Personligheten.

Under min tid i Bryssel så var jag närmast socialt lamslagen, nu är jag närmast sällskapssjuk. När jag tänker på mitt liv har det där skiftat väldigt mycket mellan olika perioder, jag är ganska på/av när det kommer till mitt sociala behov. Det intressanta är att jag alltid försökt definiera mig själv utifrån det läge jag har just då. När jag är inne i en osocial period så tänker jag att jag är en osocial person, och vice versa. Att det helt enkelt rör sig om skiftande omständigheter i livet brukar liksom inte riktigt slå mig.

Jag tycker att det är intressant detta behov av att slutgiltigt definiera sitt jag. Strängt taget så är ju personligheten i ständig förändring och en kan knappast heller säga att det finns något slags ”grundtillstånd” med vissa givna förutsättningar där den verkliga personligheten definieras. Många tenderar nog att definiera sitt jag utefter de perioder där de upplever att de mår bra och tänker att deras personligheter när de mår sämre är undantagstillstånd.

På sista tiden har jag mer och mer kunnat uppskatta dynamiken i min personlighet och tyckt att det känns mindre jobbigt att den inte är fast. Jag behöver inte definiera mig på samma sätt som jag känt att jag gjort tidigare i livet.