Birro påpekar att den journalistiska objektiviteten inte finns. Visst, det kan jag hålla med om. Jag kan också tycka att det är bättre när man vet om journalistens åsikter än när man inte gör det. Men som partiledare har man ett uppdrag att företräda sitt parti, vilket är en ganska markant skillnad i förhållande till att bara ”ha en åsikt”.
Detta är mitt favoritcitat:
Jag har slutit fred med dem båda. En del onödigt hårda ord blev sagda. Jag sträckte ut min hand till både den politiska och den tv-mässiga världen och jag kände enbart ett löst, slappt handslag.
Jag vet inte om jag skulle jämföra det med ett ”slappt handslag” att ha fått jobb som programledare för ett debattprogram. Marcus Birro fick ju verkligen en chans att jobba med tv, men sumpade den på grund av sitt otroliga högmod.
Att handslaget var så slappt från politikens sida kan ju ha att göra med att han inte ens var tillräckligt seriös i sin kandidatur för att stå fast vid den ens ett dygn. Vad förväntade han sig? Att bli emottagen med öppna armar som partiets frälsare?
Tänk om Birro för en gångs skull kunde ta av sig offerkoftan och fatta att anledningen till att folk reagerar som de gör är för att han beter sig som han gör?
Det där med slappt handslag var ju för roligt, med tanke på hur fint och ärigt han betedde sig. Hur respektfullt det var av Birro att säga att han hellre jobbade med tv än var partiledare för KD. Det var ju också rätt puckat att inte kolla med sin arbetsgivare först. Han var uppenbarligen inte villig att ta risken att inte bli vald OCH ha lämnat sitt arbete. Han gapade helt enkelt efter för mycket…
(Sen tycker jag också att det finns visst underhållningsvärde i TV4s förklaring til att de sparkade honom. Inte ens de kan ha trott på Birros journalistiska objektivitet och integritet. Det var väl inte ens hans jobb?)
”fint och ärligt” ska det ju stå.
Han lider av en hybris som är svårslagen. Helt obergipligt. Han är värre än Guillou.
Om det någon gång görs en film om Birros liv är detta en perfekt slutscen. Eller åtminstone början på en bitter slutsekvens.
Tycker väl iofs att den där historian om den rullstolsburna flickan är vassare. Man får byta ordning på dem?
någonting som jag blir lite sur på dessutom är att Birro vill(e) bli representant för ett parti som han, så vitt jag vet, inte varit särskilt engagerad i. Det räcker inte bara att sympatisera med dem, det räcker inte heller med att ha hållit ett tal inför dem, oavsett hur mycket uppskattning det fick.
i min bok så måste man ha deltagit och varit engagerad i partiet, helst under en längre tid, för att kunna förstå och representera det.
sen att han på riktigt trodde att han skulle kunna vara partiledare som något slags deltidsjobb är bara för idiotiskt för att vara sant.