Jag tänker på det här med att älska någon och att våga lita på någon.
När jag ser tillbaks på mina relationer genom livet så tänker jag på kontakt. Att det jag har velat ha i dessa relationer är att få kontakt med någon, att komma in och känna närhet och gemenskap. Att nå någon slags förståelse av den andra och att själv bli sedd och förstådd.
Tyvärr är det väldigt mycket som funnits i vägen för denna kontakt. Det har varit maktspel och närhetsproblem. Istället för kontakt så har jag fått substitut; löften om framtida kontakt som inte kan hållas.
Jag märker att när jag får kontakt med någon så gör det ont. Det gör ont, för jag märker vad som fattats mig innan och vad det är värt. Jag blir rädd, för jag är rädd för att förlora den här personen och behöva leva i vetskapen om vad det är som fattas mig. Jag blir rädd för att närheten gör mig sårbar.
Heterorelationer bygger på att en är främlingar inför varandra, att en kompletterar varandra i någon slags olikhet och relationen i genom också upprätthåller just denna olikhet, och detta är på ett sätt enklare. Jag upplever att det är enklare eftersom jag inte har lärt mig att hantera närhet, jag har inget sätt att förstå det.
