Rekommenderar er alla att läsa detta inlägg på Falskheten angående ”hård ton” i debatten. Ni kan tänka att jag applicerar ungefär samma resonemang kring att ha hård ton mot män i feministisk debatt. Själv kommenterade jag inlägget såhär:
Jag tänker att det finns en massa personer som behöver den ”mjuka” tonen för att inte vara så defensiva, men också en massa som kommit förbi ”det är så jobbigt att få skulden för all rasism”-stadiet som kan tillgodogöra sig ilskan.
När jag läser din blogg känns det såklart jobbigt eftersom jag inser hur mycket rasism jag ägnar mig åt trots att jag försöker att inte göra det, men samtidigt så är det otroligt intressant och jag vill ju lära mig mer och sträva efter att vara så fri från rasism som bara möjligt. Har suttit som klistrad vid bloggen sedan jag hittade den.
Jag skulle troligen inte ha fått samma effekt om du hade varit mer ”förlåtande” i dina texter, utan det som får mig att tänka till är ju just det att du utmäter ansvar, även hos den som vill vara fördomsfri.
Jag tror inte på den där förlåtande attityden, utan jag tror att människor måste ställas inför det faktum att de har ansvar och skuld samt en möjlighet att personligen förändra sitt beteende.
Vissa kommer säkerligen trycka detta ifrån sig, men så är det med obekväma budskap. Alla kan inte gilla dem. Att försöka göra ett budskap bekvämt för att någon annan ska ta in det är dock att skjuta sig själv i foten, för budskap är i regel mer bekväma ju mindre de kräver av personen det är riktat till. Alltså: det budskap som knappt kräver någon förändring alls kommer alltid att vara det folk har lättast att ta till sig. Om det enda en kräver av vita är typ att de ska säga nej till Sd så kommer många säkert göra det, men vad ska det vara för nytta med det egentligen? Det kommer knappast förändra rasistiska strukturer.
Det är viktigt att folk inte blir för bekväma i att de ”gjort nog” bara för att de typ satt upp en ”vi gillar olika”-hand på sin facebookbild och därmed ”tagit ställning” emot rasism. Grejen är att om en som vit blir ”okejad” bara en gör detta så kommer de flesta nog inte att göra mer än så, även om de har ”goda intentioner”, helt enkelt för att en ogärna gör mer än vad som krävs av en. Det krävs alltså ett ständigt tryck på att göra mer, och därför är det viktigt att även denna mer hårda ton finns. Den motiverar i alla fall mig att inte bli för bekväm i min mysiga antirasism utan att fortsätta ifrågasätta mig själv.
Så tja, fuck att vita människor ska känna sig ”accepterade” och ”bekväma” av kritiken för det kommer ju inte att uppnås med mindre än att vi slipper ändra vårt beteende över huvud taget. Det är obekvämt att bli påmind om all skit en bidrar till, men det är icke desto mindre vad som är nödvändigt för att lägga ner med den.
Jag har verkligen suttit som klistrad vid denna blogg sedan jag hittade den. Det är så himla intressant att läsa om en maktstruktur en själv befinner sig i den absoluta toppen i. Jag har ju liksom aldrig varit utsatt för rasism, det är ingenting jag kan relatera till alls. Ändå har jag såklart utsatt en massa personer för rasism, dels helt omedvetet och dels viftat bort det med att det ”inte är så farligt”. Det är jobbigt och obekvämt att utsättas för detta nagelfarande av ens eget beteende men det är samtidigt otroligt intressant. Jag kommer garanterat tänka mer på det här med rasism framöver.
Hittade Falskhetens blogg här om dagen och jag känner verkligen igen mig i det du beskriver. Jag känner mig obekväm och skyldig, och inser att jag det antirasistiska tänk jag hittills haft inte är nog. Det är en ganska omskakande upplevelse och jag skäms över att erkänna att jag först nästan blev upprörd, typ ”vadå vit = rasist, jag är inte sån” osv, lite Vita kränkta män sådär. Efter genomläsning av arkivet tror jag att jag greppar bättre vad som menas, och trots att jag aldrig kommer att kunna sätta mig in i rollen som icke-vit och FÖRSTÅ på riktigt, finns det en massa saker jag kan, nej SKA, tänka på och handla efter.
Håller helt med om det du säger att en som vit inte kan relatera till rasism och att det är jobbigt och obekvämt att inse hur en själv säkert utsatt andra personer för rasism, utan att tänka mer på det. Det fick mig också att tänka på hur det måste vara att vara vit, heterosexuell man i medelklassen och uppåt. En skulle vara priviligerad på alla plan. Den man som inser det och försöker att inte utnyttja sina privilegier förlorar så mycket makt. Plötsligt förstår jag varför det är så fruktansvärt svårt att få dem att göra just det.
Man klarar sig…
Det är svårt, jobbigt och helt nödvändigt att varje dag försöka att inte bidra till de strukturer som gynnar en själv. Det gör ont och skapar skuld och även skam att inse alla fel man gjorde igår.
Men det kan aldrig vara synd om den privilegierade. Det går att avstå från sina privilegier, eller att använda dem för att arbeta för att det i framtiden skall finnas färre och mindre privilegier. Eller så kan man låtsas som om det regnar och fortsätta flyta med i privilegieströmen. Oavsett är det aldrig synd om den som har för att hen har.
MEN, det kan vara svårt att förstå hur underordning känns när man är överordnad på alla områden. Det är det. Det är svårt att veta hur man bäst skall agera för att inte trampa på andra och för att minska klyftor mellan över- och underordnade. Man kan inte annat än att hela tiden försöka, och när man för en stund glömmer bort att försöka så får man borsta av sig, resa sig och ta nya tag.
Kanske är det lättare för en kvinna att förstå den rasifierades situation. Jag vet inte, men jag kan tänka mig det.
Drömmen om ett samhälle där klass, kön, ras och sexuell läggning (och säkert massa annat) inte spelar någon roll utan betraktas som kuriosa känns ibland väldigt avlägsen. Men vi har kommit en bit på vägen, så om alla anstränger sig lite och läser den här typen av bloggar så kanske att vi varje dag kan göra världen lite bättre.
Tack Fanny för att du visade mig denna blogg. Ännu en källa till insikt på en mycket lång väg mot att bli en rimlig människa.
Åh så himla himla intressant.
Jag gillar verkligen resonemanget där du trycker på biten med att det krävs upplysning om vårt personliga ansvar. Och hur den kunskapen borde innebära att aktivt jobba med att förändra beteenden som är destruktiva för andra människor. Det är otroligt viktigt att se vilka konsekvenser ens handlingar och beteenden får, inte bara för en själv, utan också för andra, och för samhället i stort.
Tack för tipset om Falskheten.//Sandra
Jag tycker att det är extremt kontraproduktivt för all jämlikhetskamp, detta att en inte skulle ”skuldbelägga” folk för det är ju helt fel, de flesta män våldtar ju inte och jag som vit går inte runt och heilar, ”jag har inget med detta att göra” osv! Jag tycker att skuldbeläggande är nödvändigt för att folk ska tvingas inse att de är en del av uppräthållandet av ett förtryckande system. Själv känner jag stor skuld bara i att tillhöra det mänskliga släktet om en ser till det fruktansvärda förtrycket av människor, djur och natur som människor bara har tagit sig rätten till genom att hävda sin överordning. Det gör att jag känner att JAG har ett ansvar att göra något åt det, och det är jag faktiskt glad för.
Jag tycker det är bra att det är hård ton, det var nog nämligen det som fick mig att ”vakna till” lite när jag läste bloggen. Jag tycker nämligen själv att jag är hyfsat duktig på att inte vara rasistisk, men när jag läste Falskheten så kände jag mig fruktansvärt skyldig och insåg att jag fortfarande har mycket att jobba med. Och att jag förmodligen aldrig kommer bli helt klar.
Men ja, det känns jättejobbigt att inse att jag står överst i en makthierarki och utövar förtryck. Jag har aldrig tänkt på mig själv på det sättet.