Kvinnan får sitt sociala erkännande genom mannen.

IMG_0041Bläddrade lite i Det andra könet och hittade detta om hur en som kvinna får tillträde till vuxenlivet. Nu har ju kvinnor en större tillgång till arbetslivet än när denna skrevs, men det gäller fortfarande att kvinnors tillgång till självförverkligande är betydligt mindre än männens. För henne är det svårare att växa och expandera utanför hemmet, hennes förverklignde är snarare avhängigt mannens förverkligande; om hennes man lyckas är det som att även hon gör det.

Jag tycker om citatet ”hon får betala sin frigörelse med självuppgivelse” och tänker på det Jonasdottir skriver om att kvinnan, för att bli en könsvarelse vilket krävs för att vara en sjävlständigt samhällsmedborgare, måste under kasta sig mannen. Bara så kan hon får det sociala erkännande som krävs för att kunna ta någon slags plats i samhället, för att kunna göra anspråk på att ta del av det etablerade samhällets frukter. Hon ses sosm vuxen för att hon lyckats fånga och behålla en man, inte för sin egen skull. Det är till sist alltid mannen som avgör.

Visst påverkas även en mans ställning av hur framgångsrik han är med kvinnor, men inte alls på samma avgörande sätt. Det är fortfarande accepterat att en man är så uppslukad av sitt arbete att han inte skaffar någon kvinna alls, eller att han helt enkelt misslyckas. Vidare så blockeras inte hans chanser att förverkliga sig på egen hand av att ha en kvinna, snarare förstärks de i och med att hon sköter hemmet och ger honom den bekräftelse som behövs för att han ska kunna röra sig i det offentliga rummet med den värdighet som bara en människa som vet sig vara sedd och älskad kan uppbåda.

Skitsnackande kvinnor och ”sköna” män.

sköntjejfalskakvinnorDet sägs ofta att kvinnor är mer falska, det är kanske sant med tanke på att män sällan behöver gå några större omvägar för att uttrycka sitt förakt för kvinnor. Andra kvinnor kanske i högre grad behöver linda in sina ord, eftersom det inte finns samma acceptans för att kvinnor kläcker ur sig vad som helst. En kvinna ursäktas inte för att hon är mer värd, hon har inte samma rättigheter att såra andra kvinnor. Män sitter inne på denna rätt eftersom de anses vara högre stående, de har rätt att nedvärdera oss och få oss att känna oss värdelösa hur mycket de vill. Ingenting kommer reflekteras tillbaka på deras stjärnglans.

Nå, män behöver sällan vara falska för att få en att känna sig helt jävla värdelös, de bara säger skiten rakt ut. Eller så säger de ingenting och låter tystnaden tala, så får en själv sitta där och fantisera ihop vad de tycker och tänker om en! Ofta är det ju mycket mer fantasifullt än vad mannen själv lyckats koka ihop, för de är ju tyvärr (eller kanske turligt nog) inte särskilt begåvade.

Män har verkligen en stark förmåga att få en att känna sig värdelös med enbart blickar och tung, talande tystnad. En har liksom internaliserat så mycket av deras skit genom åren så en vet vad en förväntas tänka och tycka om sig själv, och gör det innan de ens hinner börja. Detta är en del av den manliga makten, förmågan att få kvinnor att känna sig helt jävla värdelösa utan att ens säga något. Det är en makt de har över oss för att vi behöver deras godkännande för att ha rätt att finnas till. Vår existens är villkorad av dem, av deras nåd.

Även mycket av det drama som skapas mellan kvinnor beror på något sätt på män. Kvinnor hatar varandra för att det bara finns plats för ett mycket litet antal kvinnor i toppen av den manligt styrda hierarkin, och alla kvinnor vill dit. Därför måste vi klanka ner på varandra för att stärka vår egen position. Och eftersom det som upprepas varje dag slutligen blir sanning i ens ögon så upprätthåller kvinnan såklart dessa idéer även när hon bara umgås med andra kvinnor. Vi intalar oss att kvinnor är falska, att vi sprider rykten och förtal, att män är så mycket mer sköna och avslappnade och så vidare. Detta för att det är dessa lögner vi måste upprepa inför andra för att få ”rätt” plats i hierarkin.

Ju färre män och kvinnor som har relationer med män jag har i mitt liv desto mindre drama blir det. Det drama som ändå skapas är betydligt mycket mer harmlöst än det som jag behövde utstå innan, och beror i regel också på kvinnohat och lesbofobi, till exempel folk som mår dåligt på grund av en uppväxt i patriarkatet eller det faktum att alla ligger med alla eftersom flatvärlden är så liten. I en värld utan män skulle det såklart inte se ut så.

enavgrabbarna

Att berövas sin autonomi och frihet i relationer.

skadetvarasåattmittlivkretsarkringdigJag tänker på att vara i relationer där en liksom berövas sin autonomi. Män pratar ju gärna om att de vill vara fria, och med detta brukar de mena att de inte vill känna några krav på sig. De vill inte behöva vara där för sin partner, de vill kunna komma och gå lite som det passar dem. Det kan en ju såklart begripa, men problemet är att denna ”frihet” sker på den andra partens bekostnad.

Jag tänker mig att omsorg är ett grundläggande behov en har som människa. Om en inte får omsorg, kärlek och bekräftelse så är det svårt att liksom ta plats i världen. Den som får behovet av detta tillfredsställt liksom utan att ens behöva bry sig om det har såklart lättare att förverkliga sig själv på andra arenor. ”Frihet” blir därför för dem synonymt med att de ska kunna göra lite vad som faller dem in. Varje krav eller förväntan på att de ska ge sin partner kärlek och bekräftelse gör att de känner sig ofria, och det ligger väl en slags sanning i det.

När jag var i relationer där jag ständigt gav mer än jag fick tillbaka så berövades jag min autonomi. Jag blev ofri eftersom jag exploaterades på min känslomässiga styrka. Att alltid vara den som vill mer, som begär mer, som älskar mer, är utmattande. Det är utmattande för att det ger en en känsla av att vara mindre värd. Eftersom en ständigt ger mer än en får tillbaka så är det som att det en ger betyder mindre. Det är ett ojämnt utbyte.

Kärlek och bekräftelse behöver inte var ett maktspel där en förlorar och en annan vinner, en kan ha relationer där en kan växa tillsammans. Men i relationer med män så blir det sällan så, de tar mer än vad de ger tillbaka och försätter en i ett ständigt underläge. Kanske för att de inte vet hur de ska göra annars, kanske för att de vill försäkra sig om tillgång till denna bekräftelse. Jag tänker att det handlar mycket om rädslan för att erkänna sitt eget beroende av andra människor; så länge de har en överordnad position så kan de inbilla sig att de inte behöver andra, men illusionen bryts om de skulle öppna upp för sin partner och försöka ge lika mycket tillbaks.

Jag tänker att frihet i relationer snarare handlar om att förstå och hantera beroende. Att erkänna att en behöver varandra och att förhålla sig till detta faktum kontinuerligt för att minska känslan av utsatthet för båda parter. Att vi förstår vad det gör med en annan människa att ständigt gå omkring och känna sig svältfödd på bekräftelse. Detta är en viktig del av praktiken kärlek. Det handlar om att förstå och acceptera och i så stor grad som möjligt försöka tillfredsställa varandras behov av ömhet, närhet och bekräftelse. varföralltidjag

Om ansvar och att ”slappna av”.

detövergripande ansvaretFunderar på det här med att ta ansvar och vad det innebär.

Ansvar är inte bara någonting en tar på sig utan det kan vara något en tilldelas. I samhället tilldelas kvinnor ansvar för hem och relationer, det är ingenting vi kan välja bort. Vi kan välja att inte ta det ansvar vi blivit tilldelade, alltså att inte göra vad som förväntas av oss, men det sker i så fall på bekostnad av social bestraffning. Vi kan dock aldrig avsäga oss det ansvar vi blivit tilldelade, det vill säga sätta oss i en situation där dessa krav inte ställs på oss.

Män kan visserligen självmant ta på sig en del av det ansvar som brukar tillskrivas kvinnor, men fortfarande är det primärt är kvinnan som får lida om det blir fel. Det är kvinnan som kommer bli skuldbelagd om saker och ting inte funkar som de ska, det är kvinnan som kommer att få en massa förebråelser och frågor. Mannen kommer hur mycket ansvar han än tar inte att utsättas för denna förväntan. Alla hans prestationer kommer ses i ljuset av att han är man och att det är fint av honom att göra saker som egentligen inte förväntas av honom. Motsatt kommer kvinnan alltid att ifrågasättas för det hon inte gör, eftersom hon förväntas göra allt.

Kvinnor får höra att de ska ”slappna av”, men hur ska en kunna slappna av om en vet att det som går fel i slutänden kommer att vara ens eget fel? Klart det är enkelt för män att slappna av när ansvaret i slutänden inte är deras.

När kvinnor blir tillsagda att slappna av av män blir vi utsatta för dubbelbestraffning. Först blir vi tvingade att ta huvudansvaret, sedan ska vi på något magiskt vis trots detta vara sköna och avslappnade att ha att göra med. Det är ju orimligt. Klart som fan en blir lite spänd om en alltid får skulden för allt som går fel.

Heterokvinnor kan förslagsvis hålla käften om hur hemska och ojämställda lesbiska relationer är.

lesbiskakanvaelakaIgår på föreläsningen så kom vi in på ojämställdhet i heterorelationer (eller jag ”lyfte frågan” kan en väl säga). Förutom det standardmässiga ”vi bode inte skylla på männen” (jag hade inte ens pekat ut män specifikt men aja) så sa föreläsaren också ”men flator kan faktiskt också vara ojämställda”.

Sådant gör mig så provocerad. För det första är inte flators eventuell ojämställdhet ett könsmaktsproblem på samma sätt. Det kan vara ett problem bundet till andra maktstrukturer, men det handlar inte om specifikt könsmakt. Vissa tycker ju om att tro att så kallade ”butchar” (lesbiska med manligt kodade attribut) förtrycker ”femmes” (lesbiska med kvinnlig kodade attirbut) och liknande, för att upprätthålla sina egna fördomar baserade på könsuttryck. Detta är dock en lesbofob myt, eller som Vanda skrev på twitter:

analysen att butchkvinnor på något sätt förtrycker femmes är pk-versionen av ”ok men vem är mannen i förhållandet lol”

Men framförallt så är det talande hur den eventuella ojämställdheten i lesbiska relationer bara berörs när en kritiserar heterosexuella för deras bristande jämställdhet. Ungefär som om det var flators fel att heterokvinnor förtrycks av sina pojkvänner. Ungefär som om ojämställdhet inte hade något med heterosexualitet att göra.

För grejen är, att jag skulle gärna se att lesbiska relationer lyftes fram mer. Jag skulle gärna se att vi pratade om de problem vi ställs inför, vad de beror på och hur vi kan lösa dem. Det skulle verkligen förbättra min situation som lesbisk om detta gjordes. Men av någon anledning så verkar detta samhälle inte särskilt intresserat av att gynna kvinnors relationer med andra kvinnor, utan fokus ligger som alltid på att heterorelationer ska bli jämställda och lyckade.

Lesbiska relationer har, till skillnad från heterorelationer, förutsättningar att vara jämställda. Detta beror på att våra relationer inte kretsar kring olikhet, att vi ska komplettera varandra som könsvarelser. Vi möts på ett annat sätt som lika i våra relationer. Vi möts inte som kvinna och man, utan som jämlikar. Detta är en stor och grundläggande skillnad som ändrar förutsättningarna för relationer. Det för såklart inte att allt blir bra, bland annat möts vi av homofobi vilket försvårar vår situation.

Det faktum att heteros är så jävla ojämställda trots att hela jävla samhället arbetar för att folk ska lyckas med heterorelationer är ju ganska talande. Om samhället hade coachat lesbiska i samma grad, eller åtminstone skitit i att utsättas oss för homofobi, så hade våra relationer troligen varit så jävla mycket bättre. Heteros lyckas ju fan inte ens när de är oifrågasatt norm, det säger ju en del om hur dålig relationsformen är.

Heterokvinnor kan förslagsvis hålla käften om hur hemska och ojämställda lesbiska relationer är. Det vore ganska smakfullt med tanke på att de lever i den relationsform som gynnas i samhället.

Om feminism och normbrytande.

1948251_589907867810977_1217045292440252434_nJag har funderat en del på det här med feminism och normbrytande och/eller queer. Jag upplever att det förväntas av feminister att en ska vara engagerad i kamper för allt slags ”normbrytande” som är relaterat till sex och/eller kön. Detta på grunden att personer som drabbas också förtrycks av patriarkatet. Detta kan jag förvisso köpa; patriarkatet är ett system som drabbar alla genom att tvinga in dem i fack, förhindra människor från att älska fritt och så vidare. Hela heterosexualiteten som konstruktion är patriarkatets sätt att upprätthålla exploateringen av kvinnor i heterosexuella relationer. På det sättet drabbas såklart den som inte passar in i den heterosexuella matrisen hårt, eftersom dessa personer hotar patriarkatet.

Däremot upplever jag en spänning mellan att en både ska erkänna att människor är förtryckta under patriarkatet, det vill säga vilken likhet deras förtryck har med kvinnoförtryck, men också att en måste erkänna olikheten som central. Det finns en vilja både att ingå eller inkluderas i en feministisk problemformulering och att stå utanför densamma. Krav ställs på ”feminismen” att vara ”inkluderande”. Givetvis måste vi diskutera de problem som finns inom feminismen, men ”feminismen” är ingen institution som vem som helst som anser sig drabbad av förtryck kan ställa krav på att bli inkluderad i. Feminismen är en politisk rörelse och en tanketradition som en kan ansluta sig till, som en kan delta i, bidra till och sträva efter att utvidga och förändra.

Feminism är i mina ögon kampen mot förtrycket av kvinnor som kvinnor. Feminismen berör det könade förtryck vi utsätts för. I en feministisk analys måste en såklart också inkludera andra möjliga perspektiv och positioner, vi är inte bara kvinnor utan påverkas även av en mängd andra saker. Jag är till exempel lesbisk, och det utsätter mig för vissa saker som heterosexuella kvinnor inte utsätts för, bland annat att mina relationer anses mindre viktiga. Även klass och ras påverkar, och dessa är i sig även grundläggande strukturer som konstituerar det samhälle i vilket patriarkatet verkar.

För att jag ska kunna se någon som feminist så anser jag att en måste se just förtrycket av kvinnor som kvinnor som någonting grundläggande i det förtryckssystem som handlar om kön, sexualitet och så vidare. Om en inte erkänner just förtrycket och exploateringen av kvinnor har jag svårt att se en som feminist, även om en kan identifiera just det förtryck en själv utsätts för i egenskap av normbrytande som patriarkalt. Vissa har ett sätt att prata om detta som att det fanns lite patriarkala normer som flög fritt i luften, som inte hade någon direkt koppling till någon form av större struktur av exploatering. Till exempel finns det ett sätt att prata om ”normativa” kvinnor, det vill säga sådana som är cishetero, som om de inte drabbades av patriarkalt förtryck, trots att dessa kvinnor inte sällan bli misshandlade och dödade av sina partners. Jag menar inte att dessa kvinnor som grupp är ”mest förtryckta”, snarare att ”normativa” kvinnors utsatthet är viktig att förstå för att förstå patriarkatet som helhet.

Det verkar som att vissa människor som ingår i gruppen ”normbrytande”, självvalt eller inte, anser sig ha någon slags naturlig rätt att uttala sig om vad feminism är och borde vara. Till exempel män som är normbrytande som anser att feministiska analyser av kön- och/eller sexualitet inte passar dem. Kanske anser de rentav att feminismens försök att beskriva kön och begär som någonting i grunden konstruerat är skadlig för dem. Så kan en såklart tycka, men det är bara en antifeministisk åsikt i mängden. Det faller sig ganska naturligt att män inte är särskilt intresserade av att upphäva en maktordning som de själva tjänar på i egenskap av män, då jobbar de hellre för att just deras form av normbrytande ska accepteras inom rådande system. Jag förstår det, för i slutänden är dessa män bara män, med allt var det innebär i ett patriarkat. I slutänden har män sällan något intresse av att stärka kvinnors rättigheten.

Det som stör mig är snarare många feministers ängslighet inför detta faktum och oviljan att se detta. Den normbrytande mannen omfamnas i många sammanhang, eftersom han också drabbas av patriarkatet. Det en missar med en sådan analys är att alla män drabbas av patriarkatet, normbrytande eller inte. Det innebär inte att de inte också har ett intresse av att upprätthålla det.

Män som saknar läsförmåga.

Ett fenomen jag finner fascinerande sådär i största allmänhet är Män Som Saknar Läsförmåga Och Gärna Pratar Om Detta.

Till exempel: en man blir upprörd över att en använder ordet ”en” istället för ”man”, och detta gör att det blir helt omöjligt för honom att läsa en text. Eller kanske är det begreppet ”hen” han hänger upp sig på. Eller så tycker han att ”förtryck” eller ”våldtäkt” låter så himla hårt och elakt och vill bara passa på att informera om att det faktiskt kan vara lite jobbigt för känsliga små mansögon att ta till sig. Det är som att de förlorar förståndet när de ser ett ord användas på ett enligt dem felaktigt sätt. Vad är det egentligen som utgör problemet för dessa män, kan en fråga sig.

För mig som feminist är en stor del av ”jobbet” med feministiska teorier just att utveckla att språk som är relevant för det jag vill beskriva. Ordet våldtäkt tycker jag är ett bra exempel. Människor menar väldigt olika saker med ordet våldtäkt. Vissa menar när direkt fysiskt våld eller uttalade hot om fysiskt våld förekommer, andra menar att det i ett patriarkat alltid kommer att finnas att underliggande hot om våld från män mot kvinnor, vilket gör att alla samlag som sker mot en kvinnas vilja är våldtäkt. Jag är som ni kanske begriper anhängare av den senare definitionen. Hur ”våldtäkt” definieras är i sig en politisk fråga. Vad innebär det att ha sex med någon med våld eller hot om våld? Vad är våld? och så vidare.

På detta reagerar vissa med att det faktiskt kan bli svårt för vissa att ta till sig av det jag skriver om jag använder begrepp på ett sätt de inte är vana vid. Det är såklart sant, men på samma sätt så har jag svårt att förstå en text där den förstnämnda definitionen av våldtäkt används. Jag tycker att en sådan definition är irrelevant, den ringar inte in det jag är intresserad av att diskutera. Det finns ingenting rätt eller fel i dessa frågor, snarare handlar det om olika förståelser av fenomen. Diskussionen bör alltså inte handla om vad som dyker upp när en slår i en ordbok, utan istället om vad det är vi önskar beskriva och varför. Vad är syftet med den här specifika kategoriseringen? Vad är det vi vill ringa in?

Vissa menar till exempel att det blir problematiskt när våldtäkt både kan betyda att överfalla någon och det som sker när en man i ett heterosexuellt par inte är så lyhörd som han borde inför sin flickväns signaler. I deras värld är dessa två händelser så olika att det är absurt att använda samma term för dem. Jag menar tvärtom att det är det som är själva poängen. Att använda ordet våldtäkt på det här sättet visar på vilken bredd det finns när det kommer till patriarkalt våld.

Det finns något oerhört arrogant i att tycka att ens eget språk är det nödvändigtvis korrekta att använda i en situation. Olika teorier och angreppsvinklar kräver olika begreppsapparater. Den som vill förstå ett teoretiskt fält, som feminism, bör ta sig lite tid att sätta sig in i hur begrepp används och varför. Det är i regel inte svårt, men det är såklart en del nytt att lära sig eftersom det mesta språk en använder till vardags inte syftar till att beskriva könsmakt.

Det fina med detta hela är dock att en samtidigt som en lär sig nya begrepp också lär sig teori! Att förstå begreppen är att öppna upp en tankevärld, att hitta ett nytt språk för att beskriva saker. Att förändra begreppen öppnar för nya förståelser. Inom feministisk teori finns en ständig sådan omdefiniering av begrepp, en av de mest grundläggande är kanske diskussionen och omdefinieringen av begreppet ”kvinna”, som såklart utgör ett slags teoretiskt nav inom feministisk teori.

Jag tänker mig att det männen utan läsförståelse i själva verket upprörs över inte är deras brist på förmåga att förstå, utan snarare deras brist på vilja att ta till sig de perspektiv som begreppsapparaten öppnar upp för. Därför fokuserar mannen på att användningen av det ena eller det andra ordet inte stämmer överens med hans bild av hur det borde användas, men förbiser helt det faktum att det ju är det som är själva poängen.

Givetvis kan en ha olika uppfattningar om begrepps användning om betydelse, men att klampa in i ett helt annat teoretiskt fält och förvänta sig att ens begreppsapparat ska vara lika gångbar där som överallt annars är mest ignorant.

”Män uttalar sig om feminism”, en fallstudie.

Hamnade i en diskussion om ett av mina inlägg, för att en kvinna hade länkat det på facebook. Tänkte återge lite av diskussionen.

Det hela började med att en man satte fokus på något helt annat än inlägget, det vill säga min bloggtitel. Denna bloggtitel gjorde tydligen att han inte kunde ta till sin av innehållet i min text! Istället bad han kvinnan som hade länkat inlägget att förklara för honom på ett sätt som skulle passa honom.
Screenshot_2015-03-19-12-11-55Kvinnan påpekade att hon inte hade någon lust att förklara någonting som redan fanns tillgängligt i och med att hon länkade det. Mannen poängterade återigen att han inte under några omständigheter kunde se förbi min bloggtitel och ta till sig av innehållet, istället ville han få det förklarat av en kvinna han faktiskt ser upp till! Det går liksom inte in annars!!!! Det är OMÖJLIGT FÖR HONOM ATT FÖRSTÅ eftersom jag skrivit ”hat” i min bloggtitel. Det går bara inte in i hans manshjärna. Han måste helt enkelt bli smekt av en kvinna som han respekterar för att kunna fatta något.

Screenshot_2015-03-19-12-12-03
Jag frågade varför han tyckte att det var den berörda kvinnans problem att han hade svårigheter med att läsa en text för att det stod något hatiskt i en rubrik på samma sida. Men jag har missförstått allt! Han vill inte alls bli curlad! Han vill ju bara förstå, och det enda som kan få honom att förstå är om kvinnan som länkat texten ger honom en personlig förklaring.

Screenshot_2015-03-19-12-12-09

Sedan en lång kränkt rant om att han minsann aldrig mer ska fråga feminister om någonting!!!! Han ville faktiskt bara bli mer upplyst! Han litade på kvinnans expertis!!! Och nu förvägrar dessa onda kvinnor honom kunskap genom att inte ge honom en personligt anpassad version av texten!

Screenshot_2015-03-19-12-12-53

In träder nästa man! Han vill att jag ska läsa Jungiansk psykologi istället för att förstå att män minsann kan ha ”kvinnliga” drag och kvinnor kan ha ”manliga” drag. Hur detta skulle vara relevant i en kontext där en diskuterar patriarkatet, det vill säga hur samhällelig makt fördelar utifrån kön, är oklart. Ingenstans har jag skrivit att män har vissa ”egenskaper” för att de är män, utan att de har makt för att de är män oavsett egenskaper, och att detta är ett problem.
Screenshot_2015-03-19-12-13-06

Samma man säger senare att han inte tänker ta reda på info om det han kritiserar och att jag aldrig kommer kunna vinna mot honom i en saklig debatt. Bra att veta!

Inlägget som länkades var för övrigt detta:

Din idé om att jag ska anpassa mitt språk så att du eller dina gelikar ska begripa det är djupt ignorant och bygger på en världsbild där du alltid står i centrum för förändring och alla ska försöka tala till dig. Jag delar inte denna världsbild. I min världsbild står kvinnor i centrum, jag tillhör en kvinnlig tanketradition som handlar om att driva frågor som berör kvinnor utifrån kvinnors villkor. Jag förstår att detta kan vara svårt att begripa när allt en kommit i kontakt med utgår från en själv.

Tycker det är roligt när män visar prov på precis det en beskriver i kommentarsfältet under samma text.

feministmän

I min värld står kvinnor i centrum.

En skriver ett inlägg om en feministisk fråga. En man kommer in och ska ”analysera” ens inlägg. En förklarar för mannen att han har missförstått såväl ens begreppsapparat, teoretiska grund och syfte med inlägget. Mannen börjar prata om att en minsann måste anpassa sig efter begreppsapparaten som de en vänder sig till använder, det vill säga den begreppsapparat han själv använder. En påpekar att en inte ser något syfte med att anpassa sig efter någon annans begreppsapparat, då en ju har klargjort hur ens egen fungerar och att alla som vill förstå vad en menar har möjligheten att göra detta. Mannen menar å sin sida på att en inte ”når rätt människor” om en resonerar på det sättet och fortsätter babbla om att en ska anpassa sitt språk så att det är bekvämt för andra jag förväntas vilja nå ut till, det vill säga honom och hans gelikar. Mannen börjar prata om att ”ryggdunkare är bekväma kritiker”, det vill säga implicerar att jag bara talar till de redan frälsta. Det vill säga implicerar att de kvinnor som läser mina texter redan har full koll på precis allting jag skriver om, och inte skulle kunna få ut någonting i form av nya perspektiv av att läsa dem. Det vill säga implicerar att det skulle vara mer värdefullt för mig att skriva texter riktade till människor som honom, som saknar såväl intresse för som förmåga att begripa grundläggande feministiska begrepp.2015-03-10-122411_1Jag förstår att det kan kännas så när en är en vit manlig akademiker, men världen kretsar faktiskt inte kring dig. Du är inte den enda som skapar teori, du är inte den enda som kan sätta premisser för samtal. Din idé om att jag ska anpassa mitt språk så att du eller dina gelikar ska begripa det är djupt ignorant och bygger på en världsbild där du alltid står i centrum för förändring och alla ska försöka tala till dig. Jag delar inte denna världsbild. I min världsbild står kvinnor i centrum, jag tillhör en kvinnlig tanketradition som handlar om att driva frågor som berör kvinnor utifrån kvinnors villkor. Jag förstår att detta kan vara svårt att begripa när allt en kommit i kontakt med utgår från en själv.

Jag vill inte ha dina tips om hur jag ska nå ut till dig och dina gelikar, för det är inte det som är mitt mål med mitt skrivande. Mitt mål är att nå ut till alla de kvinnor som utsatts för mäns våld och förtryck. Alla de kvinnor som skriver till mig att de känner igen sig. Alla de kvinnor som finner styrka i mina texter och bilder. Alla de kvinnor som törstar efter andra sätt att se och förstå världen. Om jag kan bidra till att de finner nya perspektiv och bekräftelse så är jag nöjd med min insats. Jag varken vill, behöver eller kan nå ut till alla, och idén om att du och dina gelikar skulle vara ett prioriterat mål är befängd.

Män kan aldrig vara en drivande kraft i feministisk förändring, då det ligger i deras intresse att upprätthålla patriarkala strukturer. Därför är inte män en relevant publik för feministiska texter. Att få kvinnor att inse att ni är skit och att de förtjänar bättre är en så mycket effektivare strategi. Nu gäller det bara att få andra feminister att inse detta, så att de kan sluta lägga sin kraft på att dalta med människor som ändå aldrig kommer att vara drivande.

Nära relationer med män gör kvinnor manssolidariska.

feministisktheteroparLite angående de jag skrivit om innan om män i feminismen, men också angående inlägget jag skrev om att femininitet i det formellt jämställda samhället handlar om att framställa sin underordning som naturlig, så tänkte jag på heterorelationer mellan feminister.

Ett problem med heterorelationer är att de gör kvinnor manssolidariska. Eftersom det faller på kvinnans ansvar att upprätthålla bilden av att relationen är bra och jämställd så tenderar hon att försvara sin partner även i feministisk rum. Generellt har kvinnor som är i heterorelationer mycket svårare att prata om män som grupp och problem i heterorelationer. Även om de såklart ofta pratar om sina personliga problem så är det jobbigt för dem att höra att heterorelationer vilar på en ojämställd grund, eller att män förtrycker kvinnor i nära relationer. Mitt problem är inte att folk inte håller med, utan snarare när det slutar i ett reflexmässigt ”miiiin pojkvän är faktiskt feminist” eller ”miiiiiin relation är faktiskt jämställd”. De vill gärna försvara sin partner och nyansera bilden. Jag förstår på ett sätt detta, samtidigt som jag tycker att det är jobbigt när jag själv vill dela med min av erfarenheter och tankar utan att behöva förhålla mig till ett ”inte alla män”. Jag tycker att det är jobbigt att inte kunna teoretisera kring heterosexualitet utan att någon ska ”nyansera bilden” genom att prata om att deras pojkvänner minsann inte är på det viset.

Detta kan komma att bli ett problem, speciellt när partnern själv är feministiskt aktiv. Som feministiskt aktiv ska en såklart vara möjlig att kritisera, och speciellt som man, men ofta tycks kvinnor som har relationer med män ta väldigt illa vid sig när männen de har relationer med kritiseras.

Många kvinnor uppfattar det som att en är osolidarisk mot dem när en kritiserar deras partner. Detta antar jag hänger ihop med att kvinnor i så hög grad definieras i förhållande till sina män. Män brukar inte alls ha samma problem med att andra tycker illa om deras kvinnliga partner, de brukar framförallt inte rusa till deras försvar i tid och otid. När en kvinnas manliga partner kritiseras så faller det på henne att upprätthålla hans heder, vilket sätter henne i en svår position. Jag kan absolut se varför det är jobbigt när ens manlig partner blir kritiserad i feministiska rum, men samtidigt anser jag att det inte är någonting som ska lösas genom att resten tar det försiktigt. Det är inte acceptabelt att låta ens heterorelationer dominera feministiska rum på det viset.

Jag minns när jag själv hade relationer med så kallade feministiska män, att när de blev kritiserade så tenderade jag att ta deras parti eller i alla fall ~*nyansera bilden*~ av situationen. Detta är någonting som skapar obehag när någon vill prata om vad personen ifråga gjort. Det blir ofta tydligt att vissa har ett intresse av att försvara mannen ifråga, och framförallt deras partners brukar ha det. Såhär i efterhand inser jag att det faktum att jag hade en heterorelation som jag kände mig tvungen att försvara gjorde det svårt för mig att ta till mig och diskutera mycket feministisk teoribildning.

Jag tror att det är viktigt att som heterokvinna i feministiska rum fundera lite på vad detta gör med en och hur en ska hantera det. Vad gör det för ens praktiker och teorier att en har nära relationer med män? Jag tänker att en åtminstone kan jobba efter att inte reflexmässigt försvara sin partner när han personligen eller män i allmänhet kritiseras.