Ibland tycker män att en ska hantera mäns förtryck genom att ”inte låta sig påverkas” av det. Det är såklart en bekväm lösning för dem eftersom den innebär att de som vanligt inte behöver reflektera över sitt eget beteende utan kan lägga över allt ansvar på kvinnor.
Men jag tänkte också skriva lite om vad det innebär att ”inte låta sig påverkas”. Detta är något jag har praktiserat under en längre tid, att försöka påverkas så lite som möjligt av män, lägga så lite energi som möjligt på män som beter sig illa och så vidare. Det är en ganska bra praktik som jag ämnar fortsätta med och också uppmuntrar andra att syssla med. Att hantera mäns förtryck är något feminister i regel har strategier för, så det är liksom inget nytt med det. Men det finns problem.
För det första så är det ingen egentlig lösning på något. Det handlar bara om mig personligen, det är ett sätt för mig att hantera vardagen i patriarkatet, inte om några strukturella förändringar. Män fortsätter ju att bete sig illa även om jag personligen hittar strategier för att hantera det.
Det kräver en massa arbete att utveckla dessa strategier, arbete som jag helst hade lagt på andra mer intressanta saker. Det har tagit mig år att komma fram till hur jag ska kunna hantera män på ett rimligt sätt, och jag är långt ifrån färdig. Troligen kommer det ta hela livet. Varför är det jag som ska lägga ner tid på att hantera mäns förtryck, inte män som ska lägga ner tid på att sluta förtrycka?
Få män nöjer sig dessutom med att en helt enkelt inte vill ha med dem att göra. Då pockar de på ännu mer uppmärksamhet. Det är liksom inte alltid okej att stå oberörd inför män vilket en märker av ganska tydligt när en slutar bry sig så mycket om dem. De kräver uppmärksamhet, de kräver tid, och deras metoder blir ofta brutalare och brutalare när de inte får det. Det är liksom inte så att de bara låter en vara ifred. Om en försöker prata om hur en kan hantera mäns förtryck är det dessutom väldigt väldigt vanligt att män blir oerhört arga på grund av detta, eftersom de tycker att de blir utmålade som hot. Nå, det stämmer ju men om en nu ska ha den hållningen så kanske det kan vara rimligt att ta sig en funderar på varför män utmålas som hot och vad en skulle kunna göra åt saken istället för att klaga på de kvinnor som försöker skydda sig.
Men framförallt tycker jag illa om idén om att en ska gå omkring och vara distanserad till halva jordens befolkning, för det är nämligen det som krävs. Det räcker inte med att sluta bry sig när en man väl gör något vidrigt, utan det kräver jävligt mycket aktsamhet redan från första början. Detta är en aktsamhet jag idag har, men jag hade såklart helst inte velat se alla män som potentiella hot. Det är dock det jag tvingas göra när jag sa hantera förtryck genom att låta det ”rinna av mig”. Jag hindrar mig själv från att skapa relationer med män, bli känslomässigt involverad i män och så vidare för att undvika dessa situationer, och det är ju tråkigt.
Att distansera sig kanske är den bästa metod som erbjuds för mig personligen, men det är på intet sätt en lösning på mäns förtryck av kvinnor. Att kräva av kvinnor att de ständigt ska vara på sin vakt för att kunna ”hantera” det män gör mot dem är dels att misstänkliggöra män, dels att tvinga in kvinnor i en position där de aldrig kan slappna av. Jag vill kunna röra mig i samhället utan att ständigt vara på min vakt, som jag tvingas vara nu. Jag vill kunna möta män som människor och inte som potentiella hot, och alla som pratar om att jag ska bli bättre på att hantera förtrycket istället för att män ska sluta förvägrar mig detta.
”Jag hindrar mig själv från att skapa relationer med män, bli känslomässigt involverad i män och så vidare för att undvika dessa situationer, och det är ju tråkigt.”
Tro mig – det är långt ifrån ”tråkigt”. 🙂
Mer än halva jordens befolkning finns ju kvar att umgås med – kvinnor och barn. Det är mycket trevligare och det tycker ju män också eftersom de har behov av att tvinga sitt sällskap på kvinnor och barn.
Jag kan verkligen relatera till det du skriver. Det både skrämmer mig och fascinerar mig att så pass många kvinnor ändå har nån slags fungera relationer med män i alla fall. Personligen tycker jag bara inte att det värt det. Jag har i mitt stilla sinne alltid funderat på om det är jag eller ”dem” som är egentligen lyckas bäst.
Du skriver så himla bra. Jag har själv inte samma metod (att distansera mig och undvika att bli känslomässigt involverad). Jag är hobbymusiker och i typ alla sammanhang där jag spelar är majoriteten av de inblandade män. Jag vill fortsätta spela i dessa sammanhang (det är jättekul att spela, och jag har inte haft aslätt att hitta sammanhang där jag ändå trivs så pass bra och kan utöva min hobby). Sen är det ju de sociala bitarna runt omkring som bitvis kan ge ganska mycket ångest av olika anledningar. Jag vill inte enbart spela, jag vill hänga med folket också, och jag har inte kunnat undvika att bli känslomässigt involverad på olika sätt. Det hade säkerligen besparat mig mycket ångest om jag undvek dessa sammanhang, men jag har ju haft mycket roligt också. Min taktik är liksom att försöka förstå min ångest (för att inte skuldbelägga mig själv för hur jag reagerar och beter mig, för det skulle göra allt mkt värre) och sedan acceptera den och acceptera mig själv och hur jag reagerar, för att i slutändan försöka ignorera och glömma de jobbiga känslorna och fokusera på det positiva jag får ut av att spela med dessa (för det mesta) män.
Och jag tänker också att det blir lättare för andra tjejer i dessa sammanhang om vi är flera. Jag tycker själv att det är skönt när det är flera tjejer med, och jag har fått ut väldigt mycket av att prata om att vara kvinna och musiker med en av mina kvinnliga musikerkompisar.
Jag är också hobbymusiker! 🙂 Om jag kan så undviker jag att spela med enbart män. Jag tycker att kvinnor är lättare att samarbeta med. Kvinnor lyssnar bättre, är mer demokratiska och måna om att hela gruppen ska må bra och fungera. Min erfarenhet är att män oftast vill utse typ en ”ledare” och att alla ska göra som den vill sen.
Hej! Tänkte bara påminna om att det finns fler än två kön, och att skriva att män utgör halva jordens befolkning kan lätt bli cisnormativt. Tycker att resten av din text är jättebra, och jag vill inte framstå som att jag anklagar dig för något eller så.
sant, ska tänka på det
bra skrivet! möter det här ofta när jag pratar om att ha blivit förtryckt i olika situationer med manliga vänner. De bara ”what! nähä, gud vilken idiot men du ska ju inte ta üt dig när folk beter sig illa, det brukar inte jag göra om nügon idiot är kränkande mot mig”
– När jag pratar om smalhets mot kvinnor ”jamen du är ju smartare än att lyssna till reklamer, varför slutar du inte bara ta üt dig`? jag skiter själv i hur män förväntas vara..”
….
Klipp kuken känner jag spontant.
Håller med! Och detta att en ägnar sig åt små problem och att de då skulle vara lätt att strunta i – för DEM kanske ett problem är litet, men stort för mig? Dessutom blir många små skitgrejer varje dag jävligt tröttsamt när en lägger ihop dem = jävligt krångligt att leva som kvinna och vill gärna slippa ägna livet åt att forcera alla dessa, små, hundratals hinder.