Wallin skrev följande för ett tag sedan på twitter:
Feminismens värsta fiende är många gånger den ständigt teoretiserande falangen inom feminismen.
Ofta så anklagas delar av den feministiska rörelsen för att vara alltför ”teoretiserande”. Detta brukar förklaras med att det saknar koppling till verkligheten. Att något saknar ”koppling till verkligheten” är ett ganska luddigt begrepp och det är inte alltid klart vad den som anklagar någon för att sakna koppling till verkligheten menar. Ofta verkar det handla rom att resonemang framstår som ”flummiga” på olika sätt, vilket i sin tur ofta handlar om att personen som exponeras inför dem inte känner igen sig.
Vad jag vet är att detta ofta är ett annat sätt att säga att feminismen (eller delar av den) har ”gått för långt”. Problemet som uttalas är ju att det teoretiseras för mycket, inte att teorierna i sig är dåliga eller bygger på en felaktig grund.
Jag tycker att det är ett stort problem att folk säger att andra har ”gått för långt” eller ”teoretiserat för mycket” när de helt enkelt bara har en annan ståndpunkt. Att säga att någon ”gått för långt” implicerar att det är den logiska slutledningen av att dra ett visst resonemang till sin spets, vilket inte alls behöver stämma. Om till exempel en person, i feminismens namn, säger att alla våldtäktsmän borde kastreras så anklagar jag inte denna för att ha dragit feminismen för långt eller teoretiserat för mycket, utan jag angriper åsikten som sådan. Jag skulle inte, hur långt jag än drog mina feministiska principer, landa i en sådan slutsats. Alltså är problemet inte till vilken extrem principerna dragit, utan de grundläggande principerna som sådana.
Jag kan hålla med om att det finns feminister som drar puckade och långsökta resonemang, precis som inom alla ideologier. Men problemet i mina ögon är inte att dessa personer är för extrema. Det är skillnad på att ”gå för långt” eller ”teoretisera för mycket” och att helt enkelt ha fel, och detta tycker jag är en skillnad mycket värd att poängtera. Annars framstår det som om alla feministiska resonemang skulle urarta i idioti om de drogs till sin spets, vilket helt enkelt inte stämmer.
Sedan finns det såklart feminister som resonerar kring världen på ett sätt som känns väldigt främmande för de flesta. Detta blir tydligt i debatter om ”hen” och färger på barnkläder. Vissa tycker inte att teorier kring skapande av kön är användbara eller nödvändiga i deras liv. Men på samma sätt skiter de allra flesta i om Higgspartikeln finns eller inte. Faktum är fortfarande att det handlar om att utforska det samhälle vi lever i. Alla kan eller vill inte äga sig åt detta, men vissa gör det, och det är en jävla tur att det är så för annars hade vi inte vetat något om någonting.
Teorier framstår ofta till en början som obskyra och onödiga för gemene person, och det stämmer säkert i vissa fall. Men någon måste alltid ligga i framkant när det kommer till teoretiserandet, beskrivandet av verkligheten. Givetvis är teorier som ifrågasätter rådande samhälle mer obekväma för människor i allmänhet, och därför mer lockande att skjuta ifrån sig.
Det är inte ett problem för feminismen att vissa personer funderar kring saker som andra finner irrelevanta eller obegripliga. Alla delar inom det feministiska teoribygget behöver inte vara fullkomligt uppenbara för alla och en var. Det är ett orimligt krav att ställa på en rörelse som är menad att vara subversiv, att utmana rådande samhällsnormer och strukturer, och det vore för övrigt ett orimligt krav att ställa på vilken rörelse som helst.
Vad som däremot är ett problem för feminismen är de som försöker ta bort framåtskridandet inom det feministiska teoribygget med argumentet att det är att ”gå för långt”. Om du tycker att en feminist har fel, kritisera då hens faktiska ståndpunkt istället för hur långt ett visst resonemang dragits. Allt annat är att göra sig skyldig både till intellektuell lathet och att stärka uppfattningen i samhället om feminismens grundläggande tankegods som något potentiellt skadligt.