Hejhej gullisar.
För den som inte redan märkt det så har ju numera en facebooksida! Stöd mitt personliga varumärke och gilla denna samt ”delta i debatten” (det är tydligen bra för ”spridningen” har min sociala medier-coach sagt till mig). Få schyssta uppdateringar från mitt spännande bloggliv direkt i flödet! Se mig dissa män i realtid! Livet blir så mycket roligare!
Har fått info om att det tydligen finns vissa som typ försöker ”infiltrera” feministiska nätverk, oklart varför. Bland annat på Facebook har det dykt upp folk som har ytlig analys, mest är vänner med/kommenterar varandras grejer, som vill gå med i feministiska grupper, ofta med skälet att de vill ”utvidga” sitt feministiska nätverk.
Jag har själv stött på twittrare som har närmat sig på ett ”vänligt” sätt men ställt mycket personliga frågor utan att själva varit särskilt öppna med sin identitet vilket har fått mig att fatta misstankar. Dessa har ofta haft en väldigt frasradikal feministisk analys, mycket explicit manshat men väldigt lite analys och egna erfarenheter.
Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett problem, MEN vissa av dessa personer har visat stort intresse för transpersoner, ofta med förevändningen om att de vill ha talare/föreläsare till något evenemang, för att göra ”research” eller liknande. Det är MYCKET viktigt att vara vaksam inför detta, transpersoner riskerar att utsättas för hatbrott i en hög grad och därför är det onödigt att bidra till en eventuell kartläggning. Vissa väljer kanske att vara offentliga, men det skulle ändå utgöra ett problem om det spreds på en större plattform. Även om en är öppen med namn och så vidare så är det onödigt att underlätta kartläggning. Dessutom kan det vara så att en person faktiskt inte är så öppen som du tror, utan bara valt att vara det inför en liten krets. Kolla därför en extra gång innan du avslöjar någons könsidentitet, sexuella läggning eller värderingar för en utomstående.
Kolla också upp folk en extra gång innan du godkänner dem till feministiska grupper. En bra grej kan till exempel vara att kolla när kontot startades, hur många vänner personen har och så vidare. Det är onödigt att vi exponerar oss inför personer som inte är vänligt inställda.
Detta är även en påminnelse till mig själv. Jag kan ibland utgå från att den som skrivit något offentligt på typ twitter tycker det är okej att synas på bloggen, men det behöver inte alls vara sant. Jag har en större plattform än de flesta och därför kan det vara ganska jobbigt att exponeras för så många, och dessutom i ett sammanhang som av många anses ”extremt”.
Sprid denna information! Det är viktigt för många medfeministers säkerhet.
Häromdagen på facebook så bevittnade jag följande: en kvinna lägger upp en bild på ett mejl hon fått från en man där han hotar med att våldta henne:
Sedan framkommer att den här mannen efter flertalet ordväxlingar bad om ursäkt för det hela och ”tog tillbaks”.
I kommentarerna kring det här så var det flera, bland annat jag, som uppmanade kvinnan till att anmäla mannen, något hon enligt egen utsago också har gjort. Det var dock en person som skrev att kvinnan skulle förlåta mannen för sitt beteende, för att han trots allt hade ”bett om ursäkt”. Sedan kom en lång harang om att vi måste visa ”förståelse” för människor som trakasserar oss eftersom ”alla kan göra misstag” och så vidare och så vidare.
Jag blir så jävla trött på den här tendensen att sopa det våld och de trakasserier män gör sig skyldiga till under mattan som om det vore typ olyckliga missöden eller ”misstag”. Som om de inte visste bättre, som om de bara inte kan förstå att det inte är en kul grej att som kvinna bli utsatt för hot om våldtäkt.
Att våldtäktshota någon är inget en ”råkar” göra bara för att en inte tänkte efter ordentligt. Det har sin grund i att en har en jävligt pissig kvinnosyn och detta är något som måste tas på stort allvar. Att tycka att det är okej att ens en enda gång anspela på det våld som kvinnor dagligen utsätts för i syfte att tysta en kvinna är fullkomligt oacceptabelt.
Att vilja ”förlåta” män som gör sig skyldiga till detta beteende för att de ber om ursäkt efter att ha blivit konfronterade med det och medvetna om att det de gör är brottsligt är att tycka att män borde kunna agera lite hur som helst så länge de ber om ursäkt när de blir medvetna om de möjliga konsekvenserna av sitt agerande.
Jag tycker att vi ska sluta behandla män som idioter som inte är medvetna om vad de gör. En människa med normal empati och intellektuell förmåga kan förstå att en människa inte blir glad av att få ett våldtäktshot, utan snarare skrämd. På samma sätt kan en människa begripa att en inte tar på en människas kropp utan att fråga om lov först, men många män gör ändå detta med kvinnors kroppar eftersom de väldigt ofta kommer undan med det. Det är ett sätt att utöva makt som män använder sig av dagligen, och om vi ständigt ursäktar män på premissen att de ”inte vet bättre” så kommer män att fortsätta med detta agerande.
Att tycka att kvinnor ska acceptera trakasserier för att den mannen som utsatta dem för det kanske bara gjorde ”ett misstag” eller är ”snäll egentligen” är att tycka att kvinnor ska offra sig för mäns skull. Det är att ålägga kvinnor ett krav på att vara förstående och toleranta för att män ska kunna komma lindrigt undan, som de aningslösa idioter de är. Etter värre är när det läggs fram som ett argument att kvinnan ska acceptera mannens ursäkt för att han annars kanske inte kommer att ändra sitt beteende annars, för att det är viktigt med ”tolerans” och ”förståelse”. Konstigt då att detta krav på tolerans och förståelse endast åläggs kvinnor, det är kvinnor som ska visa tolerans och förståelse för mäns ständiga ”misstag”, men män ska inte visa förståelse för att kvinnor inte vill ta emot våldtäktshot. Det är inte någon kvinnas uppgift att kompromissa med sina känslor och upplevelser för att någon jävla man ska kunna utvecklas och bli en god feminist. Att få det hela att handla om mannens personliga utveckling och ”insikt” och inte om att en kvinna har blivit utsatt för ett hot är verkligen vedervärdigt.
Hotet har som syfte att skrämma kvinnor till tystnad, och det fungerar väldigt ofta. Ibland skickar män sina hot till fel kvinnor, och då vill de såklart bli ursäktade för att de inte ”visste bättre”. Faktum kvarstår att mannens syfte med hotet var att skrämma en kvinna till tystnad, inte att ”skämta”. Vi måste sluta acceptera mäns bortförklaringar när de blir konfronterade med det våld och de hot de utsätter kvinnor för. Vi måste sluta behandla män som idioter och förstå att de också har ansvar för sina handlingar. Först då kommer vi kunna skapa ett samhälle där kvinnor går fria från mäns ständiga trakasserier.
Jag har numera facebook! Jag tänkte försöka använda det lite mer för att sprida mina texter och så, alltså inte bara privat, så om ni vill kan ni gärna bli vän med mig/följa mig. Det vore roligt. Jag heter såklart Fanny Åström.
Hittade denna spännande bild på Facebook. Det är en artikel om att vara ”flawsome” som fanns i tidningen Kupé:
Perfektion som koncept tycker jag ändå är begripligt att eftersträva, men detta att vara lite charmigt klumpig, misslyckad eller vad det nu kan röra sig om fast planerat tycker jag är fullständigt obegripligt. Nog för att det är jättetråkigt med människor som är sådär sanslöst självmedvetna och alltid ska vara perfekta, men det blir ju fan etter värre om en ska vara lite planerat otillrättalagd.
Ganska ofta hör en ju detta att en ska ”bjuda på sig själv” vilket nog kan sägas vara lite samma sak. En ska vara öppen med sina brister och misslyckanden för att det är charmigt och roligt. Det är inte så att jag vänder mig emot detta, jag brukar själv vara öppen med allt från att jag blodade ner golvet med mensblod till att jag är rätt hispig, men jag tycker bara att det blir en så konstig paradox när det spontana, lite halvdana och misslyckade liksom ska planläggas. Det är klart att en ska bjuda på sig själv om en nu vill, men orka ha det som sin strategi för att bli en omtyckt person.
Trenden, om en nu kan kalla det så, mot att bli mer öppen med sina fel och brister kan i viss mån kopplas ihop med trenden mot ökad ”naturlighet” tänker jag. Det har väl att göra med att människor känner en längtan efter något autentiskt i en tid där vi är helt översållade med ickeautencitet. Men grejen är att denna ”flawsomeness” inte är mer autentisk än något annat, snarare är den ännu mer oautentisk eftersom den försöker vara ickefejkad. Den går ännu ett steg bort från verkligheten, via det perfekta och tillrättalagda för att sedan i ytterligare ett lager av fejk arrangera ”sprickor” i denna perfektion. Som att först dölja hela sin hud i täckkräm för att sedan sminka dit en liten blämma eller finne bara för att skapa ett intryck av autencitet.
Jag blir helt matt av tanken på att det finns en marknad för denna typ av ”tips” om hur en ska vara. Jag menar, någon jävel har ju fått betalt för att skriva den där jävla artikeln (visserligen i en gratistidning, men ändå). Säkert finns det någon som läser den och tänker att hen ska bli lite härligt ”flawsome” och funderar på vilka av sina missöden hen ska skriva om på facebook. Å gud, jag orkar inte med detta jävla samhälle.
Denna bild alltså. Det måste vara något av det vidrigaste jag någonsin någonsin sett. Vad är det egentligen för jävla stil att göra såhär. Kvinnan på bilden hänger ju inte ens ut någon person, hon verkar inte heller ha anmält händelsen. Det enda hon säger är att hon blivit våldtagen och för det ska hon hånas på det här sättet. Jag tycker att det är så jävla vidrigt. Som tur är finns det underbara människor som går in och försvarar:
Jag undrar verkligen vem den här snubben är att avgöra vem som har blivit utsatt för en ”riktig” våldtäkt eller ej. Dessutom är jag intresserad av hur han resonerar kring detta med kvinnohat. Det är väl klart att han inte är en kvinnohatare, som om det upptog hela hans identitet, att han alltid betraktade kvinnor med avsky. Däremot ger han här uttryck för extremt misogyna tendenser och sprider misogyna uppfattningar. Personer kan gå omkring med dessa uppfattningar och uppfattas som helt normala, men ibland kryper det fram. Jag har varit med om det både en och två gånger att personer som jag trott varit vettiga rörande dessa frågor visat sig ha väldigt konstiga åsikter i vissa fall och det är klart att sådant måste konfronteras. Men killen verkar tycka att man kan skriva vad som helst om kvinnor så länge man inte är en kvinnohatare. Men vet du var, det spelar ingen roll vad du definierar dig som utan det är vad du ger uttryck för och sprider som är grejen. Ett kvinnohatiskt uttalande blir inte okej för att du inte hatar kvinnor till vardags, för att du annars är en så kallad ”skön kille” eller vad fan som helst. Misogyni är misogyni, och det blir inte mindre misogynistiskt för att det kommer ur din käft. Om det nu är som du säger att du inte alls behandlar kvinnor illa i ditt övriga liv är detta endast ett bevis för hur djupt dessa vidriga attityder kring våldtäkt sitter.
Sen kom det. Det jävla manshatarargumentet. Jag har läst tråden och kan intyga att hon inte skrev något över huvud taget som är det minsta manshatiskt, hon har bara skrivit att man inte ska komma och ogiltigförklara och förnedra en persons historia bara för att det finns vissa kvinnor som har ljugit om att de blivit våldtagna. Att kritisera misogyna tendenser är tydligen manshat, men att sprida misogyni och hetsa mot våldtagna tjejer har absolut inget med kvinnohat att göra tydligen. Hm, bara jag som ser en liten lucka här?
Sedan detta som jag nästan tycker är det mest äckliga. Kvinnan på bilden har inte alls skrivit att hon följde med, hon har inte skrivit någon som helst detalj om hur själva våldtäkten gick till. Nej, hon har inte skrivit att hon sa nej men hon har inte skrivit något annat om det heller. Måste man redovisa händelseförloppet in i minsta detalj för att det inte ska antas att man ljuger? Måste man skriver att man sa nej för att bli tagen på allvar? Varför måste historien vändas ut och in på detta vis, kan ni inte bara ta henne på orden? Jag menar, det är ju inte en jävla rättegång. Gärningsmannen är inte ens namngedd. Hade denna reaktion kommit om det var någon som berättade om ett rån hen blivit utsatt för. troligen inte.
Nu kommer alltså statistiksnacket. De flesta som anmäler har tydligen inte blivit utsatta för brott. Herregud, vilket äckligt cirkelresonemang. Om man anmäler så är man alltså mindre trolig att ha blivit våldtagen, enligt denna kille. Sedan kan man ju för övrigt undra hur denna statistisk blivit framtagen för om det, som jag tror, rör sig om hur många anmälda våldtäktsmän som blivit dömda för sitt brott så är det ju rentav löjeväckande. Alla vet ju att det är svårt att få någon fälld för våldtäkt. Låter verkligen jättekonstigt.
Rörande det sista så är det klart att det är fel att medvetet ljuga i rätten. Dock tror jag att det är ganska ovanligt och framförallt så är det faktiskt ingen som vet hur vanligt förekommande det är. Det påstås ju ofta att det är det, men det är ju en myt som många våldtäktsmän och deras, förhoppningsvis, godtrogna vänner har ett intresse av att sprida. Men faktum är att jag aldrig någonsin sett någon slags statistisk som talar för att det skulle vara så. Och jag fattar inte heller varför man skulle vara intresserad av att utsätta sig för det utan att ha blivit utsatt för det, vad skulle man kunna tjäna på det egentligen?
Hur som helst så slutade bilduppläggaren med detta. Alla hade tydligen missförstått honom, för det han menade var ju att vissa blir oskyldigt anklagade och de han syftar på är folk som inte ens var i samma stad när det inträffade. Jobbigt att bli misstolkad…
Och så avslutar han men det där helt obetalbara, att tjejer som anmäler falskt sabbar för kvinnokampen för ingen tror på tjejer sedan. För det första är det så jävla vidrigt att skuldbelägga kvinnorna som anmäler för en fördom som andra människor går omkring och bär på. Vad fan, det är ni som ska ta itu med eran kvinnosyn, inte kvinnor som ska sluta anmäla våldtäkt om det inte garanterat leder till fällande dom. Jag menar, klart som fan det händer att folk ljuger om vad de blivit utsatta för, rätt upp och ner, men detta är absolut inget argument för att misstro kvinnor som anmäler våldtäkt i regel. Om folk nu brukade anmäla rån falskeligen, skulle det vara ett argument för att misstänkliggöra alla som anmäler sig rånade? Troligen inte.
Det finns ju faktiskt inget sätt för någon att veta om en ljuger eller inte, ord står mot ord. Att ett mål läggs ner betyder inte att det är säkert att personen var oskyldig, det betyder att man inte kunnat bevisa personens skuld, något som är svårt när det gäller just våldtäkt. Vissa brott är enklare att bevisa, andra mycket svårare. Att vissa är svåra att bevisa borde inte göra att man ska misstänkliggöras när det anmäls. Så ser man inte på annan brottslighet, det är i princip bara våldtäkt.
Folk har en så otroligt vidrig syn på våldtäkt. Jag mår fan illa av denna tråd. Och förresten: lär er stava det jävla ordet! Det stavas för helvete inte med ”ck”.
Mogen nivå på diskussionen här.
Läste denna krönika om ”retweetens förbannelse” och funderade lite över den kapningskultur som råder i min generation. Om man glömmer att logga ut från twitter, facebook eller sin blogg så kan man i princip räkna med att få sitt konto kapat och man förväntas även tycka att detta är en ”kul grej”. Det kan det väl förvisso vara, jag kan uppskatta när någon gör en rolig statuskapning på facebook och bryr mig inte nämnvärt om den inte skulle vara det eftersom de flesta som ser den där nog fattar vad som är mina egna uppdateringar och vad som inte är det. Till saken hör att jag väldigt sällan skriver något på facebook själv eller odlar några kontakter där så det är inte en plats där jag i någon större utsträckning bygger mitt ”personliga varumärke” (den termen alltså… Men ni fattar vad jag menar). Däremot om någon kapade mitt twitterkonto eller min blogg och skrev saker jag inte kan stå för så skulle jag tycka att det var jobbigt.
Jag brukar faktiskt säga till folk att jag inte vill att de göra någon statuskapning och detta tycker man ju borde respekteras men det gör det faktiskt inte. I mina ögon är det ett övertramp, speciellt när jag uttryckligen sagt att jag inte vill att folk gör så. Jag brukar inte bli arg när någon gör det ändå, däremot tycker jag att det är lite konstigt att min vilja rörande detta inte respekteras av människor som annars brukar respektera den. Jag antar att det är för att folk helt enkelt inte begriper att man faktiskt kan uppfatta det som obehagligt att bli statuskapad.
Det jag tycker illa om med hela den här statuskapningskulturen är att man förväntas tycka att det är ”roligt” även om uppdatering kan vara väldigt grova, lite som att man förväntas tycka att det är ”kul” när någon drar sexistiska skämt eller tafsar. Om man tycker illa om att någon sprider budskap man inte ställer upp på i ens namn så ska man ”släppa loss” lite. Ärligt talat så hatar jag verkligen att ”släppa loss” och jag hatar framförallt när folk ålägger mig med krav på att göra det.
Det ska vara givet att man respekterar personers integritet och rätt att förfoga över det intryck man ger andra även på internet. På samma sätt som man inte tar någons mobil och skickar sms till alla på deras kontaktlista så kapar man inte heller någons statusrad, speciellt inte om personen ifråga värderar forumet man gör det i högt. Sedan kommer det alltid finnas personer som går över gränsen när det gäller sådant men då tycker jag också att man som utsatt har rätt att bli sur även när det rör sig om mer oskyldiga statuskapningar.
Jag har funderat en del på detta som många vittnar om med uppdateringsångest och facebookångest. Att man blir beroende av den bekräftelse man får över internet, till exempel på twitter, facebook eller sin blogg. Det anses vara något dåligt att vara väldigt beroende av den bekräftelse som kommer in över internet.
Jag är väldigt beroende av att bli bekräftad över internet, alltså på min blogg eller på twitter. Jag tycker inte att det är något konstigt eller fel med det, dessa kanaler är en del av mitt liv och det är naturligt att jag värderar dem och den kontakt jag har med folk över dem. Det finns personer som jag bara ”känner” över internet som betyder mycket för mig, när frekventa besökare försvinner från kommentarsfältet i min blogg kan jag bli ledsen, till exempel. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan bloggen, jag har haft den så länge och det är en viktig kanal för mig att få uttrycka vem jag är i.
Men det jag tycker är skillnaden på hur jag använder dessa kanaler och på hur personerna som klagar gör det är att jag inte använder dem för att andra ska bekräfta mitt vardagsliv. För mig är det inte viktigt att lägga upp en bild på en kanelbulle som jag ätit och att personer ska ”gilla” det, det är inte viktigt att folk vet att jag sitter ute och njuter av det vackra vädret eller äter glass. Det är där det blir fel tror jag, när man inte använder bloggen, facebook eller twitter för att göra något eget med det utan bara för att dokumentera sitt liv.
Min uppfattning om mitt vardagsliv beror inte så mycket på huruvida jag får mycket feedback på bloggen eller twitter helt enkelt för att jag inte använder det för att sprida mitt vardagsliv som jag tänker mig att andra gör.
När man lägger ut hela sin livsstil, sin umgängeskrets, vad man äter och så vidare till allmän bedöman så tror jag att det faller sig ganska mycket av sig själv att det känns väldigt personligt huruvida folk gillar det eller inte. Det är lite konstigt tycker jag, detta behov av att andra ska bekräfta ens musiksmak eller fikapaus. Det är det jag ser som det primära problemet: inte att folk har smartphones och därför kan ägna sig åt detta stup i kvarten utan att så många från första början är så ängsliga över hur andra uppfattar deras liv.
Ofta i den här debatten så kan jag känna att det glöms bort att det faktiskt finns en massa personer som använder dessa kanaler av andra anledningar än att lägga ut sitt liv till allmän beskådan. Många verkar utgå från att det är så alla använder sociala medier när så inte alls är fallet. Jag tänker att de personer som har detta enorma behov av att få sina liv bekräftade faktiskt är en minoritet. Eller så har jag fel, vette fan. Men jag är lite trött på dessa larm och hur hemskt det är med facebook och så utgår man bara från personer som har en helt orimligt inställning till kanalerna och sina liv.
Apropå serier så håller jag på med en ny nu. Eller två, rättare sagt. En jag tror att jag kommer bli klar med och en jag inte tror jag kommer bli klar med.