Läste denna intervju med Bermudez-Svankvist, generaldirektören för arbetsförmedlingen. Jag tycker det är intressant hur hen får in sitt fritidsintresse målning under arbetets logik, hur det blir något hen gör för att bli ”glad, nöjd och lugn” så hen ”orkar jobba lite till”. Jag tänker att människor ofta betraktar sina fritidsintressen just såhär, som något en gör för att bli bättre arbetare eller palla med arbetet.
Jag tänker att det värsta med arbetet är just detta, hur hela livet anpassas efter det. Jag hade haft mycket mindre problem med att arbeta om det inte var så laddat med all denna ångest som kringgärdar arbetet. Om det bara var något en gjorde åtta (eller färre) timmar om dagen och sedan slapp tänka på, men så är det ju inte. Arbete är något som upptar hela livet.