Det finns en grupp människor som älskar att lyfta fram ”individens ansvar” i olika kontexter. Till exempel enskilda kvinnors ansvar att göra ”rätt” livsval för att minimera effekterna av patriarkalt förtryck. ”Men en kan faktiskt välja!!!”, bräker de ur sig i tid och otid, till exempel när en talar om att kvinnor som grupp har sämre inkomst än män.
Jag tror inte att det är särskilt många som förnekar att individen kan välja, jag tror inte heller att det är något övergripande problem att människor struntar i att sträva efter bästa möjliga livssituation i förhållande till sina förutsättningar för att de har uppfattningen att det bara är strukturer som spelar roll. Mitt intryck är att människor i allmänhet försöker att skapa ett så drägligt liv som möjligt i förhållande till omständigheterna. Det det handlar om är just dessa omständigheter, de där gränserna och hindren som finns i samhället och som ser jävligt annorlunda ut beroende på vilken bakgrund en har, vilken hudfärg en har, vilket kön en har och så vidare. Dessa omständigheter är ingenting varje individ kan lösa själv, utan det är en politisk fråga.
När jag pratar om politik pratar jag just om dessa omständigheter. Jag tycker inte att det är relevant att ständigt lyfta fram att individer har möjligheter att välja i sitt eget liv, det är ju någon som de flesta är medvetna om och gör. Däremot är jag intresserad av att förändra samhället till det bättre.
Den som ständigt lyfter fram individens förmåga att påverka sitt eget liv försöker inte förändra saker, det handlar snarare om att hitta en ursäkt till att stå kvar och stampa på samma jävla ställe, en ursäkt för att, ironiskt nog, inte ta sitt ansvar för att förändra samhället. Att prata om individers ansvar är att försöka göra politiska frågor privata, alltså att inte försöka lösa dem alls. Så kan en såklart resonera men i så fall bör en vara ärlig med det och säga ”jag tycker inte att det här är ett problem som bör lösas medvetet, utan jag tycker vi ska lämna det åt slumpen och hoppas på att folk fixar det på egen hand”.
Att inte bry sig om vissa politiska frågor är såklart okej, frågan är varför det är så viktigt för dessa människor att ständigt legitimera att de inte gör det genom att prata om individers ansvar. Det framstår mer som en försvarsmekanism än något annat, som ett sätt att legitimera att en faktiskt inte kommer lyfta ett finger för att göra något åt vissa omständigheter. Och så kan en väl känna, jag bara önskar att dessa människor kunde bli lite mer bekväma i sin egen passivitet istället för att tvångsmässigt stöta fram sina floskler om ”individens ansvar”.
Individens ansvar. Har aldrig uppskattat de två orden tillsammans, i alla fall inte i det sammanhanget du rör dig i nu. Det får det att låta som att alla människor är små öar utan påverkan från andra, varesig människor, samhälle eller strukturer.
Hade nog ingen direkt poäng med kommentaren, än att reflektera i miniformat.
Det här kan överföras direkt till klimatdebatten. ”Som invidid kan man alltid göra mer” framhålls det medan politikerna ständigt sviker. Så ska man stå där, i hampahandduk med ekologiskt segt schampoo i håret i ett avgiftat badrum och tima sin dusch på fem minuter och tänka att ”jag gör i alla fall mitt” medan man vet att det inte gör så stor skillnad för globalt sett skiter man i miljölagar. Eh, parallell måhända men jag håller i alla fall med, om jag uppfattat inlägget rätt:)
Jag har en rätt enkel minnesregel: makt och ansvar är proportionerligt. En individ kan inte avkrävas mer ansvar än vad som står i proportion till dess makt.
Kan inte på rak arm säga att just kvinnor skulle vara bättre eller sämre när det kommer till att ta sitt individuella ansvar, men det känns som vi har en del människor i samhället med extremt mycket makt som faktiskt inte tar ansvar alls. Det kan störa mig.
”Att inte bry sig om vissa politiska frågor är såklart okej”
Sant.
Saken är att jag tror inte att dom flesta förstår det, det florerar en idé att en ska ta ställning till allt & för att inte vara fel låtsas nog många om annat – ofta omedvetet.
dvs. många låtsas om att dom tycker någonting fastän dom skiter i vilket.
Så otroligt rakt på och bra skrivet, som alltid! Det var just överdriven tilltro på individer som gjorde att jag gick runt och var en typisk ung kränkt vit man angående feminism under lång tid. Tur att jag i alla fall inte var helt hjärnbefriad och gav det en ärlig chans(så småningom). Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, men tror helt enkelt jag vill tacka dig Fanny, ”din Man och feminist – den stora guiden” har varit en av de mest värdefulla hjälpmedlen för att omfamna feminismen 🙂
Det är därför liberaler blir så jävla kränkta så fort en langar kritik mot deras ”ideologi”.