Jag tänker på det här med att älska någon och att våga lita på någon.
När jag ser tillbaks på mina relationer genom livet så tänker jag på kontakt. Att det jag har velat ha i dessa relationer är att få kontakt med någon, att komma in och känna närhet och gemenskap. Att nå någon slags förståelse av den andra och att själv bli sedd och förstådd.
Tyvärr är det väldigt mycket som funnits i vägen för denna kontakt. Det har varit maktspel och närhetsproblem. Istället för kontakt så har jag fått substitut; löften om framtida kontakt som inte kan hållas.
Jag märker att när jag får kontakt med någon så gör det ont. Det gör ont, för jag märker vad som fattats mig innan och vad det är värt. Jag blir rädd, för jag är rädd för att förlora den här personen och behöva leva i vetskapen om vad det är som fattas mig. Jag blir rädd för att närheten gör mig sårbar.
Heterorelationer bygger på att en är främlingar inför varandra, att en kompletterar varandra i någon slags olikhet och relationen i genom också upprätthåller just denna olikhet, och detta är på ett sätt enklare. Jag upplever att det är enklare eftersom jag inte har lärt mig att hantera närhet, jag har inget sätt att förstå det.
Funderar på att göra slut efter snart 2 år tillsammans. Har funderat av och till om det verkligen är rätt i typ 1 år. Men vågar inte ta steget. Någonstans tänker jag; på vilket sätt blir mitt liv bättre av att göra slut? Jag kommer bara bli ensammen. Bör väl tilläggas att jag håller mig rätt så mycket för mig själv och inte har så mycket vänner. Är lite av en ensamvarg. Min kille är jättesnäll, och bryr sig verkligen om mig, om än lite tråkig och lat… Och spelar mycket dataspel. Vi är båda 20 år. Hjälp. Jag vet inte vad jag ska göra. 🙁
jag gjorde samma sak nyligen. hade funderat i säkert två år. var rädd för ensamheten, rädd för att inte klara mig själv. men det gick. jag gjorde slut trots oro för att det var fel av mig, tänkte rationellt att jag borde nöja mig, han var ju snäll. men jag visste att den gnagande känslan inte skulle försvinna, och ville inte leva med att dölja den för mig själv.
följ din magkänsla är allt jag kan säga. det är ok att vara rädd och att vara osäker ibland, så är livet. 🙂 kram och lycka till
Det är inte konstigt att känna sig utsatt i den sortens situation, vi blir ju inpräntade hela livet att en minsann ska ha en heterorelation som bas i sitt liv.
Jag tror dock att mycket utav just den isolationen du pratar om kommer från själva relationen; kärnfamiljen är skapad för att isolera kvinnor från varandra. Det är ju inte konstigt att du känner dig isolerad, det suger ju en massa ork att projektleda en heterorelation.
Det är ju en väldigt utsatt position att vara i på det sättet, men jag tror att det finns mycket möjligheter att använda den energin som ens relation tar till att lägga på resten av sitt sociala liv. Om en gör sig av med den lasten så tror jag att du kanske märker att du inte är lika ensam som du känner dig! Jag vet själv att jag fick mycket mer ork till att umgås med vänner när jag slutade associera mig med män och helt plötsligt slutade mitt sociala liv kretsa kring att prata om män!
Jag tror du förtjänar bättre än att projektleda någon heterorelation, det finns så många fina kvinnor att umgås med och älska.
//Linn ♥♥♥
Håller med båda ovanstående 🙂