Ibland stöter man på den där typen av skildringar som liksom bara blir för tunga för att man ska orka lyssna eller läsa. Jag kommer ihåg när jag läste American Psycho och var tvungen att ta med boken till skolan för att jag inte orkade läsa den ensam. Ändå läste jag, jag vet inte varför egentligen.
För några dagar sedan stötte jag på en radiodokumentär om en kvinna som blev utsatt för extremt grova sexuella övergrepp som liten och som jag liksom verkligen inte kan med att lyssna på. Det är så fruktansvärt. Gjorde misstaget att lyssna lite nu och blev liksom tvungen att göra ljud för mig själv och vifta med armarna för att fokusera på något annat, bara vad som helst utom det där hemska.
Jag brukar annars ha ganska hög smärttröskel när det gäller vad jag kan tala om, jag är liksom inte en sån person som blundar för saker och ting som går fel till i världen för att jag inte pallar tänka på det. Det kan kännas fel ibland. Jag vill kunna lyssna på den typen av berättelser utan att trycka det ifrån mig. Samtidigt så ser jag det som en bra egenskap att inte vara avtrubbad utan att verkligen känna något inför dessa beskrivningar. Inte bara säga att det där var ju hemskt, utan faktiskt känna det med hela kroppen. Så länge det inte leder till förnekelse.
Sexuella övergrepp mot barn brukar ju vara känsligt för många. Annars tänker jag mig att skildringar av tänder, genitalier och händer som torteras är känsligt för de flesta. Det är liksom så utsatta delar av kroppen. Vad har ni för grejer som ni verkligen inte pallar med skildringar av?
Könsstympning. Alltså. Alla mina nerver liksom krullar ihop sig och vill inte reda ut sig på flera dagar om jag kommer i kontakt med skildringar av det.
Råkade se ”En blomma i Afrikas öken” under en lång bussresa för ett par veckor sedan. Spolade förbi hela det vidriga avsnittet med själva stympningen, men förstarepliken ”Kvällen innan fick jag en extra portion ris. jag förstod inte varför” och sistarepliken ”Fåglarna hade ätit upp den” var fanimej illa nog för mig.
Kunde inte sova ordentligt på flera nätter.
Tortyrskildringar som inkluderar vassa föremål mot ögonen eller typ utdragna naglar.. 😐
Naglar ja. Så jävla äckligt. Men tycker nog genitalierna är värst.
Glömmer aldrig dokumentärer om djurtransporter och djurindustrin där vissa bilder etsat sig fast för evigt i mitt huvud. Fick mig att bli vegetarian och sedan vegan.
När jag läste boken ”En riktig våldtäktsman” av Katarina Wennstam var jag tvungen att pausa i några månader för det blev för mycket med alla hemska våldtäktsskildringar.
Tortyr och övergrepp av både människor och andra djur kan vara skitjobbigt att ta in. Jag känner in väldigt mkt av andras lidande vilket kan få en att må dåligt men samtidigt så vill inte heller jag vara avtrubbad utan bry mig.
Slutar aldrig att häpnas över hur grymma människor kan vara. Och slutar aldrig fundera över hur en kan ändra det.
Skildringar av allvarliga ätstörningar. Jag kommer speciellt ihåg när jag läste Stalins Kossor av Sofi Oksanen och kände hur ångesten växte sig större och större i mig, och hur varje sida blev allt tyngre att läsa. Det tog emot något så förbannat. Efter att jag läste ut den hade jag ångest i flera dagar.
Jag klarar inte heller av tortyrskildringar där kroppsdelar tvingas ur led eller våldsscener är halsen/nacken skadas. Ryser av blotta tanken osv.
När människor beskriver hur sjukdomar drabbar kroppens inre. Alltså typ vad som hände med hjärtat och blodomloppet när någon var allvarligt sjuk.
Klarar inte heller av skildringar av vassa föremål mot ögonen, mår så jävla dåligt fysiskt och psykiskt av det. Alla filmer med ögonscener gör mig helt matt.
Annars har jag ganska hög smärttröskel precis som du och även om jag lipar vid vissa skildringar inom film, av t.ex. krig, så klarar jag det. Men de två grejerna ovan… fy fan!
Förra året läste jag ”Tusen strålande solar” av Khaled Hosseini. Den är fullkomligt fruktansvärd och skildrar kvinnoförtryck och enskilda tragiska öden i Afghanistan. Ändå tycker jag att boken är väldigt bra och jag mådde inte sådär jättedåligt när jag läste den. Nu har jag i flera månader försökt läsa ”Flyga drake” av samma författare men det är stört omöjligt. Jag skulle inte säga att den är hemskare, och ändå går det bara inte. Dessutom känner jag mer för kvinnoöden om jag får uttrycka mig så. Vet inte vad det beror på, kanske att jag har blivit lite äldre och därmed känsligare?