hat – Fanny Åström

Jag vill inte att du ska laga mig, jag vill bara att du ska veta att jag hatar dig avgrundsdjupt.

Jag tänker lite på behovet av upprättelse och hur det ofta står i motsats till behovet av integritet i patriarkatet, och hur dessa ofta hamnar i konflikt med varandra för individen, samt hur en kan hantera detta.

Typ om en man betett sig som ett kräk mot mig vill jag kanske förmedla det, men det är ofta svårt eftersom detta i regel tas som att en vill att de ska ”reparera” skadan i relationen.

Ett vardagligt exempel: en man gör något dumt mot en, en markerar att det inte är okej och de responderar med att hålla på och förklara sig och be om en till chans för att de egentlige är schyssta innerst inne. Detta är något jag har varit med om flera gånger i krogsammanhang. Män som tar kontakt på ett uppenbart oacceptabelt sätt och sedan vill ha ”en chans till”.

Men jag tänker att samma grej går igen även i andra relationer med män. När de blir konfronterade med sitt beteende så reagerar de inte med att dra sig undan utan med att ytterligare pressa på att en ska ha någon slags relation, för att de ska få ”bevisa” att de faktiskt är okej. De tycks tycka att den som har konfronterat dem med ett vidrigt beteende har någon slags skyldighet att coacha dem ur detta vidriga beteende.

Detta har lett till att jag i flera fall helt enkelt inte konfronterat män med deras beteende eftersom jag inte har någon lust att hamna i en situation där jag måste ta hand om deras sårade känslor och coacha dem till att bli bättre människor. Istället drar jag mig undan och försöker upprätthålla distans i relationen, för att bevara min integritet. För att jag inte har någon lust att tumma på mina känslor för att uppnå någon slags ”kompromiss” som alltid är på deras villkor, som de tvingar fram genom sina trakasserier, även kända som ”ursäkter” eller ”förklaringar”. Det krävs väldigt mycket för att orka stå emot dessa övertalningsförsök, och det är en styrka väldigt få personer har. Kvinnor är så inlärda i att alltid tillfredsställa andra, söka kompromisser och lösningar, att det är väldigt svårt att stå emot. Om en man uttrycker intresse av detta så måste en liksom tillfredsställa dem.

Detta är dock problematiskt på ett annat sätt, nämligen att jag inte får möjligheten till upprättelse. Om jag inte kan säga att jag anser mig ha blivit felaktigt behandlad så kan jag inte få ur mig mina känslor och lägga skulden där den hör hemma. När det aldrig bli någon öppen konflikt efter uppenbara övertramp tar det på en psykiskt. Kanske tänker en att en får skylla sig själva eftersom en inte ”stod på sig” och liknande.

Detta är såklart ett smidigt sätt för män att slippa ta emot eller ta till sig kritik för sitt beteende. Genom att bli fullständigt odrägliga när de är skuldmedvetna så slipper män helt enkelt undan att bli skuldmedvetna, eftersom ingen orkar ta konflikten. Speciellt inte med de män en har en nära relation med.

Min nuvarande lösning på detta är att undvika samröre med män, så att jag helt enkelt inte hamnar i dessa situationer. Det är såklart väldigt begränsande, men ändå helt acceptabelt eftersom de inte direkt har något att ge mig. När jag väl hamnar i dessa situationer blir det dock desto mer påtagligt hur jag ständigt måste förhålla mig till deras gräsöverskridande beteende, hur jag ständigt måste avgöra om jag ska konfrontera dem och riskera en lång diskussion eller om jag ska låta det passera.

Jag fantiserar om upprättelse. Jag fantiserar om att de män som skadat mig ska veta om att de har gjort det, att de ska veta om hur mycket jag hatar dem för detta, att de ska veta att jag inte har förlåtit dem bara för att jag inte tar konflikten öppet. Att de ska veta att det under den trevliga fasaden döljer sig ett brinnande hat.

Vägen till att sluta hata andra kvinnor har varit att sluta hata mig själv.

Fick den här frågan för ett tag sedan:

Skulle inte du kunna skriva något om det här med att tjejer ofta tävlar och konkurrerar med varandra på ett osunt sätt. Hittade ett inlägg som tangerade det som handlade om tjejer som umgås med killar ”för att det är mycket rakare skönare jargong”, men jag tänker mer på detta att vi tidigt lär oss tycka illa om andra tjejer på ett sätt jag inte upplever att killar gör. Förstår du hur jag menar?

Jag förstår precis vad du menar, och har också känt det här hatet gentemot andra kvinnor.

Egentligen är det inte så konstigt att kvinnor hatar varandra, vi har ju hela livet blivit inpräntade med att kvinnor är sämre, att kvinnor gör fel, att kvinnlig vänskap är skit och så vidare. I ett samhälle där män har makten så blir det såklart viktigare att få bekräftelse av män, och därför är många kvinnor beredda att slänga sin vänskap med kvinnor i sjön så fort manlig bekräftelse hägrar. Jag har varit med i många könsblandade sammanhang där kvinnor har varit extremt pådrivande i baktalandet av andra kvinnor och kvinnliga egenskaper, och jag har själv gjort mig skyldig till detta. Det handlar om att försöka skapa distans mellan sig själv och den förtrycka gruppen, utmåla sig själv som bättre än de andra kvinnorna och samtidigt trampa ner dem lite mer i skiten. Men problemet med den här metoden är att en också drar ner sig själv, för om en försöker framstå som bättre för att en är ”okvinnlig” så kommer alla gånger en visar upp ”kvinnliga” egenskaper att vändas emot en. En kommer förakta sig själv så fort en ger uttryck för svaghet, irrationalitet, ytlighet eller vad det nu kan vara en har tagit avstånd från. Att hata andra kvinnor leder till självhat, och självhat leder till hat mot andra kvinnor.

När kvinnor väl försöker skapa systraskap så blir det ofta skjutet i sank av omgivningen. Det nedvärderas och förklaras ohållbart. Jag har flera gånger hört om mig och mina feministkompisar att det ”inte funkar” och att vi kommer ”börja bråka”. Alla konflikter kvinnor emellan härleds till att kvinnor helt enkelt inte kan ha relationer med varandra utan att bråk uppstår. Kvinnors vänskap tas sällan på allvar utan degraderas, mäns vänskap däremot beskrivs ofta som det vackraste som finns. Ni vet allt snack om ”bros before hoes” och liknande, det handlar ju om att degradera relationer med kvinnor och uppvärdera relationer män emellan. Motsvarande kultur finns inte bland kvinnor.

Jag tänker mig att det finns en liknande relationsdynamik i vänskapsrelationer mellan kvinnor och män som i heterosexuella kärleksrelationer, nämligen att kvinnor anpassar sig känslomässigt för att få relationen att fungera. Jag har aldrig kunnat tala med en man om vår gemensamma vänskap på samma sätt som jag kunnat tala med en kvinna, vilket har gjort att jag istället för att ”leva ut” konflikten internaliserat den i mig själv och tänkt att det är jag som ska ändra på mig eller ha ”överseende”. Mitt intryck är också att få män talar om sina relationer med varandra. Detta kan göra att relationer med män uppfattas som mindre konfliktfyllda.

För mig har vänskapen med kvinnor alltid varit den mest betydelsefulla och mest uppbyggande, relationer med män har varit betydligt mycket mer nedbrytande. Däremot har jag varit dålig på att värdera min vänskap med andra kvinnor, och ofta tagit den för given. Mina kvinnliga vänner har ändå alltid funnits där för mig, även då jag svikit, jag har alltid kunnat lita på dem. Mina manliga vänner har jag inte alls kunnat lita på på samma sätt. Men på ett sätt har jag ändå skämts för min vänskap med andra kvinnor, inte vågat leva ut den ordentligt.

Idag så skäms jag inte längre över att vara kvinna, och jag hatar inte heller andra kvinnor. Jag värderar min vänskap med andra kvinnor betydligt mycket högre än vad jag gjorde innan, jag har insett att den är väldigt betydelsefull för att jag ska kunna leva ett bra liv och att det är dumt att prioritera den lägre än relationer med män. Jag har också slutat offra kvinnor för att själv framstå i bättre dager inför män. Och jag har upptäckt att systraskap är så otroligt starkt när en låter det finnas, låter det betyda något. Vägen till att sluta hata andra kvinnor har varit att sluta hata mig själv och istället börja hata patriarkatet.

Om Ströms avhopp från genusdebatten.

Ström hoppar alltså av genusdebatten, fast inte riktigt ändå eftersom hen kommer att vara med i Svtdebatt ikväll och diskutera just genusdebatten. Nå, en får väl anta att det blir det sista han gör i egenskap av jämställdhetens fanbärare. Inför detta så har Ström skrivit en debattartikel, där hen förklarar varför hen hoppar av genusdebatten. Anledningen är tydligen att hen blivit utsatt för hot. Ströms analys är att en inte kan gå ifrån den feministiska ideologin i Sverige utan att bli trakasserad.

Jag vill börja med att säga att jag tycker att det finns ett problem med debattklimatet i Sverige, särskilt kring frågor som rör feminism. Företrädare från samtliga sidor kan tidvis bete sig illa. Det är också vanligt att företrädare för feminismen blir utsatta för ganska grova hot. Detta vet jag dels för att jag själv blivit det ett flertal gånger, men också för att jag sett de hot anda feminister blivit utsatta för, bland annat på bloggen Feministhora. Om en ska tro Ström så utsätts hen också för hot, detta är dock något jag inte sett i samma utsträckning men jag antar att jag får tro hen.

Lite grovt kan en dela upp debatten i två sidor: feministerna och antifeministerna (eller jämställdister som de själva vill kalla sig). Dessa två sidor består såklart av en massa olika personer. De har olika agendor, analyser, åsikter och debattekniker. Jag har givetvis själv bäst koll på feministerna, och jag kan intyga att debatten inom gruppen är levande och att feminister ofta kritiserar varandra. Jag personligen debatterar betydligt mycket mer med feminister än antifeminister.

Problemet med Ströms resonemang är att att hen ser feminister som en enda stor massa, personer som delar samma åsikter, intressen, debatteknik och så vidare. Samtidigt ser hen på sin egen sida som en massa olika personer, där hen inte kan stå till svars för vad alla andra gör. När feminister får hot från antifeminister är det inte Ströms fel eller ansvar, men när Ström får hot från feminister är det ”feminismens” fel och ansvar. Ström borde bestämma sig för hur hen ska se på kollektivt ansvar inom en politisk rörelse.

Personligen tycker jag inte att någon av ytterligheterna är en rimlig hållning. Som feminist vill jag inte ta ansvar för allt vad andra feminister gör och tycker, men jag tycker inte heller att jag är helt isolerad från gruppen eller debatten. Om en enskild feminist gör något dumt brukar jag inte bry mg, men om det skapas någon slags trend bland feminister som jag vänder mig emot så brukar jag hävda mig emot det. Detta tycker jag också att Ström borde göra när det kommer till de hot och hat mot feminister som har grott i kommentarsfältet på genusnytt, och bland genusnytts anhängare.

Ofta så påstås det att det inom den feministiska rörelsen som helhet råder någon slags konsensus om saker som i själva verket är mycket omdebatterade, bland detta ingår bland annat uttalandet om att ”män är djur” och mansskatten. Den som hade satt sig in i dessa frågor hade vetat att feminister överlag absolut inte ställer sig bakom detta, ändå anses en som feminist ansvarig för detta även om en personligen aldrig tagit ställning för det.

När Ström för ett par veckor sedan skrev om Petterssons artikel om hatet som feminister får utstå så tyckte hen att Pettersson skulle ha nämnt det hat som de som ifrågasätter feminismens får utstå. Ändå berör inte Ström det hat som feminister får utstå från antifeministiskt, eller ”jämställdistiskt”, håll i sin artikel på Svtdebatt. Varför ska feminister alltid ta upp alla sidor och stå till svars för det andra feminister gör när Ström själv inte gör detta?

Det kan hända att feminismen som rörelse kan beskyllas för att vara för dålig på att ta itu med det hat som riktas mot antifeminister, att hatiska attityder premieras och så vidare. Oavsett så har den antifeministiska rörelsen, som Ström själv är en del av, precis samma problem. Jag uppmanar Ström att sopa framför sin egen dörr innan han förklarar sitt avhopp från genusdebatten med att attityderna han utsätts för är mer hatiska än mot någon annan som tar lika mycket plats i debatten, fast på den feministiska sidan.

Tyvärr har vi ett debattklimat där personer som på olika sätt lägger sig i genusdebatten får utstå hot. Detta är ett jättestort problem och måste åtgärdas. Men det är inte så att hot och hat är något som endast riktas mot antifeminister, utan det är något feminister utsätts för också.

Meningen med att hata världen.

Ibland uppmanar folk en att sluta hata världen och börja ”tänka positivt” och jag känner bara: tack men nej tack. Jag har en djup insikt om att vi för närvarande lever i ett jävla skitsamhälle och det är inget jag är intresserad av att övertyga mig själv om motsatsen inom. Denna insikt leder till lidande, det är sant. Framförallt leder den till att jag får väldigt svårt att avstyra ångest och oro eftersom jag vet att mycket av den faktiskt är befogad.

Jag tror säkert att människor som inte ser detta kan tänkas vara lyckligare, speciellt om de befinner sig i en position där de slipper tänka på det för egen del. Dock att det som en gång blivit sett aldrig kan bli osett, så det är inte som att jag i någon mening kan övertyga mig själv till att vara lite mer optimistisk inför samhället vilket vissa verkar tro.

Framförallt tror jag att jag skulle må än sämre om jag lyckades med något liknande. Grejen är att jag mer eller mindre alltid har haft ångest och känt ilska över världen, sedan jag var barn. Det är först på senare tid som jag kunnat adressera denna ångest och ilska ordentligt, som jag har haft en tydlig idé om vad det är jag tycker är fel. Innan så har jag i mångt och mycket adresserat denna ilska mot mig själv: jag har varit självdestruktiv, jag har svultit mig, varit kvar i destruktiva relationer och så vidare. Idag vet jag att det inte kommer lösa något om jag begår våld på mig själv, jag vet att det inte är mig det är fel på. Det leder visserligen till att jag inte kan nå någon kortsiktig förstörelse i form av tankar om att ”bara jag fixar detta så blir allt bra” men det gör också att jag kan fokusera på vad som är viktigt.

Idag har jag plats för glädje i mitt liv. Sann glädje som kommer sig av umgänge med människor jag tycker om, ägnande åt aktiviteter jag gillar, att ta hand om mig själv och så vidare och inte bara någon slags kortsiktig förströelse som kommer ur konsumtion av droger, saker eller liknande. Detta är möjligt för att jag har slutat hata mig själv och istället funnit problemen utanför min egen bristande motivation, snygghet eller liknande. Jag har också plats för en jävla massa sorg och ilska, men det är känslor jag dels tycker är berättigade men också i allt väsentligt nödvändiga. Jag ser inte hur jag skulle kunna leva som jag gör utan dessa känslor, det skulle troligen kräva ett ganska omfattande mått av förnekelse och förströelse. Och grejen med det är att det kräver en jävla massa energi och tar fokus från vad som är viktigt.

Ett jävla tjat.

En grej som gör mig så jävla frustrerad när man diskuterar med vissa personer, främst på högersidan, är deras jävla tendens att börja föra metadebatt istället för att diskutera den verkliga frågan. Hela klasshatsdebatten har varit ett symptom på det. Istället för att diskutera vad som är relevant, alltså vad vi har för klassklyftor och vad vi ska göra åt dem, så har folk velat diskutera hatet i sig. Jag blir så frustrerad.

Alltså. Det är klart att hat inte är bra. Jag tror inte att någon tycker det. Det är jättetrist när stora delar av samhället går omkring och hatar, vilket ju är situationen vi är i nu. Vissa personers hat är mer subtilt, människor med makt behöver inte uttrycka sitt hat på samma sätt som de som är värnlösa. De kan istället föra ett politiskt krig. Maktlösa personer tar till andra metoder och det är inget konstigt med det.

Jag är helt med på att vi ska ha ett öppet samhälle, ett ”bra” debattklimat och så vidare. Det är bara det att detta inte är något man kan bestämma hur som helst. Om människor känner en massa frustration över sin situation, maktlöshet och så vidare så kommer detta att vända sig i hat. Det grundar sig ur en frustration kring samhället. Det är denna frustration som gör att hatet får en bred omfattning. Visst kommer det alltid att finnas enstaka personer och rörelser som alltid kör på samma retorik men dessa rörelser kommer inte att få bred spridning om de inte får stöd bland många andra. Frustrerade människor som inte ser andra lösningar.

Att diskutera hat som vore det ett retoriskt grepp är meningslöst. Visst kan det vara det, men framförallt är det en känsla som är sprungen ur ens livssituation. Man kommer aldrig att kunna piska upp hatisk stämning i ett helt samhälle om det är välmående, då har folk bättre saker för sig.

Hela jävla debatten om hat är ”okej” eller inte är en undanledningsmanöver för att slippa diskutera den verkliga frågan, nämligen hur vi ska skapa förutsättningar för att människor ska sluta känna denna frustration som hatet gror ur.

Jag tycker att det går att jämföra med hur jag hanterar rasism. Rasism är absolut inte okej, det vet jag liksom redan. Men jag fattar att rasismen inte kommer försvinna för att man gång på gång upprepar detta. Det som krävs är något annat. Jag tror att det krävs ett samhälle där människor känner att de har bra liv, då tror jag inte att de kommer finnas samma behov av att agitera mot olika grupper. Utöver det krävs det utbildning, såklart, men jag tror inte att sådana satsningar har någon verkan om samhället ser ut som skit.

De som klagar på klasshatet vill egentligen inte bli av med det, i så fall hade de gjort mer seriösa försök att förstå dess grund och hur den kan försvinna. Nu är det bara samma jävla radda: ”hat är inte okej” som upprepas i evighet. Nej, det är det inte, men bara för att du säger det så kommer det inte att försvinna. Jävla tjat.

Antifeministernas hat.

Anita Sarkeesian, kvinnan bakom Feminist Frequency, har i en video bett människor att donera pengar till henne nya projekt Tropes vs Women in Video Games som är tänkt att hålla samma format som hennes tidigare serie Tropes vs Women som tar upp hur kvinnor skildras och används inom populärkultur. Väldigt sevärt.

Beloppet som efterfrågades var 6000 dollar. Det belopp hon har fått in i skrivandets stund är 158 917 dollar, alltså mer än 20 gånger så mycket och mer än en miljon kronor. Det är fantastiskt och välförtjänt, även om jag såklart tycker att det är tråkigt att en så kompetent och kunnig människa som gör material som är så efterfrågat inte får finansiering från staten, men det är en annan sak. Hon kanske inte har sökt ens.

Vad som är mindre trevligt är de hot hon blivit utsatt för i kommentarsfältet under hennes video. Vissa människor är så sanslöst upprörda över det faktum att hon ska göra ett gäng videos som analyserar kvinnors roll i videospel. Jag kan tyvärr inte så att jag är förvånad, men det finns en djup tragik i detta. Hur kan det vara så provocerande att en enskild kvinna vill göra en analys av videospel?

Jaja, jag förstår att alla inte är feminister och det behöver ni väl inte vara heller (även om jag tycker ni har fel). Men detta är en så sanslös överreaktion. Jag förstår inte hur någon kan anse det var motiverat att skriva att någon är en ”hora av judisk härkomst” bara för att hen försöker samla in pengar till ett videoprojekt.

Detta om något borde ju te sig som ett bevis på att det faktiskt finns ett kvinnosynsproblem i samhället. Hur skulle detta annars kunna vara så provocerande? Jag menar, det är en sak att inte hålla med en person, en annan att hota någon till livet för åsikters skull.

Jag applåderar inte hatet, jag applåderar en resning mot de strukturer som förtrycker.

Jag funderar på att stryka ordet ”hat” ur mitt vokabulär, det har blivit förknippad med så mycket, har blivit så sanslöst infekterat att det inte är klokt. Jag läser det Jens Liljestrand har att skriva om klasshat och håller med om mycket. Jag tycker också att det är omotiverat att skriva en dikt om att olla en överklassfamiljs handdukar endast på grund av klasstillhörigheten.

Liljestrand, och många med honom, skriver att man kan hata en struktur och en samhällsordning med att det inte ska gå över i hat mot individer. Jag håller på sätt och vis med. Klassamhället kommer inte brytas upp för att man ”gör sig av” med överklassen utan måste förstås som en samhällsstruktur. De flesta är nog benägna att främst intressera sig för sin egen och personer man identifierar sig meds väl och ve. Oavsett om det är medvetet eller inte så kommer människor att handla utifrån sitt eget perspektiv, har man inte sett den negativa sidan av rådande samhällsordning är man mindre benägen att kämpa emot den.

Jag upplever inte heller att det riktas något har mot individer ur den omedvetna medelklassen mer än som enstaka undantag. Hatet riktar sig primärt mot de personer som aktivt kämpar för att klassamhället ska bibehållas. Till exempel Aron Modig som rätt ut säger att det är bra med ”inkomstspridning” när han ställs inför det faktum att vissa inte har råd att gå till tandläkaren. Sådana uttalanden gör folk upprörda, på god grund. De blir arga och om man vill kan man väl kalla det ”hat”. Jag skulle inte använda det ordet, snarare skulle jag kalla det ilska och upprördhet.

Upprördheten riktas inte (generellt) mot människor som omedvetet ingår i systemet utan mot människor som argumenterar för och aktivt upprätthåller systemet. Om man hatar ett system så gör man väl rätt i att även hata dem som skapar systemet? På samma sätt som jag inte hatar alla män för att de på grund av könsmaktsordningen är mig strukturellt överordnade, men däremot hatar personer som aktivt arbetar för att upprätthålla och försvara denna ordning, oavsett kön. Jag blir skitförbannad av det, och det tycker jag är fullkomligt rimligt och motiverat. Varför skulle jag inte bli arg när någon upprätthåller ett system jag personligen faller offer för?

Sedan finns det också de som talar om sitt hat mot ”överklassen” i generella termer. Det måste förstås på samma sätt som man talar om ”vita medelålders män”. Varje vit medelålders man förtjänar inte hat, men som grupp måste de tas ner från sin privilegierade position i samhället, vidare måste de ta ansvar för sin position. Man kan inte rå för om man föds som man, vit eller rik, men man kan rå för vad man sedan gör av allt detta. Antingen kan man gå omkring och ta för sig av sina privilegier på andras bekostnad eller så kan man ta ansvar över samhällsordningen. Man måste deala med sina klass- ras- och könsfördomar, man måste behandla medmänniskor med respekt och så vidare.

”Men måste inte alla ta ansvar”, kanske någon tycker. Och jag tänker att om man är mycket stark måste man också vara mycket snäll. Att du fötts in i ett samhälle där du är privilegierad ger dig inte automatiskt rättigheten att utnyttja det, tvärtom skyldigheten att ta ansvar för det. Ja, alla har ansvar för samhällets välmående men ansvar utgår också ifrån förmåga. Den som har större möjligheter att påverka har också större skyldighet att göra det. Därför kan man hata en grupp människor för kombinationen av privilegium och passivitet eller ovilja att ta ansvar.

Personer med sämre möjligheter har inte heller samma skyldighet att se till andras intressen, ty man vaktar i första hand sina egna som sina närståendes intressen, vilket jag tycker är rimligt. Det är först när man kommit därifrån som man är skyldig att lyfta blicken. Till dess är antagoniserandet av ”de andra” om inte rätt, så i alla fall betydligt mycket mer ursäktbart. Nej, det finns ingen fast gräns, eller inkomsttak, för detta, utan det rör sig om ständigt flytande gränser beroende på vilka grupper det rör sig om.

Jag drömmer också om ett samhälle där hat inte behövde uttryckas, där människor kunde debattera på ett vettigt sätt och hitta gemensamma lösningar med det allmännas bästa i fokus. Men för att det ska ske så måste vi först och främst bli jämlika, och ju jämlikare vi är desto mer sansad kommer debatten att kunna vara. Jag applåderar inte hatet, men jag applåderar en folklig resning mot de strukturer som förtrycker. Och dessa strukturer består av och upprätthålls av människor, både medvetet och omedvetet, så det måste till en resning mot dessa personer och grupper också.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus.

Jag minns när jag låg i krig mot min kropp. Vapnen tog sig olika uttryck, alltså från ren självsvält och hulkande över toaletten till en nästintill fettfri diet med så mycket fibrer att min mage slutade fungera och många timmar menlös och monoton träning som slet på min kropp. Jag minns sömnlösa nätter med hallucinationer, en ständigt uppsvullen mage och den avgrundsdjupa hunger som kunde sätta in ibland och gjorde att jag åt helt okontrollerat tills jag bara mådde illa, både fysiskt och psykiskt. Kroppen var allt jag tänkte på samtidigt som jag inte brydde mig om den alls eller var i kontakt med den. Jag såg den som ett redskap som skulle formas och användas, inte som en del av mig som skulle vårdas.

Nu tycker jag förvisso om min kropp mer än jag gjorde då. Jag har lärt mig att se det fina i den, vuxit in i den mentalt. Men mitt tillfrisknande har framförallt handlat om att gå från ett ständigt fokus på min kropp till att låta den vara. Det har varit den största förändringen, inte att jag lärt mig att älska min kropp utan att jag lärt mig att älska mig själv och mitt liv tillräckligt mycket för att inte jämt och ständigt tänka på kroppen. Även när jag var ätstörd, för det var jag, så kom det dagar då jag älskade min kropp, jag nästan avgudade den. Dagar då jag kände mig sådär fruktansvärt snygg, och det var faktiskt ganska ofta. Dessa dagar kommer aldrig nuförtiden ty jag behöver inte längre växla mellan förakt och kärlek till kroppen. Jag kan låta den vara, använda den till vad den ska användas till och helt enkelt inte lägga så stor värdering vid den.

Grejen med kvinnokroppen är att den jämt och ständigt ska vara i fokus. Man kan hata eller älska sin kropp, men man måste ha en åsikt om den. Du kan inte vara likgiltig inför din egen kropp som kvinna för den ska alltid alltid diskuteras. Om du går utanför idealet av hur en kvinna ska se ut enligt rådande ideal så måste du högljutt deklarera att du minsann älskar din kropp ändå, du måste förklara och utvärdera alla dina kroppsdelar, du måste ha en åsikt om vilken som är bäst och vilken som är sämst. Du måste antingen älska dina extrakilon på magen eller hata dem, du kan inte bara konstatera att de finns utan att tänka så mycket på dem för du måste jämt och ständigt ha en åsikt. Det är vad som åläggs dig som kvinna; kroppsmedvetenhet. Att aldrig någonsin vara likgiltig, att alltid ha en åsikt. Att ständigt tvingas in i detta eviga tyckande, tänkande, utvärderande.

Därför känner jag att Blondinbellas ”Size me”-initiativ träffar fel. Jag förstår tanken bakom det, ty det är såklart det är bättre att älska sin kropp än att hata den, det tycker jag också. Men kärlek och hat ligger kusligt nära varandra och går ofta hand i hand, följer på varandra som i en bergochdalbana. Och det som är den gemensamma nämnaren är att det du hatar liksom det du älskar står i fokus. Du kan inte hata det du är likgiltig till men du kan hata det du en gång älskat. Du kan till och med hata och älska något på samma gång.

Det bästa vi kan göra för att främja en sund syn på den egna kroppen är att för en gångs skull flytta kvinnokroppen som estetiskt objekt ur rampljuset. Detta görs inte genom att kasta kläderna på omslaget till en tidning. Det är bara att åter föra in den i rampljuset, lyfta upp den och syna den men ur en annan vinkel. Sätta den i fokus. Säga att du kan vara i vilken storlek du vill men det är fortfarande viktigt att du tänker på den där jävla kroppen, att du fokuserar på den, att du har en åsikt om den och hyser känslor inför den. Men jag vill varken ligga i krig mot min kropp eller ha en kärleksrelation med den, jag vill för helvete bara låta den vara. Jag vill inte ägna en sekund till åt att tänka på den, jag har redan gjort det så länge. Jag vill acceptera den som en del av mig, som min röst eller min hörsel, utan att låta den uppta varje ledig stund.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus. Jag drömmer om en värld där jag kan få lov att vara människa och ha en kropp utan att den ständigt ska utvärderas, utan att behöva ha en åsikt om den. Jag drömmer om en värld där det normala för kvinnor är att se sig i spegeln utan att känna varken hat eller kärlek och bara känna; där är jag, där är min kropp, den ser ut sådär. Jag drömmer om en värld där den tid vi idag förväntas lägga på att lära oss älska våra kroppar skulle kunna lägga på något annat. Jag drömmer om en värld där man inte behöver älska sin kropp för att må bra, där det räckte med att tycka att den är helt okej. Jag drömmer om en värld där det inte handlade om att älska sin kropp utan om att älska sig själv, och inte på det där passionerade bergochdalbanesättet utan på det där lugna och omhändertagande sättet. På det där sättet där man vågar se fel och brister men förmår acceptera dem. Jag drömmer om en värld där jag kan tillåtas att bara vara.

Indignationsprivilegiet.

Detta måste vara bland det vettigaste jag läst i hela denna debatt om hat och den arga vänstern som dykt upp på sista tiden. Den handlar om indignationsprivilegiet, vilka grupper i samhället som äger den moraliska rätten att vara upprörda. Lena Andersson menar att det upprörande med feministerna, kulturvänstern och den politiskt korrekta sfären i största allmänhet är att det skaver i samvetet för att folk helt enkelt vet att de har ”rätt”, att de ”äger” den moraliska agendan. Därför blir deras moraliserande extra provocerande, helt enkelt för att det redan skaver i samvetet på människorna som blir ”utsatta” för det. Jag tror det ligger mycket i detta, om jag relaterar till mig själv så kan jag säga att jag sällan blir provocerad när någon som inte alls delas min moralsyn kommer och håller en föreläsning, desto värre är det när någon langar en moralpredikan som jag i grund och botten sympatiserar med men har svårt att leva efter. Sedan är det klart att alla inte innerst inne tycker att dessa personer har rätt, men vissa känner nog att de svikit sina gamla ideal.

Hur som helst så är poängen att detta privilegium är berättigat, men att det måste användas väl. Problemet idag, menar Andersson, är att vissa personer blir såpass bekväma med att vara politiskt korrekta att de helt enkelt slutar anstränga sig utan bara surfar lugnt på vetskapen om att de tycker och tänker ”rätt”. Här håller jag verkligen med, ty hur mycket jag än sympatiserar med dessa människors åsikter så kan jag också bli jävligt trött på att man ibland helt enkelt skiter i att argumentera för sin sak eftersom man kan anspela på människors dåliga samvete. Eftersom folk inte argumenterar emot utan bara skamset säger att ”jo, ja, du har väl rätt”. Och detta är ett stort problem, det är det verkligen, för det urholkar hela rörelsen. Istället för att sprida åsikterna vidare så sitter folk och är nöjda över att de är moraliskt överlägsna, och ger samtidigt fri lejd för personer som vill slå hål på idealen.

Hur man ska kunna reagera på detta med annat än hat?

Många har varit upprörda över det här med klasshat på sista tiden. Dock inte bara över det hat, eller snarare oförståelse och förakt, som tar sig uttryckt i ständiga sanktioner mot arbetarklassen och prekariatet i Sverige. Nejnej, det som upprört känslor är att Allt åt alla hade mage att använda ordet ”hat” för att namnge sin busstur till solsidan. Så fruktansvärt hemskt att säga att man odlar klasshat, istället borde vi ha förståelse och dialog mellan klasserna. Med hat kommer man ingenvart, alla ska istället älska varandra och de förtryckta ska förenas med sina förtryckare i ett enda stort Stockholmssyndrom. Ilska främjar inte dialog, alla ska vara sansade och ”utbyta åsikter”.

Den sansade dialogen och utbytandet av åsikter kan måhända passa i kretsar där man diskuterar andras problem och inte själv sitter i något akut position. Men denna ilska kommer ur insikten att det är bråttom, att vi måste lösa vår situation nu och inte har tid för att vänta på att borgerligheten ska bli sugen på att ge dessa problem uppmärksamhet.

I antihatretoriken döljer sig förväntningen att vi ska sitta och rulla tummarna medan vi blir utförsäkrade, tvingas utföra meningslösa sysslor som inte leder någonstans i fas3, ser våra gemensamma tillgångar säljas ut till reapriser och riskkapitalbolag göra miljonvinster på vanvård. Vi ska sitta och vackert vänta på att den goda borgerligheten ska vända sina blickar mot oss och fråga: ”vad tycker ni? Ska vi prata om saken”. Alternativt skriva stillsamma debattartiklar och forskningsrapporter och hoppas på att de blir lästa av någon som är intresserad av att ompröva sin åsikt eller ens ta upp det till diskussion.

Vi förväntas att på daglig basis höra svador om att man väljer själv, att vår situation är vårt eget ansvar och ingen annans, att vi är lata som inte söker ordentligt med jobb utan att bli det minsta lilla upprörda. Vi förväntas svara i samma sakliga akademiska ton även fast vi har en direkt personlig anknytning till problemet, även fast vår faktiska framtid hänger på de beslut som fattas.

För alla är politik inte en fråga om en argumentationslek och några hundralappar till i plånboken, för vissa är det en fråga om liv och död. En fråga om fem års extra livstid, en fråga om att slippa leva i ständig otrygghet, en fråga om att få mat på bordet eller ha en bostad att ställa sitt bord i, en fråga om att få ha kvar sina äggledare, om att åka tillbaks till ett land där man förföljs eller om att ha lika villkor som andra att bli botad från sjukdomar i den gemensamt finansierade sjukvården. För många människor är detta inga statistiska uppgifter utan faktiska situationer som man lever i.

Politiker kan givetvis ha fel och lösningarna på dessa problem är inte alldeles enkla ens för regeringen, jag förstår det. Jag förstår att även om fråga diskuteras så kommer det inte att ligga en lösning på bordet imorgon, för sådant tar tid. Jag förstår också vikten av eftertanke, att utvärdera och revidera. Men det som väcker ilska är inte att någon har gjort en felbedömning, att man har prövat en dålig lösningsmetod. Ilskan väcks av att det hela tiden förnekas att det ens finns ett problem. Det förnekas att det finns något sådant som klasskillnader, att det finns människor som blir orättvist utförsäkrade, att det finns människor som trots heltidsarbete måste vända på slantarna, att det finns människor som lever i ständig otrygghet och att utförsäljningarna av äldrevården faktiskt har lett till vanvård.

När inte hundratals sansade debattartiklar och forskningsrapporter om försämrad psykisk hälsa och ökade självmordsförsök eller hundratals rapporter om svårt sjuka människor som ansetts arbetsföra nog att bli utförsäkrade rakt i strid med läkares rekommendationer eller företag som systematiskt utnyttjar ”kryphål” för att hålla tusentals ungdomar utanför trygga anställningar kan få regeringen att öppna ögonen för att det finns ett problem med deras politik, att vi kanske borde prova en annan lösning, då finns tyvärr bara ilskan kvar.

Vi blir arga för att vi ser samhället vittra sönder utan att någon av de som sitter på makten är intresserad av att göra något åt det, tvärtom visar de sitt förakt och hat genom att ge oss mer av samma medicin. Även om de inte säger det rakt ut så visar deras agerande med all tydlighet att de känner om inte hat så i alla fall en djup ovilja att förstå våra villkor. En djup ovilja att lyssna på vad vi har att säga även om det sägs i sansad ton. En drift att sakta men säkert ta allt ifrån oss och skylla det på ”brister i systemet” eller prata bort det som ”obetydliga enskilda fall”. Men dessa enskilda fall börjar samla sig på hög nu och rör människor, människor som börjar känna sig riktigt förbannade för saker som har drabbat dem personligen.

Jag vet inte hur man ska kunna reagera på detta annat än med ilska och hat. Visst skulle det vara bättre med dialog, men det kräver ju någonstans också att den part som sitter på makten är intresserad av att delta. Nu när så inte är fallet är det enda vi kan göra att sätta hårt mot hårt, att skrika så högt att de inte kan undgå att höra oss längre.