Människor vill ofta tro att just de själva, deras kultur och så vidare är ett uttryck för den fria vilja. Vi bär inte vissa kläder för att samhället är konstruerat på ett visst sätt och vi blir påtryckta med värderingar, ideal och bilder utan för att vi nyttjar vår fria vilja. Andra, däremot, är offer för sin kultur. Detta är såklart välkänt och det ligger väl i förtryckarnas intresse att definiera just resultatet av sitt förtryck som ett uttryck för fri vilja, men varför offren är så fruktansvärt måna om att bibehålla denna bild är desto konstigare.
Jag antar att människor har ett behov av att känna sig fria. Speciellt om man under en lång tid anpassat sitt liv efter dessa förtryckande ideal. Att vid en sisådär 10-20-30 år av dagligt sminkande, rakande, noppande, klämmande och bantande så blir det nog en stor smärta att inse att all denna tid varit förgäves, precis som att lämna ett ruttet förhållande som man klamrat sig fast vid under flera år trots dess ruttenhet. Det blir ett erkännande av förlorad tid, och det är smärtsamt.
Men en större faktor tror jag är att den som inte spelar med i en förtryckande samhällsordning riskerar att bli en måltavla för vad jag skulle vilja kalla det rena förtrycket. Så länge man ställe upp på förtryckarnas spelregler så får man i regel inga större problem. Om man dessutom arbetar aktivt för att detta förtryck ska fortgå, som kvinnliga antifeminister, så blir man emottagen med öppna armar. Anledningen torde vara uppenbar, dessa nyttiga idioter spelar makten rakt i armarna och ger den något att visa upp när den ifrågasätts. ”Se här, vi kan inte vara så onda som du påstår, för varför skulle då de vi förtrycker komma hit”. Argumentation haltar uppenbart, för inte ser vi det på samma sätt när en muslimsk kvinna talar om sin vilja att böra burka. Då ser vi det fortfarande som ett uttryck för förtryck. Kanske tänker vi till och med att hon blivit tvingad att säga så med hot om våld.
Även om ingen någonsin försökt hota mig till att säga att rådande samhällsordning äger så märker man tydligt vilka nackdelar man får som feminist. Feminismen har hjälpt mig med mycket och jag skulle under inga omständigheter avsäga mig den eller mena att den gett mig mer olycka en lycka, men det är också en identitet som leder till friktion i mitt möte med omvärlden. Det hade onekligen varit lättare att inte vara feminist, då hade jag kunnat foga mig i rollen som en duktig kvinna och inte klagat. Jag hade sluppit hot, spott och spe. Jag hade sluppit bli upprörd över personer som beter sig sexistiskt, och jag hade sluppit bli betraktad som bitterfitta när jag påpekar det.
När det osynliga förtrycket skalas bort så blottas den rena makten. När man blottlägger härskartekniker, förväntningar och strukturer, så kommer man närmre inpå förtryckets kärna. När du vägrar underordna dig allt det som åläggs dig socialt, allt det där du inte fysiskt tvingas till men som förväntas av dig, så blir maktens metoder mer och mer råa. Först handlar det om tröttsamma övertalningskampanjer, sedan personangrepp och hotelser. Slutligen kanske det utmynnar i faktiskt, fysiskt våld. Dessa metoder behöver naturligtvis inte användas mot personer som fogar sig utan dem.
Om du vill veta vad dina förtryckare går för, utmana dem. Förstå och ifrågasätt deras maktspel. Ju mer du gör detta desto brutalare blir metoderna. Som ett barn som försöker argumentera emot sina föräldrar, efter ett tag så kommer man till punkten när det kvarvarande argumentet är ”jag är din förälder, så jag bestämmer”, sedan kanske hotelser i form av indragen veckopeng, utgångsförbud eller liknande. Då har man kastat masken och använder sin makt som skäl i sig, utan att linda in den i vackra ord eller argument. Det står uppenbart att makten finns där för att den finns, inte för att den på något sätt är bra eller berättigad.