En sak som stör mig är när folk tycker att feminister inte ska få ha inbördes konflikter.
Såhär: jag engagerar mig i olika feministiska sammanhang, på nätet såväl som utanför (inte så mycket nu dock på grund av sjukdom). I dessa sammanhang finns en massa olika typer av personer, somliga kommer en överens med och andra inte. Vissa tycker en mest bara är dryga. Detta behöver inte vara ett problem, för det mesta går det alldeles utmärkt att samarbeta ändå.
Men så händer det såklart att folk gör saker som försvårar arbetet. Till exempel är dåliga på att inkludera andra, kör sitt eget race utan att lyssna och så vidare. Sånt här får en bli förbannad över.
Vi som sysslar med den här typen av aktivism får skit från en massa olika håll, vi behöver inte ha det internt också. Det är viktigt att en inte bara lägger locket på när någon gång på gång beter sig illa, utan faktiskt tar upp det.
När utomstående personer tycker att det är dåligt och tycker vi ska ”fokusera på kampen” eller något liknande så blir det som att vi inte får vara mänskliga, som att vi inte får bli sura när en person gör något som är jävligt störigt. Resultatet av en sådan hållning blir snarare att en massa människor inte orkar engagera sig i längden, eftersom en eller några få personers beteende kan slita ut som fan.
Feministisk aktivism är en stor stor del av mitt liv och därför är det inte konstigt att jag bryr mig om vad som händer i de kretsarna. Jag bryr mig om när medaktivister jag tycker om blir dåligt behandlade, jag bryr mig om när någon klampar över och ignorerar andra och så vidare. Jag kan inte bara strunta i det och brinna för ”sakfrågan”. Det är för den jag är här, men jag befinner mig i ett socialt sammanhang och det är viktigt för mig att det fungerar. Därför tycker jag att det är jävligt viktigt att ta konflikter även internt.
En sådan konflikt behöver, hör och häpna, varken vara något litet smågnabb eller en ”splittring inom feminismen”. Det kan faktiskt vara ett gräl om saker som är relevanta men som inte handlar om feminismens ideologiska grunder.
Mäns konflikter brukar sällan bemötas såhär, utan brukar anses vara relevanta och rättfärdigade. Män blir aldrig bedda att lägga sina personliga vendettor åt sidan för ”kampen”, även om det sannerligen skulle behövas ibland. När kvinnor bråkar är det bara höns som kacklar och som måste uppfostras. Hur kommer det sig?