När människor går till aktivt motstånd mot växande rörelser så finns det alltid någon jävel som uttrycker att det bara är att ge dessa personer mer uppmärksamhet. Så har även skett med EDL-demonstrationen som hölls idag och som jag själv närvarade på. De från EDL var inte särskilt många och deras möte hade kanske gått obemärkt förbi om det inte var för att grupper på andra sidan bedrev en massiv kampanj emot det hela, kanske inte. Jag vet inte.
Faktum är i alla fall att många stora rörelser har börjat som små, och att en väldigt lite grupp personer kan ställa till mycket om de får fri lejd. Man måste förstå att högerextrema grupper troligen inte kommer att nöja sig med att hålla demonstrationer och tycka saker om de får mer utrymme, utan kommer att ta över gatubilden och använda sitt utrymme till saker och ting som många nog inte skulle beteckna som fredligt. Det är därför mycket viktigt att visa motstånd. Dels för vår egen skull, för att visa att trots att vi har främlingsfientliga partier representerade i riksdagen och trots att den antimuslimska rörelsen är på uppgång så är vi som inte håller med dem så många fler. Dels för att visa dem att de inte är välkomna, i synnerhet inte när de försöker profitera på Hbtq-rörelsen för att föra fram sitt ruttna budskap. Men också för att visa alla de som dessa personer demonstrerar emot att det finns så många som inte håller med, även om det ibland känns som att deras fientliga budskap har fått ta överhanden.
När är en rörelse stor nog för att den ska vara värd att visa uppmärksamhet, att göra motstånd? När den är lika stor som de på motståndarsidan, eller hälften? När dess framfart har skördat sina första offer (vilket väl för övrigt redan har skett)?
Jag kan inte ha någon respekt för personer som väljer att sitta hemma och gnälla över att andra gör motstånd. Visst kan det finnas relevant kritik att leverera på vilket sätt det görs och även jag tycker att det finns saker att säga där, men att även små rörelser som drivs av hat uppmärksammas är viktigt. Drömmen om den perfekta motdemonstrationen är uppenbarligen falsk, det finns för många olika åsikter och viljor inblandade. Några kommer att göra saker man inte kan ställa sig bakom, det gör inte att man inte ska ta ställning alls. Jag skulle aldrig själv kasta smällare på polisen och jag tycker inte om att det görs, men jag är ändå stolt att jag stod där och visade att EDL inte är välkomna istället för att sitta hemma och gnälla över alla oegentligheter som förekommit. Perfektion är inte möjligt, men för den sakens skull ska vi inte strunta i att visa motstånd.
Den som tror att dessa rörelser får vind i seglen av att de stöter på motstånd har jag svårt att förstå. Skulle vanliga svenssons plötsligt bli fascister för att de tycker att vänstern är elak? Skulle folk bli mer taggade på att organisera sig om organisationerna möter på motstånd? Det tycker jag verkar konstigt. Möjligtvis kan motståndet leda till att den enskilda organisationen EDL får mer exponering och därför drar till sig folk som redan har dessa åsikter, men jag tror inte att det leder till en ökning av dessa åsikter i stort. Överlag leder nog motståndet till att organisationer marginaliseras, inte att de växer. Jag brukar inte tänka att det är bra när människor attackerar grupper jag sympatiserar med, lika lite tänker jag att det är dåligt när grupper jag ogillar attackeras. Med den logiken blir ju grupperna som möter på mest motstånd de som vinner i slutet, är det någon som tror på det?
I slutänden är det en viktigt principfråga att inte låta rasister och fascister få tala utan motstånd. Varför ska man få fri lejd när man uttrycker åsikter som dessa? Personer som väljer att sitta hemma och klaga på motdemonstranternas alla fel och missar samtidigt som EDL står där och uttrycker sig rasistiska agenda springer deras ärenden. Så enkelt är det.
Kefft stavad tweet, men ni fattar grejen.
