Ibland tycker män att en ska hantera mäns förtryck genom att ”inte låta sig påverkas” av det. Det är såklart en bekväm lösning för dem eftersom den innebär att de som vanligt inte behöver reflektera över sitt eget beteende utan kan lägga över allt ansvar på kvinnor.
Men jag tänkte också skriva lite om vad det innebär att ”inte låta sig påverkas”. Detta är något jag har praktiserat under en längre tid, att försöka påverkas så lite som möjligt av män, lägga så lite energi som möjligt på män som beter sig illa och så vidare. Det är en ganska bra praktik som jag ämnar fortsätta med och också uppmuntrar andra att syssla med. Att hantera mäns förtryck är något feminister i regel har strategier för, så det är liksom inget nytt med det. Men det finns problem.
För det första så är det ingen egentlig lösning på något. Det handlar bara om mig personligen, det är ett sätt för mig att hantera vardagen i patriarkatet, inte om några strukturella förändringar. Män fortsätter ju att bete sig illa även om jag personligen hittar strategier för att hantera det.
Det kräver en massa arbete att utveckla dessa strategier, arbete som jag helst hade lagt på andra mer intressanta saker. Det har tagit mig år att komma fram till hur jag ska kunna hantera män på ett rimligt sätt, och jag är långt ifrån färdig. Troligen kommer det ta hela livet. Varför är det jag som ska lägga ner tid på att hantera mäns förtryck, inte män som ska lägga ner tid på att sluta förtrycka?
Få män nöjer sig dessutom med att en helt enkelt inte vill ha med dem att göra. Då pockar de på ännu mer uppmärksamhet. Det är liksom inte alltid okej att stå oberörd inför män vilket en märker av ganska tydligt när en slutar bry sig så mycket om dem. De kräver uppmärksamhet, de kräver tid, och deras metoder blir ofta brutalare och brutalare när de inte får det. Det är liksom inte så att de bara låter en vara ifred. Om en försöker prata om hur en kan hantera mäns förtryck är det dessutom väldigt väldigt vanligt att män blir oerhört arga på grund av detta, eftersom de tycker att de blir utmålade som hot. Nå, det stämmer ju men om en nu ska ha den hållningen så kanske det kan vara rimligt att ta sig en funderar på varför män utmålas som hot och vad en skulle kunna göra åt saken istället för att klaga på de kvinnor som försöker skydda sig.
Men framförallt tycker jag illa om idén om att en ska gå omkring och vara distanserad till halva jordens befolkning, för det är nämligen det som krävs. Det räcker inte med att sluta bry sig när en man väl gör något vidrigt, utan det kräver jävligt mycket aktsamhet redan från första början. Detta är en aktsamhet jag idag har, men jag hade såklart helst inte velat se alla män som potentiella hot. Det är dock det jag tvingas göra när jag sa hantera förtryck genom att låta det ”rinna av mig”. Jag hindrar mig själv från att skapa relationer med män, bli känslomässigt involverad i män och så vidare för att undvika dessa situationer, och det är ju tråkigt.
Att distansera sig kanske är den bästa metod som erbjuds för mig personligen, men det är på intet sätt en lösning på mäns förtryck av kvinnor. Att kräva av kvinnor att de ständigt ska vara på sin vakt för att kunna ”hantera” det män gör mot dem är dels att misstänkliggöra män, dels att tvinga in kvinnor i en position där de aldrig kan slappna av. Jag vill kunna röra mig i samhället utan att ständigt vara på min vakt, som jag tvingas vara nu. Jag vill kunna möta män som människor och inte som potentiella hot, och alla som pratar om att jag ska bli bättre på att hantera förtrycket istället för att män ska sluta förvägrar mig detta.