Etikett: feministisk agenda

Bloggutmaning: det offentliga rummet.

Här är mitt bidrag till Zetterströms bloggutamning, ämnet för veckan är Det offentliga rummet.

När jag tänker på det offentliga rummet tänker jag främst på kommersialisering, på hur fler och fler av de ytor vi byggt upp tillsammans och äger tillsammans säljs ut och börjar användas i kapitalets intresse. Jag tänkte lite extra på detta senast jag var på Stockholms Central, och såg denna reklam för konsumtionsmöjligheterna som fanns där:

IMG_20140115_133644Vad är ett offentligt rum? Jag tänker att det borde vara ett rum som alla har tillgång till. Väldigt många av de rum som vi kallar offentliga är i själva verket inte offentliga, människor som inte gör rätt saker jagas bort från rummen. Sådana människor är ofta de som saknar möjligheter att befinna sig någon annanstans, kanske för att de saknar ett hem eller för att deras hem av olika skäl är en olämplig miljö att befinna sig i. Ett exempel är den repressiva inställning till tiggeri som dykt upp på sista tiden, eller när uteliggare jagas bort från att sova på platser som är varma eftersom det inte anses trevligt.

Många offentliga rum är väldigt tydligt inriktade på att konsumtion ska äga rum eller att genomströmning av människor ska ske. Även om alla kanske har någon slags formell rätt att vistas i dessa rum, så är det tydligt vad meningen med rummet är. Rummet är inte fritt för alla att använda hur som helst av vem som helst, utan människor har olika frihet beroende på resurser. Om du har pengar kan du köpa yta för att använda (mer eller mindre) fritt, saknar du pengar kanske det inte finns något alls för dig att göra där.

Det här drabbar olika människor olika, beroende på en mängd olika faktorer. Det anses kanske inte lönsamt nog att anpassa rummet så att människor med vissa funktionshinder kan befinna sig där, det kan finnas rasistiska och sexistiska bilder i rummet som gör människor obekväma av att vistas där men som ändå får finnas eftersom de är lönsamma.

Men framförallt handlar det om pengar. Det offentliga rummet anpassas mer och mer efter människor med pengar, samtidigt som det offentliga rummet är som mest nödvändigt för människor som inte har så mycket resurser, eftersom de mer sällan har tillgång till andra rum.

Tillgången till pengar är ojämnt fördelad, inte bara över klass utan även efter kön och hudfärg. Kvinnor har generellt mindre pengar än män. På grund av detta så är det främst mäns behov och intressen som utformar det offentliga rummet. Det är män som äger företagen som har sin försäljning och reklam i offentliga rum, det är män som i störst utsträckning har resurser för att ta plats i det offentliga rummet. Det finns också pengar att tjäna på att upplåta det offentliga rummet åt bilder som objektifierar kvinnor.

Den kvinna som har plats i det offentliga rummet är en normativ kvinna, en relativt ung, rik, vit och snygg kvinna som kan konsumera. Kvinnor som inte ingår i detta, kvinnor med barn, kvinnor med funktionshinder, kvinnor som saknar ekonomiska resurser och kvinnor som inte ser ut enligt idealet har inte samma plats. Detta gäller även män, men det drabbar kvinnor hårdare.

Därför är en avkommersialisering av det offentliga rummet bland annat nödvändig ur ett feministiskt perspektiv.

Debatten idag.

Jag tänkte hoppa på Zetterströms bloggutmaning ”en feministisk agenda”. Gör det du med! Deadline är på söndag klockan fem. Första ämnet är ”debatten idag”.

Det är svårt att skriva om debatten idag, för det är kanske mer talande att tala om vad som inte debatteras än vad som debatteras, vilka frågor och infallsvinklar som inte lyfts upp. Men jag tänkte skriva om vilken plats jag uppfattar att feminismen har i debatten idag, och hur vi kan förhålla oss till den.

”Debatten” för mig är ett svart hål en flyr in i i brist på annat, i brist på andra kanaler att höras. ”Debatten” sker nästan alltid på det etablerade, patriarkala, samhällets villkor. Det som debatteras är alltid ytterligheterna, alltid det som anses betungande, för feminismen som rörelse. Eller så används feminismen som ett slagträ i debatten, av människor som önskar bedriva en, framförallt, rasistisk agenda.

Att vara samhällskritisk innebär att en alltid har debatten emot sig, och detta är något en som feminist får räkna med. Vi får räkna med att när vi tillåts höras och synas i etablerade kanaler så är det inte för att vår agenda ska föras ut. Vi tillåts reagera på saker, men vill tillåts inte agera. När vi lägger fram tydlig, konkret politik för att störta manssamhället så råder tystnad, men när vi kan hjälpa till att dra uppmärksamhet till ett tv-program som ska ”granska feminismen” så får vi synas.

Det är bra att vi får synas då, och det ska vi göra, men det finns också ett stort problem med att nöja sig med det. Jag tror att det är lätt att lura sig själv att vi får inflytande när vi får hoppa in och uttala oss i redan givna frågor, färdigvinklade frågeställningar. Det är viktigt att vi syns där, men det är viktigt att vi inte stannar vid det. Det är viktigt att vi slår oss fram och kräver plats även utanför detta, det är viktigt att vi skapar våra egna plattformar för att sprida våra frågor, inte bara för att besvara motståndet.

Jag försöker att i möjligaste mån fly undan debatten. Jag stänger av många gånger, för jag vill spara energin. Ändå märker jag hur jag ofta hamnar i att besvara och bemöta istället för att själv lägga fokus på de frågor jag tycker är viktiga. Istället för att prata om mäns förtryck av kvinnor pratar jag om de som inte tycker att vi får prata om mäns förtryck av kvinnor. Och det är ju precis detta de vill uppnå, de vill tvinga in oss i en ständig spiral av bemötande av dumheter, så att vi kan lägga mindre fokus på att arbeta med det som är viktigt, och detta lyckas de mycket ofta med.

Det är riskabelt att blanda ihop många delningar på facebook, många kommentarer och så vidare med att ha verkligt inflytande. Så länge vi bara får det utrymmet när vi ska besvara kritik så är vi marginaliserade, arbetar vi fortfarande på patriarkatets villkor. När något vi säger lyfts upp är det ofta för att det är bekvämt i det rådande samtalet. Det är viktigt att tänka på att uppmärksamhet för en enskild text eller ett enskilt uttalande inte nödvändigtvis är en framgång för feminismen som sådan.

Ibland kan det kännas som att det vi slåss för är rätten att vara feminist, inte rätten att vara människa oavsett hur en är född. Och jag tänker att vi inte får glömma målet; att avskaffa feminismen, eller snarare avskaffa manssamhället, som ju är skälet till att feminismen behövs. Varje verkligt radikal rörelse måste ha sitt eget upplösande som slutmål. Och detta får vi inte glömma. Vi ska inte kämpa för feminismens plats i ett patriarkalt samhälle, vi ska kämpa för ett samhälle där feminismen inte behöver ha någon plats.