Något jag tycker är otroligt löjligt är folk som beklagar sig över sociala mediers ”kallhet”. Som när det gäller facebooksjälvmordet. Alex Schulman skriver om det hela under rubriken Det finns bara hat på facebook.
Det här som Alex Schulman skriver kan bara tolkas på två sätt. Antingen har han 4000 ytligt bekanta på facebook men fortfarande har han inte addat någon av sina verkliga vänner. Det är mycket märkligt kan jag tycka. Det kan ju vara så att ingen av hans verkliga vänner har facebook, men det låter också orimligt. Alla har ju facebook nuförtiden, speciellt de som rör sig i Alex Schulmans kretsar (mediafolk, antar jag). Minst en av hans goda vänner borde ju ha facebook! Eller så har han inga riktiga vänner, det är också ett alternativ. Jag har en massa vänner på facebook. De flesta är, precis som i verkliga livet, bara ytligt bekanta. Men alla de som är mina verkliga vänner finns också där, något annat vore väl märkligt. Människor är människor även på internet, de som är dina vänner i verkligheten kommer vara det på internet också.
Internetvänskap är verkligen en generationsfråga. Vuxna människor fattar ingenting, de tycker att vi ungdomar är så ytliga som bara sitter framför datorn. Om man inte står öga mot öga kan man ju omöjlig få något ut av varandra! Man kan aldrig känna någon man inte har träffat i verkligheten!
Jag känner mer för många vars bloggar jag läser eller som kommenterar på min än inför folk jag träffat i verkliga livet. Det finns många jag skulle sörja om de försvann, betydligt mer än jag skulle sörja min granne. Vänskap ser inte ut som den en gång gjorde. Idag kan vi alla välja våra vänner oberoende av geografiska förutsättningar. Vi kan gå bakvägen och få redan allt om den personens känsloliv för att sedan skaka hand för första gången. Många av mina bloggläsare vet säkert mer om mig än vad mina klasskompisar gör. Och det är ju fantastiskt att man rubbar sociala konventioner om vad som är ytligt och vad som är djupt, om vad som bara en nära vän ska veta och vad man berättar för allmänheten. Och framförallt: vem som är en vän. Det är fantastiskt att folk vågar berätta om att de mår dåligt, om sina kroppskomplex, sexövergrepp och om oförrätter som drabbat dem. Det handlar om att våga prata om saker, och betydligt fler vågar göra det över internet.
Att det finns människor som inte får hjälp och inte har verkliga vänner är inte internets fel. Däremot är det internets förtjänst att många får det, att många slipper känna sig mindre ensamma och att många viktiga men känsliga samhällsdebatter förs.