Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

arbetsförmedlingen

Platsjournalen.

IMG_20131122_162801När jag känner att livet inte är tillräckligt vidrigt för mig så brukar jag läsa arbetsförmedlingens tidning Platsjournalen. Den handlar typ om hur en ska söka jobb, om hur kul det är att ha ett arbete men hur tråkigt det är att vara arbetslös och så vidare. Skönmålandet av ARBETSLINJEN vet inga gränser, det är nästan lite snuskigt. En överöses med idel tips om hur en ska kunna krydda sitt Cv, anpassa sin personlighet på arbetsintervjun och så vidare och så vidare.

Jag tänker bara; varför ger arbetsförmedlingen ut denna tidning? Varför finns den att hämta gratis på större stationer? Jag tror knappast att ”tipsen” i den hjälper människor att få jobb i någon större utsträckning. Jag tror inte att vi blir kvitt arbetslösheten genom att säga att det är viktigt att ha ett fast handslag och le på arbetsintervjun för tusende gången.

Det handlar såklart om att sprida sin ideologi. Att skapa den här bilden av att det alltid alltid är den arbetslöse det är fel på, att det perfekta jobbet ligger en formulering i Cv:t bort och så vidare och så vidare. Detta är såklart långt ifrån hur verkligheten faktiskt ser ut.

Jag behöver inte filosofi, jag behöver möjligheter till ett värdigt liv.

IMG_20131113_105630

Hittade detta citat i min favorittidning Platsjournalen som ges ut av Arbetsförmedlingen. Rekommenderas om du vill ha borgerlig ideologi i sin renaste from alldeles gratis.

När jag läser sånt här känner jag typ: ”ah, soft att ”filosofin” säger att jag har ett värde trots att jag saknar jobb (jag studerar ju och så vidare så arbetslös är väl egentligen inte vad jag är, men jag är liksom inte ”anställningsbar”), men kan vi som samhälle snälla börja agera i enlighet med detta också?”. Mitt problem är liksom inte att jag tycker att jag är värdelös för att jag ”kommit fram” till det genom filosofi, utan att en känner sig jävligt värdelös av att bli behandlad som skit.

Jag blir förbannad av det här individualiserade sättet att tala om det eventuella dåliga självförtroende en kan känna som arbetslös. Det handlar inte om ”självkänsla”, det är ingenting som kommer inifrån, det handlar om hur en behandlas av samhället. Arbetslösa blir behandlade som smuts, både individuellt och i den så kallade ”offentliga debatten”. Klart det inte är soft att vara arbetslös.

Jag behöver inte filosofi eller självhjälp för att ge mig ”bättre självförtroende”, jag behöver möjligheter till ett värdigt liv. Utan detta kommer jag att känna mig värdelös oavsett vad filosofin säger.

Arbetets logik.

IMG_20130701_150215

Läste denna intervju med Bermudez-Svankvist, generaldirektören för arbetsförmedlingen. Jag tycker det är intressant hur hen får in sitt fritidsintresse målning under arbetets logik, hur det blir något hen gör för att bli ”glad, nöjd och lugn” så hen ”orkar jobba lite till”. Jag tänker att människor ofta betraktar sina fritidsintressen just såhär, som något en gör för att bli bättre arbetare eller palla med arbetet.

Jag tänker att det värsta med arbetet är just detta, hur hela livet anpassas efter det. Jag hade haft mycket mindre problem med att arbeta om det inte var så laddat med all denna ångest som kringgärdar arbetet. Om det bara var något en gjorde åtta (eller färre) timmar om dagen och sedan slapp tänka på, men så är det ju inte. Arbete är något som upptar hela livet.

Åtgärdslandet.

Läser just nu denna bok som är helt otroligt jävla deppig läsning om arbetslöshet, arbetsförmedlingen och tja… arbete helt enkelt. Tyvärr är den inte helt lättläst ibland, och det på grund av vissa språkmissar, men överlag jävligt informativ och ibland rent horribel läsning om Sveriges arbetsmarknadspolitik historiskt. Den är deppig som fan, men inger ändå visst hopp om att många samhällsproblem går att lösa bara den politiska viljan finns, vilket känns bra. Jag kan rekommendera den i vilket fall. Den kostar 86 riksdaler på bokus.

Hur är det ens möjligt för regeringen att gå emot riksdagens vilja?

Arena redovisar siffror från fas3. Det är, som man kunde vänta sig, skit. Det är bara så jävla sjukt, att detta får fortgå fast allting pekar på att det inte fungerar för att deltagarna ska få jobb och dessutom får många att må dåligt. Jag fattar att det är laddat med politisk prestige och det får mig verkligen att tappa förtroendet för det politiska systemet att man inte omvärderar såhär dysfunktionella och ogillade åtgärder.

Men något chockerar mig lite extra:

Den 9 juni 2011 röstade en majoritet i Sveriges riksdag för att stoppa alla nya anvisningar till fas 3. Regeringen valde att inte följa riksdagens vilja. Sedan dess har sammanlagt 41 508 personer anvisats till fas 3.

Den nionde Juni 2011. Det var alltså ett år sedan. Regeringen har haft ett år på sig att lyda riksdagens vilja. För den som inte vet så är riksdagen vårt högsta beslutande politiska organ, de tär alltså riksdagen som ska bestämma vad regeringen gör. Riksdagen är tänkt att representera folkets vilja, och att som regering skita i att införliva riksdagens beslut är alltså att frångå den demokratiska ordningen. Detta är mycket allvarligt.

Jag vet inte hur sånt här går till exakt, jag antar att det finns en viss tid som en regering har på sig för att genomföra riksdagens beslut. Men ett år borde ju vara tillräckligt. Jag har dock inte ens hört någon från regeringen tala om att avveckla fas3.

Hur är det ens möjligt för regeringen att gå emot riksdagens vilja på detta vis?

Dagen.

Slussen.

Försöktegå på rekryteringsträff på AMS men kom inte in för dte var för mycket folk. Arbetslinjen FTW. Fikade på kafé 44 (stockholms enda anarkistcafé som lägligt nog ligger mitt emot arbetsförmedlingen på tjärhovsgatan) ist.

Sen ägnade jag mig åt min favoritsysselsättning: arbetsintervju!

Jobbcoacher.

Det här med jobbcoaching.

Jag trodde att det rörde sig om människor som var anställda av arbetsförmedlingen men tydligen är det extrena opreatörer som man själv får boka och skicka notan till AF för. Man kan välja från ett antal olika på platsbanken. Vissa ska tydligen hålla på med kristallterapi.

Jag ska fan gå dit bara för sakens skull. Vem vet, man kanske blir fett jävla pepp av en coach. Jag hoppas också på att lyckas pricka någon som erbjuder nån slags jobbsökarmassage där de ska aktivera mitt jobbsökarchackra som kanske kan sitta i ryggen eller så.

Om fas tre och arbetslösheten.

Nu har folk börjat trilla in i fas tre av arbetslöshet.

Personligen är jag inte orolig för min situation. Jag är ganska anställningsbar och kan i värsta fall vidareutbilda mig utan problem, mina föräldrar har pengar (inte mycket, men tillräckligt) så det är nog ingen risk att jag inte kan betala mitt uppehälle. Det värsta som kan hända är att jag måste skära ner på min ölkonsumtion ett halvår.

Men jag tänker på alla dem som är lite keffa. Som har svårigheter med att röra sig eller tala eller som har någon form av socialt handikapp. Fan vad jobbigt det måste vara.

När jag först fick nys om fas tre så skrev jag om det här på bloggen, och då var den en tjej som tyckte såhär:

Ja, fy fan! Arbeta för ersättning? Det låter ju fasansfullt likt ett… jobb? Jag bor i ett land utan arbetslöshetsersättning och känner rent spontant att om man som arbetslös inte bara erbjuds ersättning utan även sysslesättning så är ju det dubbel jackpot. Meningen är väl ändå att arbetsföra medborgare ska försörja sig själva? Att ersättningen kommer först (i hela 450 dagar!) är en obeskrivlig lyx!

Hon bodde för övrigt i USA. Jag kan väl bara säga att det finns en anledning till att jag inte skulle vilja flytta dit under några som helst omständigheter. Den vidriga individualismen, den äckliga entreprenörsandan, detta ständiga ”alla vill om de kan”- tänk. Jag orkar inte med det. Det finns en anledning till att USA är ett av de mest klassegregerade i-länderna.

Regeringen har ett ansvar och det är att ta hand om medborgarna. I det ingår att ta hand om de som har det sämst men framförallt att i situationer som denna stimulera ekonomin så att det finns jobb. Om det nu innebär att satsa pengar i den offentliga sektorn eller på yrkesutbildningar skiter jag i, men det är banne mig regeringens ansvar.

Det enda jag personligen kan göra är att söka en jävla massa jobb och hoppas på att någon vill ha mig. Jag personligen kan inte förändra arbetsmarknaden, av uppenbara skäl. Det enda jag kan göra är att försöka vara bäst, så att jag klarar av konkurrensen. Och det är mycket riktigt det alla försöker göra. Så fort du slår upp en tidning så finns det reportage om hur du ska göra för att bli mer konkurrenskrafting på arbetsmarknanden. Allt från att skaffa en ny frisyr till att gå en retorikkurs.

Problemet med detta är att det kanske fungerar för den enskilda individen men det fungerar inte för att sänka arbetslösheten totalt. För tråkigt nog kan inte alla vara bäst. Tråkigt nog finns det gott om folk som helt enkelt är lite keffa. Som man helt enkelt helst inte anställer om det finns någon annan tillgänglig, även om den skulle göra jobbet lika bra. Det är detta som Moderaterna vägrar fatta i sin arbetslinje: det kommer alltid att finnas ett par sämsta tio procent!

Om man nu ska ha denna fas tre så föreslår jag tre åtgärder för en mer human behandling av arbetslösa:

  1. Låt de 5000 som företaget som tar emot denna hemska börda vi kallar arbetskraft gå till personen istället. Hen gör ju trots allt ett jobb, och borde därför får högre ersättning än om hen inte gör det. Dessutom förstår jag inte varför ett företag ska få pengar för att ta emot gratis arbetskraft.
  2. Ställ krav på företaget att de ska vidareutbilda personen på något sätt. Man ska inte bara slava utan att få minsta lilla ut av det hela.
  3. Försök få majoriteten av alla jobb till sektorer som faktiskt tjänar samhället. Som sjuvården. Jag ogillar nämligen tanken på att privata företag ska profitera på ett stort samhällsproblem.

Arbetsförnedringen.

Imorgon har jag då råkat dubbelboka mitt besök på arbetsförmedlingen med en arbetsintervju. De kommer säkert bli jättearga och dra in min alfakassa (som jag ändå inte får) eftersom jag inte är ”redo att ta ett jobb”. Det gjorde dem när jag var sjuk till ett möte. Jag antar att man måste ansöka om det igen sen då och tänker bara: fan vad mycket pengar sommåste gå till den administrationen.

Jag hoppas för deras egen skull att de tar sitt förnuft tillfånga och fattar att jag är redo att ta jobb nnär jag faktiskt tänkte dra på en arbetsintervju.

Uppfylld av framtidstro och tillförsikt!

Gillar arbetsförmedlingens profilering som ”möjligheternas mötesplats”. Det känns så jävla nya moderaterna.

Tänker mig en Mia Törnblom-människa som ba: se detta som en möjlighet, inte ett hinder!

Gu vad uppfylld av framtidstro och tillförsikt jag känner mig!

Ge mig pengar!
Arkiv