sig att kunna gå genom livet utan att någonsin ta ansvar för konsekvenser.

Denna inställning är ju omöjlig för kvinnor: om vi blir gravida får vi stå där med skammen oavsett vad vi känner. Män som ba ”men tänk om det sker ett misstag ska vi verkligen behöva ta ansvar då???”. Ja, kvinnor får ta ansvar även för ”misstag”. Så jävla trött på att män helt seriöst tycker att de aldrig ska behöva ansvara för någonting. Att det händer olyckor är en del i livet, detta gäller även sex. Vill du undvika det så bör du avstå från sex.

Varför ska män alltid få njuta av saker helt ohämmat, och lägga skulden på kvinnor??? Kan du inte ta ansvar för eventuell oönskade konsekvenser ska du lämna kvinnor ifred.

Det bästa vore ju såklart om var och en tog ansvar för sin egen reproduktion istället för att lägga över det på sin partner. Vill du inte ha barn? Skydda dig! Varför är det så svårt för män? Det är ju inte män som blir pressade av sina partners till att inte använda kondom så att säga.

Men det finns alltid någon jävla ursäkt nära till hands. Typ att en trodde kvinnan åt p-piller. Vissa män ba ”jamen hon sa själv att det var lugnt”. Jamen det innebär inte att du inte har ansvar för dina handlingar. Lägger du din jävla sperma i en kvinnas underliv så får du väl stå ut med om hon inte gör precis det du vill med sin egen kropp.

kondomgravidabort

Sex.

devärstaövergreppenJag har tänkt mycket på sex på sista tiden. På när jag hade sex med män och allt vad det innebar för mig.

Jag tänker att som kvinna så är det vanligt att en inte har sex primärt för att en njuter av det utan för att få bekräftelse och i viss mån etablera eller upprätthålla relationer. Det finns liksom ett sexuellt kontrakt; i en relation ”ska” en ha sex med varandra för annars så kan en inte räkna med relationen. Jag har också känt mig värdelös när min partner inte velat ha sex med mig, då finns det liksom ingenting som garanterar relationens fortlevnad.

Det är med obehag jag tänker på det sex jag har haft med män. Det har alltid handlat om att jag ska prestera på något sätt. Det har alltid varit så hetsigt och saknats tid för att lära känna varandra sexuellt, även i sammanhang där detta har varit det uttalade målet. Jag har ändå alltid känt en press på att komma framåt, överskrida gränser och framförallt att njuta. Njuta för att det är det en ”ska” göra när en har sex.

När jag tänker på detta känner jag ofta skam, skam över att jag inte bara lärt detta ske utan att jag också aktivt utsatte mig för det. Jag använde min kropp som en handelsvara för att få tillgång till saker som jag trodde att jag behövde. Det finns en skam i att inse detta, eftersom det inte stämmer överens med den idealbild som finns att sexualitet ska vara någonting fint och ömsesidigt. Insikten om att det inte har varit så får mig att känna mig smutsig. Smutsig för att en har blivit utnyttjad, för att en har gjort saker som inte har varit på ens egna villkor. Jag tänker att denna skam hindrar många från att se karaktären av sina sexuella relationer, att många tänker att saker och ting som egentligen inte är ömsesidiga är det. Så har i alla fall jag gjort.

kontraktVi förväntas ingå i relationer av kärlek allena, men de flesta vet nog att det inte är riktigt så det fungerar. Heterosexuella relationer handlar ju inte främst om kärlek utan om att skaffa sig en plats i samhället, om att ”säkra” sin framtid och ha någon att göra allt det där en ”ska” göra i livet tillsammans med. Det handlar om att få tillgång till gemenskap, trygghet, närhet och så vidare på ett inom samhällets ramar accepterat sätt.

På sista tiden har jag börjat erkänna och bearbeta det faktum att det sex jag har haft, även det jag betraktat som ”bra” sex, inte har handlat om ömsesidig njutning utan om just detta, att etablera en relation, att få bekräftelse från en man och i förlängningen också från samhället. Att få en plats. Om att jag har gjort kontinuerligt våld på min egen kropp för att få tillgång till detta. Det är så jävla sorgligt att tänka på.

Om produktiv makt och identitet.

När jag skriver att identiteter är politiskt irrelevanta menar jag inte att de inte kan vara viktiga för en person, snarare att identiteter i sig inte är en grund för förtryck. Jag inser att människor tycker att det är viktigt att forma någon slags politiskt medvetande utifrån sina identiteter och det kan jag begripa. För mig var det till exempel viktigt att bli bekräftad som kvinna innan jag kunde känna mig säker i mitt feministiska engagemang.

Vad jag efterfrågar är inte att sluta prata om identitet, om upplevelser av kön och sexualitet, utan snarare ett annat sätt att prata om det. Jag vill väl framförallt kunna diskutera likheter i hur en positioneras politiskt i samhället på grund av sin kropp och hur en lever utan att det nödvändigtvis ska innebära att allting är likadant, att allting upplevs likadant för den enskilda individen. Jag vill att vi ska kunna se det som skiljer oss åt utan att sudda bort det som förenar oss.

Att prata och skriva om sexualitet och min upplevelse av kön (jag anser att begär/sexualitet hänger samman med kön på ett grundläggande plan) har varit viktigt i min förståelse av mig själv och min plats i världen och hur den påverkat mig. Det har gett mig insikter både om mina drivkrafter men också om vad i min omgivning som begränsar mig och vad feministisk kamp ska vara till för. För mig handlar feministisk kamp i slutänden om att skapa ett samhälle där vi kan älska fritt, där sexualitet och kärlek inte handlar primärt om makt utan om lust, passion och begär. Jag ser en risk i hur vi pratar om identiteter, där det slutar handla om hur alla människor begränsas i patriarkatet och börjar handla om att människor med vissa ”identiteter”, som antas vara i minoritet, inte får ”leva ut” någonting som de liksom bara har inom sig medan de som tillhör ”normen” liksom antas vara helt bekväma i det.

Den patriarkala makten är inte bara begränsande utan även produktiv. Det handlar inte bara om att vi hindras från att leva ut våra inneboende begär, utan om att våra begär som sådana formas i och av patriarkatet. Den patriarkala makten skapar oss som könade och begärande varelser, och detta gäller alla. Ingen kommer undan den patriarkala maktens konstituerande kraft, och därför kan ”normkritik” inte bara handla om att människor ska få ”leva ut” någonting utan också om att förstå hur våra begär, vår sexualitet och våra relationer hänger ihop i ett större maktsystem. Detta gäller även marginaliserade identiteter och sexualiteter. Till exempel: att vara lesbisk är bara relevant i ett samhälle som delas upp efter binära kön. Även om lesbiskhet kan vara subversivt så är det det inom ramarna för patriarkatet. Även det som bryter mot normen konstitueras av patriarkala strukturer.

Jag tror att vi måste se detta för att kunna ha ett radikalt synsätt på patriarkatet. Ett problem jag ser idag är hur identiteter liksom tas för givna, hur de ses som inneboende essenser och inte som någonting som skapas i relation till andra och till större maktsystem. Vi måste ha ett kritiskt perspektiv även på våra egna identiteter.

Jag har inte resonerat mig fram till att alla män är potentiella våldtäktsmän, jag har upplevt det.

Twittrade lite om utsagan att det bara är 1 % eller 10 % eller något liknande av männen som begår sexuella övergrepp:

Det finns ärligt talat inga belägg för att det skulle vara en minoritet av männen som begår sexuella övergrepp. Undrar verkligen vad folk som säger detta baserar sin hållning på. 90 % av männen jag legat med har begått någon form av sexuellt övergrepp. Antingen i form av att inte respektera ett nej, inte respektera premisser för sex (”glömma” kondom), bara ”köra på” utan att kolla läget. Detta är också sexuella övergrepp, och det är saker de flesta män göra sig skyldiga till.

Om en med ”sexuellt övergrepp” menar överfallsvåldtäkt, nä då är det kanske inte så många. Men sen är det ju inte dessa utan det vardagliga normaliserade sexuella våldet som drabbar oss.

”Alla män är potentiella våldtäktsmän” är inte en abstrakt teori utan en konkret erfarenhet en samlar på sig när en som kvinna ligger med män. Jag har inte resonerat mig fram till att alla män är potentiella våldtäktsmän, jag har upplevt det. Trots att jag varit mycket tydlig med att klargöra gränser innan sex OCH markera under har jag sällan legat med en man utan överskridande.

Ofta ser jag resonemang kring” alla män är potentiella våldtäktsmän” som bygger på att det inte alls är så men att kvinnor tvingas utgå från att det är så för att det alltid är vi som får bära skulden för övergrepp vi drabbas av, och för att en aldrig kan veta på förhand vilken man som kan komma att våldta en och inte.

Problemet jag ser med detta är att en göra en tolkning där en majoritet av alla män fortfarande är oskyldiga i fråga om sexuella övergrepp, en verklighetsbeskrivning jag absolut inte kan ställa upp på.

våldtäkt

Beroende på hur en tolkar vad ett sexuellt övergrepp är så får en väldigt olika resultat. Hur många män har haft sex med en kvinna trots att hon skrikit och bett om nåd? Troligen inte så många. Hur många män har haft sex med en kvinna mot hennes vilja, eller under ”frivilligt” sex utsatt henne för praktiker hon inte är bekväm med? Troligen långt mycket fler. Hur många män har ”kört på” trots att kvinnan bara ”legat som en död fisk”, det vill säga över huvud taget inte deltagit i samlaget? Ganska många bara baserat på mäns egna berättelser om sex. Hur många män har någon gång tagit på en kvinna utan att hon velat? Ännu fler. Detta är också sexuella övergrepp. Det är inte bara när kvinna skriker och sparkar, det är alla gånger en använder sin maktposition för att göra något sexuellt närmande mot någon annans vilja. Alla dessa handlingar skapar en situation där kvinnor går omkring och är rädda för att utsättas för övergrepp.

dödfisk

De flesta män som begått övergrepp är nog inte medvetna om vad som skett, och det ingår ju också i det sexuella våldets natur. Det handlar ju om att män konsekvent ursäktas för sina handlingar, sitt gränsöverskridande. Det handlar ju om att det sexuella våldet mot kvinnor är en normaliserad del i våra liv. Män får ju sällan veta att de begått ett övergrepp, för detta utsätter kvinnan för risken att utsättas för misstänkliggörande, spridande av falska rykten och så vidare. Av detta skäl håller de flesta kvinnor sina erfarenheter för sig själva, eller i en liten krets av andra kvinnor. Att konfrontera en man med att han minsann begått ett övergrepp hör knappast till vanligheterna, än mindre att göra en anmälan.

De flesta kvinnor som legat med män vet hur det är att känna sig tvungen att ”ställa upp” på sex när en inte är så sugen, att känna sig tvungen att ha sex på ett sätt en är obekväm med för att mannen ska bli nöjd eller för att få tyst på hans eviga tjat. Det är utifrån denna erfarenhet en aktar sig för män, inte utifrån något abstrakt resonemang om statistik. Om endast 10 % av mina sexuella erfarenheter med män hade haft övergreppskaraktär och resten hade varit gött sex så hade jag nog inte varit lika aktsam inför sex med män, men förhållandet är snarare det omvända. De ”bra” sexuella erfarenheter jag har med män kan räknas på ena handens fingrar, och även dessa har varit omgärdade av en massa skuld och skam.

Om att begära kvinnor.

Twittrade lite kort om att begära kvinnor:

Gillar verkligen att kunna tycka en kvinna är attraktiv och begära själv istället för att konstatera att hon uppfyller patriarkala ideal. Innan tyckte jag kvinnor var vackrare för att skönhet alltid porträtteras med kvinnor, nu för att jag känner eget begär till dem. Märker också hur jag ser helt andra saker i kvinnor nu än tidigare. Värderar helt andra egenskaper som attraktiva.

Tycker det är oerhört attraktivt med kvinnor som är passionerade inför sina intressen och människor omkring dem. Tycker det är attraktivt med kvinnor med intellektuell skärpa. Och framförallt är det attraktivt med kvinnor som är kvinnosolidariska och kvinnotillvända.

En sådan där grej som jag hört många gånger från kvinnor som främst eller uteslutande har relationer med män, och även sagt själv under perioder då jag hade det, är att kvinnor ”egentligen” är vackrare. Just utsagan att kvinnor är vackrare ”egentligen” är så lustig kan jag tycka, vad är det egentligen som menas? Om nu kvinnor ”egentligen” är vackrare borde de väl vara mer naturliga objekt för åtrå, så hur kommer det sig att kvinnor som säger såhär inte åtrår kvinnor?

Jag har också flera gånger hört utsagan att fler kvinnor blir lesbiska eller bisexuella eftersom kvinnokroppen objektifieras alltmer. Jag vet inte varifrån människor får denna idé, eller om det ens är sant att fler kvinnor älskar kvinnor nu än ”tidigare”, men jag har i alla fall hört tesen drivas flera gånger, även från feministiskt håll utan något större underlag. En kan ju fråga sig varför detta lyfts fram som en förklaring snarare än till exempel att fler kvinnor har ekonomiska möjligheter att leva utan män och större socialt och juridiskt utrymme att bli erkända som par.

Det finns många problem med den här utsagan. För det första bygger den på idén att kvinnors begär till varandra är beroende av manssamhällets kommersiella framställning av kvinnor. Det är ett slags nedvärderande av kvinnors inbördes relationer, och sätter dem i relation till patriarkala kvinnoideal först och främst. Det bygger på idén att kvinnors begär till kvinnor skulle följa samma mönster som mäns begär till kvinnor, det vill säga att jag begär samma sak i min partner som en man skulle ha begärt i henne. Detta tror jag inte är sant. Eftersom heterorelationer är konstruerade kring olikhet så är begäret inte utformat på samma sätt som i samkönade relationer. Det en begär i en olikkönad relation är framförallt att kunna komplettera varandra i sin olikhet, och kanske i viss mån att överbrygga den.

För mig är det uppenbart att det inte är samma slags begär jag känner nu som innan fick mig att tänka att kvinnor var vackrare. När jag tänkte att kvinnor var vackrare såg jag dem utifrån patriarkala ideal, som konkurrenter snarare än föremål för min egen åtrå. Jag ville vara dem inte vara med dem. Denna känsla av konkurrens och avund är väsensskild från känslan av begär och gemenskap som jag känner nu. Nu handlar det inte längre om att ”kvinnor är vackrare” utan om att kvinnor är det enda alternativet.

Framförallt så begär jag inte den typen av kvinnoideal som framställs som eftersträvansvärda i patriarkatet. När jag ser en kvinna som är tillfixad för att tillfredsställa en manlig blick känner jag absolut ingenting. Det är inte den typen av kvinnlighet jag dras till. Snarare dras jag till människor som jag kan se som mina jämlikar, som hela människor som jag kan möta både intellektuellt, politiskt och begärsmässigt. Den i patriarkatet accepterade kvinnligheten lever inte upp till detta.

Ge mig pengar!
Arkiv