Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Sex

Om slappa fittor.

Jag har tänkt lite på det här snacket om ”slappa fittor”. Det finns någon slags idé om att den fittbärare som har mycket penetrationssex med många olika personer med kuk skulle få en slapp fitta, vilket såklart är rent skitsnack. Fittor blir knappast ”uttöjda” av kukar, och om så vore fallet är det ju fortfarande helt ologiskt att det skulle bli mer så om en har sex med flera olika än om en har sex med samma. Det är uppenbarligen en fråga om slutshaming, en syn på att en blir ”förbrukad” som en som fittbärare har sex med för många. Samma idé finns inte om kukbärare.wpid-img_20140703_223856.jpg

Huruvida fittan upplevs som ”slapp” eller inte har inte så mycket med hur ”uttöjd” den är att göra utan mer med grad av upphetsning. Tro det eller ej, men fittor förändras också vid sex och intimitet. Precis som kukbärare får stånd så rinner det blod till fittan vilket förändrar den och gör klitoris hårdare, en lubricerar och så vidare. Det behöver såklart inte betyda att en vill ha sex, eller att en alltid reagerar såhär när en vill ha sex, men generellt så sker det saker med fittan vid upphetsning.

Detta får en dock lära sig ganska lite om. Fittan ses som ett passivt hål där olika saker ska föras in, det spelar inte så stor roll hur fittan reagerar. Att fittan har olika tillstånd som gör det lättare eller svårare med penetration och som gör det mer eller mindre njutbart med sex över huvud taget är liksom inte i centrum för diskussionen.

Uteblivet stånd ses inte sällan som något som omöjliggör eller i alla fall försvårar någon form av sex, men utebliven lubrikation ses inte på samma sätt. Det talas sällan om, och anses absolut inte nödvändigt för att ett samlag ska kunna genomföras. Det kanske till och med är en fördel om fittan är ”trång”, vad vet jag. Någon som lubricerar kraftigt riskerar att uppfattas som ”uttänjd” vilket alltså i praktiken innebär att den som kanske är mer kåt och har mer förutsättningar att faktiskt njuta av sexet också får skuld och skam.

Tänk om en talade om slappa kukar på samma sätt som en talar om trånga och/eller uttöjda fittor. Som om det var något slags statiskt tillstånd som kuken var försatt i, som inte handlade om situationen. Alla vet att kukar skiftar form utefter situation, en skulle inte tala om kukar på det viset, men när det gäller fittor är det helt normalt att snacka om det som att det inte skedde någon slags förändring.

Detta hänger ihop med synen på kvinnan som passiv och mannen som aktiv i det så kallade sexuella spelet, och således också med våldtäktskultur. Det finns helt enkelt lite kunskap om hur fittan reagerar på olika saker, utan den ses som en passiv mottagare av olika saker som kommer till den, typ penetration.

Hur minskar vi antalet aborter?

Rörande aborter: rätten till fri abort är en grundläggande feministisk fråga eftersom de rör makten över reproduktionen och makten över den egna kroppen. Att samhället och framförallt män har kontrollerat den reproduktiva förmågan människor med livmoder har går som en röd tråd i patriarkatets långa och stolta historia.

Däremot är abort inte någon struntsak att göra. Olika personer känner olika inför en abort, men det är ett ingrepp som är förenat med såväl smärta som risker.

Dessa risker tas ibland upp som ett argument emot fri abort. Detta är såklart idiotiskt med tanke på:

  1. Att genomföra en graviditet är garanterat mer smärtsamt och/eller riskfyllt än att genomföra en abort.
  2. Människor gör i regel abort i vilket fall som helst, men med fri abort så är ingreppet mindre riskfyllt.
  3. Att en abort är förenat med risker vet människor i regel om, de flesta skyddar sig om de inte vill ha barn. Olyckor sker emellertid ändå.

Den som bryr sig om hälsan hos personer med livmoder borde alltså inte fokusera på att minska antalet aborter till förmån för fullbordade graviditeter, utan snarare att minska antalet ofrivilliga graviditeter. Hur ska detta göras? Tillgång till bra preventivmedel är såklart centralt, men en annan viktig sak är syn på ansvar för en graviditet. Idag så anses i regel den med livmoder vara den som är ansvarig. Eftersom det förekommer skeva maktförhållanden i intima relationer som i regel är till fördel för den som saknar livmoder så finns det en stor risk att personen med livmoder blir pressad till att till exempel inte använda kondom.

Det vore bra om vi hade en syn på sex och graviditet där det ansågs vara bådas ansvar att förhindra oönskade graviditeter. Detta skulle sannolikt minska antalet ”olyckor”.

Idag kan det ibland finnas en syn hos vissa kukbärare som själva inte riskerar att bli gravida att en abort är en struntsak, vilket gör att de tycker att det är okej att vara oansvarig vid sex. Ofta så tycker kukbärare sig ha blivit lurade om en person de gjort gravid skulle vilja behålla barnet, eftersom de utgår från att den personen kommer göra abort om det sker en ”olycka”. Den här attityden till människors kroppar måste förändras. Abort är inte en struntsak, och att människor har rätt att göra abort ger inte dig rätten att prioritera din egen bekvämlighet (aka att inte skydda sig) framför den andra människans hälsa och säkerhet. Abort måste vara ett eget beslut hos den som gör det, inte något som bara förutsätts i sexuella sammanhang för att kukbäraren ska slippa känna ansvar.

Till exempel: lär kukbärare att det är viktigt att skydda sig under samlag och att det lika mycket är dens ansvar. Lär också ut att det finns andra sätt att skydda sig än kondom och piller, till exempel att undvika penetrationssex eller att inte ejakulera i underlivet på den en har sex med. Detta är en sak som skulle minska antalet ofrivilliga graviditeter och således också antalet aborter.

Att förneka tidigare erfarenheter är att förneka rätten till sin historia.

En gång hade jag ett förhållande med en man som tyckte att det var väldigt jobbigt att jg var mer sexuellt erfaren än vad han var. Jag minns bland annat att han tyckt det var jobbigt med en bild på min facebook där jag satt i knäet på en annan man för att folk ”inte skulle tro att jag var någon slampa”. Han tyckte också att det var jobbigt när jag berättade om tidigare sexuella erfarenheter.

Det här med tidigare sexuella erfarenheter verkar vara ett problem i många relationer. Män som skämmar sina partners för deras tidigare erfarenheter, kallar gamla ligg för ”snedsteg” och så vidare. Det kan ju förvisso hända att en själv ångrar vissa sexuella erfarenheter, men detta innebär inte att någon annan ska göra det åt en. Mina sexuella erfarenheter är mina, och det är upp till mig att värdera dem. Även om jag själv ångrar dem så har inte min partner rätt att önska att de var ogjorda. Min partner har ingen rätt att värdera mitt tidigare liv.

För mig är det numera en självklarhet att en i en relation kan diskutera tidigare erfarenheter, såväl sexuella som i relationer över huvud taget. Att inte kunna göra detta tyder på bristande intresse för den andra som människa. Mina relationer och sexuella erfarenheter har påverkat den jag är idag och hur jag gör relationer idag, alltså borde det vara något som min partner intresserar sig för snarare än försöker förtränga. Mina relationer är ju en del av mig, och den som gör anspråk på att älska mig borde därmed även acceptera detta. En behöver inte tycka att allting som skedde i mitt tidigare liv är rimligt för det, men en borde intressera sig för det och fråga sig hur det påverkat mig istället för att försöka förneka det, ty det är att förneka en del av den människa en säger sig älska.
wpid-img_20140709_152702.jpg

Vissa verkar tycka att det är ”kärleksfullt” att vilja vara den enda/första för en annan människa. Jag har väldigt svårt att förstå detta. För det första skulle människan inte vara densamma utan dessa erfarenheter, för det andra är det en fråga om äganderätt vilket i mina ögon är objektifiering och motsatsen till kärlek.

Varför vill en egentligen vara först? Detta är ett romantisk ideal som många värderar högt; om en träffar en människa en tycker om så vill en liksom dela allt med denne, och detta anses vara ”fint” och ”naturligt”. Jag tolkar det i termer av makt; det handlar om att inte vilja ha någon konkurrens, att inte vilja att den andra personen ska ha några referenspunkter utanför den egna relationen så att hen därmed blir mycket mer mottaglig för en själv. Det handlar helt enkelt om att förvägra den andra parten rätten till ett eget liv, till sina egna erfarenheter och värderingar. Det handlar om att försöka ta en människa ut från sitt sammanhang, om att måla upp en bild av den människans ”kärna” och vilja komma åt den i sitt relationsprojekt istället för att inse att den människan liksom alla andra formas av sina erfarenheter.

Att känna sig hotad av tidigare relationer är att känna sig hotad av att den andra parten har erfarenheter utanför en själv, och det är ett jävligt obehagligt och kontrollerande tankesätt.

wpid-img_20140709_164020.jpgTidigare erfarenheter, positiva som negativa, är någonting jag har dragit mycket lärdom från och som har fått mig att förstå mer om vad som är rimligt respektive orimligt i en relation. I de relationer jag ingår i nu så har jag betydligt mycket större förmåga att själv avgöra vad jag vill och inte vill än vad jag hade i min första relation, i vilken jag i princip gick med på allt som skedde för att jag inte visste hur det skulle vara. En kan förstå att vissa känner sig hotade av detta, eftersom det inskränker deras makt och tolkningsföreträde rörande vad som pågår i relationen. Att någon har utvecklat egna värderingar och ett eget språk för att beskriva det som sker i relationer är onekligen ett hot för den som vill härska.

Den som bryr sig om att forma bra relationer borde vara glad för de tidigare erfarenheter som ägt rum i partnerns liv, ty det är något som leder till insikt. En borde vara bättre på att ta tillvara på dessa erfarenheter och diskutera dem på djupet istället för att bara tränga undan dem. Varje tidigare relation och sexpartner är något en kan dra lärdom utifrån om en bara vill, och att förneka sig själv och relationen denna lärdom för att en inte vill vara den enda för sin partner är dumt och någonting som hindrar ett rimligt relationsprojekt från att äga rum. Att värdera sitt eget ego högre än att bygga en rimlig relation är inte kärleksfullt, utan enbart egoistiskt.

”Bra sex”.

Ofta när en hör termen ”bra sex” så dras tankarna till sex som är passionerat, där båda är aktiva och där båda får orgasm. Inte sällan så mäts jämställdhet i heterosex utifrån huruvida kvinnan kommer eller inte, om hon gör det så anses det vara ”bra” och ”jämställt”.

Många av mina sexuella relationer har enligt denna definition varit ”bra”, det vill säga; jag har varit ”aktiv” i utformandet av sexet (inte legat som en ”död fisk”), jag har fått orgasm och så vidare. Jag har haft sex som har varit skönt, men det innebär inte att det har varit på mina villkor.

Jag har till exempel ofta upplevt att det är mannen som avgör när det ska bli sex eller inte. När jag inte har velat har han ofta ”kåtat upp mig”, men när han inte har velat har jag inte kunnat göra samma sak, dels för att jag inte velat men också för att jag inte vet hur jag ska gå till väga.

Jag tror detta delvis handlar om att en som kvinna lär sig att se och värdera sig själv som objekt för mäns njutning i sexuella relationer. Var jag vill är sekundärt, det viktiga är vad jag kan ge honom sexuellt. Jag förverkligar mig själv som kvinna genom att få en man att begära mig sexuellt och tillfredsställa detta begär, och därför blir min idé om vad sex är också förknippad med just detta. Om han vill ha sex med mig kan jag ”gå igång” enbart på det trots att jag inte har lust.

När jag har haft sex på det här sättet har jag varit kåt och jag har ofta fått orgasm, alltså har sexet varit ”bra”, men det har inte varit ett uttryck för min egen sexualitet. Jag har inte bestämt premisserna för sexet utan snällt fått ta emot det som erbjuds, när det erbjuds och på det sätt det erbjuds.

Bara för att sex är njutbart innebär inte det att det är ickepatriarkalt eller okej. Saker som jag då njöt av kan jag nu i efterhand se var en fråga om övergrepp, till exempel att bli uppkåtad i situationer där jag hade sagt tydligt nej eller inte kunde värja mig, typ när jag sovit. Eftersom jag njutit av detta på ett sätt så tänkte jag att det var okej, men i efterhand förstår jag att det inte var det. Bilden av patriarkalt sex som något som bara mannen njuter av tror jag är problematisk, bara för att kvinnan njuter så innebär inte det att sexet är jämställt.

Skvaller som feministisk aktivism.

Den formen av feministisk aktivism som jag tycker absolut mest om är ryktesspridning. Alltså helt enkelt att skvallra om att män har betett sig illa, begått övergrepp och så vidare.

wpid-img_20140708_152539.jpgRyktesspridning är en slags erfarenhetsdelande som faller sig naturligt för många. Ryktesspridning kan användas både för och emot feministiska syften. Att till exempel sprida rykten om ickemäns sexuella vanor är en patriarkal ryktesspridning som syftar till att kontrollera ickemäns sexualitet, men att sprida rykten om mäns övergrepp är en feministisk ryktesspridning, speciellt om det sätts i en större kontext och inte förklaras som ett ”undantag”.

Eftersom patriarkalt förtryck generellt sker i den så kallade privata sfären så når det sällan någon status som typ ”nyheter”. Det rapporteras i regel inte om mäns våld i nära relationer, om våldtäkter i förhållanden eller mäns lögner och svek. Därför måste dessa berättelser spridas på andra vägar, och skvaller är en av de mest välanvända.

Ofta framställs ickemän som skvallriga, och det är inte så konstigt med tanke på detta. Skvaller är helt enkelt ett sätt att överleva, att få prata av sig och dela erfarenheter som inte anses relevanta nog för att få något större strålkastarljus men som påverkar våra liv på daglig basis. Eftersom män generellt lever en större del av sina liv i offentligheten så kan de i regel prata mer om vad som berör dem och det tolkas som ”viktigt” och ”politiskt” till skillnad från det som sker i hemmet som anses vara irrelevant och privat.

När jag hör en berättelse om att en man betett sig illa så sprider jag den till de som berörs av den, helt enkelt för att jag tycker att det är viktigt att den typen av information når ut till andra som riskerar att utsättas för den mannens vidrigheter eller som har blivit utsatt för vidrigheter innan och kan bli stärkt av att höra att den inte är ensam i sina erfarenheter. En inbillar sig nämligen lätt att en är det när det så sällan sätts fokus på det som sker i vår vardag. Att skvallra är ett sätt att bryta tystnaden.

Det finns en idé i patriarkatet om att en ska respektera människors så kallade integritet och inte sprida ut den typen av berättelser, en regel som givetvis tas på större allvar när det kommer till rykten om män än rykten om ickemän. Detta är i sig något som upprätthåller patriarkatet, eftersom det hindrar oss från att förstå att det vi är med om delvis beror på vår position i patriarkatet och inte bara på våra egna individuella egenskaper. Den som pratar för mycket om vad som hänt en själv eller andra skämmas ofta för detta, det anses vara att ”älta” saker och ting och är ofint eftersom den som blivit utsatt för något ska bära huvudet högt och gå vidare. Att bryta ner den här idén är ett sätt att göra motstånd mot patriarkalt förtryck. Det är att säga; det här som hände mig är relevant, det är inte bara mitt personliga problem och jag vägrar skämmas för det.

Jag vägrar vara tyst om det som händer mig och andra bara för att respektera någon mans ”integritet”, och därför systematiserar jag mitt skvallrande. Jag frågar andra om deras erfarenheter, jag sätter dem i en feministisk kontext, och jag sprider dem vidare (givetvis med hänsyn till offrets integritet). Detta tycker vissa är dumt och orättvist, men vad ska en göra när det inte finna några andra kanaler för att hantera det. Om en har betett sig som ett kräk mot någon så är det rimligt att andra får veta det, för det spelar roll och det säger mycket om en som person att en till exempel har begått ett övergrepp eller vägrat ta ett nej. Det är relevant information som behöver spridas.

Intimitetsritualer och närhetsproblem.

En grej jag kommit underfund med på senare tid är att jag tycker illa om att kyssa någon jag har en intim relation med direkt när jag träffar den. Det är jobbigt att ha den typen av intimitet när en precis träffat en människa, även om det är någon en har träffat många gånger innan och troligen kommer att ha det med senare. Detsamma gäller kramar, även om det kan kännas mer okej eftersom sådana ju kan vara vänskapliga. Men jag tycker inte om när det är ett ”krav” att en ska krama varandra och att den andra visa missnöje när en inte vill.

Jag tänker på hur det här med intimitet har fungerat i mina tidigare relationer, det har liksom funnits en ritualiserad intimitet som en måste förhålla sig till. Till exempel; när en träffar varandra så ger en varandra en kram och/eller en kyss. När en säger hejdå samma sak. En har väl vissa mönster när det kommer till att ha sex också, vad som ska leda fram till sex, vad en sexakt ska innehålla och så vidare. Dessa ritualer har upprätthållits både av mig och av min partner och det har funnits en ömsesidig tendens att bli ledsen om den andra inte utför dessa ritualer.

För mig är de här ritualerna något som lägger ett hinder i vägen för att känna efter vad jag egentligen vill. Vissa dagar är jag mer obekväm med närhet, då måste den komma på ett bra sätt och inte som ett tvång. Jag tycker att det är lite märkligt att liksom redan från början ha en idé om vilken grad av intimitet som är lämplig, även om en kan känna helt olika olika dagar. Att ha en speciell intimitetsritual gör att en redan från början hamnar i en situation där en inte tillåts känna in ordentligt.

Jag tänker att intimitet bär så mycket mening i det här samhället och i relationer att det kan bli väldigt svårt att få utrymme att känna in varandra. Eftersom det ”ingår” i att vara tillsammans att en till exempel pussarna och kramar varandra så kan avsaknaden av detta leda till väldigt mycket osäkerhet, trots att det kanske i själva verket bara handlar om att den personen inte kan eller vill vid det tillfället.

Jag har varit i relationer med människor som har närhetsproblem, och jag tolkade det som att det var mig det var fel på när de inte ville. Detta skapar såklart en massa press på att ha intimitet. Jag har också upplevt motsatsen, att jag har känt mig pressad för att personen känner sig avvisad annars. Jag tror att mycket skulle bli enklare om en pratade om intimitet med de en ingår i relationer med, vad som funkar och vad som inte funkar och vad en tycker är jobbigt. Det är ett samtal som ofta varit frånvarande i mina relationer och som jag tror hade varit välbehövt.

Istället har det varit mannens önskemål som styrt intimiteten; när han inte velat har det varit jag som varit ”krävande” och när han velat så har han pressat mig och jag har anpassat mig. När jag inte velat så har jag alltid känt ett behov av att förklara mig, men han har inte gjort detsamma för mig. Jag har alltid känt skuld för mina egna begär eller brist på dessa. Jag har aldrig brytt mig om att känna in vad jag egentligen vill eftersom det känts sekundärt hans vilja, och eftersom jag ändå inte kan vara säker på att få den igenom så känns det bara meningslöst. Istället för att prata med varandra om bådas gränser så blir det ett outtalat maktspel där mannen för det mesta går hem med vinsten.

Sex i patriarkatet.

Jag har tänkt en del på det här med sex och intimitet i patriarkatet. Jag tänker att jag som kvinna ofta tvingas in i att ha en väldigt instrumentell syn på min sexualitet. Intimitet, ofta benämnt som ”sex”, är en handelsvara som jag kan använda för att få olika saker jag ”behöver” i patriarkatet – patriarkal bekräftelse, tryggheten i en heteromonogam relation, socialt erkännande och så vidare. Detta beskrivs ofta som ”sexuell makt” vilket givetvis är skitsnack eftersom jag inte har makten över min sexualitet utan snarare tvingas in i en position där jag på olika sätt måste kontrollera den för att kunna ”använda” den som en handelsvara; värdet på min sexualitet degraderas om jag gör saker som får mig att anses mindre knullbar eller om jag är för lättfotad.

Det hela är mycket tragiskt, eftersom sex och intimitet kan vara mycket njutbart och ett sätt att umgås på, men i ett patriarkalt system så är sexuella relationer ofta så nedlusade av denna syn på sexualiteten som en handelsvara att en tvingas in i en stor självmedvetenhet när en är intim; det ska vara med rätt person, under rätt omständigheter, på rätt sätt och så vidare. Istället för att vara ett sätt att umgås så blir intimiteten ett maktspel, det handlar om att få eller inte få sin vilja igenom, att agera i en förhandling där en ger vissa saker i utbyte mot andra.

Men jag tänker mig att även män tvingas in i att se på sin sexualitet på ett instrumentellt sätt. För män är ”sex” ett sätt att erövra; att ha sex med många, att vara ”bra i sängen” och så vidare är någonting som innebär status i patriarkatet. I aktiviteten ”sex” och kringliggande praktiker (ragga, förspel, ”ha en relation” osv osv) så förväntas mannen vara aktiv, och män bevisar sig själva som subjekt när de tar sig för dess praktiker, och som lyckade individer när de lyckas ”erövra” någon sexuellt.

Detta leder till ett sexuellt spel där män ska erövra ”sex” och kvinnor ska använda handelsvaran ”sex” till att få det de ”behöver”. Kvinnor får veta mycket om hur de ska använda denna handelsvara, typ att de inte ska ”gå med” på att ha sex med en man som inte respekterar dem, som ”bara vill ha sex” med dem och så vidare. Kvinnor får helt enkelt lära sig att de ska använda handelsvaran ”sex” för att få något mer i utbyte, typ en relation av något slag. Kvinnan förväntas alltid vara intresserad av något mer än ”bara sex”, medan mannen förväntas ha ”sex” som sitt primära intresse i en sexuell relation. Detta behöver såklart inte alls stämma överens med hur det verkligen ser ut, men dessa tolkningsramar gör att människor ändå hamnar i det mönstret. Kvinnor som förväntar sig mer än de får ses ofta som naiva och lurade som inte förmått använda handelsvaran ”sex” på det sätt de lärt sig, men män som får mindre än vad de vill ha oftare ses som offer för enskilda sluga hjärtlösa kvinnors list; som ”bra killar” som blivit utsatta för utnyttjande. Kvinnor förväntas helt enkelt hela tiden vara på sin vakt inför att bli utnyttjad, och om det händer får hon ”skylla sig själv”, någon sådan förväntan finns emellertid inte på mannen.

Hela den här dynamiken leder till en situation där ”sex” blir så mycket mindre och samtidigt så mycket mer än det skulle kunna vara; från att vara en social praktik som kan vara njutbar för båda blir det ett ”spel” tyngt av intentioner från båda håll. Ingen kan slappna av och fokusera på att ha det soft, för det finns så mycket symbolik knutet till det hela. Detta kan i viss mån överbryggas med hjälp av kommunikation men jag tror tyvärr att det är väldigt närvarande i många människors sexuella praktiker; det beräknande som hindrar oss från att vara genuina i vårt utbyte utan istället måste vara misstänksamma och akta oss för att ”ge” för mycket till den andra utan att få tillbaka. Det handlar om makt – inte kärlek. De två kan inte existera jämsides.

Jag är helt övertygad om att män ofta har sex mot sin vilja, inte för att de tvingas till det av kvinnor (detta förekommer såklart också men förefaller föga intressant som strukturellt problem) utan snarare för att de har en syn på sig själva som bygger på att de måste lyckas med olika saker för att bevisa sig själva, däribland ”sex”. Jag tänker att på detta följer att ha vissa sexuella praktiker, så att en blir ”erfaren” och så vidare. Den man som lyckas med att få en kvinna att ”gå med på” sexuella praktiker som anses vara ofördelaktiga för henne (typ analsex) är ännu mer lyckas och så vidare. Istället för att se på personen en har sex med som någon en har ett ömsesidigt utbyte med så blir det en förhandling, någon en ska ”få” saker och ting av men ge så lite som möjligt tillbaka till, och vad de olika partnerna förväntas vilja ha är på förhand givet.

Ingen äger sin sexualitet i patriarkatet, eftersom sex är så symboliskt laddat. Att män sedan är de som har maktövertaget i de sexuella relationer som uppstår innebär inte att de har makten att forma dem som de vill, utan det sker fortfarande inom ett patriarkalt symbolsystem där ”sex” innebär vissa saker och förväntas följa vissa ramar. Att som man vara mer ”passiv” i sin sexualitet anses till exempel inte helt okej, utan han ska fortfarande hävda sig själv och sitt maktövertag i sexualiteten. Den man som inte intresserar sig för mycket för den typen av maktdemonstration kan nog räkna med att ses som mindre manlig. På det stora hela utgör den patriarkal synen på sexualitet en stor begränsning för alla att ha intimitet på ett sätt som passar dem och att ha en öppen kommunikation kring sina behov. Istället tvingas vi in i ett cyniskt maktspel, som troligen inte är särskilt soft för någon.

Varför är det så svårt för vissa att acceptera att en bör kolla läget med sin sexpartner?

Fick en kommentar på inlägget om att ha sex med någon som ligger som en död fisk som på ett utmärkt sätt sammanfattar precis vad jag menar med våldtäktskultur. Därför tänkte jag besvara den nu:

Den här artikeln för mina tankar närmast till Blondinbellas filosofi kring att kvinnor ska få vara sköra och svaga. Artikeln cementerar tanken kring att kvinnor är så pass svaga och oförmögna att kommunicera klart att man helt och hållet överlämnar ett, alltför stort och tolkningsbart asymmetriskt ansvar till mannen, eftersom mannen i varje sexuell situation måste tolka kvinnans kroppsspråk istället för att kvinnan säger NEJ.

Jag tycker först och främst att detta är en intressant anklagelse på ett inlägg där jag faktiskt inte nämner män och kvinnor mer än i illustrationen och i citatet. Jag skriver genomgående ”personen” ”partner” ”hen” och så vidare just för att markera att gränsöverskridande kan förekomma i alla olika sociala situationer. Det handlar inte om att ge asymmetriskt ansvar till mannen, det handlar om att alla som är inblandade i social interaktion, och speciellt sex, ha ett ansvar att känna in varandra. Problemet är att män i mindre utsträckning gör detta, men givetvis har alla detta ansvar.

Idén om att jag skulle tycka att kvinnor är ”svaga” för att de inte alltid är kapabla att säga nej har flera problem. För det första så har många människor faktiskt problem med att säga nej i vissa situationer. Jag skulle inte kategorisera detta som ”svaghet”, men om en nu tycker att det är att vara svag så antar jag att det är rimligt att ta hänsyn till att det finns människor som är just ”svaga”. Många människor har problem med att säga nej i sexuella situationer och detta är rimligt att ta hänsyn till när en har sex, för annars är risken att en begår ett övergrepp stor. Jag har hört åtskilliga vittnesmål om och själv varit i situationer där jag inte kunnat säga ifrån, där jag inte känt att jag haft det handlingsutrymmet över huvud taget. Detta sker hela tiden och det är bara dumt att inte förhålla sig till det.

Den här personen verkar resonera som så att det är feministiskt att utgå från att kvinnor är ”starka” och ”vet vad de vill” och att en därför inte behöver bry sig om att känna in deras gränser. Det hade varit hemskt roligt om det stämde, men nu lever vi tyvärr i ett samhälle som inte fungerar så. Vi lever i ett samhälle där kvinnor lär sig att deras kroppar är till för män, och där män i sin tur lär sig att de inte behöver bry sig om vad kvinnor vill. Det är denna situation vi måste förhålla oss till. Det är inte feministiskt att utgå från att vi lever i det postpatriarkala samhället, det är feministiskt att kämpa emot patriarkatet. Jag menar, annars vore det ju feminism att typ… inte kämpa för lika löner eftersom en då utgår från att kvinnor är svaga? Det faller ju på sin egen orimlighet.

Det handlar inte om att vara ”svag”, det handlar om makt. I vissa situationer är det svårt att säga ifrån, för en vet inte om det kommer att respekteras eller om det kommer bidra till en ännu jobbigare situation. Om en har sex med någon bör en ta hänsyn till detta och skapa en situation där personen ifråga känner sig trygg med att visa vad hen vill. I många sexuella situationer gäller dock inte detta.

Sedan finns det såklart kvinnor som detta inte gäller, men i så fall kan det väl knappast skada att kolla läget ändå? Jag har mycket svårt att de problemet med att anpassa sig efter att många har svårt att säga ifrån. Det är såklart mycket tråkigt att det är så, men det är så det är och ett bra sätt att hantera problemet är att människor blir bättre på att känna in andra.

Det är fullkomligt absurt att man som man omedelbart är våldtäktsman om man inte förstår detta extremt luddiga kommunikationssätt som baseras på att mannen måste ”läsa” kvinnans tankar.

Det handlar inte om att ”läsa” någons tankar, det handlar om att känna in en annan person. Om någon ligger och är helt passiv under sex så borde en kolla läget, precis som en inte sitter och har en lång ”konversation” med någon som inte svarar och så vidare. Det är ett rimligt krav att ställa vid alla former av social samvaro och speciellt när det kommer till något så känsligt som intimitet.

wpid-img_20140622_165938.jpg

Jag menar inte att en ”omedelbart är våldtäktsman” om en inte kollar läget, jag säger att risken att en begår ett övergrepp, alltså har sex med någon mot dennes vilja, är stor. Den som inte vill ha sex med någon mot dennes vilja borde ju därför intressera sig för att tänka på det i sexuella situationer. Den här personen väljer uppenbarligen att istället skjuta över skulden till den som ligger som en ”död fisk”. Vad säger det om hens prioriteringar? Uppenbarligen är det viktigare att inte behöva ta ansvar för att känna in någons gränser än att inte utsätta någon för sex med sin vilja. Sympatiskt.

Jag minns åtminstone som ung och när man träffade sin första tjej att de första månaderna efter man blivit av med oskulden var väldigt taffligt och att tjejen väldigt ofta var stel och lite nervös (död fisk). Det betydde inte att man under samförstånd hade sex. Alla kvinnor beter sig inte som porrstjärnor i sängen.

Jag vet inte vad det innebär att bete sig som en porrstjärna, men jag tänker mig att det finns ganska många andra sätt att vara aktiv i sängen på än det. Jag tänker mig att det finns ett ganska stort spann mellan ”porrstjärna” och ”död fisk”. Att någon ligger som en ”död fisk” betyder liksom inte att hen typ inte stönar jättejättehögt och skriker, tar skitmycket initiativ och liknande utan snarare att hen inte ger någon form av gensvar över huvud taget. Det är långt ifrån något porrideal.

Ett nej är ett nej är nej. Den tanken är väldigt klar för mig. Men att dra det till denna extrem är att gå lite för långt.

Mycket imponerande att du har klart för dig att ett nej är ett nej, men jag kan inte begripa varför det är ”extremt” att tycka att en inte ska ha sex med någon som inte deltar i aktiviteten. Jag skulle inte fortsätta ha sex med någon som inte ger något som helst gensvar och jag kan för mitt liv inte begripa varför någon annan skulle göra det. Ändå ses det som helt normalt.

Vissa har också kommenterat med att vissa tycker om att vara passiva i sängen. Så kan det såklart vara, och om så är fallet tycker jag givetvis att en ska kunna vara det, men då ska en ju diskutera saken. Om du har sex med någon som är passiv ska du kanske inte utgår från att hen tycker om att vara passiv, precis som du inte ska utgår från att en person som säger nej vill ha dominanssex. Det är helt enkelt rimligt att kolla läget, och det är allting jag någonsin sagt. Frågan är varför det är så oerhört svårt för vissa att acceptera att det är rimligt att kolla läget med sin sexpartner?

Vi ska inte dränka oss själva i skuldkänslor, men vi måste reflektera över vårt beteende.

När en skriver om att även till exempel tjatsex eller att ha sex med någon som är passiv är våldtäkt så får en ofta invändningen ”men hur ska en kunna straffas för något en inte varit medveten om att en gjort”. För det första är det inte särskilt orimligt att folk straffas för saker de inte gjort med ett medvetet uppsåt att skada något, till exempel så finns ju ”vållande till annans död” som ett brott, vilket i princip innebär att en råkat ha ihjäl någon på grund av oförsiktighet. Varför skulle inte samma sak kunna gälla vid sexuella övergrepp? För det andra är det ju, som jag skrev om här, i sig ett problem att en kan komma undan med att helt enkelt strunta i vad ens partner vill.

Men framförallt så tycker jag att det är ganska ointressant att reda ut en massa frågor om enskilda individers skuld i olika händelseförlopp. Jag har inget intresse i att varje enskild våldtäktsman ska bli dömd, jag har ett intresse i att det ska finnas en generell kultur kring vår interaktion i allmänhet och sex i synnerhet som präglas av att det anses viktigt med samtycke, att känna in varandras gränser och så vidare.

Hela konceptet att utmäta moralisk skuld åt enskilda individer intresserar mig inte. Jag ser inte frågan om sexuellt våld som en fråga om vad enskilda individer gör utan som en konsekvens av ett maktsystem där människor har makt över varandra och manifesterar denna makt genom att inte bry sig om andra människors gränser. Jag vill prata om detta som ett strukturellt problem, inte som ett problem med att enskilda individer är moraliskt korrupta och skadar andra med vilja. Jag tror verkligen inte att de flesta som begår våldtäkter aktivt vill skada offret, jag tror bara att vi lever i ett samhälle där det inte anses vara en särskilt viktig grej att bry sig om vad andra människor vill i intima situationer. I ett sådant samhälle så sker givetvis övergrepp, för ingen tycker att det är viktigt att bry sig om att undvika dem.

Alla kan göra sig skyldiga till gränsöverskridande beteende. Jag har gjort det själv många gånger, mot många människor. Det viktiga är att en lär sig något av det. Att en förstår att det är ens eget ansvar att inte överskrida folks gränser, inte den andras ansvar att markera dem tydligt nog. Problemet är inte att varenda våldtäktsman inte får ett straff i domstol, problemet är att vi lever i ett samhälle som lägger skulden på offret.

Jämför med någon annan form av brottslighet, som till exempel en misshandel. Om det inte finns bevis nog för att döma någon vid misshandel så utgår inte alla ifrån att det innebär att det var så att offret ville, inte sa nej tydligt nog eller liknande. Det finns fortfarande en generell idé om att det var fel att personen ifråga blev utsatt för det hen blev utsatt för, även om bevisen inte räcker för att fälla någon. Motsvarande kultur vill jag ska finnas vid våldtäkt. Även då ingen kan straffas så ska det ses som att offret har blivit utsatt för ett övergrepp och det var fel. Men så som det fungerar idag så tycks folk utgå från att om ingen blir straffad för ett sexuellt övergrepp så är det inträffade offrets fel, att offret ljuger eller liknande. Så behöver det ju inte vara. Att en inte kan bevisa någons skuld i en domstol innebär inte att ingenting har hänt.

Den som blir anklagad för att ha begått ett sexuellt övergrepp borde rimligen vara intresserad av att förstå vad som inträffat för att kunna undvika att ha sex med folk mot deras vilja i framtiden. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att en inte vill överskrida andra människors gränser. Men istället så börjar saken handla om rätt eller fel, vem som har skulden och inte. Istället för att lära sig något av det hela så blir människor defensiva och ska till varje pris bevisa att hen inte gjort något fel, det vill säga att den andra bär på skulden. Varför? Varför inte bara försöka komma vidare till en situation där färre sexuella övergrepp äger rum?

Jag tror inte att den som en gång begått ett övergrepp är en ond människa, jag tror att människor kan göra fel och jag tycker att det är viktigt att det finns ett sätt att prata om detta som uppmanar till förändring snarare än brännmärkning av enskilda individer. Just därför tycker jag att det är viktigt att vi pratar om sexuellt våld och gränsöverskridande beteende som ett generellt och strukturellt problem, inte som en fråga om enskilda individers moral. Alltså att vi talar om det enligt följande modell:

IMG_20130929_103717Vi behöver inte alltid utmäta moraliskt ansvar på enskilda individer för att kunna konstatera att något är problematiskt och behöver förändras. Följande kan konstateras: vi lever i ett samhälle där det är vanligt att människor har sex med andra mot deras vilja. Detta är ett problem. Hur ska vi lösa det? Jo, genom att skapa en kultur där människor respekterar varandras gränser. Detta tror jag görs effektivast genom att kräva att människor tar ansvar för detta och inte genom att skuldbelägga eller misstänkliggöra offret, genom att faktiskt diskutera de här sakerna och värdera att vi lär oss att känna in varandras gränser, genom att ta det på allvar om någon säger ”du överskred mina gränser”, istället för att maniskt försöka bevisa att en inte har någon moralisk skuld i frågan eftersom en inte ville något illa. Det kan mycket väl stämma att en inte ville något illa, men i så fall borde en ju också vilja reflektera kring och tänka över sitt beteende så en inte gör människor illa ändå. Alla kan göra fel och det är okej, vi ska inte dränka oss i skuldkänslor för det. Men att inte reflektera över sitt beteende när en konfronteras med att en gjort någon illa, det är faktiskt på riktigt moraliskt förkastligt och fullständigt oacceptabelt.

Om din sexpartner ligger som en ”död fisk” så begår du troligen ett övergrepp.

Läste en krönika om en man som beklagade sig över att hans sexpartner bara legat som en död fisk under samlaget:

”Hon låg ju bara där, som en död fisk. Det var hemskt”.

Jag minns hur en kille berättade om en skakande sexupplevelse i tonåren.

Hon hade legat som en död fisk. Som en tyst, kall, pulslös lekamen med tomma ögon i fiskdisken.

Genast fick jag panik. Tänk om jag också var som en död fisk?

Detta är en skrämmande vanlig slutledning folk drar ur observationen att någon inte deltar särskilt mycket under sex. Jag förstår såklart att det kan kännas tråkigt att ens sexpartner inte deltar, men jag tänker att den rimliga reaktionen på ett sådant agerande inte är att fortsätta ha sex med personen för att sedan klaga över att hen inte deltog, utan snarare stanna upp och stämma av läget.

wpid-img_20140621_135637.jpg

Jag menar, det kan ju faktiskt vara så att den som ligger passiv under ett samlag helt enkelt inte vill ha sex eller i alla fall inte känner sig bekväm med att ha sex under de omständigheterna. Jag skulle rentav säga att det är en ganska trolig förklaring till fenomenet. Det kan ju i alla fall vara värt att liksom kolla om det kan vara så, istället för att bara utgå från att det handlar om personens oförmåga att visa sin oerhört stora lust.

Men ändå är det väldigt vanligt att människor beklagar sig över att den de hade sex med inte deltog, som om det främsta problemet var personens bristande deltagande och inte att en eventuellt kan ha gjort sig skyldig till att ha sex med någon som inte vill. Detta är såklart ett resultat av våldtäktskultur, en kultur där det ses som helt normalt att fortsätta ha sex med någon som är helt passiv.

Jag tycker att det är riktigt skrämmande att såpass många människor helt och hållet struntar i att deras partner är helt passiv under ett samlag, att de rentav skuldbelägger denna för att hen inte deltar, när frågan de egentligen borde ställa sig är; vill hen verkligen ha sex med mig. En tycker ju att det vore det rimliga att tänka när någon inte deltar i en aktivitet som ska föreställa vara gemensam, att det kan vara så att den andra helt enkelt inte har någon lust att utföra den aktiviteten på det sättet. Och än mer skrämmande är att folk på största allvar bekymrar sig över att de kanske varit passiva vid sex och skuldbelägger sig själva för det, när de egentligen borde bekymra sig över att de har haft sex med en person som inte bryr sig om deras deltagande, vilket ju i förlängningen är deras samtycke. Den som ska ha panik i situationen som beskrivs i krönikan är ju mannen, som kan ha gjort sig skyldig till ett jävla övergrepp! Ändå är det kvinnan han utsatt för detta som beskrivs som problemet i situationen. Är det inte absurt?

wpid-img_20140621_140325.jpg

Jag har ett tips till den som ofta besväras av detta: bli lita bättre på att känna in din partners gränser och vilja, kommunicera under sexet istället för att bara anta att hen vill och att eventuell passivitet handlar om oförmåga. Ha inte sex med en person som inte visar aktivt intresse för att delta i det som sker. Du kommer troligen få både roligare sex och slippa riskera att ha sex med någon mot dennes vilja.

Detta är ett ypperligt bevis på att vi lever i en våldtäktskultur där övergrepp och bristande samtycke är en så normal del av sex att folk tycker att det är helt normalt att någon beklagar sig över att dennes partner var en ”död fisk”, att folk rentav bekymrar sig för att de själva varit ”döda fiskar”. Ha för helvete inte sex med någon som inte deltar, det är ju en helt obegriplig sak att göra om en har något som helst intresse för att inte utsätta människor för saker de inte vill.

Ge mig pengar!
Arkiv