Myter kring förlossning och graviditet.

Twittrade lite om graviditet och hur osoft det verkar vara att föda barn. Med anledning av detta var det ett gäng mammor som skrev till mig och berättade om att deras graviditeter hade varit ”häftiga upplevelser”, ”positiva erfarenheter” eller i alla fall ”värt det” för resultatet av det. Jag tvivlar inte på att det kan vara kul med barn och därmed värt att vara gravid förutsatt att en vill ha sådana och det finns säkert de som har relativt smärtfria graviditeter. Jag tror också att känslan av att bära på liv inom sig kan vara häftig, och sedan kan det såklart vara massa hormoner som kickar igång och som får en att känna en massa saker.

Däremot blir jag skeptisk till de som beskriver graviditet och förlossning som två stycken genomgående positiva upplevelser. Gravida i allmänhet verkar lida av otroligt mycket krämpor, och det är ju inte heller helt ovanligt att saker och ting blir bestående. Det är såklart en stor belastning för kroppen att bära och föda en annan människa. Även födslar verkar förenade med mycket jobbigt, till exempel att många kvinnor ”spricker” vid förlossning. Många skadas under graviditet och förlossning och dessa skador kan vara bestående. Vissa dör under graviditet eller förlossning, något som såklart blivit mindre vanligt med bättre sjukvård men som fortfarande förekommer. Såväl förlossningsdepressioner som -psykoser är inte heller helt ovanligt.

Jag menar inte att en graviditet måste vara hemsk eller att det inte också kan kännas fantastiskt, men jag har problem med den positiva mytbildning som finns kring graviditet och födsel. Överlag kan en väl ändå säga att det vore softare om en slapp genomgå det för att få ett barn?

En vanlig grej som sägs är att kvinnor på något vis automatiskt börjar känna en massa kärlek till barnet och att det är fantastiskt och underbart. Tydligen är det inte helt ovanligt att kvinnor inte knyter an till barnet alls under graviditeten, utan snarare känner sig väldigt främmande inför det. I en sådan situation är det såklart oerhört jobbigt att ha en förväntan kring sig att en ska tycka att det är fantastiskt och underbart och ba älska ungen villkorslöst.

Jag tror att många kvinnor känner press på sig att gilla graviditeten eller i alla fall inte klaga särskilt mycket över den. En förväntas gå igenom det och gilla det för att en sätter nytt liv till världen eller i alla fall stå ut med det för att det är för ett högre syfte. Att inte älska barnet en bär på villkorslöst direkt ses som onormalt och är stigmatiserat.

För mig är i alla fall graviditet och förlossning en ganska stor del av beslutet att skaffa barn. Det är ändå nio månader av mitt liv det handlar om och en överhängande risk för en massa olika skador. Till exempel att ”spricka” vid förlossning lär väl vara ganska förödande för sexlivet, tänker jag mig. Det är en viktig faktor för hur resten av mitt liv ser ut. Inte så att jag hade bangat barn om jag verkligen ville ha det, men jag tycker ändå att det är värt att räkna med dessa månader och de konsekvenser den tiden kan ha innan en tar ett beslut i frågan.

28 reaktioner till “Myter kring förlossning och graviditet.”

  1. Jag tror att när barnet väl är där (jag är alltså själv barnlös) så blir de flesta andra saker mindre betydande, även om de är bestående. Personligen har jag inte tagit med graviditet och förlossning i mina konsekvenstänkanden för huruvida jag vill ha barn eller inte, då jag ser det som en naturlig del av livet. Alltså jag vet att jag blev jätteprovocerad av Marcus Birro när han skrev något om att en graviditet borde ge en kvinna speciella rättigheter att vara sjukskriven från början för att det inte är ett normaltillstånd…jo det är det. det ÄR normalt att vara gravid eller normalt är väl ett felaktigt ord, men det är NATURLIGT. Många kvinnor lider extremt av sina graviditeter, det är sant och dessa borde givetvis få vara sjukskrivna, utan ifrågasättande.

    Men att det sprids en positiv bild av förlossningar och graviditeter tror jag är bra, annars skulle nog ännu fler få gravid-rädsla och än fler få förlossnings-rädsla, vilket många redan lider av.

    1. tror du inte att förlossningsrädsla och graviditetsrädsla dels kan vara ganska normala företeelser då? jag menar, det är ju rätt normalt att vara rädd inför operationer och andra ingrepp som kan vara smärtsamma och farliga.

      sen tänker jag att om man känner graviditets- eller förlossningsrädsla blir den nog inte bättre av att man lever i ett klimat som vill hävda att graviditet är så fantastiskt och bra hela tiden…

  2. Håller med. Tycker också att det är helt vansinnigt hur lite en också vet om hur det är att föda barn, med tanke på hur många kvinnor en känner som gjort det. Jag får ofta en känsla av att det är ”privat” och en slags integritetskränkning att fråga (den i min åsikt het naturliga frågan) om det gjorde ont, HUR ont? Eller bara om förlossningen i största allmänhet. Resultatet är att en allmänmänsklig erfarenhet blir mystifierad, och kanske mer skrämmande än den skulle behöva vara. Så kallad förlossningsskräck diskuteras som en diagnos, ett slags ovanlighetstillstånd, jag undrar hur så många kan gå en förlossning till mötes utan skräck inför en smärta som jag hört beskrivas som så kraftig att en ”vill dö”. Fast sen blir en så GLAD när en ser barnet att allt faller i glömska, eller hur det är…

  3. Har också tänkt på det där med barn. Nu är jag ganska övertygad om att jag inte vill få barn men jag vet inte hur det hade varit om jag vore kille. Jag tar också med hela den kroppsliga processen och jag blir väldigt provocerad av de personer som säger ”det är ju naturligt att föda barn”. Eh, jaha men bara för att det är naturligt så innebär det inte att det är bra. Jättemånga kvinnor i länder med mindre utvecklad mödra- och förlossningsvård dör för att det är så svårt för människor att föda. Det borde säga något om att det är farligt att föda och det där med att spricka verkar helt fruktansvärt särskilt när man hör historier om hur de kvinnor som spricker inte får rätt vård direkt.

  4. Att ha ett spädbarn lär i många fall vara ganska förödande för sexlivet… Att spricka vid en förlossning behöver inte alls vara det. Och det är väl klart att det kan kännas osoft att föda barn vaginalt, men jag kan också tycka att det är ganska osoft att träna eller göra något annat ansträngande i stunden medan det känns mycket mer värt efteråt.

    Jag kan hålla med dig om framställningen av graviditeten som något fantastiskt, men jag har inte upplevt det som att det inte skulle vara okej att klaga medan en är gravid. De flesta brukar ju fatta att det faktiskt är påfrestande på flera olika sätt, samtidigt som det kan vara ganska soft ibland. Angående förlossningar tycker jag att de ofta framställs som rätt hemska och inte alls särskilt positivt. I Sverige så slutar de flesta förlossningarna bra, alla spricker inte och om en skulle göra det så är det oftast så lite att en självläker eller bara behöver sys lite för att sen inte alls ha några komplikationer.

    För övrigt tänker jag att mer information vore nyttigt, jag tror att din inställning till graviditet och barnafödande skulle kunna bli mer positiv inställd om du exempel visste vad det innebär att spricka och att många kvinnor (i Sverige) inte får bestående men av sina graviditeter. Om graviditeter och förlossningar vore så osoft som jag får uppfattning om att du verkar tro, skulle jag våga gissa att vi inte skulle ha såpass många omföderskor.

    Överlag borde sjukvården också förbättrats och det borde satsas mer på mödravård för att förhindra skador och komplikationer som kan uppstå. Mer forskning inom det här området skulle också behövas. Det skulle hjälpa väldigt mycket!

  5. Jag har fött tre barn och håller med dig till 100% – det finns en sjukt störig mytbildning kring hur fantastiskt, fint och naturligt det är med graviditeter och förlossningar.
    Med det sagt så tycker jag det känns lite sorgligt om kvinnor skulle väga in rädsla för graviditet/förlossning allt för mycket när det gäller beslut om att skaffa barn eller inte. I det långa loppet har de nio månaderna så otroligt liten betydelse vägt mot att för resten av livet vara förälder. Självklart ska en inte förringa riskerna, men inte heller förstora dem.

  6. Tack Fanny! Blir så glad att du skriver om detta! Personligen tycker jag att tanken på att vara gravid och föda barn är lite äcklig (jag har generellt svårt för sådant som rör den fysiska kroppen, är rädd för blod och hatar när folk pratar om inre organ etc, har dock ingen fobi) och många blir sjukt provocerade när jag berättar detta, samt när jag i diskussioner tagit upp att hela graviditet- och förlossningsgrejen är någonting jag tar med i övervägandet kring huruvida jag ens vill HA barn. Skulle jag fått välja hade jag lätt velat vara man i den situationen, tycker inte alls det känns som någon ”välsignelse” just att vara gravid och behöva föda, däremot känns ju ungen som det.

  7. Det som är allra stördast är enligt mig hur denna positiva mytbildning fortgår samtidigt som förlossningsvården nedmonteras under Filippa Reinfeldt. (Nu tänker jag specifikt på Sthlms-området). Rent konkret innebär detta fler förlossningsskador då förlossningar skyndas på (det finns inte tid att föda barn…) Hur sjukt är inte detta? Kvinnor offras i denna process. Tror personligen jag skulle varit fett bitter och haft väldigt svårt att se det som ”värt det” att få analinkontinens och/eller samlagssmärtor i decennier efteråt (om man ser till de värsta fallen).

    http://www.dn.se/sthlm/sa-har-kan-vi-inte–ha-det-langre
    http://www.dn.se/sthlm/ur-barnmorskornas-slutna-facebookgrupp-nu-ar-det-nog

    och denna härliga från annars så käcka tidningen Mama :

    Linda, 27, bor i Stockholm och är mamma till James, 10 månader:
    – Jag hade en maratonförlossning med mycket stress och smärta. Efteråt hade barnmorskan bråttom och sydde innan bedövningen hade verkat. Gissa hur det kändes? Det blev sammanlagt åtta stygn på slidväggen, blygdläpparna och på klitoris. Jag syddes också slarvigt, snittytorna lades inte ihop och på ett ställe blev det för tajt tråcklat. Jag har tittat i spegeln och det ser snett och konstigt ut. Den ena blygd-
    läppen ligger liksom över den andra.

    – Det tog lång tid för mig och min man att börja ha sex igen. Varje gång vi försökte gjorde det fruktansvärt ont när han skulle komma in, och jag sprack. Min man fick dessutom skavsår på snoppen. På sistone har han fått mindre skavsår, men det gör fortfarande ont på mig. Jag har inte samma sexlust längre, och det känns extra tråkigt nu när vi vill ha ett barn till.

    – Det enda de kan göra är att snitta upp och sy om. Jag är spruträdd, så jag vill vänta tills jag föder nästa barn. Jag kanske spricker igen och då är det lika bra att ta alltihop samtidigt.

    och denna :

    ”– Jag hade en normal förlossning och behövdes bara sys några stygn. Jag läkte som jag skulle och vid återkontrollen hos barnmorskan såg allt fint ut. Efter några månader var jag fortfarande öm i underlivet, men tänkte att det skulle ge med sig. Det gick bra att cykla, men vid direktberöring, som samlag och när jag duschade, gjorde det ont. Det påverkade sexlivet. I samband med graviditet och när man fött barn, lär man sig att de mest konstiga saker är ”helt normala”. Men när jag fortfarande var öm sju månader efter förlossningen, så tänkte jag ”nej, så här ska det inte vara!”. Barnmorskan remitterade mig till gynekologen som kunde se vad felet var.

    − Det visade sig att nervändarna på slidans slemhinna hade hämtats upp av tråden och hamnat för ytligt när jag syddes. Då retas nerverna även vid lätt beröring, just där stygnen satts. I mitt fall var det lite här och där runt slidmynningen. Det åtgärdades genom att gynekologen använde lokalbedövningsvätska och sprutade in under slemhinnan. Då lyftes slemhinnan upp lite och nervändarna, som inte ska sitta ihop med slemhinnan, sjunker ner på plats. Hon kunde se att det var rött och irriterat runt stygnens ärr och sprutade just där. Det blev inte bra efter första gången i mitt fall, så jag gjorde nyligen om det. Nu känns det bättre. Om jag inte blir återställd kommer jag bli remitterad till en hudspecialist. Jag vill kunna vara nära min man.”

    Och sen moraliserar de över kvinnor som vill få kejsarsnitt!

  8. En positiv hälsoaspekt vars betydelse jag vill hävda ofta överskattas är den att graviditet/barnafödande tidigt i livet, eller flera graviditeter, kan skydda mot senare utveckling av sjukdomar, framför allt bröstcancer. Det är visserligen inte helt grundlöst, eftersom flera epidemiologiska studier visat på ett sådant samband, men problemet är när trender i barnafödande anförs som en central förklaring till att antalet kvinnor som diagnosticeras med bröstcancer ökat i länder som Sverige och USA de senaste decennierna. Analyser av reproduktionsmönster i olika födelsekohorter förutsäger tvärtom lägre risk i yngre kohorter (se t.ex. Hahn 1989 när det gäller USA; mönstret för barnafödande i kohorter av svenska kvinnor födda under första halvan av 1900-talet, pekar i liknande riktning). Ändå dras denna förklaring fram så fort ökningar av bröstcancer över tid diskuteras i media.

  9. Håller absolut med. Är själv ganska ung och jag kanske ångrar mig i framtiden, men vill inte ha barn och en stor del i det beslutet är just graviditet/förlossning. Samt att sättet som graviditet/förlossning/barn talas om, speciellt när det gäller om kvinnors perspektiv, är så himla motsägelsefullt. Graviditet ska ses som det bästa någonsin, morgonillamående är hemskt, förlossning gör svinont, kejsarsnitt gör en till en sämre föderska/kvinna, man ska älska sina barn villkorslöst från första stund och i princip kunna läsa deras tankar osv osv. Förstår inte hur någon kan känna sig manad att bära/föda barn baserat på vad man hör om det…

  10. Hej Karl – vet du om de finns alternativa förklaringar till ökningen? Miljögifter? preventivmedel? Socker? Tack för bra inlägg!

    1. Ingen vet. En viktig aspekt är säkert bättre diagnostik; vi får komma ihåg att dödstalen i sjukdomen, eller antalet sjukhusvårdade, inte ökat (utan minskat i yngre åldersgrupper) parallellt med ökningen av rapporterade fall. Förbättrad överlevnad, t.ex. lägre tidig cancerdödlighet, kanske har lett till en ökning av andelen personer i högre åldersgrupper i riskzonen för olika cancersjukdomar. Ändrade näringsförhållanden (t.ex. ökad tillgång till snabba kolhydrater) kanske har medfört ökad längdtillväxt och tidigare pubertet (och ökad förekomst av övervikt i medelåldern) i yngre kohorter, vilket också verkar vara riskfaktorer.

  11. Du har skrivit så mycket bra grejer på sistone (typ de senaste månaderna), men har blivit lat med att kommentera då jag börjat jobba och läser det mesta i mobilen/rss-läsare. Men vill säga det iallafall! 🙂 Håller med dig om det här. Som kvinna som inte har fött barn vet jag inte alls mycket om förlossningar och förlossningsskador, det ska vara lite fördolt och mystiskt verkar det som. Men jag tycker ändå nu när jag har börjat jobba på en kvinnodominerad arbetsplats där de flesta har barn, att mer och mer börjar komma fram i ljuset. Folk har verkligen problem (långt efter förlossningen). Jag tar helt klart med föda-aspekten i eventuellt barnskaffande i framtiden (är inte speciellt sugen alls).

  12. Jag tror att en stor del av problemet är att det generaliseras så mycket i diskussioner om graviditet och förlossning. Endera är det fantastiskt och naturligt eller så är det bara jobbigt och smärtsamt. Som om alla som föder barn har samma upplevelse, som om alla upplever smärtan på samma sätt och får samma komplikationer (och upplever dessa på samma sätt). Jag tänker att alla som går igenom en graviditet och en förlossning upplever den olika och att det är meningslöst att diskutera som om alla kände lika. En förlossning kan vara både smärtsam och fantastisk, eller både och.
    Jag själv skulle aldrig vilja vara utan mina förlossningar, jag kan knappt sätta ord på hur mycket de upplevelserna gett mig. Det finns förstås de som har helt andra upplevelser, men jag tycker inte att man kan uttala sig ”överlag” om något som alla upplever så olika.

      1. Jag förstår inte riktigt hur du menar, varför skulle man inte kunna prata om graviditet utan att utgå från att alla tycker att det är hemskt?
        Diskussionen skulle tex kunna handla mer om vad som kan göras politiskt för att alla kvinnor ska få en bra upplevelse av graviditet och förlossning (fler barnmorskor tex) eller hur man kan minska antalet som blir skadade under förlossningen.
        Jag tycker att det ofta i diskussionen låter som att alla eller åtminstone de flesta tycker att det är hemskt att föda barn och det är det inget att göra åt. Som att det enda man kan göra för att slippa en hemsk förlossning är att låta bli att föda barn.
        (diskussioner om barnafödande överlag alltså, inte bara denna).

        1. Nej. Jag menar att man inte kan tala om graviditet och förlossning utan att generalisera, och skall man diskutera sina egna känslor och tankar är det väl helt okej att göra det med motiveringen ”många tycker ju att det är jobbigt att vänta barn, och därför känner jag X”. Däremot kan man givetvis diskutera praktiska aspekter utan att dra in sina egna känslor, men det är ju två helt olika diskussioner.

  13. Ja herregud, jag håller verkligen med dig! En av anledningarna till att jag inte vill ha barn är att jag inte vill gå igenom vare sig graviditet eller förlossning. För mig verkar det fruktansvärt att genomgå det som de flesta kvinnor som fött barn beskriver som den värsta smärta de någonsin känt. Jag skiter i hur naturligt det är att föda barn, för mig är det ett skräckscenario.

  14. Jag tror att vill man verkligen ha barn så är man villig att gå igenom allt det där för att få barnet. Däremot tycker jag absolut att man ska ta all den smärta och stress kvinnor går igenom under graviditet och förlossning mycket allvarligt, och jag förbannar samhället att vi inte lägger ned mer resurser för att få en bättre och säkrare mödravård. Jag tänker t.ex. på brist på barnmorskor vilket gör att mamman inte kan få all den hjälp hon behöver under förlossningen. Sedan tycker jag att planerade kejsarsnitt är något som borde vara mer tillgängligt för alla som inte vill riskera att få sprickor och problem med fittan resten av livet. Jag tycker inte det är ett dugg fantastiskt eller vackert med naturliga födslar, utan allt som går att göra för att säkra både mammans och barnets hälsa borde prioriteras högst.

    Själv kan jag iallafall säga att jag skulle aldrig vilja gå igenom det helvetet om jag inte var helt 100 % säker på att jag ville ha barn, vilket jag inte är i nuläget.

  15. Jag har fött två barn och det var väl okej. Innan så drog jag mig definitivt för att bli gravid, just för att det är en reell risk att man kräks i nio månader, får gå på kryckor, blir sängliggande och så vidare. Visst, det händer inte jätteofta, men tillräckligt ofta. Det är inte så konstigt att man inte är så sugen på det. Förlossningen var jag aldrig så orolig för däremot, kanske för att det pratas ganska tyst om skador som förlossningar kan ge. Jag tror också att synen på att det är ’häftigt’ med förlossningar hänger ihop med att det ofta ses som en prestation att i många olika sammanhang pressa kroppen till bristningsgränsen, som vid maraton, bergsbestigningar, djuphavsdykningar och liknande. Sånt skryter en del om hela livet sen, och det är lite samma grej med förlossningar.

  16. Jag håller med Rosa.
    Som feminist och humanist blir jag självklart rasande över hur gravida kvinnor med svåra krämpor nekas sjukskrivning med hänvisning till att graviditet inte är någon sjukdom.
    Och över att kvinnor som vid förlossningen drabbas av inkontinens och svåra bristningar som påverkar sexlivet – eller i värsta fall- gör det omöjligt att ha sex p.g.à smärtan inte får adekvat hjälp av sjukvården utan får höra att det får man räkna med när man fött barn.
    MEN: Jag tycker att det är väldigt viktigt att informera om att det BEHÖVER absolut inte bli så. Det är trots allt en jämförelsevis liten del av alla kvinnor som föder vaginalt som får så svåra förlossningsskador. Utan att på något sätt bagatellisera deras lidande tycker jag det är viktigt att föra fram att många, många kvinnor har ett lika bra, eller BÄTTRE sexliv som innan förlossningen när kroppen väl återhämtat sig. Det är t.e.x inte så ovanligt att kvinnor som tidigare inte känt särskilt mycket vid vaginala samlag får en ökad känslighet och upplever det som fysiskt skönare efter att de fött barn.
    Visst händer det tyvärr allt för ofta att kvinnor har sex trots att de inte vill eller rentav känner obehag, och visst försöker många få syskon till sitt barn inom en viss tidsrymd p.g.a samhällets normer och försäkringskassans föräldrapenningsregler.Men jag tycker ändå det säger NÅGOT om att sexlivet inte automatiskt förstörs av en förlossning att så många kvinnor är gravida på nytt innan det första barnet har fyllt två år. Världen är full av kvinnor som fött vaginalt och som trots det kan bli galet kåta och njuta utan smärta av många typer av sex, inkluderat vaginala och anala samlag.
    Med allt detta sagt vill jag absolut inte förringa den oro över sexlivet efter en potentiell förlossning som Fanny och många andra känner. Jag gissar att det är ovissheten, att inte veta OM man blir en av de få som får allvarliga bristningar, och ännu värre: att inte kunna vara säker på att få adekvat hjälp av sjukvården OM det nu skulle hända som är skrämmande i många fall. Det sistnämnda, och faktiskt till viss del även det förstnämnda, eftersom det finns kunskap i vården om hur man kan förebygga bristningar är en viktig politisk feministisk fråga.

    1. Det är klart att en ska ge en nyanserad bild och undvika att skrämma kvinnor som ska föda, eftersom det nog kan göra saken värre. Däremot tror jag att vi måste ta riskerna med graviditet på allvar för att kunna få en bättre mödravård.

  17. Jag tillhör dom vars graviditet har varit toppen, Mycket antagligen för att jag sluppit, illamående, foglossning osv. Jag har dom vanliga krämporna som svullna fötter, anklar och händer, jag är lite tröttare och kondisen är borta. Det kan låta som bara det är jävligt jobbigt men för mig är det inte mycket att gnälla över. Men jag inser att jag har haft tur som mått så bra under (nästan) hela graviditeten.
    Jag hade lika gärna kunnat tillhöra dom som mår skit och spyr konstant.

    Vad gäller förlossningen så jag har 12 dagar kvar till beräknad födsel. Jag är livrädd samtidigt som jag tänker att kvinnor har gjort detta i alla år. Varför skulle just jag vara den som inte pallar. Det blir vad det blir. Men jag tror att den romantiserade bilden på just förlossningar beror på att när ungen väl är ute försvinner smärtan snabbt och man är så glad att den inte längre spelar roll.

    Sen när det kommer till att knyta an till barnet så tänker jag att jag tar det som det kommer. Jag är gravid i v 39 men känner inte nån direkt större kärlek till barnet i magen. Inget konstigt alls tycker jag. Det är en sån skum grej med att vara gravid, jag vet vad som finns i magen, att det är ett barn, mitt barn men det är fortfarande alldeles för overkligt för att jag ska kunna ”knyta an” till det nu.
    Och sen, när han är ute, då får det ta den tid det tar. Kommer känslorna direkt så är det toppen, men jag har inga planer på att få dåligt samvete för att jag inte direkt älskar den där lilla nya okända människan.

    Men graviditeter och förlossningar ÄR olika för alla. Det finns ingen mall. Det kan vara himmel och det kan vara helvete och man vet inte vem som drabbas av vad.

  18. Hej Fanny,

    Så glad jag blev när jag hittade dina texter. Mycket klokt! Ville bara tipsa dig om ett radioprogram jag gjort om förlossningsrädsla då vi har liknande tankar. Irriterar mig sjukt mycket på hur lågprioriterat kvinnors upplevelser och välmående är inom förlossningsvården och all mytbildning kring barnafödande och graviditet. Grr! Fick sjukt mycket kommentarer från människor som blev provocerade av mitt program men också mycket fina kommentarer och många tack som värmde.

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=5365500

    Mvh,

    Malin

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *