Jag läser just nu Våldets normaliseringsprocess av Lundgren till kvinnojoursutbildningen jag går, en bok som jag verkligen kan rekommendera till den som bättre vill förstå våld i nära relationer. Perspektivet Lundberg redogör för utgår ifrån normalitet, det vill säga att våldet springer ut ur det normala, värderingar som finns kring kvinnor och män i resten av samhället och så vidare. Männen som brukar våld mot kvinnor och kvinnor som stannar i misshandelsförhållanden är inte på något sätt speciella individer, utan är snarare socialt välfungerande personer. Det är alltså inte ett problem som kan isoleras till någon given grupp, till Den Andra, utan är ett problem som går igen i hela samhället och måste lösas som ett samhällsproblem.
Detta är också vad jag menar när jag skriver om att det är en dålig sak att betrakta våldtäktsmän som jordens avskum, något som ofta görs när människor till exempel försöker hitta på olika fantasifulla straff för dem. Inte för att jag inte tycker att våldtäkt är något fruktansvärt utan för att det leder till att vi ser våldtäkten som något extremt, något som måste ha sin bakomliggande förklaring i gärningsmannens sjukdom, missbruk eller liknande. Detta gör att det blir svårare att se och hantera problemet våldtäkt som sådant, istället hanteras det som ett symptom på andra saker. Våldet och våldets dynamik hamnar i skymundan, istället undersöks och diskuteras personerna som är inblandade som om de vore den grundläggande orsaken.