Det frågade på twitter varför det anses så provocerande att påstå sig vara mer intelligenta än andra, till skillnad från att påstå sig vara duktigare på till exempel sport. När jag diskuterar med människor så tycker jag mig identifiera olika typer av intelligens, eller snarare olika sätt att använda sin intelligens. De finns dem som har starka hjärnmuskler, som är rappa i repliken och duktiga retoriker och gärna använder denna förmåga för att överglänsa andra i diskussioner snarare än att försöka nån någon slags insikt. Jag var väldigt mycket så innan, och det är klart att jag tar fram de förmågorna ibland, men generellt numera så försöker jag att se personer jag diskuterar med som någon jag kan hämta insikter från, inte som någon jag måste överbevisa till högsta pris.
Jag är rapp i repliken, kvick och duktig på att se hål i resonemang. Jag är dessutom outtröttlig i diskussioner, jag kan utan att överdriva diskutera samma jävla ämne i flera timmar tills ingen annan orkar mer. Jag skulle nog kunna meja ner de flesta till marken i diskussioner, men jag är inte intresserad. Det är något jag ägnat mig åt innan men numera känns det bara tomt och dött. Det ger mig inget att bekräfta mitt ego på en god diskussions bekostnad och det får mig att må dåligt över mig själv, för någonstans så vet man ju liksom när man egentligen inte diskuterar helt ärligt, när man drar till med lite fula knep för att inte gå ut som förlorare. Det är inte kul för andra människor att diskutera med en sådan människa och man snuvar dessutom sig själv på viktiga insikter som kan komma från andra människors perspektiv och erfarenheter.
Många personer går omkring i villfarelsen att bara för att de alltid ”vinner” diskussioner de är inblandade i så är deras världsbild den korrekta, som till exempel denna Smarta Kille™ som jag skrev om innan. Att man är smartast, kvickast och så vidare betyder inte på något vis att man har rätt, och jag tror det är därför det anses ofint att påtala sin egen intelligens. Ibland tror jag till och med att effekten kan bli det motsatta; om man har starka hjärnmuskler lurar man nog ofta sig själv att tro att ens resonemang är mer vattentäta än vad de är, ser samband där de inte finns och så vidare.
Människor vill ha en sammanhängande världsbild, en ide om hur skeenden utvecklas, som man kan applicera på det mesta. Om man är kapabel att dikta ihop en sån här i huvudet så kommer man att vilja applicera den hela tiden och ju intelligentare man är desto större är risken att man alltid kommer att lyckas hitta på en massa struntförklaringar. Jag tänker mig att många intelligenta personer använder förmågan för att ständigt bekräfta sin egen världsbild istället för att nå nya insikter, ett fenomen som jag tycker mig observera ibland. Eftersom de alltid får gå oemotsagda så antar de att de har rätt.
Intelligens är inte som andra förmågor. En person som springer snabbt springer snabbt, inget mer med det. En person som är intelligent kan ha helt åt helvete fel ändå. Personer som hänvisar till sin intelligens snarare än till att ha lösningen på en specifik fråga eller problem stör mig, de använder intelligensen som en prydnad och ett sätt att ställa sig över andra istället för att göra något vettigt med den och jag tycker att det finns en tragik i det. Om du nu är så jävla intelligent borde du inse att dina förmågor kan användas för att göra världen till en bättre plats.
Hur intelligent en människa än är så är det inte det som gör att jag tycker att hens åsikter och resonemang är värda att ta del av. En person kan vara helt sanslöst smart, duktig på att debattera och så vidare, men allt detta spelar ingen roll om hen inte kan möta världen med ödmjukhet och vilja att nå insikt snarare än att skriva andra på nosen. Det är tråkigt att prata med sådana personer. Helt enkelt personer som utgår från att bara för att de råkar vara mer intelligenta än sin motståndare så betyder det att de har rätt.