Etikett: personlighet

Att ”lära känna” någon.

Det händer mig då och då att någon man söker upp mig och liksom pratar om hur spännande/intressant jag är och att han vill ”lära känna mig”. Innan så kunde jag bli smickrad av detta att en man var intresserad av mig, men numera fyller det mig bara med äckel eftersom det bygger på en så total oförståelse om vad en relation med en annan människa innebär.

För det första, begreppet ”jag vill lära känna dig”. Jag tycker det är så konstigt. Det vore som om det finns ett ”jag”, en inre kärna av min ”personlighet” som den här mannen vill få tillgång till och gräva fram. Han vill kanske att jag ska berätta mina hemligheter, dela med mig av mitt inre, säga något till honom som ingen annan får veta.

Detta är en romantisk uppfattning; idén om att vi har ett ”inre” som vi bara delar med vissa, speciellt utvalda. Givetvis kan en ha olika djupa eller ytliga relationer med den ena eller den andra, men jag tycke inte om idén att någon tar kontakt med mig utifrån tanken att det här djupa utbytet ska skapas och aktivt jobbar för det. Det känns som att personen värderar de bitarna av mig högre än hur jag är i vardagen, men för mig är det ju precis lika avgörande för vem jag är hur jag är i min vardag än hur jag blev behandlad som barn, om inte mer.

Om du vill ”lära känna” någon; häng med den. Människor är bara i relation till andra. Du kan inte bara bestämma att du ska ”lära känna” någon och sedan göra det. Det finns liksom inte en fast person du kan lära känna bara sådär genom att få tillgång till viss information, utan det handlar om utbyte och om att utveckla dynamik emellan sig.

500days2500days3 500days4

En man lär känns en kvinna i 500 days of Summer.

Ibland upplever jag att män blandar ihop att ”lära känna” med att få tillgång till tankar och upplevelser som i den här kulturen kodas som privata. Jag har varit med om flera gånger att män har pratat om att ”lära känna” och sedan ställt frågor om saker som generellt anses vara privata, ungefär som om det skulle vara nyckeln till att förstå mig. Att ställa en rad frågor om mitt privatliv, som ett förhör. Som om de skulle kunna kategorisera in mig i ett fack ut efter detta och därmed ”förstå” mig och mina handlingar. Intresset för vad som påverkar mig i stunden har däremot ofta varit begränsat, det räknas liksom inte eftersom det inte är något exklusivt.

En kan ha hur privata samtal som helst, det spelar roll om det inte finns någon samhörighet. Ofta upplever jag att jag förväntas att berätta en massa saker om mig själv, men män responderar sällan på ett tillfredsställande sätt. De liksom bara registrerar kunskapen, de anstränger sig inte för att få till ett utbyte. Varför? Kanske handlar det om brist på förmåga, kanske tänker de sig att den information de får ska vara ”ren” och oförstörd så att de kan registrera och kategorisera den. De vill inte ”förstöra” min berättelse med sina egna reflektioner, de förstår inte att det är så en får till ett utbyte med en annan människa; genom att ge och ta. Men i dessa relationer så förväntas jag hela tiden ge av mig själv, lämna ut mig själv, utan att få något tillbaka. Jag förväntas fläka ut mig själv så att mannen ska få sitt behov av att ”lära känna” mig tillfredsställt.

För att skapa en situation där en kan tala om saker tryggt så kan det inte föreligga någon press. Att dela med sig av sånt måste komma från personen själv, det kan inte vara något som tvingas på för då kommer det med nödvändighet att bli ogenuint. En kanske berättar någon som låter viktigt men det är inte viktigt för en lägger inte fokus på det mest relevanta, en utgår från händelser som förutsätts vara viktiga snarare än de som verkligen påverkat en, allt för att tillfredsställa mannens behov.

Det är som att de närmar sig en som ett spännande mysterium de ska erövra och ”lösa” snarare än som en människa som de ska ha en relation med. De förväxlar detta med ”närhet”, men det är inte en fråga om närhet utan en fråga om en opersonlig redogörelse för olika skeenden som tolkas på ett visst sätt i vår kultur. ”Favoritfärg, 1 poäng. Traumatiskt barndomsminne, 20 poäng. Redogörelse för konflikt i tidigare relation, 15 poäng” och så vidare.

En behöver inte vet en människas hela livshistoria för att känna den människan, att lära känna någon handlar inte om att kunna skriva en uppsats om den utan om att veta vad dess gränser går, vad den tycker om och inte, hur den vill bli behandlad och hur den reagerar på sin omgivning. Att känna in detta är så mycket viktigare än att få någon jävla redogörelse över traumatiska minnen eller liknande. Sådant berättar en när det finns ett behov av det och när en känner sig trygg med att det kommer tas emot på ett bra sätt, och detta kan inte tvingas fram utan måste växa fram ur dynamiken.

Det är inte ”personligheten” som räknas.

Det har kommit en kampanj från Friends som går ut på att det är insidan som räknas och att folk inte ska hålla på och ta ”selfies” och diverse. Kampanjen har fått kritik, bland annat från Hej Blekk.

friends1

Jag har funderat lite på det här med att det är ”insidan som räknas”, att en ska fokusera på ”personligheten”. Som en person med lång erfarenhet av intensivt självhat så har jag lärt mig att det är fullt möjligt att hata både sitt utseende och sin ”personlighet” djupt. När jag var ätstörd hatade jag både mitt utseende och min ”personlighet”, men utseendet var det lättare att göra något åt. Utseendet kunde jag kontrollera, men ätstörningarna handlade inte bara om att jag hatade min kropp utan att jag hatade mig själv, med allt vad det innebar.

Det är precis lika möjligt att kontrollera och styra sin ”personlighet” på ett skadligt sätt. Detta är något som jag skulle säga att många människor, framförallt kvinnor, har erfarenhet av. Vi får minst lika mycket direktiv kring hur vi ska vara som personer som kring hur vi ska se ut. Skillnaden är att direktiven kring utseende ofta är lättare att förstå sig på och följa, de är tydligare.

Jag skulle önska att det var mindre fokus på vad en är och istället mer fokus på vad en gör och framförallt vad en väljer i förhållande till sina förutsättningar. När jag har börjat tänka mer på mig själv i termer av en handlande människa, ett subjekt, och mindre i termer av vad jag är, typ hur jag ser ut eller vilken personlighet jag har, så har jag i högre grad kunnat tycka om och respektera mig själv. Visst, jag har en massa brister och begränsningar men jag kan utifrån dessa förutsättningar välja att leva mitt liv på ett sätt jag kan vara stolt över. Jag kanske inte kan nå lika långt som andra med bättre förutsättningar, men jag kan ändå känna mig stolt över de val jag gör i livet.

Att ständigt hävda att det är ”personligheten” som räknas är att återigen sätta fokus på någon slags inneboende egenskap en individ bara har. ”Personligheten” är inte något vi kan ändra bara sådär, och få personer har en ”personlighet” som stämmer in med rådande normer om hur vi ska vara. De flesta är inte sådär hiskeligt socialt kompetenta, trevliga, roliga och spännande. Och det är okej, det också. För det är inte ”personligheten” som räknas, utan det är vad vi väljer att göra som räknas.

Att passa ihop.

När en skriver om problem som uppstår i heterorelationer så är det vanligt att en får svaret ”människor som inte passar ihop kanske inte borde vara tillsammans”.

Detta må vara sant, grejen är att de problem jag beskriver inte handlar om huruvida folk ”passar ihop” utan om saker som sker systematiskt i relationer mellan män och kvinnor. Saker som att män tar mindre ansvar för relationen, utövar tolkningsföreträde och så vidare har ingenting att göra med ”personlighet” utan om hur manlig och kvinnligt konstrueras i heterorelationer. Jag talar liksom inte om att människor har typ ”olika intressen” (kunde inte bry mig mindre) utan om speciella former av maktutövande som sker specifikt i den här typen av relationer.

Även personer som passar ihop har relationsproblem. Det finns inget sådant som ”den rätta” som en bara träffar och sedan flyter allt på helt utan problem. Det uppstår problem i alla relationer och dessa måste hanteras.

Idén om att relationsproblem uppstår främst för att folk inte ”passar ihop” och inte på grund av hur vi konsturerar våra relationer är ett utmärkt exempel på hur romantikens tänkande har fått ta plats i hur vi talar om relationer. Heteromonogami antas vara det rätta sättet att göra, det handlar bara om att hitta rätt person att göra det med.

Huruvida en relation fungerar eller inte handlar inte bara om vilka människor som ingår i den, utan om omständigheterna kring den, hur relationen konstrueras. Vissa sätt att konstuera relationer leder till vissa problem, och det är dessa problem jag försöker diskutera. Sedan kan det såklart uppstå andra problem som har med ”personlighet” att göra, men jag tycker ärligt talat inte att det är så jävla intressant vilka enskilda individer som ingår i relationer med varandra. Jag är intresserad av hur vi konstuerar relationer på en samhälleligt nivå och vad det leder till.

Om ni vill ha hjälp att analysera och matcha personligheter så föreslår jag att ni kontaktar ett dejtingföretag eller liknande, jag har hört att de ska vara bra på sånt. Men inbilla er inte att er relation kommer vara fri från problem, från patriarkala strukturer och från maktutövande bara för att ni är ihop med någon som ni personlighetsmässigt fungerar med. Det är nämligen två väldigt olika saker, era respektive personligheter och vilka maktstrukturer som finns inbyggda i den typ av relation som ni väljer att ingå i.

Personligheten.

Under min tid i Bryssel så var jag närmast socialt lamslagen, nu är jag närmast sällskapssjuk. När jag tänker på mitt liv har det där skiftat väldigt mycket mellan olika perioder, jag är ganska på/av när det kommer till mitt sociala behov. Det intressanta är att jag alltid försökt definiera mig själv utifrån det läge jag har just då. När jag är inne i en osocial period så tänker jag att jag är en osocial person, och vice versa. Att det helt enkelt rör sig om skiftande omständigheter i livet brukar liksom inte riktigt slå mig.

Jag tycker att det är intressant detta behov av att slutgiltigt definiera sitt jag. Strängt taget så är ju personligheten i ständig förändring och en kan knappast heller säga att det finns något slags ”grundtillstånd” med vissa givna förutsättningar där den verkliga personligheten definieras. Många tenderar nog att definiera sitt jag utefter de perioder där de upplever att de mår bra och tänker att deras personligheter när de mår sämre är undantagstillstånd.

På sista tiden har jag mer och mer kunnat uppskatta dynamiken i min personlighet och tyckt att det känns mindre jobbigt att den inte är fast. Jag behöver inte definiera mig på samma sätt som jag känt att jag gjort tidigare i livet.

Personlighetens prakt.

Läser för närvarande Slavoj Zizeks  bok Först som tragedi, sedan som fars som har erbjudit mig en massa spännande insikter om politik och vad en modern kommunism kan innebära, men också på en insikt av helt annat slag som jag vill dela med mig av, nämligen om så kallad psykologisk realism.

Psykologisk realism är när man målar upp de olika karaktärernas komplexitet, ofta som ett sätt att försöka nyansera en berättelse. Den som begår onda handlingar är inte enbart ond och så vidare, utan gör det av komplexa psykologiska skäl som beskrivs på ett sätt som gör att betraktaren ska känna att det kanske inte är så lätt att fördöma rakt av ändå. I boken beskrivs det som att verkligheten döljs i personlighetens ”prakt”.

Det är sant att detta är vanligt förekommande inom konsten och till exempel de nya Batmanfilmerna kan ses som ett utmärkt exempel på filmer som hyllats just för att de visar upp någon slags komplexitet hos karaktärerna. Jag tycker själv att de filmerna är jävligt schyssta, så jag ska inte vara sådan, men jag har också noterat hur detta ofta förekommer när man diskuterar politik. Vissa personer har en tendens att vilja analysera personen bakom olika politiska åsikter och liksom hitta någon slags ”kärna” som utgör den ”verkliga” personen, som alltså inte skulle vara dennes handlingar eller åsikter.

Jag tänker att många människor hyser en idé om att människor som gör vidriga saker har ett ”sant” jag innerst inne och att man alltså inte kan se personen helt och hållet som en fiende. Vidare så tror jag att många försvarar sitt eget agerande med att det inte är deras sanna jag, att det är något de gör i sin yrkesroll och så vidare. Hur ofta hör man inte människor säga att det inte är sådana egentligen.

Det är egentligen totalt ointressant vem en person om Jimmie Åkesson, Gudrun Schyman eller Aron Modig är ”bakom” sina åsikter. Dels finns det inget sådant ”bakom” eftersom en person inte har någon ”kärna” utan består av sina handlingar, ställningstaganden och så vidare oavsett som dessa görs privat eller professionellt. Dessutom spelar det ingen roll om personen egentligen är något annat bakom, eftersom det sättet hen verkar på fortfarande är vad det är. Jimmie Åkesson blir inte mindre min ideologiska fiende även om han skulle ha en bakgrund och ett känsloliv jag kan känna sympati för.

The game-killar.

I helgen träffade jag en såndär The game-snubbe. Ni vet en sån kille som läst The game, boken om hur man ligger med tjejer, utan och innan och nu har bestämt sig för att praktisera. Det första han gjorde var att kasta en ölburk på min kompis. Hon lackade ur som fan, varpå han höll på och bråkade och ba ”men det var väl inte så farlig”. Sedan när han fattade att hon faktiskt var sur på riktigt så ville han ”prata” och att hon skulle ge honom en till chans. Någonstans här blir jag arg, för hon ville verkligen inte prata med honom vilket hon markerade med all önskvärd tydlighet, men han fortsatta ändå att tjata. Jag sa väl typ något i stil med att hon inte ville prata och att han fick respektera det, varpå han börjar prata med mig istället och vill att jag ska dels ta emot hans ursäkt (vilket jag gärna gör, om den är ärligt menad) och dels ”ge honom en chans”.

Det är detta med att ge denna person en chans som jag inte fattar. Jag är absolut med på att ge personer en chans på krogen, men jag är inte intresserad av att ge personer som inlett sitt kontaktsökande med att kasta en ölburk att ge en chans till, speciellt inte om han inte har vett att be om ursäkt på ett genuint sätt utan bara gör det som någon slags ursäkt att fortsätta prata och demonstrera sig personlighet. Det finns kanske 100 människor jag skulle kunna prata med, varför ska jag då prata med en person som inlett med att bete sig som en douche?

Det är inte bara en fråga om ren ovilja utan även om principer. Jag tror nämligen att detta är en raggningsteknik som en del personer kör på, alltså att inleda med att vara ett jävla svin och sedan vilja visa sitt ”rätta jag” och liksom därför avkräva uppmärksamhet av personen. Detta kombineras dessutom med förminskande och ignorerade av vad personen ifråga säger. Tråkigt nog verkar detta dessutom fungera på många personer vilket jag tycker är lite deppigt.

Därför säger jag tack men nej tack. Det kan säkert vara så att en person som inleder såhär kan vara intressant, men jag tycker att själva sättet att initiera kontakt stinker och det känns inte heller respektfullt. Jag föredrar att tala med personer som möter mig som en jämlik och inte använder några jävla ”knep” för att vinna min uppmärksamhet. Vad sägs om ett vanligt ”hej”, inleda en konversation och vara intresserad av svaren och respektera min person. Det fungerar utmärkt på mig i alla fall.

Att sälja sin personlighet.

Lyssnade på denna radiosnutt där de spelade upp ett ljudklipp från någon slags ”audition” till att jobba lite extra i kassan på en mataffär. Beskrivningen av vilka personer de eftersökte var följande:

Vi söker karaktärer som kan ta hand om våra kunder i butiken på ett roligt och annorlunda sätt.

Alltså, sen när vill folk bli omhändertagna i butiken på ett ”annorlunda” sätt. Tänker mig när affären gör reklam för sig och ba: ”att handla hos oss är inte bara något man gör för att få mat utan det är en upplevelse också! Något nytt och annorlunda!”

När man i en annons för ett jävla extrajobb i en mataffär börjar eftersöka ”en karaktär” snarare än en person som kommer till jobbet i tid och gör det bra så funderar jag verkligen på vilket sjukt jävla samhälle vi lever i.

Hellre dum i hövvöt är ett ignorant arsle med vassa intellektuella armbågar.

Bloggkommentatorerna skrev detta inlägg om hur mycket utseende värderas och att man istället borde värdera intelligens och andra inre kvalitéer. Titeln är ”hellre ful än dum i hövvöt”. Ofta när man diskuterar det utseende ställt mot andra egenskaper så tas just det här med intelligensen upp.

Alltså, personligen värderar jag ju intelligent väldigt högt för att det är min största skill (enligt mig själv då, men det fattar ju alla) men jag kan tycka så himla synd om alla människor som faktiskt är osmarta i ett samhällsklimat där intelligens värderas så högt som det faktiskt gör. För det är viktigt att vara smart om man ska ha något att säga till om, det är det faktiskt. Människor som inte är smarta blir lätt nedvärderade så fort de öppnar käften.

För det första skulle jag vilja ha mer diskussion om vad intelligens faktiskt är. Vissa verkar förknippa det himla mycket med att ha åsikter om precis allt eller att vara kvick och kunna argumentera för sin sak. Där håller jag väl inte riktigt med. Människor som är riktigt intelligenta har en förmåga att lyssna in och ta till sig och inse att man sällan har alla fakta tillgängliga när man skapar sig en åsikt. Men den där typen av bufflig intelligens är oftast den som värderas högst, på bekostnad av det lite mer ödmjuka och inlyssnande.

Jag har absolut inget emot folk som är korkade, däremot har jag något emot folk som tror att de vet allt och saknar förmåga att lyssna på andra. Det finns inget som gör mig så irriterad som människor som kommer och tycker saker rakt ut ur ingenting och som sedan, när man ifrågasätter dem, inte är intresserade av att varken försvara sin åsikt eller tänka över den. Det är något jag tycker finns hos hemskt många personer som betraktas som smarta, den här övertron till sin egen intellektuella kapacitet och undervärderanet av andras. Och det ständiga behovet av att synas och prata om sina idéer istället för att utveckla dem.

Jag vet själv att jag inte är så himla bra på detta men jag försöker faktiskt (tro det eller ej). Och på senare tid har jag skiftat fokus när det gäller förebilder. Innan var det ofta människor som hade starka åsikter och var konsekventa, nu är det desto mer personer som har förmågan att lyssna på vad andra har att säga och som har välunderbyggda argument för sin åsikt när de väl kommer med en. Eller sånadär genuint snälla och varmhjärtade människor som man stöter på ibland, det tycker jag är fantastiskt. Och jag önskar att jag kunde vara lite mer sån själv, istället för nuvarande ignoranta bitch som tycker sig ha rätt om allt.

Personligheten.

Bästa Top model-citatet: ”min personlighet är en så stor del av mig och det är som om ingen ser den”.

Överlag uppmaningen att folk ska visa ”mer personlighet” känns så perverterad. Jag fattar ju varför, men herregud. Vissa personer har ju liksom ingen rolig personlighet, ska man bara trolla fram den då?

Detta är tjejen utan personlighet.

Omvänd rasism är bara blaj.

Fan vad jag lackar på folk som använder uttrycket ”omvänd rasism”. Det finns inget som heter omvänd rasism, rasism är ordet för när man delar in människor i ras och anser att de olika raserna har olika egenskaper utöver de utseendemässiga, att vissa raser står över andra och så vidare. Rasism är lika mycket rasism om det riktar sig från svarta till vita som tvärtom.

Det här vet förstås ni som är så intelligenta *smickrar*, men fan vad efterblivet det är att snacka om omvänd rasism.

Det värsta är ju att det bara är typ Sverigedemokrater som ska komma och skrika ”omvänd rasism!” så fort nån ickearier säger något som generaliserar kring sk ”svennar”, ickeariern kanske säger att ”svennar” har fula kavajer eller liknande. Ack och ve, så hemskt och jobbigt att någon säger något dumt om oss när vi har ett sånt jävla övertag på alla andra områden i hela samhället. Invandrarna ska fan inte tro att dekan komma hit och förolämpa oss, de måste vara våra känslomässiga slavar och bekräfta våra egon hela tiden för de får ju trots allt socialbidrag.

Jag har jävligt svårt för att man tycker att invandrare ska vara mer skötsamma än den genomsnittliga svennen, det är fan ett jävigt perverst sätt att se på saker. Invandrare ska koma hit och avsäga sig sin kultur och hela sin personlighet för lite mat och en säng. Orimligt krav tycker jag.