En grej som antifeminister gärna snackar om är att kvinnorna är de ”egentliga” vinnarna eftersom vi får tillgång till det som är viktigt i livet, som typ relationer och barn. Ungefär som om män inte hade möjlighet att få tillgång till detta.
Till exempel hittade jag ett inlägg som gick ut på att bortförklara löneskillnader mellan män och kvinnor med grund u något som författaren kallade ”asymmetriskt urval”. Hela inlägget handlade om att kvinnor minsann får skylla sig själva eftersom de väljer äldre män bla bla bla. Lustigt nog nämndes inte männens val alls, makes you think va! Nåja, jag raljerar och det var verkligen inte poängen med inlägget. Däremot hittade jag följande mening efter exemplet:
Personligen tycker jag att den som är förlorare [—] är Markus, därför att jag (liksom min man) värderar vårt barn och tiden med det högst av allt – jag betvivlar att vi är unika i det.
Det är säkert helt sant att båda hon och hennes man värderar tiden med sitt barn, men faktum kvarstår att den som är hemma mer med barnet också blir den som blir mindre ekonomiskt autonom. Det spelar föga roll hur en värderar saker och ting subjektivt när det fortfarande är så att pengar ger makt i detta samhälle.
Hennes man kan använda pengarna han tjänar till sina egna projekt och självförverkligande och kanske även skuldbelägga henne när hon gör detsamma, eftersom hennes inkomst är mindre. Hennes man kan kontrollera deras gemensamma ekonomi och hennes inköp. Hennes man kan använda pengarna som ett argument för att hon ska göra mer hemma, för att hon ska gå ner ytterligare i arbetstid och så vidare. Om hon blir slagen av sin man så kommer bristen på pengar försvåra en separation för henne.
Det finns också en oerhört ful aspekt av skuldbeläggning av kvinnor i detta. Alla vet att det värsta en kan göra som kvinna är att inte älska sina barn. Det är såklart även hemskt om en man inte gör det, men det är inte ens i närheten av samma brott. Således; om en som kvinna säger att en vill vara ekonomiskt självständig och därför dela på föräldraledigheten så kommer det att tolkas som att hon inte älskar sina barn, det vill säga det värsta en kan göra sig skyldig till som kvinna. Om en kvinna klagar på att hon får för mycket tid hemma så kommer det tolkas som att det är själva barnet hon tycker illa om. Ja, ni fattar. Det finns inget utrymme att som kvinna både älska sina barn och tycka att det är förjävligt att bli ekonomiskt diskriminerad eller vara tvungen att ta det största ansvaret för hemmet.