Lady Dahmer har skrivit om det här med att gräva där en står när det kommer till feminism, om behovet av att fokusera på de ”mindre frågorna” och så vidare, apropå ett inlägg jag skrev om saken där jag uttryckte mig såhär:
Det finns en gräns för hur länge det är intressent och subversivt att prata om att vita medelklasskvinnor har problem, vi måste bredda. Jag stör mig själv något enormt på feminism som bara handlar om sådant som att det är fel med könade barnkläder och bra med genusdagis.
Jag kan väl i efterhand tycka att det var onödigt av mig att uttrycka mig sådär nedlåtande kring just genusörskola, men jag står ändå fast vid huvudbudskapet: att det är ett problem när feminismen kommer att handla enbart om den typen av frågor. Med ”den typen” av frågor menar jag till exempel: sexistisk reklam, att fler kvinnor ska sitta på höga chefsposter och liknande. Alltså frågor som på ett ganska ensidigt sätt behandlar kvinnlig representation inom ramen för det samhälle vi har idag. Det är okej med reklam, men den måste vara jämställd, det är okej att chefer tjänar mycket mer än arbetare, men det måste vara en jämn fördelning av kvinnor och män, det är okej att vi konsumerar en massa kläder, men de får inte vara könade. Här, menar jag, förvandlas feminismen från att vara en relevant samhällskritik till att endast vara en rörelse som driver kvinnors ”rätt” att delta i det manligt utformade samhället på samma villkor som män.
Jag tycker att en kan ”gräva där en står” på flera olika sätt. Jag gör det i hög utsträckning genom att skriva mycket om relationer, och då ofta utifrån egna erfarenheter så så vidare. Jag tror att det är en viktigt del i kvinnokampen att lyfta fram och kollektivisera dessa erfarenheter och märker också hur mina texter kring det ofta blir ett slags ”nav” för diskussioner kring erfarenheter, oavsett om folk gått igenom just det jag pratar om då eller inte.
Feminism handlar ju om både teori och praktik. Ofta kan det vara meningsfullt att diskutera praktiker eller erfarenheter, som till exempel genusuppfostran eller erfarenheter av förtryck i relationer. Det är lättillgängligt och gör det väldigt konkret, istället för att vara på en ofta svårtillgänglig med abstrakt nivå som kan göra att människor har svårt att applicera det på sin vardag. Därför tänker jag att det är bra att tala om individuella fall, om praktiker i vardagen och så vidare.
Däremot tycker jag att det är viktigt att sätta in i detta i en bredare kontext, kanske inte i varje individuellt inlägg men på sikt. Till exempel: vad är syftet med genusuppfostran? Hur hjälper könsroller till att upprätthålla patriarkatet? Annars kan det bli så himla enkelspårigt och liksom livsstilistiskt. Som att allting handlade om färgglada kläder, som om det inte fanns något högre syfte med allt detta. För mig är det viktigt att gå tillbaka till rötterna då och då. Fundera på varför könsrollerna behöver krossas. Men också se utanför detta, se andra problematiska förhållanden i samhället.
Det största problemet jag ser i detta är oviljan att på djupet ifrågasätta sig själv och sin egen position i samhället. Till exempel såhär: en massa feminister är sura på att American Apparel har sexistisk reklam. Ja, det är såklart tråkigt att de har det, men samtidigt är det en extremt lättköpt feministisk fråga. Det är så lätt att bara ”ta ställning” emot att en underårig kvinna ligger med särade ben och kollar in i kameran med fuktig blick. Samtidigt är det et faktum att typ alla kläder vi köper, oavsett sexistisk marknadsföring eller inte, tillverkas av extremt underbetalda WoC:s. Skulle detta vara okej om reklamen var mindre sexistisk? Skulle det vara mer okej om avdelningarna inte delades upp i rosa och blått? Grejen är att det är jävligt bekvämt att klaga på typ American Apparel för att de sysslar med den här sexismen, för det är liksom något en kan göra utan att behöva ifrågasätta sig själv och sin egen position. Det är helt enkelt väldigt lättköpt.
På samma sätt kan jag störa mig på feminister som inte är beredda att ifrågasätta hur deras val av relationer ser ut och vad detta beror på. Jag vet att det är något väldigt personligt, och att det kan vara känsligt för många, men jag anser ändå att det är viktigt att den som snackar vitt och brett om patriarkalt förtryck mäns våld mot kvinnor och så vidare också kan rannsaka sin egen situation och inte får det till att detta är något som främst rör andra. Istället samlas feminister kring bilder på sexistisk reklam och förfasar sig gemensamt. Är detta en väg framåt?
Problemet när den här typen av frågor tar så mycket plats inom den feministiska debatten är att det förvandlas till tom plakatpolitik, till symbolfrågor där företag kan bli ”goda” genom att ha en reklam med en ”större” modell eller en unisexkollektion, och fortfarande ägna sig åt samma förtryck av de kvinnor som tillverkar dessa kläder. Vad är då vunnet? Då har den vita medelklassfeministen blivit lika mycket en del i förtrycket själv, som står där och enögt hyllar dessa ”normbrytande” tilltag och gör reklam för produkter som i produktionen fortfarande är minst lika kvinnoförtryckande som något annat. Är detta en väg framåt?
Det är en sak att gräva där en står, en annan att inte kunna lyfta blicken från sin egen lilla plätt. För mig är det viktigt att som feminist inte bara se hur jag blir förtryckt i samhället, utan också att se hur jag i min position bidrar till förtrycket av andra. I min ögon har vi inte vunnit ett skit om kläder som produceras av samma kvinnor, under samma villkor, säljs till feminister med mindre sexistisk reklam.