Jag har tänkt lite på det här att som kvinna ”föredra att hänga med män” och funderar på om det inte kan vara en fråga om att helt enkelt inte behöva ta samma asvar över sitt liv och hur en beter sig mot andra. Män ser ju ofta kvinnor som förvuxna barn snarare än som egna vuxna individer, vilket gör att en inte alls har samma förmåga att såra dem. Många kvinnor, speciellt kvinnor som är snygga och behagfulla, har vant sig vid att bli behandlade som prinsessor, en vill helt enkelt sitta där på piedestalen eftersom det är den enda plats en vet hur en ska hantera.
Jag har träffat många kvinnor som säger att de skräms av tanken på att ha relationer med andra kvinnor och till och med att vara vän med andra kvinnor, eftersom andra kvinnor genomskådar dem och dömer dem på ett annat sätt. På ett sätt förstår jag vad som menas; med en annan kvinna är du en jämlika och därmed blir du också bedömd som en sådan. En man kan betrakta kvinnan med något slags överseende; hon är inte en jämlike, knappt ens en människa utan ett objekt. Hennes värde avgörs efter hur mycket hon behagar, hon behöver inte vara intelligent eller moraliskt oklanderlig, för hon kan ändå inte skada honom.
Mycket gammal bild som det följaktligen inte finns någon inscannad version av. Men håll till godo!
Åtråvärda kvinnor åtnjuter en relativt privilegierad position i patriarkatet. De får ett bekvämt liv, de får åtnjuta fördelarna som medkommer att behaga den som har makt. Men hon har såklart ingen verklig frihet eller makt i sin egen rätt, så fort hon slutar behaga så kan allting ryckas ifrån henne, det hela är mycket nyckfullt. Däremot kan det inge en slags känsla av makt att till synes kunna kontrollera de som sitter på makten, att kunna använda sitt inflytande för att spela ut andra kvinnor eller för att få bekvämligheter och lyx.
Detta är såklart inte ett värdigt liv. En erkänns inte som människa i sin särskildhet utan allting handlar om att passa in och leva upp till det som föreskrivs en utifrån ens position. Icke desto mindre finns det många kvinnor som helt enkelt inte vet hur en ska leva på något annat vis, när de bedöms som jämlikar blir de osäkra och obekväma, de vet inte vad de skulle ha att erbjuda när de står där i sin nakna gestalt, det enda de kan är koketterier och falskspel.
Jag kan själv få en släng av detta när jag umgås med män, jag liksom gör mig till, skämtar och har mig. Så agerar jag aldrig med kvinnor. Jag kan på ett sätt tycka att det är ganska roligt, en känner sig som om en har uppmärksamheten, som om en är rolig och underhållande. Samtidigt får jag såklart inte samma utbyte av detta, och jag åtnjuter inte samma respekt som när jag vunnit en kvinnas gillande. Jag förblir objektet, den som ska behaga och underhålla, och aldrig jämliken. På ett sätt kan jag begripa att en föredrar detta, för en blir aldrig utsatt för verkliga kritiska och granskande blickar, en blir aldrig bedömd i hela sin person utan alltid bara som objekt. Men samtidigt är det inte på riktigt, det är bara ett halvt liv en lever om en envisas med att primärt ha dessa relationer. Lycka och självrespekt kan endast uppnås med jämlikar, de tarvliga substitut en uppnår i dessa relationer är någonting helt annat. Det handlar snarare om det rus som kommer när en ser sig sedd, när en beundras och ses som vacker, behagfull och underhållande, som ett väsen över denna jord, men aldrig som jämlike. Mannen kan gärna avguda kvinnan. Han sätter henne på piedestal, där hon inte kan hota honom eftersom det skulle leda till att hon trillade ner och förlorade allt sitt värde. Det viktiga är att hon är ständigt begränsad. Det farliga är att se henne som en jämlike, någon som kan fylla samma plats i världen, som kan konkurrera på lika villkor. Gör han det så är hans herravälde över.
För att kunna leva ett rikt liv måste en våga visa sig som en är, utan att göra sig till. Detta måste många kvinnor lära sig i vuxen ålder, för de har hela livet fått veta att deras lycka beror på hur bra de lyckas göra sig till.