Twittrade lite om graviditet och hur osoft det verkar vara att föda barn. Med anledning av detta var det ett gäng mammor som skrev till mig och berättade om att deras graviditeter hade varit ”häftiga upplevelser”, ”positiva erfarenheter” eller i alla fall ”värt det” för resultatet av det. Jag tvivlar inte på att det kan vara kul med barn och därmed värt att vara gravid förutsatt att en vill ha sådana och det finns säkert de som har relativt smärtfria graviditeter. Jag tror också att känslan av att bära på liv inom sig kan vara häftig, och sedan kan det såklart vara massa hormoner som kickar igång och som får en att känna en massa saker.
Däremot blir jag skeptisk till de som beskriver graviditet och förlossning som två stycken genomgående positiva upplevelser. Gravida i allmänhet verkar lida av otroligt mycket krämpor, och det är ju inte heller helt ovanligt att saker och ting blir bestående. Det är såklart en stor belastning för kroppen att bära och föda en annan människa. Även födslar verkar förenade med mycket jobbigt, till exempel att många kvinnor ”spricker” vid förlossning. Många skadas under graviditet och förlossning och dessa skador kan vara bestående. Vissa dör under graviditet eller förlossning, något som såklart blivit mindre vanligt med bättre sjukvård men som fortfarande förekommer. Såväl förlossningsdepressioner som -psykoser är inte heller helt ovanligt.
Jag menar inte att en graviditet måste vara hemsk eller att det inte också kan kännas fantastiskt, men jag har problem med den positiva mytbildning som finns kring graviditet och födsel. Överlag kan en väl ändå säga att det vore softare om en slapp genomgå det för att få ett barn?
En vanlig grej som sägs är att kvinnor på något vis automatiskt börjar känna en massa kärlek till barnet och att det är fantastiskt och underbart. Tydligen är det inte helt ovanligt att kvinnor inte knyter an till barnet alls under graviditeten, utan snarare känner sig väldigt främmande inför det. I en sådan situation är det såklart oerhört jobbigt att ha en förväntan kring sig att en ska tycka att det är fantastiskt och underbart och ba älska ungen villkorslöst.
Jag tror att många kvinnor känner press på sig att gilla graviditeten eller i alla fall inte klaga särskilt mycket över den. En förväntas gå igenom det och gilla det för att en sätter nytt liv till världen eller i alla fall stå ut med det för att det är för ett högre syfte. Att inte älska barnet en bär på villkorslöst direkt ses som onormalt och är stigmatiserat.
För mig är i alla fall graviditet och förlossning en ganska stor del av beslutet att skaffa barn. Det är ändå nio månader av mitt liv det handlar om och en överhängande risk för en massa olika skador. Till exempel att ”spricka” vid förlossning lär väl vara ganska förödande för sexlivet, tänker jag mig. Det är en viktig faktor för hur resten av mitt liv ser ut. Inte så att jag hade bangat barn om jag verkligen ville ha det, men jag tycker ändå att det är värt att räkna med dessa månader och de konsekvenser den tiden kan ha innan en tar ett beslut i frågan.
Jag har skrivit en artikel i Feministiskt perspektiv om barnafödarpolitik och projektet ”reproduktiv livsplan” som äger rum i Uppsala. En grej jag inte har med i artikeln, men som sades under intervjun när vi diskuterade att informera om riskerna med graviditet, var att de som lider av förlossningsskräck kan få hjälp att hantera den.