Rekommenderar er alla att läsa detta inlägg på Falskheten angående ”hård ton” i debatten. Ni kan tänka att jag applicerar ungefär samma resonemang kring att ha hård ton mot män i feministisk debatt. Själv kommenterade jag inlägget såhär:
Jag tänker att det finns en massa personer som behöver den ”mjuka” tonen för att inte vara så defensiva, men också en massa som kommit förbi ”det är så jobbigt att få skulden för all rasism”-stadiet som kan tillgodogöra sig ilskan.
När jag läser din blogg känns det såklart jobbigt eftersom jag inser hur mycket rasism jag ägnar mig åt trots att jag försöker att inte göra det, men samtidigt så är det otroligt intressant och jag vill ju lära mig mer och sträva efter att vara så fri från rasism som bara möjligt. Har suttit som klistrad vid bloggen sedan jag hittade den.
Jag skulle troligen inte ha fått samma effekt om du hade varit mer ”förlåtande” i dina texter, utan det som får mig att tänka till är ju just det att du utmäter ansvar, även hos den som vill vara fördomsfri.
Jag tror inte på den där förlåtande attityden, utan jag tror att människor måste ställas inför det faktum att de har ansvar och skuld samt en möjlighet att personligen förändra sitt beteende.
Vissa kommer säkerligen trycka detta ifrån sig, men så är det med obekväma budskap. Alla kan inte gilla dem. Att försöka göra ett budskap bekvämt för att någon annan ska ta in det är dock att skjuta sig själv i foten, för budskap är i regel mer bekväma ju mindre de kräver av personen det är riktat till. Alltså: det budskap som knappt kräver någon förändring alls kommer alltid att vara det folk har lättast att ta till sig. Om det enda en kräver av vita är typ att de ska säga nej till Sd så kommer många säkert göra det, men vad ska det vara för nytta med det egentligen? Det kommer knappast förändra rasistiska strukturer.
Det är viktigt att folk inte blir för bekväma i att de ”gjort nog” bara för att de typ satt upp en ”vi gillar olika”-hand på sin facebookbild och därmed ”tagit ställning” emot rasism. Grejen är att om en som vit blir ”okejad” bara en gör detta så kommer de flesta nog inte att göra mer än så, även om de har ”goda intentioner”, helt enkelt för att en ogärna gör mer än vad som krävs av en. Det krävs alltså ett ständigt tryck på att göra mer, och därför är det viktigt att även denna mer hårda ton finns. Den motiverar i alla fall mig att inte bli för bekväm i min mysiga antirasism utan att fortsätta ifrågasätta mig själv.
Så tja, fuck att vita människor ska känna sig ”accepterade” och ”bekväma” av kritiken för det kommer ju inte att uppnås med mindre än att vi slipper ändra vårt beteende över huvud taget. Det är obekvämt att bli påmind om all skit en bidrar till, men det är icke desto mindre vad som är nödvändigt för att lägga ner med den.
Jag har verkligen suttit som klistrad vid denna blogg sedan jag hittade den. Det är så himla intressant att läsa om en maktstruktur en själv befinner sig i den absoluta toppen i. Jag har ju liksom aldrig varit utsatt för rasism, det är ingenting jag kan relatera till alls. Ändå har jag såklart utsatt en massa personer för rasism, dels helt omedvetet och dels viftat bort det med att det ”inte är så farligt”. Det är jobbigt och obekvämt att utsättas för detta nagelfarande av ens eget beteende men det är samtidigt otroligt intressant. Jag kommer garanterat tänka mer på det här med rasism framöver.