Vardag
Normaliserat Kvinnohat
Var med om en händelse som drog igång många tankar i mig om det här med att leva som kvinna i detta samhälle och hur sjukt normaliserat allt det våld en utsätts för är. Min fästmö blev trakasserad av en man på slussen, och det enda som hände var att vi pekade finger och gick därifrån. Tog en cigg. Drog ett skämt.
Det är förjävligt hur normaliserat lesbofobin och kvinnohatet är i mitt liv. Har utstått flera döds- och våldtäktshot, människor som försökt hetsa en till självmord när en mått som sämst och faktiskt var nära (vilket fanskapet visste), 172 sidors hat om mig på flashback och otaliga hat och hot på twitter, facebook, bloggen och andra sociala medier. Människor har skrivit att jag borde nödslaktas, straffknullas, knullas straight. Och jag skrattar. Jag skrattar. Det är så sjukt att jag skrattar men vad ska jag annars göra? Och jag skriker tillbaka och tänker att jag absolut skulle kunna ta slag för att vara den jag är och älska de jag vill. Jag är inte rädd, inte för att jag är modig utan för att jag vet att jag är rättslös, att min existens är villkorad. Att stå upp för mig själv är det enda jag kan göra för jag vet att ingen annan kommer.
När det enda en orkar göra när en blir kallad äcklig flata är att peka finger lite lamt. Jag vet att jag är rättslös. Mitt enda val är att stå upp för mig själv. Annars skulle jag gå under. När en tänker ”skyddad identitet? Nä hur skulle jag kunna få det” när en fått flera dödshot. Kvinnan på skatteverket lät helt chockad och bara ”men det är väl självklart”. Hade aldrig tänkt så på egen hand . När det känns helt normalt att ens pojkvän nedvärderar en dagligen.
Startade även en hashtag där bland annat detta skrevs:
Dela gärna med er av era tankar kring detta. Vad har ni varit med om? Vad bör göras?
De senaste dagarna.
Mitt fejs.
Låtsas vara bröstaktivist men vill egentligen bara ligga.
Cyklade till psykologen. 
Skrev lite.
Köpte nytt linne och hade hår under armarna.
Hängde med boel.
Hängde med Malin. 
Kollade på hämndporr.
Stod i gatlyktsljus.
Grät av lycka för att jag är flata när jag lyssnade på Hyllningsvisa till lesbiskt sex av Maud Lindström.
Skrev en dikt.
Såg ut att heta Hampus och gilla fotboll.
Skrev lite om kvinnor.
Josefin kom över och tog några tavlor.
Tatueringen är ungefär två år gammal minus några månader och gjordes några dagar efter att jag blev dumpad av min sista pojkvän. Min SISTA pojkvän. Fatta det. Träffade män efter också men inte så seriöst.
Vaknade klockan sex och kunde inte somna om.
Fragment.
Min hud är ren från din beröring nu, Men inte mitt sinne. Jag minns fortfarande hur dina händer rörde sig över min kropp. Jag minns hur jag slöt ögonen och tänkte att så har ingen annan rört vid mig förut.
*
tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att deras kärlek inte gav mig någonting. tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att jag egentligen begärde en annan sorts blickar. tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att en kvinnas mjuka varma kropp är det jag vill ha. tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att kvinnors sällskap är så mycket mer lustfyllt, passionerat och vacker än deras. tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att jag egentligen aldrig älskat män, att jag bara har odlat en osund besatthet av dem. tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att det enda som är relevant är kvinnor.
*
en går omkring i världen och tänker: ska det få vara såhär. och ja, ja det får vara så för det är så. det är så att vi spenderar våra dagar med detta oerhörda lidande, och det som borde vara absurt är helt och hållet normaliserat för det är precis så vi har vant oss vid att det ska få vara.
jag hoppas att det kommer en dag jag ser tillbaka på detta outhärdliga nu och tänker; jag kan inte förstå hur det var. jag förstår det, rent intellektuellt, och jag vet att jag har sett det med mina själva ögon, levt det med min själva kropp, men jag kan ändå inte greppa det. det är så långt borta nu.
för sådant är lidandet; sekunden efter en trätt ur det så är det som om det var tusen år borta. det enda en vet är att en aldrig vill dit igen.
*
sorg måste kännas och läkas ut. det är smärtsamt men det är det enda sättet en kan bli av med det.
jag pratade med en som berättade att hon hade börjat gråta helt plötsligt för att hennes pappa var död, 20 år senare. sådan är sorg; den kan slå oss med full kraft vid helt oväntade tillfällen. när vi har rum i vårt hjärta att känna den.
*
när du kom in i mig slets jag från mitt kontinuum av barndomsminnen till det kontinuum av övergrepp som är en vuxen kvinnas liv och öde
Nyvaken.
Veckan på instagram.
Posade i sportbh:n.
Fick marmoreringsfärger och körde på.
Laddade ner ett fotoredigeringsprogram med rymdbakgrunder.
Sökte högskola.
Hade Emma och Karin på besök och kollade på en solnedgång.
Köpte en polo.
Åkte till Göteborg.
Tog en selfie.
Chillade utanför universum.
Och inuti. Tycker sjöhästar är lite perversa?
Sen åkte jag hem.
Sommaren på Instagram. Gossip girl, Emma och blommor.
Tänkte att det kunde va skoj att visa lite hur sommaren sett ut, eftersom alla såklart är asintresserade av mitt liv eftersom ni läser mina texter om män.
Kollade på Gossip Girl.
Ritade.
Drack öl med Emma.
Rökte på Emmas balkong.
Blonderade håret (är fortfarande inte grått) och såg cool och snygg ut.
Läste Darling river.
Ritade.
Kollade på film och drömde om att fly köttskalet.
Tog selfies.
Läste om och illustrerade Det kallas kärlek.
Ritade mer och förfasades över hur stökigt mitt rum är.
Köpte jeansjacka och vit piké utan ärm.
Drömde om muskler och butchmakt.
Gick på dejt och var snygg af.
Var på landet.
Hängde med Beatrice.
Vi såg på bio!
Postade denna till barnets mamma. Någon som kan gissa vem?
Mer slefies. Uppdaterade no crop så jag fick blommor.
Läste Det andra könet. Mer blommor.
Smidigt nog körde jag in pannan i toalettspappershållaren. Där är märken efter tänderna.
Mer från landet.
Gjorde flera fittprinsessor, detta är en.
Emma gillade inte blommarna lika mycket om jag.
Folkhögskola och bildförsäljning.
Var på en folkhögskola jag har sökt till igår och kollade på deras konstlinje!!! En av delarna i denna linje är tryck och jag är så himla taggad!!! Vore så kul att få lära sig den typen av grejer och kunna trycka upp bilder. Hoppas verkligen att jag kommer in nu för annars kommer jag ha byggt upp all denna pepp i onödan och det kommer suga.
Nåja. Just nu har jag tänkt att jag ska skaffa fram lite spexigare papper så jag kan sälja original, vet att det är flera som efterfrågat detta. Just nu ritar jag på kopiatorpapper och det känns inte okej att sälja. Tycker det känns jättekonstigt att prissätta och så vidare. Aja, det blir säkert bra.
Barndrömmar.
Drömde att jag helt plötslig var gravid och födde barn. Känslan av alienation var total. Jag ville verkligen inte ha med barnet att göra. Jag gick på en fest och hade panik inför de stundande inskränkningarna av mitt livsrum, men ingen förstod mig. Jag funderade på om det inte fanns något sätt att göra sig av med barnet. Jag tänkte hoppfullt ”ja det finns ju barn som dör tidigt”.
Det värsta med drömmen var hur sjukt realistiskt allt var. Jag började fundera på vem som kunde ha gjort mig gravid och räknade precis rätt i tiden mellan mina olika sexpartners och vilken typ av sex vi hade haft och så vidare. Kom fram till vem som kunde vara fadern och fick kalla kårar.
Drömde till och med att jag försökte vakna ur drömmen men inte lyckades och ba ”satan detta är mitt liv nu”.
Har sällan känt mig så lättad av att något var en dröm. Var ett tag där jag trodde att 18 år av mitt liv skulle präglas av att vara morsa och behöva komma överens med någon äcklig man. Fy fan.
Var i alla fall flera på twitter som ba ”gud det där brukar jag också drömma”. Är det vanligt eller?
Livsfunderingar.
Funderar en massa på om jag ska söka till en konstlinje på en folkhögskola till hösten eller om jag ska fortsätta plugga på högskola. Börjar bli stressad över att typ ~*ordna upp min livssituation*~ och skaffa någon slags ”vuxen” utbildning, samtidigt har jag fått nytt intresse för allt som är kopplat till skapande och mår väldigt bra av det.
2014.
2014 var uppbrottets år. Både frivilligt och ofrivilligt. Jag har brutit upp från en mängd olika relationer som fick mig att må dåligt. Jag har brutit upp med stora delar av min uppväxt mentalt. Jag har brutit upp med min bostadsort två gånger, både när jag flyttade från Uppsala till Stockholm och från Stockholm till Örebro.
I början av året tog det slut mellan mig och min dåvarande partner, som jag även bodde tillsammans med. Det hade varit dåligt länge men vi var för djupt beroende av varandra för att någon av oss skulle ha vågat ta steget innan. Nu blev det i alla fall gjort, vilket kastade mig in i total panik i flera veckor. Jag var deprimerad redan innan och det var som att han var det enda som höll mig flytande. Så var det såklart inte, men känslan vid uppbrottet var att jag föll ner i en avgrund utan slut och utan något att klamra mig fast vid.
Jag tror aldrig att jag mått så dåligt som jag gjorde perioden efter detta i hela mitt liv. Jag flyttade hem till Stockholm under en period. Det enda som betydde något för mig var att tillfredsställa mina grundläggande behov och att hålla mig ständigt distraherad. Jag mådde verkligen så jävla dåligt, det är svårt att förstå när jag ser tillbaks på det. Fick stort stöd av mina vänner som umgicks med mig trots att jag verkligen inte var något fantastiskt sällskap. Är väldigt tacksam för detta.
Efter ett tag började jag känna mig instängd i min situation. Jag antar att detta är ett friskhetstecken; när en känner en lust till att göra mer, se mer. När en känner att det en har inte räcker till. När en vill stimulera sinnet. Jag ville inte vara kvar i Stockholm, jag känner mig ofta väldigt instängd där.
Jag försökte med nya relationer med män, men blev helt enkelt uttråkad av det. Jag kände mig inte stimulerad. Detta är inget nytt, men det nya var att jag kunde se att det inte tog mig framåt och avsluta istället för att klamra mig fast i hopp om att få ut något av det som jag inte fick. Jag hade en annan tilltro till mig själv och min förmåga än jag haft innan.
Kom in på Örebro universitet på sen anmälan och flyttade hit på bara några dagars varsel. Visste inte om det var en rimlig sak att göra men var verkligen tvungen att komma bort från Stockholm. Sov på en väns soffa en vecka, hade ett tillfälligt boende och hittade sedan lägenheten jag bor i nu. Hade ett stort sammanbrott och funderade på att skita i allt, men valde att stanna kvar vilket jag är glad för. Mår överlag väldigt bra i min situation nu.
När jag flyttade hit så tänkte jag att jag ska undvika vissa misstag som jag gjort tidigare. Till exempel så tänkte jag att jag ska undvika relationer med män, och framförallt att på något sätt bli materiellt beroende av en man. Det har jag gjort. Jag har träffat många underbara kvinnor i Örebro som jag hoppas att jag ska kunna knyta starkare band till. Det känns nytt och spännande.
Jag träffade också Linn för några månader sedan när jag var och föreläste i Göteborg och blev väl ”intresserad”. Kunde inte riktigt kategorisera känslan från första början, eftersom jag inte på riktigt tänkt mig att jag skulle kunna bli kär i en kvinna. I alla fall så sågs vi igen ett par veckor senare och jag blev jättekär och bla bla bla. Jag är väldigt glad över att jag faktiskt vågade agera på de här känslorna, något som jag nog inte hade gjort för ett år sedan. Jag känner att jag har haft en helt annan kontroll över mitt känsloliv, och kunnat förstå mina behov och begär på ett helt annat sätt än innan.
På det stora hela har 2014 varit ett av de mest smärtsamma men också bästa åren i mitt liv. Jag har brutit upp med så mycket skit, jag har haft så jävla mycket ångest, men det har verkligen varit värt det. Jag är stolt över att jag har tagit mig själv på allvar, att jag har funderat över varför jag mår dåligt och vad jag behöver, att jag har vågat begära ett bättre liv. Jag har nog aldrig vart så tillfreds med min tillvaro som jag är nu.
Jag hoppas att 2015 lir året då jag får nya rötter, knyter nya friska vänskapsband och bygger vidare på den känslomässiga grund jag skapat mig nu. Jag hoppas att jag ska våga ta mig själv och mina relationer på allvar. Jag hoppas att jag ska fortsätta röra mig framåt och uppåt.