mäns våld mot kvinnor – Fanny Åström

Vem tjänar på våldet?

Ofta när en läser om mäns våld mot kvinnor så ska våldets kostnader uppskattas. En mer adekvat fråga är i min uppfattning vem som tjänar på våldet. I vems intresse våldet tillåts. För det handlar ju om att det tillåts. Det tillåts när polisen inte tar hot mot kvinnor på allvar. Det tillåts när män får vårdnaden om barn trots att de slagit mamman. Det tillåts när det är ekonomiskt svårt för kvinnor att klara sig på egen hand.

Alla män tjänar på mäns våld mot kvinnor. Alla män får fördelar, dels för att det gör att kvinnor i högre grad anpassar sig efter män, men också för att det är en del i upprätthållandet av patriarkatet. Vidare tjänar alla män på de grundläggande samhällsstrukturer som krävs för att mäsn våld mot kvinnor ska vara möjligt. Alla män tjänar till exempel på det ekonomiska och sociala övertag som ger vissa män möjligheten att slå kvinnor utan att de får särskilt omfattande konsekvenser för det.

Det handlar alltså inte om att våldet kostar, det handlar om att våldet tjänar till att upprätthålla en rodning som vissa vinner på och andra förlorar på.

Förklaringsmodeller för mäns våld.

Läser en kurs i kvinnofridskunskap, till vilken jag hade en fråga om olika förklaringsmodeller för att förstå mäns våld utifrån boken Rädslans politik.

Wendt redogör i Rädslans politik för fyra olika förståelsemodeller för mäns våld mot kvinnor som har dominerat i olika tidsperioder – det normala våldet, det sociala våldet, det neutrala våldet och det manliga våldet.

Att våldet beskrivs som normalt innebär att det anses vara något en får räkna med i ett äktenskap och ingenting som samhället ska lägga sig i. I den här synen ingår också att våldet definieras som något privat, alltså inte som en politisk angelägenhet. Det fanns även våld som inte var accepterat, men det berodde mer på det sammanhang våldet förekom i än våldet som sådant. Våldet inom familjen kunde gå betydligt mycket längre innan någon agerade, helt enkelt eftersom det ansågs vara normalt och en privat angelägenhet. Samtidigt så kunde våldet förklaras med olika sociala problem, då det sågs som avvikande. Våldet kunde alltså vara både ”normalt” eller avvikande, men inte en fråga om mäns makt över kvinnor.

Senare så kom förklaringarna till våldet att psykologiseras i allt högre grad, och förstås som en fråga om att de individer som ingick i relationer där det förekom våld, vilket Wendt kallar för det sociala våldet. Män som slog ansågs ha haft problem i sina egna familjeförhålladen, och även kvinnorna blir föremål för den typen av analyser. Detta gör att våldet definieras som ett individuellt problem, och alltså återigen hamnar utanför samhällets direkta ansvar. Det finns inget tydligt offer eller förövare, utan båda parter är delaktiga. Våldet förklarades även som någonting sprunget ur andra samhälleliga konflikter, till exempel klasskonflikter, men det förstås inte som en fråga om mäns makt över kvinnor. Det finns likheter med den tidigare förståelsen av våld, men våldet definieras i högre grad som ett problem och något avvikande. Båda dessa våldsförståelser leder till lösningar som antingen handlar om att definiera våldet som ett privat problem, eller se det som en konsekvens av andra samhällsproblem som är de som ska lösas i första hand.

Det neutrala våldet är en modell för förståelse av våld som bygger på att mäns sexuella våld mest handlar om att de hamnat i situationer där de ”missuppfattat” kvinnan. På detta sätt läggs en stor del av ansvaret på kvinnan; även om det är han som till slut begår övergreppet så har hon medverkat till den situation där övergreppet är möjligt. Förklaringarna fokuserar på de situationer i vilka övergreppen begås. Det finns både en idé om våldtäktsmannen som ”huvudlös”, men också den mer ”normala” våldtäktsmannen som begår brottet på grund av en situation han hamnat i eller ett missförstånd. Våldtäkt ses som något som inträffar när situationen avviker från det ”normala” sexuella spelet mellan man och kvinna, det vill säga när mannen på grund av kvinnans agerande eller situationen antar saker som sedan inte visar sig stämma och därmed har sex med henne mot hennes vilja. Det sexuella spelet som sådant ifrågasätts dock inte i någon större utsträckning. Denna syn leder till att kvinnan i hög grad får ansvaret för att undvika att hamna i situationer där hon kan komma att utsättas för mäns våld.

Våldet började sedan beskrivas som en jämställdhetsfråga, en fråga om mäns och kvinnors olika livsvillkor. Det anses inte handla om framförallt avvikande beteenden utan om ojämlikhet. Samtidigt lever det kvar idéer om förklaringsmodeller som bygger på andra sociala och psykologiska problem kvar, men ojämlikheten ställs i fokus. Detta leder till slutsatsen att problemet måste lösas genom att öka jämställdheten i samhället. Samtidigt finns det ett motstånd mot att beskriva våldet som ett manligt problem.

Den förklaringsmodell jag själv oftast kommer i kontakt med är det manliga våldet, vilket förekommer i feministiska kretsar. Jag upplever också att mäns våld mot kvinnor ofta beskriva som just ett jämställdhetsproblem i det offentliga samtalet. Samtidigt finns det en tendens att vilja förklara våldet med individuella faktorer, såsom social utsatthet, missbruk och liknande, som vi kan se i förklaringsmodellerna det normala våldet och det sociala våldet.

Det finns också en syn som sammanfaller med det neutrala våldet, där fokus läggs på situationen och lösningen anses vara att kvinnan ska undvika den typen av situationer. Ett exempel på detta kan vara om kvinnan har varit sexuellt inbjudande och mannen då anses ha kunnat räkna med att hon ville ha sex. Ett annat exempel kan vara om en man och en kvinna har haft en konflikt i vilket mannen har brusat upp och använt våld.

Att våldet beskrivs som en ”naturlig” del av samlivet i ett par är också något som förekommer då och då, framförallt rörande sexuellt våld. Jag tänker på fenomen som tjatsex, där mannen pressar kvinnan till att ha sex med honom trots att hon från början ställer sig avvisande, som ofta beskrivs som en normal del av samvaron i en heterosexuell relation. Jag tänker mig att om en har en bred förståelse av vad våld innebär så kan detta ses som ett uttryck för det normala våldet. Även när denna förståelse av våld var som mest aktuell så ansågs det ju finnas avvikelser, fall där våldet hade gått för långt. Jag tänker mig att gränserna för vad som anses legitimt och vad som anses vara illegitimt våld förflyttas hela tiden, och att det därmed alltid finns ett ”normalt” våld.

Men männen då!!!!

Såklart är det någon som ba ”men män blir faktiskt också slagna av kvinnor”. Ja, det stämmer, men när en talar om våldsutsatthet så är det inte en fråga om att räkna mängden enskilda incidenter utan om just utsatthet. Utsatthet handlar om att vara utelämnad till någons godtycke, om att inte kunna försvara sig.

Det våld kvinnor utsätts för av män är mer kontrollerande, mer systematiskt och grövre än det våld som män utsätts för av kvinnor. Män använder aktivt våld som ett sätt att kontrollera kvinnor, och motsatsen sker helt enkelt inte ens i närheten av samma omfattning. Det är liksom inte ett samhällsproblem, det är inte en del i en större struktur som bygger på mäns underordning och kvinnors rätt till män. Jag har så jävla svårt att förstå hur detta kan vara så komplicerat att begripa.

Jag är så himla ointresserad av vem som örfilade vem och varför, jag är intresserad av det institutionaliserade våld som sker i relationer och vad det gör med vårt samhälle och specifikt med kvinnor. Mäns våld mot kvinnor är en grundpelare i hur detta samhälle organiseras, i patriarkatet. Motsvarande gäller helt enkelt inte för kvinnors våld mot män.

Det finns ju en massa tragiska berättelser om folk som blivit utsatta för det ena och det andra och det är såklart tråkigt, men det är föga intressant ur en politisk synvinkel. Folk är taskiga mot varandra på det ena och det andra sättet, det som är intressant är vilka grupper i samhället som är systematiskt utsatta. Och när det kommer till våld i nära relationer så är kvinnor fortfarande betydligt mycket mer utsatta för mäns våld än tvärtom.

Mäns våld mot kvinnor och kvinnors förmodade våld mot män.

Jag hamnade i en diskussion om det här med mäns våld mot kvinnor och kvinnors förmodade våld mot män. Det finns ju en idé om att män ofta inte vågar anmäla eftersom de tycker att det är skamfullt att ha blivit slagen av en kvinna. Denna tanke dryftas ofta när mäns våldsamhet tas upp.

Det finns omfattande statistik som pekar på att kvinnor är mycket mer våldsutsatta i nära relationer än män. Det finns också forskning som visar på att män i högre grad inleder våld och att deras våld har en mer kontrollerande karaktär. För kvinnor innebär våld en förlust av kontroll, medan män gärna använder våld som ett sätt att kontrollera sin omgivning och att ”lösa” problem. Det finns däremot ingen forskning som tyder på att det skulle finnas ett särskilt stort mörkertal när det gäller män.

Givetvis är mörkertalet stort generellt när det kommer till våld i nära relationer, eftersom det är skamfullt att bli utsatt för våld i en nära relation, men att det skulle finnas någon specifik könad faktor som gör att män mer sällan anmäler saknas det stöd för. En kan såklart fortsätta spekulera, men en ska veta att dessa spekulationer är just spekulationer. Vad som däremot inte är spekulationer utan något det finns gott vetenskapligt stöd för är att kvinnor är mer våldsutsatta i nära relationer och att män är det som utför den absoluta parparten av våldet.

En hör diverse skräckexempel från när människor utgått från att män varit förövare när de i själva verket varit offer. Jag tänker att det inte är så konstigt eftersom män i merparten av alla fall är just förövare. Att vara ”fördomsfri” i dessa frågor är närmast korkat, då det är ”fördomar” med väldigt mycket underlag. När en pratar om att folk kan hamna i kläm på grund av detta bör en också ta hänsyn till vilka som skulle hamna i kläm annars. Vad skulle hända om polisen vid varje ”lägenhetsbråk” kom in och ba ”det är aldrig ens fel att två träter, vem är det som är offret här egentligen?” trots att vi VET att det i merparten av alla fall är mannen som är förövaren.

Anledningen till att det finns så många kvinnojourer är för att kvinnor har insett att mäns våld utgör ett hot mot vår säkerhet och att vi i stort är rättslösa i denna fråga. Det vill säga att det inte finns något skydd från samhället att förlita sig på. Kvinnor har insett att om något ska göras åt detta får vi göra det själva. Kvinnojourer var inget som gavs oss från ovan, det är ett tungt arbete som kvinnor drivit och fortfarande driver ideellt. Även om det nu finns ett visst ekonomiskt stöd till denna verksamhet så utgör det inte någon grund. Helt enkelt: denna verksamhet är sprungen ur en mycket konkret och påtaglig verklighet där kvinnor riskerar att utsättas för våld.

Den man som känner att det finns ett behov av en mansjour kan ju gott starta en, men detta görs i ganska liten utsträckning helt enkelt eftersom behovet saknas. Män som grupp är inte utsatta i egenskap av sitt kön. Individuella män kan utsättas, men de är inte utsatta för att de är män. Därför blir konceptet ”mansjour” meningslöst, eftersom det inte bygger på en gemensam erfarenhet av att vara utsatt för strukturellt våld i egenskap av man, och i synnerhet inte från kvinnor.

Det stör mig att människor som annars älskar ”vetenskap” och ”statistik” så lätt avfärdar den när den visar på att män är betydligt mycket mer benägna att använda våld än kvinnor. Samma människor som gladeligen omfamnar högst bristfälliga studier som visar på minimala skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor, och extrapolerar fritt utifrån detta. Hur kan det komma sig? Kanske kan det vara så att folk väljer sin inställning till vetenskap efter vad som passar deras agenda för tillfället?

För den som undrar över källor till detta inlägg så läser jag en kurs i kvinnofridskunskap nu, där vi har läst en rapport från SKL som heter Mäns våld mot kvinnor – en kunskapsöversikt, samt en bok som heter Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar.

Män som slår kvinnor är patriarkatets poliser.

Polisens syfte i samhället är att upprätthålla ”ordningen”, alltså någon form av samhällelig stabilitet som gör att saker och ting kan flyta på. I detta samhälle behöver vi en polis som upprätthåller ”ordningen” eftersom denna ”ordning” suger för det stora flertalet.

Nåja, när det kommer till mäns våld mot kvinnor kan vi konstatera att detta är ett utbrett problem i samhället som inte bara påverkar de kvinnor som blir direkt utsatta, utan även närstående, barn som växer upp i dessa miljöer samt såklart alla kvinnor som går omkring och är rädda för att själva bli utsatta. Detta är såklart ett gigantiskt samhällsproblem om en nu anser att det är ett ”problem” när människor lider. Men grejen är att detta inte utgör något mot mot den ”ordning” som polisen finns till för att skydda.

Detta våld är till och med en del av ordningen. Patriarkatet är en del av ordningen i detta samhälle. Patriarkatet är grundläggande för att få ett kapitalistiskt system att fungera, och våldet är grundläggande för att patriarkatet ska fungera. Varför skulle en instans som jobbar för att upprätthålla ”ordningen” i detta samhälle bry sig om att kvinnor bli slagna?

Syftet med polisen är liksom inte att hjälpa människor som far illa. Polisen struntar i om människor far illa. Så länge våldet inte riskerar att löpa amok och förstöra ”ordningen” så är det inte ett problem, och eftersom det patriarkala våldet äger rum i hemmet och ofta döljs och förnekas effektivt så är det inte ett problem. Alla dessa isolerade små enheter där våld äger rum dagligen, det spelar ingen roll eftersom det är människors ”privatliv”. Det riskerar inte att blir ett problem för någon annan än kvinnorna själva. När det kommer upp extra uppseendeväckande fall, som när en man huggit ihjäl en kvinna på öppen gata, då kan en ingripa. Men då handlar det såklart inte om mäns våld mot kvinnor utan om en ”familjetragedi”.

En skulle faktiskt kunna säga att de män som utövar våld mot kvinnor är patriarkatets polis. Dessa män som straffar kvinnor som gör ”fel” som gör att alla andra kvinnor känner sig tvungna att anpassa sig mer för att inte utsättas för samma öde. Det är skönt för alla män som inte slår kvinnor att dessa män finns, för de kan framstå som ”goda” i jämförelse, samtidigt som kvinnorna hela tiden påminns om sin utsatthet från annat håll. Praktiskt! Klart att poliser, som ju ofta är män, inte tycker att detta är särskilt upprörande.

Det är av detta skäl vi säger att vi vill avskaffa mäns våld mot kvinnor, för vi ser att det är en del av ett system, inte bara någon slumpmässig händelse. En del i att avskaffa mäns våld mot kvinnor är att motarbeta dessa patriarkala strukturer som genomsyrar hela samhället, även polisen.

Poängen är väl följande: våldsmonopolet finns inte till för oss, eftersom förtrycket vi drabbas av är en del av samma ordning som våldsmonopolet finns till för att upprätthålla. Detta är mannens samhälle, och alla institutioner i det är således mannens. Detta gäller även polisen, kanske i synnerhet polisen.

Så vad göra? Tja, kanske ska vi sluta visa trohet till ett system som inte finns till för oss. Kanske ska vi sluta upplåta vår reproduktiva förmåga för att gynna ett system som aldrig gynnar oss. Kanske ska vi sluta be männen som är överordnade oss om beskydd, och istället fundera på hur fan vi ska skydda oss själva och varandra. Kanske ska vi sluta ingå i relationer där vi är våldsutsatta och rättslösa, och fundera på hur vi istället ska tillfredsställa varandras behov av trygghet, närhet och kärlek. Bara en tanke.

Hot om våld.

Fick den här kommentaren för ganska länga sedan i sambandet med uppbrottet med mitt ex, och den är verkligen oerhört obehaglig. Personen som skriver inleder med att förklara att han ”kan ha” en massa kommentarer, troligen av väldigt kränkande art, om till exempel mitt ”mentala tillstånd”, någonting som antifeminister alltid attackerar, inte bara hos mig utan också hos andra feminister (apropå det kan jag meddela att den enda mentala sjukdom jag någonsin haft, det vill säga depression, nu är över). Det denna person gör är att inleda med att hota om våld, även om det inte är något fysiskt våld utan mentalt. Han formulerar det inte som ett explicit hot MEN genom att påpeka sin våldspotential så vill han förmedla att jag borde vara rädd för detta och kanske rentav tacksam för att han inte gör detta mot mig. Istället kommer det något ”snällt”, men det får en ganska fadd smak med tanke på att personen inte kunde tänka sig att vara snäll helt förbehållslöst utan var tvungen att insinuera att jag minsann kan ha fel och att han kan skada mig.

Detta är ett generellt beteende som finns hos vissa män. De talar om sin våldspotential, både fysiskt och mentalt, för att markera att de minsann är snälla som inte använder den. Ungefär som om det inte redan var en självklarhet att de allra flesta människor kan välja att skada en istället för att vara vänliga. I princip alla kan välja att skada någon, men det är i princip bara män som väljer att påpeka det vid tillfällen som är helt opassande. Jag har hört många historier av denna typ, bland annat en man som när han var ensam med en betydligt mycket yngre kvinna började snacka om att han minsann skulle kunna våldta henne där och då. Att göra detta är att förstärka den känsla kvinnor redan går omkring med att de är utsatte för hot från alla håll och kanter, att de måste passa sig.

Inte konstigt att vissa kvinnor går omkring med djup skepsis mot män, vi har ju fått lära oss från dem att de har en våldspotential som de är fullt medvetna om och som de gärna påminner oss om. Att påpeka sin våldspotential är i sig en typ av våld, det är en fråga om makt och kontroll, att inskränka kvinnors livsrum.

Allt våld är politiskt.

Ofta används begreppet ”politiskt våld”. Det brukar åsyfta våld som utövas med någon slags tydlig och ofta uttalad politisk agenda. Det är politiskt våld när myndigheter eller politiker attackeras. Av någon anledning ses det politiska våldet som extra allvarligt, troligen för att det utgör något slags hot mot makten.

När nazister går på gatan och slår ner människor baserat på deras hudfärg, eller på att de på något annat vid inte anses passa in i deras människoideal, är det politiskt våld? Jag skulle säga ja, men det är inte självklart att det rubriceras så. Eftersom våldet inte är uttalat politiskt så hamnar det kanske någon annanstans, som oförklarliga händelser som bara sker.

Vad är politik? Ofta avgränsas politik till att handla om de som har en uttalat politisk agenda. Jag skulle säga att politik är allting som handlar om makt. Patriarkatet är politik, det finns ingen organisation som företräder patriarkatet men det är en grundläggande maktstruktur som påverkar livet för alla människor i detta samhälle, alltså är det politik. Men när en man slår en kvinna i hemmet så klassas inte våldet som politiskt, trots att det har sin grund i en av våra med grundläggande maktstrukturer, nämligen patriarkatet.

När en man slår en kvinna är det ett politiskt våld. Det är inte bara en angelägenhet mellan dessa två personer, utan det har sin grund i en samhälleligt struktur och brottet reproducerar också denna samhälleliga struktur. Information om denna misshandel kommer kanske att sippra ut, om än inte offentligt så till de närmaste. Denna historia kommer att stärka kvinnors rädsla och deras tacksamhet inför sina ”goda” män, eller så kommer kvinnan som blivit utsatt att få skulden. Detta stärker också patriarkala strukturer i samhället i stort.

Ett slagsmål som sker mellan två män är också politiskt, det handlar om att män har lärt sig att våld är ett sätt att lösa problem. Kanske är det alkohol inblandat, och huruvida sådan finns tillgänglig eller ej är också ett politiskt beslut.

Jag tycker det är konstigt att se på vissa saker som sker i samhället som politiska och andra inte. Allt som äger rum i detta samhälle har en politisk dimension. Det handlar om saker vi kan förändra, på en samhällelig nivå. Allt våld är därför politiskt. Det kan förstås politiskt och det kan bekämpas politiskt.

Varför går hon?

Ofta så får kvinnor som varit i destruktiva relationer frågan om varför de inte gick. Jag måste säga att jag verkligen beundrar de kvinnor som lyckas lämna misshandelsrelationer, det är något som är väldigt väldigt svårt att göra. Stundtals förundras jag över att det finns kvinnor som faktiskt lyckas med detta, ibland trots att de måste gömma sig på skyddade boenden, byta identitet och liknande. Det är verkligen imponerande att någon lyckas ta sig igenom den här processen.

När jag träffar kvinnor som berättar om sina destruktiva relationer frågar jag aldrig varför de inte gick, för det förstår jag så väl. Däremot frågar jag ofta; varför gick du? Vad var det som gav dig styrkan och insikten att lyckas lämna relationen? Vad hade du för stöd i andra omkring dig? Vad fanns det för förutsättningar för dig?

För det är ju det som är intressant. Det är ju genom att lära oss mer om vad som kan få kvinnor att faktiskt lämna destruktiva relationer som vi kan lära oss hur vi ska jobba med de här frågorna. Skit i allt jävla skuldbeläggande av de som inte lämnar eller lämnar för sent, fokusera istället på det som kan ge oss styrka.

Att lämna en destruktiv relation är oerhört starkt, och det är detta vi borde fokusera på. Hur fantastiskt det är att så många kvinnor faktiskt lyckas ta sig ut, sluta kräla runt i skiten och bygga upp sig själva igen, och hur viktigt det är att vi finns där och tar emot när hon väl tar det där beslutet att gå. Vad ska inte skuldbelägga för att det är för sent, utan vara glada och gratulera för att det äntligen är över och för att hon kommer att må så mycket bättre utan honom.

Om mäns våld mot kvinnor och mansrollen.

Idag är det ju Internationella dagens för avskaffandet av våld mot kvinnor, och därför tänkte jag att det vore lägligt att diskutera just mansrollen lite. Nämligen den mansroll som leder till att många, om än inte alla, män utövar våld mot kvinnor.

Vad är det viktigaste med mansrollen? Vad är det som gör en man till just en man i det här samhället? Det är inte att ha blåa kläder, det är inte att ha en snygg slips eller prata med mörk röst. Allt detta är bara attribut, accessoarer som finns för att markera något mer grundläggande. Vad är då det grundläggande? Jo, det är att ha makt och kontroll över kvinnor. Män som saknar makt och kontroll över kvinnor anses inte vara lika mycket män som andra män.

Vad leder detta till? Jo, att män i sina maskuliniseringsprojekt strävar efter att skaffa sig makt och kontroll över kvinnor. Makt och kontroll kan uppnås på många sätt. Många män behöver inte slå kvinnor för att utöva den makt och kontroll de vill utöva, det räcker med att de är män i ett patriarkat med all den makt det innebär. För många män räcker det kanske med en helt vanlig heteromonogam relation, som ju som känt kan innebära en otrolig underordning för kvinnor. För många räcker det med det kvinnoförtryck som finns inbyggt i till exempel kärnfamiljen eller samhället i stort. Våld mot kvinnor är bara ett uttryck som mäns makt över kvinnor kan ta sig. Genom att utöva våld mot kvinnor så blir mannen till Man, han skaffar sig mer och mer makt och kontroll över en kvinna. Han stärker den maktordning som finns mellan dem, gör henne mer underordnad och sig själv mer överordnad. Genom att göra henne till mer Kvinna, men underordnad, så kan han själv bli till mer Man.

Det talas ofta om mäns våld mot kvinnor som att det är slumpmässiga händelser, alternativt händelser utövade av en riktigt riktigt sjuk person. Såhär fungerar det för det mesta inte. De män som slår är för det mesta inte mer sjuka än andra män, men våldet är en del i en process som börjar med att mannen försöker skaffa sig makt och kontroll över kvinnan med olika medel. Det hela blir grövre och grövre och till slut slår han. Detta kallas för normaliseringsprocessen.

Att vilja kontrollera, att försöka isolera sin partner från annat umgänge, att hålla på med olika former av verbalt våld (alltså typ upprepade förolämpningar) är allting varningstecken. Det handlar om att krympa kvinnans livsrum, göra att hennes förmåga att handla på egen hand blir mindre. Detta gör i sin tur att det fysiska våldet kommer närmare. När han slår första gången är det inte en isolerad händelse, det är en del i en längre process som kan ha börjat flera år innan det första slaget kommer.

Våldet är inte heller en isolerad företeelse i samhället. Vårt samhälle är uppbyggt på ett sätt som gör att män kan utöva våld mot kvinnor. När vi isolerar oss i så kallade kärnfamiljer eller heteromonogama par och envisas med att det som sker inom dessa konstruktioner ska vara ”privat” så skapas en grogrund för att män ska kunna utöva våld mot kvinnor. Kvinnor har mycket mindre ekonomiska resurser än vad män har vilket ytterligare försvårar för många kvinnor att lämna en misshandlande man. Det finns också en stark kultur av att skambelägga och misstro de kvinnor som utsätts för våld, vilket gör att många inte vågar prata om det. Det finns få saker som är så tabu i detta samhälle som att misslyckas med sitt heteromonogama projekt, och därför måste det hållas tyst om det. Tystnaden kring familjen, relationen och så vidare är ett mycket effektivt sätt att upprätthålla kvinnoförtryck.

Vidare vinner män i allmänhet på att det finns ett litet antal män som brukar våld. Eftersom kvinnor är rädda för att hamna med ”fel män” så ursäktas visst kvinnoförtryck med att han ”i alla fall” inte slår. Det handlar om att hitta den rimliga och snälla förtryckaren. En massa patriarkalt förtryck hamnar i skymundan eftersom det läggs så oerhört mycket fokus på att ”avslöja” de Verkliga Förtryckarna, de Dåliga Männen, de som slår. Men i själva verket gå det inte att ”avslöja” vissa dåliga män och förvänta sig att allt ska lösa sig, för det handlar inte om individer utan om ett samhälle. Ett samhälle i vilket maskulinitet utövas genom att skaffa sin makt och kontroll över kvinnor, och där våldet är ett av de sätt en kan skaffa sig denna.

Och kvinnor är fortfarande mer våldsutsatta än män.

Precis som jag skrev så var ”nyheten” om att män också blir slagna i relationer en förvrängning av de forskningsresultat som fanns. Kvinnor är generellt betydligt mer våldsutsatta i nära relationer och det är såklart ingenting som förvånar någon som har minsta lilla insikt i hur patriarkatet fungerar.

Gudmundson skriver på SvD:s ledarsida att detta handlar om att genusforskare tystar ”debatten” när de blir sura och bekymrade över att deras resultat snedvrids. Det är såklart inte fråga om att något ovälkommet resultat har tystats ner utan om att det har hävdats att det finns ett resultatet som helt enkelt aldrig har funnits.

Det är ingen fråga om ”åsikter” eller ”debatt” utan en fråga om fakta, om hur det är. Det är helt enkelt som så att det aldrig har funnits någon rapport som har visat på att män är mer utsatt för våld än vad kvinnor är.

Gudmundson verkar dessutom ha ett mycket avslappnat förhållande till verkligheten då hen far med direkt osanning i sin ledartext. Till exempel påstår hen att NSG har skrivit ett pressmeddelande som de inte har skrivit.

Gudmundson tycker alltså det är att tysta debatten att påtala att det vore en schysst grej om media sket i att totalt snedvrida forskningsresultat. Jag tycker att Gudmundson är en starkt bidragande faktor till att problemet med mäns våld mot kvinnor inte tas på allvar och även i förlängningen till att det samhällssystem som gör att kvinnor dagligen utsätts för våld av män i deras närhet kvarstår. Gudmundson och SvD bidrar även på ett markant sätt till fördummandet av samhällsdebatten genom att ha ett så fruktansvärt avslappnat förhållande till sanningen och dessutom anklaga de som inte har det för att vilja ”tysta debatten”.