Det här med bidrag. Lady Dahmer har skrivit om det här, om att de flesta människor faktiskt behöver något annat i livet än mat och husrum, att de flesta vill kunna köpa slippa bry sig om sin ekonomi hela tiden och om att de flesta faktiskt vill jobba.
Det är ju en vanligt uppfattning bland människor att bidragstagare är lata och inte vill göra rätt för sig, och att bidrag därför skulle ge dessa människor en möjlighet att sitta på arslet och lata sig medan andra mer driftiga personer får dra hela lasset.
De allra flesta bidragstagare är inte lata personer utan helt enkelt personer som inte orkar. Och de allra flesta människor vill ha något mer i livet än att med nöd och näppe kunna betala hyra och mat. Det är ju inte direkt som att bidragstagarna lever ett lyxliv.
Det finns däremot ett stort problem med socialbidragssystemet idag som gör att det ändå blir en bidragsfälla. Tänk såhär: de flesta människor vill och behöver arbeta för att må bra men för en person som inte har jobbat på länge och kanske dessutom lider av några psykiska besvär är det ett jävligt stort kliv att gå direkt från ingenting till heltid. Det är inget konstigt med det, heltid är mycket arbete. Det hade varit mycket effektivare om man kunde gå ut lite mer stegvis, kanske börja med att jobba en dag i veckan och sedan plussa på tills man kan försörja sig själv.
Visserligen finns det inget i rådande system som förbjuder ett sådant arrangemang, men det som är problemet är att det för varje krona man tjänar dras en krona från socialbidraget. Detta innebär att man som bidragstagare inte tjänar något på att arbeta fören man har kommit upp i en lön som efter skatt är mer än det bidrag man fick. Det är ganska mycket jobb man måste få gjort för att komma upp i det, speciellt om man saknar utbildning eller arbetslivserfarenhet. Jag menar inte att enda anledningen till att arbeta är att man får mer pengar, men det är ju onekligen en drivkraft om man får det och med dagens system så försvinner helt den här drivkraften om man vill skaffa sig ett lagligt extrajobb.
Om jag hade fått bestämma hade socialbidragssystemet varit utformat efter en modell som gjorde att man faktiskt fick något ut av att jobba så lite som ett par timmar i veckan. Att jobba litegrann kan vara ett sätt att aktivera sig och få struktur i vardagen vilket många socialbidragstagare behöver. För även om man inte vill sitta på rumpan och göra ingenting blir det lätt så när man saknar pengar till busskort eller annan ”lyx” och dessutom kanske inte mår topp från början.
Att människor får sin ekonomiska överlevnad garanterad är skitbra och helt nödvändigt i ett samhälle. Däremot så måste modellen för bidraget vara utformat på ett sätt så att människor uppmuntras till att ta sig ur sin situation och inte som idag på ett sätt där man inte tjänar ett jota på att extraknäcka som socialbidragstagare.
Det låter som en bra ide. Dessutom är de hemskt rigida kring bidragssystemet. Min moster har bostadsbidrag på grund av alldeles för låg pension. Och så vann hon lite pengar på lotto, inte mycket men så hon tänkte att då hade hon råd med nya glasögon. Genast var soc där och drog bort vinsten från hennes bidrag så att hon istället blev tvungen att söka extra bidrag för nya glasögon. Varför inte bara låta henne få hamna på plus en månad det var ju inte precis tal om flera tusen, inte ens två.
Det där är ju bara ett kasta pengar i sjön på onödig byråkrati. Fy.
Är det ens möjligt att jobba bara ibland när man får ekonomiskt bistånd? Min dåvarande sambo fick sådant i en period då han var sjukskriven och alternativen för honom framställdes som att fortsätta vara sjukskriven eller börja leta heltidsjobb via arbetsförmedlingen. Vilket jag personligen tycker är en ganska orealistisk förväntning.
För övrigt ligger summorna som man får från soc så lågt att det är omöjligt att överleva enbart på soc. Man får inte pengar till internet, mobil, sl-kort eller ens till hela hyran om den är högre än 3.600. De som tror att man kan leva lyxliv på soc kan dra dit pepparn växer.
Det är inte omöjligt, men det kan bli rätt svårt. Man får pengar till internet, mobil vet jag inte, & SL-kort får man pengar till om man anses ska resa mycket som ex. till arbetsförmedlingen eller vården.
Skulle nog säga att det är möjligt, dock tycker jag att man borde få slkort utöver bidraget iom att det är så sinnessjukt dyrt.
Verkligen! Då jag var sjukskriven hade jag inte rätt till SL-kort då jag inte gick inom terapi (= var till psykiatrin flera gånger i veckan). Så kontraproduktivt, den som är sjuk har ju ofta en tendens att isolera sig vilket knappast blir bättre om man ska punga ut med nästan tusen spänn för kortet. Kan ju säga som så att jag inte har åkt lagligt många månader, har bara kunnat betala ungdomspriset.
Det är ju verkligen sinnessjukt dyrt =(
det där om att börja arbeta lite i taget tror jag är en mycket bra idé. nu levde jag inte på soc under tiden men jag var arbetslös i ett år och mådde inte bara dåligt utav det utan var deprimerad av andra orsaker också. till slut fick jag jobb men att gå från ingenting till att jobba på ett företag där det är vida känt att dom som jobbar där sliter arslet av sig tog knäcken på mig och jag gick hem och grät efter varje arbetspass. det var från 0 till 100 på en dag och det var inte humant på något sätt.
Precis det jag menar. Tror även att man måste vara mer öppen för att folk jobbar deltid i allmänhet, vissa pallar inte heltid alls av förståeliga skäl och då är det bättre att man jobbar lite.
Det är verkligen jättesvårt. Jag som var sjukskriven erbjöds att ta det i min takt för att det är så lätt att trilla överbord & få börja om från början, så jag testade arbetsträning ex & nu är det så smidigt för mig eftersom jag har börjat arbeta & nu med 10-15 pass, så det är ju verkligen inte 0-100 utan toppen. Kan bli lite väl saftigt annars.
Men arbetsträningen får man väl inte riktig lön för utan för cash av staten? Menar nu alltså extrajobb som man inte får via ngn myndighet+handlingsplan utan som man har som ett ”riktigt jobb” fas bara inte på heltid.
Jag talar inte om saken med extraarbete + bidraget utan att öht ta ett steg i taget vilket inte Karin hade gjort.
Sry för misstolkning. Blir så när jag ej kan se vem som svarar på vem.
Jag håller helt med dig Fanny.
Det borde finnas olika mallar för olika slags bidragstagare. Tex om du kommer vara bidragstagare under en längre tid pga sjukdom eller om du blivit arbetslös och kanske bara behöver bidrag en kort tid.
Jag vet inte om det är olika i olika kommuner, men i Göteborg där jag och min familj bor så får man pengar till hela hyran, tror att man nog alltid får det om man inte lever i en lägenhet som är större än vad man behöver? Man får 335 kr i bidrag till busskort i månaden, elen betalar dem också. Medeciner som du får på recept och sjukvård betalar soc också tills du får frikort. Man klarar sig… Men man måste verkligen tänka till inför varje inköp… Ett par strumpbyxor eller ansiktskräm denna månaden typ.
Problemet är som du säger att man som psykiskt sjuk inte orkar jobba heltid direkt. Man kan få arbetsträning, men blir oftast fast där… Man får 180 kr om dagen för praktik, tror det var efter skatt. Jobbar du då heltid, 20 dagar i månaden så får du 3600 kr. Hade både jag och min kille gjort detta så hade vi alltså fått in 7200 kr i månaden. Visst är det absolut bättre an att gå hemma… Finns inget värre. Men vart finns moroten?? Man blir nog bitter efter ett tag när man gör samma uppgifter som människor som blir riktigt betalda?
Sen ska vi inte äns börja prata om hur lång tid det tar att få hjälp, all tid man lägger ner på att jaga myndigheter och annat….. Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk typ…
Tack för en intressant blogg!
//Lisa
Det som du nämner is lutet är ju det stora problemet. För varje liten extrautgift man har så måste man ju söka specialbidrag, vilket leder till att det enda man gör med sin tid är att slicka röv för socialen. Det hade varit mycket enklare med till exempel medborgarlön, eller om man i alla fall kunde utgå från att alla socialbidragstagare borde ha tbanekort så att man skulle slippa söka cash för det också.
Nu menade jag vården när jag klagade på att det tar tid att få hjälp. Socialen har alltid varit ganska lätta att få tag på tycker jag, även om man kan få vänta ett tag på olika besked. Kanske beror det på att min kille varit allvarligt psykiskt sjuk och att vi har barn? Kanske blir man prioroterad när man har barn? Vet inte? Kanske beror det på att jag har lärt mig hur man pratar med människor för att få dem att agera efter alla samtal jag ringt?
Sen måste man som bidragstagare ha koll på vad man har rätt till, vilket kan vara svårt om man inte mår bra. Annars kan man missa saker som man faktiskt har rätt till att söka.
Man borde få det busskort man behöver. 335 kr räcker inte direkt långt… Hade ju varit fantastiskt om man på hösten och våren kunde få ett litet extra bidrag till kläder. En ny jacka kostar tex en del även 2hand. Eller faktiskt få behålla en viss procent av pengarna man tjänar på sitt extrajobb/praktik.
Även om man lever väldigt tight och det är otroligt jobbigt att leva på bidrag och känna sig värdelös så måste jag dock säga att jag alltid blivit väldigt väl bemött av mina socialsekreterare. Dem hjälper verkligen, den jag har nu är helt fantastisk. Jag och min kille har haft väldig tur på den fronten!